Är garanterad basinkomst lösningen på att robotar tar våra jobb?

Idén om universell basinkomst (UBI) är nära toppen på hajp-cykeln. Demokraternas Andrew Yang gjorde det till sin huvudfråga i sin presidentskampanj. En mindre industri av förespråkare driver outtröttligt argument i frågans favör. Jag kommer att beröra två av dem i denna text. Det första – påståendet av permanent bortfall av arbeten. Det andra – det resulterande behovet av inkomst för att kompensera bortfallet av köpkraft från brist på arbete. Båda argumenten lutar på sedan länge förkastade ekonomiska villfarelser.

Ingen tvivlar på att robotar, mjukvara och automation eliminerar ett visst behov av mänsklig arbetskraft där det tillämpas. Men automationens domedagsförespråkare antar att när arbete försvinner genom automation, så är antalet arbeten permanent borta. Om detta skulle vara sant skulle det inte finnas någon kompenserande tillväxt i arbetsbehov någon annanstans. 

Köpkraftsargumentet hävdar att ekonomin kommer lida från en övergripande förlust av efterfrågan till en följd av den minskade inkomsten när människor är arbetslösa. Martin Ford (futurolog och New York Times bästsäljande författare till Rise of the Robots) tror att basinkomst är ”svaret på arbetsautomation” för att det kommer ”säkra att konsumenter har pengar att spendera – för att marknadsekonomin kräver att det finns en tillräcklig efterfrågan för produkter och tjänster”. 

Det visar sig att dessa två argument är relaterade till Says lag. Detta är namnet vi ger till observationen när producenten tillhandahåller en vara och deras handling utgör en efterfrågan på en annan, icke-konkurrerande vara. Det är riktigt att om arbetaren fortsätter vara permanent arbetslös så skulle ekonomin erfara en brist på efterfrågan för den sjunkande tillgången. De tidigare produktiva arbetarna, som inte längre producerar, bidrar inte längre till försörjningen av varor. Genom att inte producera bidrar de inte längre till efterfrågan. Däremot, om arbetaren som blev överflödig i en industri kan hitta en lönsam anställning genom något annat, så kan de fortsätta att producera och därigenom också efterfråga. Därmed blir det inget genomgående underskott på efterfrågan.

Basinkomstförespråkarna har rätt i att vissa arbeten ersätts när realkapital utför uppgifter som tidigare utfördes av arbetare. Robotar är realkapital. Om samma tillverkning kan uppnås genom en blandning av fler robotar och färre människor, så kommer industrin inte erbjuda samma antal anställningar som tidigare. Följer det att när en industri använder färre arbetare, så finns inget behov av deras tjänster någon annanstans? Hur kan förespråkarna av detta perspektiv förklara den enorma tillväxten i arbetskraft sedan den industriella revolutionen för två århundraden sedan – en period karaktäriserad av ökad kapitalintensitet?

Svaret är att den minskade efterfrågan på arbetskraft i mer kapitalintensiva industrier är endast början, inte slutet, på historien. Ekonomen slutar inte vid den omedelbara effekten av förändring. En sann ekonom analyserar hur hela system anpassar sig till förändring. Hayek såg ”den ökande koncentrationen av kortsiktiga effekter … inte bara som en allvarlig och farligt intellektuellt felaktigt, men ett svek av ekonomens huvudsakliga plikt och ett allvarligt hot mot vår civilisation”.[i]

Var kom robotarna ifrån? Fanns det ett enormt lager av oanvända robotar som släpptes ned av utomjordingar? Någon var tvungen att producera robotar. Processen att skapa nytt realkapital börjar med mindre konsumtion för att finansiera sparande och investering. Till en början så skapar detta ytterligare efterfrågan för arbete i realkapitalssektorn, för att bygga robotarna. Denna efterfrågan kompenserar i en viss utsträckning förlusten av anställningar i konsumtionsvarornas sektor från spenderande ändrat till konsumtion av realkapital. Skapandet av robotar kräver ingenjörer, tillverkning, försäljning, marknadsföring och alla andra komponenter som utgör en full logistikkedja.

Jesús Huerta de Soto visar i ”Money, Bank Credit, and Economic Cycles” hur en ökande tillgång på realkapital relativt arbetskraft förändrar den mest lönsamma kombinationen av arbetskraft och kapital för den industrin. Den lägsta kostnadsblandningen består då av mer kapital och mindre arbetskraft. En större avkastning i den industrin kan skapas till en lägre kostnad av färre personer:

Denna ökning i reallöner, som uppkommer ifrån tillväxten i frivilligt sparande, betyder att, relativt sett, det är i entreprenörens intresse i alla skeenden i produktionsprocessen att ersätta arbetskraft med realkapital.[ii]

Införandet av ett mer produktivt realkapital ökar produktiviteten av arbetskraft. Detta innebär att mindre arbetskraft behövs i den industrin för att producera samma antal varor till en lägre kostnad. Mises förklarar vad som händer efter ersättning av kapital för arbetskraft:

Det som händer är att arbetskraft blir mer effektivt med hjälp av maskineri. Samma ingående arbetskraft leder till en större kvantitet eller högre kvalitet av produkter. Anskaffningen av maskiner i sig resulterar inte direkt i minskning av antalet anställda i produktionen [av produkten].[iii]

De lägre kostnaderna är genom den resulterande priskonkurrensen överförd vidare till konsumenten. Detta är ett annat sätt att uttrycka att konsumenten nu har en högre reallön. Konsumenter kan köpa samma antal produkter – låt säga skor – som tidigare och ändå ha pengar kvar över till att köpa något annat som de tidigare inte hade råd med.

All ökning av frivilligt sparande utövar en särskilt viktig, omedelbar effekt på reallöner… ökningar i sparande är generellt följt av minskning i priser av konsumentvaror. Om, som det generellt beträffar, ursprungliga faktorkostnaden initialt hålls konstant i nominella termer, så kommer sjunkande priser av konsumentvaror följas av en ökning av reallöner för arbetare anställda i alla led av produktionsstrukturen. Med samma inkomst i nominella termer, kommer arbetare att kunna införskaffa en större kvantitet eller kvalitet av konsumentvaror och tjänster på konsumentvarornas nya, mer reducerade priser.[iv]

Detta är ett annat sätt att säga att industrin blir mer produktiv, alla får en löneförhöjning. I motsats till Martin Ford, så finns det inget behov för inkomst att generera köpkraft frikopplat från produktion. Mer kapitalintensiv produktion, genom lägre priser, skapar köpkraft till den slutliga produkten. 

Men det är inte slutet på historien. Förmågan för arbetare i andra industrier att köpa något nytt skapar möjligheten för vissa företag att expandera produktionen eller för nya företag att skapa nya produkter. Utan sjunkande priser i de mer kapitalintensiva industrierna så hade inte dessa nya produkter varit lika tillgängliga för dessa arbetare. Behovet av arbetskraft för att producera dessa produkter hade inte varit tillgängligt i en lönenivå lönsam nog att producera dom, för att arbetskraftens behov var mer angeläget på annat håll. Saker förändrades när arbetskraften blev ersatt av robotar.

Mises förklarar processen med en hypotetisk produkt kallad ”A” för att göra en poäng om att frigörandet av arbetskraft från ett ändamål gör andra ändamål ekonomiskt genomförbara:

Den teknologiska förbättringen i produktionen av A gör det möjligt att realisera vissa projekt som inte kunde genomföras tidigare för att de arbetare som var anställda för produktionen av A vars efterfrågan var mer angelägen. Det sjunkande antalet arbetare i industrin för A orsakas av den ökande efterfrågan i andra branscher där möjligheten för expansion öppnas upp.[v]
Vidare, denna insikt spränger allt prat om ”teknologisk arbetslöshet”. 

Den brittisk-österrikiske skolekonomen William H. Hutt diskuterade arbetslöshet utförligt i flera av hans böcker. Han underströk vikten av prisflexibilitet. Alla produktiva tjänster har ett värde och därmed ett pris, någonstans, där de utgör nytta. Prisflexibilitet och en öppen marknad för arbetskraft är nödvändiga för att arbetare ska kunna matchas med arbete som konsumenterna värderar mest. När arbetskraftens produktivitet ökar i en industri, så ökar antalet varor i genomsnitt som är tillgängliga för alla att köpa, men löner kan fortfarande öka, eller sjunka, i varje industri eller geografiskt område, beroende på arbetarnas färdigheter på arbetsmarknaden, typen av varor och tjänster som efterfrågas och kvantiteten och kvaliteten av redan existerande kapitalvaror. Om arbeten försvinner i kapitalintensiva industrier, måste dessa arbetare vara fria att erbjuda sina tjänster i andra områden där det finns efterfrågan.

Problem med prissystemet kan förefalla sig manifesteras som kronisk arbetslöshet. Vad som verkade vara permanent arbetslöshet i den brittiska arbetsmarknaden på 1930-talet, enligt Hutt, var i realiteten en överdrivet rigid och oböjlig prissättning i den brittiska arbetsmarknaden. Han anklagade främst facken, som med statens uppmuntran eller overksamhet, krävde betalt över marknadslöner i flera industrier.[vi] En sekundär faktor var subventionen av arbetslöshet genom välfärdssystemet, vilket uppmanade arbetslösa arbetare att inte söka arbete och inte acceptera ett löneerbjudande när det låg på bordet. 

Basinkomst ersätter inte efterfrågan från arbetslösa arbetare. Enligt Says lag så börjar efterfrågan med produktion. Att betala människor för att inte producera förstör deras förmåga att efterfråga. Hutt citerar 1800-talsekonomen Frederick Lavingtons observation att konsumenternas riktiga namn är ”andra producenter”. [vii]

Att dela ut pengar överför endast efterfrågan skapat av människor som är kvar i arbetsstyrkan. Om basinkomstprogrammet betalas genom pengatryckande så är den resulterande inflationen endast en överföring av köpkraft från arbetare som sålt deras tjänster för pengar och ännu inte spenderat det. De arbetslösa kan endast skapa efterfrågan genom att återgå till arbete, genom att bli producenter igen. De traditionella medlen för människor att erhålla inkomst – genom att intjäna det – är fortfarande det bästa sättet, även med robotar. 


[i] F.A. Hayek, ”The Economics of Abundance,” in Critics of Keynesian Economics, ed. Henry Hazlitt (Irvington-on-Hudson, NY: Foundation for Economic Education), pp. 125–50, esp. p. 128.

[ii] Jesús Huerta de Soto, Money, Bank Credit, and Economic Cycles, trans. Melinda A. Stroup, 4th ed. (Auburn, AL: Ludwig von Mises, 2020), p. 329.

[iii] Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics, scholar’s ed. (Auburn, AL: Ludwig von Mises Institute, 1998), p. 768.

[iv] Huerta de Soto, Money, Bank Credit, and Economic Cycles, p. 329.

[v] Mises, Human Action, p. 768.

[vi] W.H. Hutt, The Keynesian Episode: A Reassessment (Indianapolis, IN: Liberty Fund, 1980), p. 150.

[vii] Hutt, The Keynesian Episode, p. 150.

Författare, Robert Blumen

Översättare, David Andersson

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *