Vilka tror att staten är objektiv?

Staten

För några dagar sedan hade jag ett samtal med en nyutbildad statsvetare/nationalekonom angående samhället vi lever i.

Han förklarade att då arbetsgivarorganisationer företräder företagen och arbetstagarorganisationer företräder arbetarna behövs en tredje part, någon som kan vara objektiv.

Det låter väl rimligt? Tills man frågar sig.. Är inte staten en arbetsgivare i sig och har den inte arbetare? Har den inte automatiskt en intressesfär? Jo, det har den.

De ekonomiska incitamenten för staten att växa kan förklaras på flera sätt, men ett av dem är helt enkelt att man vill säkra sin anställning som arbetare och få sitt område att växa som chef. Lägg därtill det faktum att äganderätten försvårar för statens myndighetsutövning, att varje verksamhet försöker undanröja potentiella hinder för att kunna utföra sitt jobb, samt att lagstiftning – genom våldsmonopolet – är ett verktyg för just detta undanröjande, och du har en bra förklaring till varför staten inte kan vara objektiv.

I varje konflikt mellan marknadens parter, liksom i varje konflikt mellan staten själv och någon av marknadens parter, kommer staten döma till sin egen fördel.

Marknadens aktörer är istället begränsade till att föreslå sådant som kan godtas av samtliga inblandade, vilket är det närmaste vi kan komma objektivitet.

De intellektuella

Statsvetenskapen och nationalekonomin är några av de vetenskaper som bär på flest irrläror. Att, som i modern politisk ekonomi, identifiera intressenter och beskriva deras subjektiva behov utifrån förbestämda ”objektiva” parametrar för att sedan räkna på medelvärden och komma fram till störst ”samhällsnytta” är inte ekonomi utan enbart matematiska krumbukter som bygger på felaktiga premisser och därmed leder till felaktiga slutsatser.

Man frågar sig varför högskolorna lär ut dessa villfarelser och hur intelligenta personer inte kan genomskåda dem. Svaret är helt enkelt då de inte tjänar på att ifrågasätta eller genomskåda dem. Fortsatta forskningsbistånd och karriär efter studier förutsätter nära samarbete med staten, vilket leder till presenterandet av sådant som efterfrågas av staten, dvs argument för statliga ingrepp.

Hoppe beskriver hur en växande klass bestående av intellektuella, i brist på försörjningsmöjligheter på en fri marknad, naturligt vänder sig till att uppvakta och rättfärdiga staten, som i utbyte mot deras lojalitet lovar dem fina positioner.

Aristoteles, som exempel, var en vis man som kunde dra sina slutsatser. Han fulländade logiken och producerade långt frihetligare och rationell teori än sin läromästare Platon, men som rådgivare åt kejsaren hade han säkert vett att hålla tyst om vad han egentligen tänkte då och då. Majoriteten intellektuella ifrågasatte troligtvis inte ens vad de lärt sig utan anammade, likt dagens akademiker, värdegrunden.

Statens objektivitet är en myt och de som förkunnar den är lika partiska.

Jesper Bleeke

1 reaktion på ”Vilka tror att staten är objektiv?”

  1. Christer Carl Lilja

    I en västerländsk marknadsdemokrati, som b la Sverige, agerar staten på uppdrag från regeringen, med att curla monopolkapitalet. För svenskt vidkommande innebär detta de fyra storbankerna, och deras ägare försäkringsbolagen. Det är därför finanskapitalets besinningslösa spekulation tillåts hota den organiska tillväxten eventuellt framtida vinster. Ergo: skyhög inflation på bostadsmarknaden. För att travestera sociologen Robert Michels teori om maktens järnhårda triangel: En lobbyist från ett rikt, välorganiserat särintresse överenskommer med en byråkrat om att tubba ett korkat statsråd.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *