Löner, priser och efterfrågan på pengar: Keynes missförstod allt.

Marknader balanseras. Det var åtminstone den samlade visdomen ett halvt sekel före John Maynard Keynes. Den brittiska ekonomen presenterade en ny ekonomisk teori 1936 baserad på motsatsen: marknader balanseras inte. Keynsiansk teori är någorlunda komplicerad och hans bok närmast ses som oläslig. Hans grundregel var att det låg oanvända resurser på marknaden. I Keynes värld kan marknaden förvisso finna ett pris som balanserar utbud och efterfrågan genom decentraliserade justeringar bland de flesta varor, men två preferenser är problematiska när det kommer till pris-systemets utbud och efterfrågan. Vad som ställer till det är tidspreferens och efterfrågan på kapital. Dessa två gör att marknaden misslyckas.

Den brittiska österrikaren William H. Hutt var en underskattad Keynes-kritiker. I Hutt’s ”The Keynsian Episode: A Reassessment”, kokade han ner ”den nya ekonomins” obskurantism med en rad förslag. När Keynsiansk ekonomi reducerats till sin kärna är den tilltalande i all sin absurditet. I Keynes version av verkligheten finns det ”goda preferenser” och ”dåliga preferenser”. De dåliga är så bekymmersamma att ökande av någon av dem kan orsaka att helt olika användbara resurser tappar sitt pris helt och hållet. Effekten är så stark att en produktiv arbetare kan bli helt utan arbete, inte på grund av sin egen bristande förmåga eller lathet, utan på grund av någon annans försök att spara pengar. När en resurs är fast i detta limbo, kan säljare och köpare inte komma överens.

Tidspreferens är den värdering människor gör av en vara i framtiden jämfört med i nutiden. Tidspreferens ställer till det för balansen på marknaden genom sparsamhets-paradoxen. Enligt denna teori misslyckas försök till sparande när samtliga sparare i ett samhälle försöker spara mer samtidigt. Deras försök leder inte till ökat sparande i realiteten. Det går till på följande sätt: sparande minskar vad människor spenderar på konsumtion och minskar på något vis efterfrågan istället för att skapa efterfrågan på något nytt (till exempel kapitalvaror). Wikipedia förklarar: ”En ökning av självständigt sparande leder till en minskning av aggregerad efterfrågan och således en minskning i bruttoproduktion vilket i sig leder till lägre besparingar totalt.”

Tidigare ekonomiska läror hade identifierat tidspreferens – valet mellan att tillgodose nutida behov eller framtida behov – som ursprunget till ränta. Efterfrågan på kapital är när ägaren av en vara inte säljer kapitalet eller håller i kapitalet i väntan på ett högre säljpris. Denna preferens i sig är i stora mått irrationell och driven av vad Keynes såg som en överdriven och irrationell preferens för likvida tillgångar. Ränta i Keynes värld orsakas helt och hållet av efterfrågan på pengar.

Sparande och investeringar i Keynes narrativ är helt orelaterade aktiviteter – inte två sidor av samma marknad. Eftersom investeringar är känsliga för ränteläget, kan en ökad efterfrågan på pengar leda till att ränta blir för hög, vilket leder till fler besparingar som inte realiseras som investering. Investerade resurser förblir därför oanvända.

Hutt tog ett annat perspektiv. Enligt hans sätt att tänka skiljer sig inte ”tidspreferens och så kallad likviditetspreferens vare sig i teori eller praktik från andra ekonomiska preferenser.” Han frågar sig följande:

Varför skulle två specifika uttryck för preferenser gällande mål, det vill säga, mellan nutid och framtid (sparsamhet), och mellan pengars nytta (likviditet) och all annan nytta, eller svaret på dessa preferenser i form av olika användning av de knappa resurser som finns tillgängliga, ge upphov till arbetslöshet?

Hutt—och Keynes—handskades med problemet med överskott i arbetskraft under 1930-talets Storbritannien, där säljarna av arbetskraft var representerade av fackföreningarna (eller helt enkelt arbetslösa människor med orealistiska lönekrav). Hutt skrev många gånger om problemet med överskott, i så väl arbetslöshet på arbetsmarknader, lager och kapitalvaror. Han lade ansvaret för kroniskt överskott primärt på säljare som inte kunde tänka sig sänka sitt pris. I de flesta fall krävde säljaren ett pris som låg över vad potentiella köpare skulle eller kunde betala. Medan det finns köpare på nästan alla marknader, för allt som är användbart, blir det ingen affär om köparen inte går med på villkoren.

Hutt tänkte att var än det fanns ett överskott var det säljaren som behövde sänka sitt pris snarare än köparen som behövde höja sitt bud. Ett företag finns till för kunderna. Det erbjuder en lön baserat på arbetarens bidrag till priset på en produkt som köparen förväntas betala. Under svåra förhållanden kan konsumenten tänka sig betala mindre. Entreprenörer måste vara ännu mer försiktiga gällande vilka priser de räknar med. Men, vid något pris, sa Hutt ”finns det alltid efterfrågan på alla potentiellt produktiva tjänster av värde”. Förväntningarna på löner som arbetslösa hade vid tidpunkten var orealistiska om företag, under rådande förhållanden, endast kunde anställa dem och göra vinst med en lägre lön än vad de begärde.

Hutt lade skulden för prismekanismens misslyckande att balansera arbetsmarknaden på fackföreningarnas politiska inflytande. Genom att hota med strejk och organiserat våld, med det tysta stödet från staten, kunde de förhandla fram en nominell lön som såg bra ut på papper. Men i praktiken betalades lönen aldrig ut, eftersom företagen där arbetet fanns inte hade råd. Utöver detta har vi även välfärdssystemet som skapade incitament för människor att inte leta arbete.

Användbara varors sysslolöshet berodde inte på irrationell hamstring av pengar eller girig överbesparing. Den krävde inte en ny ekonomisk teori. Den krävde inte en falsifiering av Say’s lag. Det krävde endast att prismekanismen fick göra vad den är tänkt att göra. Hutt skrev, ”Uppkomsten av sådana ’ekonomiska störningar’ måste, enligt mig, tillskrivas de faktorer som förhindrar marknadens värdeskapande process från att koordinera sina uppgifter.” Allt som har ett värde har också ett pris vid vilket det kan säljas. All användbar arbetskraft och kapitalvaror kan bidra till produktionen när priset når en balans mellan utbud och efterfrågan på marknaden.

För det finns inga ekonomiska mål, och inga av entreprenörer utsedda medel som är oförenliga med ”full sysselsättning”. Entreprenörer kommer aldrig misslyckas med att använda de produktiva tjänster som finns tillgängliga om prismekanismen tillåts göra det den är avsedd att göra. Det enda ”kollektiva beteende” som bör rättas är benägenheten att stå emot prisjusteringar.

F.A. Hayek skrev i samma anda:

[Keynes] har gett oss ett ekonomiskt system baserat på antagandet att ingen egentlig knapphet existerar, och att den enda knapphet vi bör bekymra oss över är den artificiella knapphet som skapas av människors beslutsamhet att inte sälja deras produkter eller tjänster under vissa godtyckligt satta priser.

Ändringar i preferenser gör inte att värdefulla resurser trängs ut från marknaden så länge priset justeras därefter. En lön som fungerade i går kan vara för högt i dag på grund av ändrade omständigheter. Entreprenörer motiverade att undvika förlust måste ligga steget före och justera så väl erbjudande som priser. Arbetare måste leta efter alternativ anställning om deras bransch är i en svacka och de inte är villiga att gå ner i lön, eller gå ner i lön om de vill fortsätta i samma bransch.

Keynes förstod inte skillnaden mellan en preferens som orsakar att resurser tas ur bruk och oförmågan i systemet att anpassa sig till denna preferens. Keynes teori skyllde på det tidigare exemplet, Hutt, det senare. Hutt bevisade att förändringar i tidspreferens i sig i inte leder till att användbara varor tappar sitt värde och marknadspris. Även när människor sparar mer kan användbara resurser fortfarande användas.

När ett onormalt anskaffande för framtiden tilltar [tidspreferensen ökar], kommer självfallet de relativa priserna på varor med kort bäst före datum, jämfört med priserna på varor med långt bäst före datum, att minska (påverkan på priset sker i proportion till varans bäst före datum, mångsidigheten i tillgångar samt arbetskraftens färdigheter). Men, som jag redan sagt, alla stora självständiga förändringar i människors preferenser kräver långgående korrigerande åtgärder och således stora förändringar i relativa priser.

När människor önskar spara mer kommer vad som är den största nyttan för många resurser att förändras. Löner kommer falla i branscher som producerar konsumentvaror, återspeglande prisfallet i den färdiga produkten. Efterfrågan på arbete kommer öka i branscher som producerar kapitalvaror. Arbetare kan behöva byta arbete – eller till och med bransch – och anpassa sig för att nå högsta möjliga lön. Existerande lager kan behöva säljas av till lägre priser än förväntat. Ett stort antal små – eller stora – korrigerande åtgärder kommer följa. Ja, om priserna inte faller där de behöver kommer överskottet på dessa varor att öka. Även om Hutt inte fokuserar på prissättning i förhållande till brist och knapphet eftersom priser inte ökar tillräckligt fort när det finns efterfrågan, kan brist också uppstå.

Produktionen av varor går igenom flera stadier. Utmatningen av varje stadie kan helt tas upp av nästa stadie om prissättningen är korrekt. Produkten vid varje stadie kommer vara lönsam så länge priserna på inmatningar och utmatningar justeras och så länge företag anpassar vad de producerar till vad människor vill ha, istället för vad de brukade vilja ha. Hutt förklarar:

När priser bestäms koordinerat innebär det inte bara att slutpriser sätts i förhållande till intäkter och konsumenters preferenser, utan också att priser på tjänster och produktionsvaror i alla stadier i värdekedjan sätts i förhållande till förväntningar på efterfrågan i nästa steg. Förväntade priser i nästkommande stadie är i sin tur baserade på förutsägelser i föregående stadier, inklusive den slutliga efterfrågan på produkten.

Keynes förbisåg behov av dessa justeringar på grund av den överdrivna aggregeringen i hans modell:

Det var delvis genom det klumpiga makroekonomiska tillvägagångssättet som Keynes kom att tro att värdefulla produktiva resurser ur bruk (han betonade arbetskraft) orsakades av andra faktorer än felaktig prissättning i flödet av varor och tjänster. Till exempel, det klumpiga konceptet pris på arbete, definierat som timlön (en slags medellön för arbeten och arbetare av alla slag), behandlas som en konstant. Och när Keynes tänkte sig att ”pris” har en avgörande roll, verkade han anta att justeringar som krävs för att uppnå full sysselsättning är en likvärdig procentuell minskning av samtliga löner och för det andra att ökning eller minskning av den generella lönenivån motsvarar ökning eller minskning i det generella flödet av löneutbetalningar.

Efterfrågan på pengar är det andra problembarnet i den Keynsianska världen. I Hutts terminologi är detta preferensen för vad pengar erbjuder jämfört med vad andra varor erbjuder. Den investering som marknadens aktörer gör i pengar erbjuder nyttan ”tillgänglighet”. Med detta menade Hutt att pengar lättare kan bytas mot andra varor. Att ha pengar ger ägaren valmöjligheter. Människor kan välja att investera i pengar för att ha fler valmöjligheter i framtiden.

Efterfrågan på pengar ökar när somliga individer värderar vissa betalningsenheter högre än vad de tidigare gjort, i förhållande till någon annan vara. Hutt identifierade också det spekulativa syftet med att investera i pengar. Vissa personer förväntar sig att priset på vissa varor kommer vara lägre i framtiden än det är för tillfället och planerar att köpa mer i framtiden än de har möjlighet att göra med nuvarande priser.

Så hur är det då med efterfrågan på pengar? Är det så problematiskt som Keynes påstår? Keynes såg en ökning i efterfrågan på pengar som en minskning i aggregerad efterfrågan, för vilken prisjusteringar inte kunde kompensera. Det skulle ge upphov till systematisk förvirring mellan sparande och investeringar. Hutt förklarade Keynes ställning som, ”ibland kan människor komma att sluta efterfråga tjänster och varor som inte är pengar eftersom de efterfrågar.. pengars tjänster.”

Individer och företag förmår att anpassa sig till förändringar i både utbudet och efterfrågan på pengar enligt Hutt. De som vill öka sitt innehav av kontanter kommer minska sina utgifter och försöka öka deras inkomster genom en blandning av lägre bud på saker de vill köpa och lägre priser på det de vill sälja. Om ett ungefär lika stort antal människor ökar sin efterfrågan på pengar som minskar den, sker ingen systematisk förändring; existerande pengar byter bara händer. Vissa får mer kontanter och andra får färre. Om i stort sett alla byter preferenser gällande innehavet av pengar, kan detta inte tillgodoses så länge penningmängden inte ökar. Istället kommer priser sannolikt att falla. Detta tillåter allas innehav av pengar att öka i realiteten. Med lägre priser är existerande innehav värt mer även om penningmängden förblir oförändrat (deflation).

Fallande priser är inte oberoende av ökande efterfrågan på pengar, utan ett medel genom vilket förändringen i efterfrågan på uppnås. En stor förändring i efterfrågan kräver många prisjusteringar över många marknader. Liksom med förändringar i tidspreferens gäller att så länge det inte finns några institutionella barriärer för prisförändringar, kommer alla produktiva tillgångar och produktiv arbetskraft fortsatt omsättas i produktion. Hutt:

Det är fel att lägga skulden på spekulativa förändringar i efterfrågan på pengar, och ännu värre självständiga förändringar i den, för de påfrestningar som stora okoordinerade förändringar i värde orsakar för en ekonomi; att göra detta är att blanda ihop svaret på en störning med orsaken till störningen i sig.

Medan preferensen för sparande och efterfrågan på pengar är de viktigaste preferenserna i en marknadsekonomi eftersom de båda påverkar nästan varje övrigt pris, menade Hutt att prismekanismen är fullt kapabel att anpassa sig till förändringar i båda. Han skrev:

När Keynsianer lägger skulden på sparsamhet avleder de uppmärksamheten från misslyckandet att anpassa priser till föränderliga preferenser; och när de lägger skulden på hamstring (likviditetspreferens), avleder de uppmärksamheten från staters misslyckande att hantera problemet med instabila prisförhållanden.

Keynes argument vilar på antagandet att priser inte kan förändras. Det finns inget annat sätt för en marknad att vara fast i ett kroniskt överskott. Prisstabilitet var aldrig väldefinierat och är ofta svårt att urskilja från det komplicerade Keynsianska systemet.

Keynes tillskrev förekomsten av resurser ur bruk i Storbritannien vad som Hutt kallade ”inbillade defekter” i marknaden. Hans teori ämnade att påvisa hur förändringar i tidspreferens och efterfrågan på pengar kunde kasta omkull hela systemet, och byta koordination mot kaos. Det Keynsianska systemet var ett försök att omkullkasta ett halvsekels framsteg i ekonomisk teori som demonstrerade att en decentraliserad, självkorrigerande marknadsprocess i vilken individer och företag söker att uppnå sina egna mål resulterar i en koordinerad värdekedja från producenter till konsumenter.

Robert Blumen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *