Hoppe om lockdowns!

Följande är en intervju med Hans Hermann Hoppe utförd av Thomas Jacob, sekreterare på Property and Freedom Society. Ämnet är det nuvarande världsläget i sviterna av staters hantering av coronaviruset.

TJ: Professor Hoppe, ni är känd som en statskritiker och en motståndare till politisk centralisering. Bevisar inte situationen med corona att en centralstat och centralstyrda föreskrifter faktiskt är nödvändiga?

Hoppe: Snarare motsatsen.

Självklart har diverse centralstater och internationella organisationer, så som EU och WHO, försökt att utnyttja covid-19-pandemin för sin egen vinning, att använda den för att utöka sin makt över sina respektive undersåtar och för att se hur långt de kan gå i att kontrollera människor via en initialt vag och sedan systematiskt överdrivet rapporterad risk kring en global epidemi. Att de till stor del faktiskt har lyckats hela vägen fram till en generell husarrest är skrämmande.

Men om det hela har visat någonting, så är det inte hur nödvändigt eller effektivt centralstyrda föreskrifter är, utan tvärtom hur kritiskt det är med decentraliserade beslut och beslutsfattare.

Faran med en epidemi ter sig inte på samma sätt överallt, för alla, samtidigt. Situationen i Frankrike är olik den i Tyskland eller Kongo, och förhållandena i Kina är inte desamma som i Japan. Och även inom länder kan risknivån variera mellan olika regioner, olika städer och olikt mellan landbyggd och stad, beroende på demografi och kulturell uppsättning i befolkningen. Dessutom finns en hel rad av mycket varierande värderingar och råd från ”certifierade vetenskapliga experter” kring vad man ska, och inte ska, göra under rådande hotbild. Därför är alla centraliserade, nationella (och i extremfall globala) åtaganden för att minska riskerna, enligt ”en storlek passar alla”-devisen, absurda och opassande redan från starten.

Med detta som bakgrund, är det naturligt att det utöver de folkvalda i huvudstaden även snabbt klev fram diverse lokala ledare överallt som snabbt och i stigande takt blev delaktiga i riskminimeringen. Epidemin blev ett gyllene tillfälle för dessa att särskilja sig själva från centralstaten och utöka sin egen maktsfär. Dessa ignorerade, överdrev, mitigerade, försenade eller modifierade på annat sätt regeringens föreskrifter för deras respektive regioner, alltid med en öga på folkopinionen, eller åtminstone den publicerade opinionen, med förhoppningen om att på sikt kunna stiga upp i rollen som en central diktator efter att ha blivit en tillräckligt populär lokal sådan.

Obeaktat vissa förbättringar inom riskhantering som en sådant decentraliserat beslutsfattande gett och obeaktat att regioner med olika tillvägagångsätt innebär att man kan lära av fler misstag, är ändå den sammanslagna erfarenheten kring hur staten och statens beslutsfattare hanterat det hela chockerande. Som vanligt misslyckas staten totalt, särskilt inom folkhälsa och prevention. Nuvarande händelser visar allt tydligare att statens skyddande åtgärder faktiskt dödar eller skadar fler människor än vad de skyddar.

TJ: Är politiker helt enkelt dumma?

Hoppe: Absolut, gruppen politiker som helhet besitter inte de ljusaste av huvuden. Och detta ”godhets-görande” som utmärker dem som politiker, dvs deras påståenden att genom sina handlingar vilja förbättra liv och bringa framgång till andra eller till och med till hela mänskligheten, borde alltid ses på med misstänksamhet. Men det verkliga problemet med politikens misslyckande, och särskilt i samband med hantering av infektiösa sjukdomar, ligger djupare och har en mer strukturell natur.

Den djupa och strukturella orsaken är att beslutsfattare, centrala eller regionala, inte har något att förlora personligen när beslut fattas. Dvs, de är till stor del fredade från potentiellt felaktiga beslut med tillhörande förluster och kostnader. De behöver inte fundera länge över för- och nackdelar av sina dekret utan kan istället fatta relativt ”spontana” beslut eftersom de inte hålls personligt ansvariga för konsekvenserna av deras föreskrifter. På det stora hela hamnar bördan av deras handlingar istället på andra personer. Detta är kärnan till varför dumhet och ”godhets-görande” blir farligt och systematiskt bidrar till ansvarslöshet, likgiltighet och megalomani.

Ta exempelvis coronaviruset. Vid en smittsam sjukdom, varför skulle någon inte införa hårda regleringar så som utegångsförbud, social isolering, husarrest, verksamhetsförbud, produktionsförbud etc. om du själv ändå inte kommer lida något direkt inkomstbortfall? Anledningen är att inkomsten för politiker och övriga offentligt anställda inte baseras på värdebringande sysselsättning utan på skatter, dvs påtvingande avgifter, och den är därför skyddad i det korta och mellanlånga loppet. Varför skulle någon oroa sig om indirekta och långtidseffekter av ens handlingar om konsekvenserna ändå inte kommer att drabba mig personligen och om jag ändå inte kan hållas personligt ansvarig? För att motivera sina hårda regleringar kan man helt enkelt peka på en liten men kreativt extrapolerad grupp människor jämfört med hela populationen som tydligen har räddats från svår sjukdom eller död, medan man ignorerar konsekvenserna av en lockdown, dvs faktumet att långt många fler hamnar i ekonomisk spörsmål som ett resultat av regleringarna och kommer, som ett resultat, indirekt fara illa och eventuellt även dö.

I början verkade det som att beslutsfattare inte förstod överhuvudtaget (eller inte ville förstå) att ”skyddande åtgärder”, oavsett hur välmenat, inte är och aldrig kommer att vara utan en kostnad. Under parollen ”skyddsåtgärder” presenterades de snarare som ”den enda utvägen”. När baksidan av åtgärderna blev alltmer tydlig och inte längre kunde viftas bort menade de att alla deras beslut faktiskt var avvägningar mellan ”hälsa” och ”ekonomi” och att i deras ögon, som de ”godhets-görare” som de är, kommer mänskligt liv alltid att väga tyngre än ”ekonomiska konsekvenser”. Det finns en grundläggande insikt som makthållarna visade sig inkapabla att inse, eller så ville de inte inse den. Denna dikotomi finns inte. Tvärtom är en stark ekonomi den bästa försäkringen för en god hälsa. Det är därför de fattigare regionerna, populationerna och folken drabbas hårdast av en lockdown (och då inte minst deras faktiska hälsa). Endast med stor envishet kan man lyckas undvika denna enkla insikt och istället framställa sig själv som en politisk beslutsfattare som tar svåra beslut i den rådande svåraste av krissituationer.

Sedan, när det börjar klarna kring omfattningen av samhällets utarmning som kommit ur statsbeordrade förbud mot social kontakt, produktion och försäljning, med konkurser, exproprieringar, obetalade lån, arbetslöshet, korttidsarbeten etc som resultat, och när det tunna argumentet kring ”hälsa före ekonomi” rämnar och politikers självutnämnda hjältestatus börjar ge allt beskare smak i munnen, kommer uppifrån lugnande besked att den ekonomiska skadan som tyvärr åsamkats snart skall återbördas till fullo. De lyckas med konstycket att vara räddare i nöden dubbelt upp; ”godhets-görarna” som räddar ”godhets-görarna”. Och ässet i rockärmen som nu dras fram är att massivt öka penningmängden. Lösningen på alla problemen ovan är helt enkelt att skapa värde från ingenting, att trycka mer av statens papperspengar som praktiskt taget är gratis att tillverka. Denna procedur kostar ingenting för beslutsfattarna och i knät får dem en hög pengar som de till folkets jubel nu kan börja dela ut. Samtidigt läggs kostanden för den ökade penningmängden, dvs genom minskad köpkraft och ett ökat statslån, på andra. Det hela påminner om mordbrännaren som återvänder till brottsplatsens lågor utklädd till brandman och sedan hyllas som hjälte när han river det eldhärjade huset för att minska ytterligare spridning. Den enda skillnaden är att staten, genom att öka penningmängden, även låter invånarna betala för släckningsarbetet.

Men, och detta är nog det mest skrämmande från hela coronaepisoden, staten kommer helskinnad undan sitt skamlösa beteende. Absolut, det finns motstånd mot lockdowns här och där, och motståndet växer sig starkare ju längre tiden går. Men på det stora hela ses beslutsfattarna fortfarande som brandmän snarare än mordbrännare. Samtidigt har politiker använt rädslan kring smittan, som systematiskt har eldats på, för att utöka sin makt till nivåer oskådade i fredstid. Detta inkluderar ett avkall på all äganderätt, alla rättigheter och en nästan total restriktion på personlig rörelsefrihet ända ner på en nivå inom husets fyra väggar, allt i folkhälsan och smittokontrollens goda namn.

I mitt tycke är utvecklingen i graden av lydighet till politiker högst oroande.

TJ: Hur skulle problemet med en pandemi bli löst utan statliga regleringar, i ett privatlagssamhälle?

Hoppe: I ett privatlagssamhälle skulle allt land, varje bit av mark, vara privatägd. Alla lägenheter, hus, bostadsområden, vägar, vattendrag, hamnar, flygplatser, fabriker, kontor, skolor, sjukhus etc skulle ha en privat ägare. Ägaren är antingen en individ eller en grupp människor, en förening, som alla har sina egna husregler, organisationsstrukturer och interna vägar för beslutsfattande och procedurer.

Detta uppnår, till skillnad från politisk centralisering, en maximering av decentraliserat beslutsfattande och samtidigt en maximering av ansvar och ansvarsfulla handlingar. Varje beslut fattas av en specifik person eller förening med avseende på deras (och bara deras) privata egendom, och varje beslutsfattare blir ansvarig för att täcka kostnaderna för konsekvenserna av dessa för sin egendom.

Angående den specifika situationen med att hantera en pandemi bottnar det i, liksom det nu bortglömda men ack så brådskande problemet med invandring, i frågorna ”Vem släpper jag in och vem stänger jag ute?” och ”Vem besöker jag och vem undviker jag?”, eller mer specifikt: varje privat egendomsägare eller samfällighet måste bestämma, baserat på riskerna med en infektiös sjukdom relaterat till deras ägor, vem de ska tillåta och under vilka förutsättningar, och vilka de ska förbjuda. Framförallt i läget med en kommersiell verksamhet borde och skulle beslut även avhandla vilka preventiva steg och försiktighetsåtgärder som erbjuds och efterfrågas av besökare för att reducera smittorisker. På samma sätt kan även besökare och kunder anta diverse försiktighetsåtgärder på eget bevåg för att lättare få tillgång till potentiella värdar. Resultatet av alla dessa individuella beslut blir ett komplext nät av tillgångs- och besöksregler.

Alla möten mellan personer äger här rum frivilligt. De uppkommer eftersom värden och besökaren anser att fördelen med deras träff är större än risken för smittan som kan resultera av den. På grund av detta har varken värden eller gästen någon rätt att anklaga den andre om en smitta faktiskt skulle uppkomma efter deras möte. Smittan (inklusive sjukvårdskostnader etc.) måste ansvaras över själv. Skadestånd kan endast bli aktuellt om värden ljög om vilka preventiva åtgärder som var på plats eller som gästen inte respekterade smittskyddskraven som var etablerade för att få närvara.

Men även utan att bedra någon kommer beslutet kring besökare och värd alltid med ett pris. Alla preventiva åtgärder kommer med en kostnad och måste befogas, antingen genom en förväntad större vinst eller minskad förlust, eller genom en förväntad ökad acceptans eller minskad aversion från besökarna. Framförallt måste varje privat egendomsägare själv bära kostnaderna för eventuella felaktiga beslut, exempelvis om den förväntade avkastningen eller attitydskillnaden inte blev som planerat, eller till och med tvärt om, eller om de skyddande åtgärderna för värd eller gäst oväntat ökade smittorisken istället för att sänka den.

Det ansenliga ansvar som ligger hos privata egendomsägare gäller även vid en epidemi. Hans ekonomiska existens och den närmsta sociala miljön står på spel. I ljuset av detta kommer beslutet att kräva stor eftertanke, än större ju mer egendom och relationer han hanterar. Han måste agera snabbt, ofta närmast ”med våld”, för att lära från sina misstag och rätta till hans tidigare beslut för att undvika framtida ekonomiska och sociala kostnader.

Liksom vid alla andra sorters problem eller risker – äkta eller upplevda – gäller samma logik vid infektiösa sjukdomar och epidemier: det bästa, mest kostnadseffektiva och smidiga sättet att minska skadeverkan associerad med en epidemi är att decentralisera beslutsfattandet ner till nivån för privata egendomsägare. Detta eftersom, som tidigare nämnt, faran med en epidemi varierar mellan olika platser och mellan olika tider, och detta kommer att fångas upp. Det finns inget generellt, enkelt och definitivt, otvivelaktigt vetenskapligt svar för att värdera risken med en infektiös sjukdom. Istället är frågan empirisk och svaren på sådana frågor är rent principiellt alltid hypotetiska och osäkra, och kan variera och ändras mellan olika forskare och mellan olika discipliner (ex. mellan virologer och ekonomer) samt över tid.

Detta visar tydligt på att beslut angående rimliga försvarsmekanismer borde fattas på lokal nivå där man är medveten kring förutsättningarna i närområdet, och lika tydligt borde det vara att dessa beslut måste fattas av privata egendomsägare eller samfälligheter. För endast dessa är fullt ansvariga för deras beslut och för vilka experter de vill lyssna på, och endast dessa har därför incitament att lära av sina eller andras misstag eller härma andras framgångar för att närma sig en lösning på problemet ett steg i taget. Värt att nämna också är att man i denna grupp med alltid tävlande entreprenörer finner en stor grupp individer, långt fler än vad man hittar i en grupp med politiker som samlats i ett parlament eller i en regering, som är överlägsna de senare i alla tänkbara relevanta aspekter; livserfarenhet, intelligens, framgångsrikt företagande, vetenskapliga kvalifikationer, värdeskapande och omdöme.

Att tro att en snabb och smärtfri lösning på problemet med infektiösa sjukdomar kommer att kläckas av politiker och deras intellektuella hovfolk av alla människor – alltså personer som fattar beslut kring användandet av privat egendom och kring personers fria rörlighet åt en stor grupp människor helt okända för dem själva, utan att känna till de lokala omständigheterna och utan att axla något ansvar över resultatet av deras beslut, och för den delen utan att vara särskilt begåvade själva heller – innebär att vi bokstavligt talat tror på mirakel.

TJ: Kan du ge något exempel på vad som skulle se annorlunda ut i ett privatlagssamhälle jämfört med det nuvarande politiska agerandet av coronaviruset? Hur skulle det se ut?

Hoppe: Kortfattat: coronaviruset skulle inte ha utvecklats till en pandemi.

Detta innebär inte att viruset inte finns, inte är farligt eller smittsamt. Det betyder snarare att faran associerad med att smittas av coronaviruset är så pass låg att det aldrig skulle ha uppfattats som en intresseväckande pandemi av folk (framförallt inte intelligenta sådana) och det skulle därför inte signifikant påverka vårt beteende. I fallen där mätbara ökningar i antalet smittade och döda ändock kunde uppfattas, som på ålderdomshem och sjukhus, skulle detta uppfattas som andra normala säsongsbundna fenomen, exempelvis ett svårt influensautbrott, vilket hanteras via vanligt förekommande smittminskande åtgärder. Med andra ord skulle alla hälsorelaterade händelser legat inom normalvariationen. Det fanns aldrig och finns ingen pågående katastrofsituation, med överfulla sjukhus eller packade intensivvårdsavdelningar, med svårt sjuka eller döda människor så långt ögat kan nå i vårt direkta umgänge eller bestående av främlingar längs med gatorna, som skulle kunna ha motiverat denna fundamentala förändring av vår livsstil. På det stora hela skulle livet ha fortsatt som tidigare. Det finns ingen anledning till panik eller till att deklarera ett globalt hälsonödläge.

Det totala antalet döda år 2020 i exempelvis Tyskland, Österrike och Schweiz har faktiskt inte stigit dramatiskt, vilket kanske vore att vänta med tanke på de dramatiska politiska åtgärderna. Siffrorna är snarare inom det förväntade spannet jämfört med tidigare år. Kontrollerar man för växande population och åldrande befolkning har det funnits år med fler döda, men folk har aldrig tidigare vidtagit ”räddningsåtgärder” på denna skala. Därför är det oklart, även om vi hade sett en ökad mortalitet, hur många döda som kan tillskrivas coronaviruset och hur många som beror på konsekvenserna av lockdowns. Det är inte corona som har förändrat världen utan politiker som använde corona som en förevändning till att förändra världen till deras fördel.

Den radikala – ekonomiskt ruinerande – avfärden från det normala förhållningssättet som nu spelas ut beror inte på någon fundamental upptäckt inom fakta eller vetenskap. Varken fakta eller vetenskap ger stöd åt att instifta ett nytt globalt ”normalläge” eller en ”great reset”. Det är resultatet av ett medvetet drag av den politiska eliten för att utvidga sin egen makt genom lögner, missinformation, falskhet och ändlös propaganda på en hittills oskådad skala.

Detta fulspel inkluderar att systematisk öka antalet av så kallade ”coronadöda” genom att tillskriva alla dödsfall där corona kunde påvisas till statistiken, om så viruset påverkade dödsorsaken eller inte. Till och med människor som omkom i trafikolyckor hamnade i coronastatistiken. Sjukhus fick ekonomiska medel för varje rapporterat coronadödsfall utan att liknande bonusar betalades ut för andra dödsorsaker, vilket naturligtvis påverkade hur dödsintygen fylldes i. Stor vikt lades också på att aldrig korrelera detta skandalöst inflaterade antal coronadöda med det mycket större totala antalet döda. Detta eftersom folk då skulle inse att risken att dö av corona jämfört med andra dödsorsaker var så försvinnande liten och inte särskilt oroande alls. Därför har makthavande envist hållit fast vid att rapportera i absoluta tal eftersom dessa är mer skräckinjagande. Dessutom har det varit näst intill knäpptyst om alla de dödliga sidoeffekterna som orsakats av lockdowns: alla som dog när sjukhusen i stort sätt endast tog emot coronasmittade, antalet självmord hos de ekonomiskt ruinerade och antalet gamla som dött av påtvingad ensamhet.

Men den mest dumdristiga och konsekvensfulla skenmanövern var att fundamentalt omdefiniera ordet ”fara” och på så sätt få läget att verka värre. Vanligtvis har fara vid sjukdom definierats med förekomst av symptom. Om en person inte har några symptom har det alltså uppfattats som riskfritt. Policymakarna har istället påtvingat oss en ny definition av ordet ”fara” som direkt ska styra våra rättigheter; utgången av ett coronatest. ”Fara” kan nu alltså mätas direkt med antalet coronapositiva personer, och ju fler som får positivt prov desto fler ska testas, och denna stigande siffra kan sedan dramatiskt hamras in i oss dag efter dag.

Testet i sig är otillförlitligt med frekventa falsk-positiva och falsk-negativa resultat. Utöver detta saknar testet nästan helt prediktivt värde i att värdera förekomsten av en symptomgivande sjukdom. En överväldigande majoritet, 80% av alla med positivt prov, är asymptomatiska och vår nuvarande kunskap säger att risken för asymptomatisk smittspridning är nära på obefintlig. Utan testet skulle vi aldrig känna till ”faran” och även slippa all stress relaterat till masstestning. I 15% av positiva testfall utvecklas en mer seriös sjukdom som ofta kräver sängvila under en tid och i 5% av positiva testfall, oftast i kombination med underliggande svår lungsjukdom, behövs intensivvård. Ska man tro på siffrorna från United States’ Center for Disease Control and Prevention (CDC), som är skattefinansierad och vars hela existensberättigande är grundat i förekomsten av smittsamma sjukdomar och därför knappast kan klandras för att vara ”corona-förnekare”, målas en mindre skräckinjagande bild upp. Sannolikheten att överleva en coronainfektion varierar konsekvent med en persons ålder men är fortfarande extremt hög för alla åldrar. I gruppen 0-19 år är sannolikheten 99.997%. I gruppen 20-49 år 99.98%. I gruppen 50-69 år 99.5%. Till och med i gruppen 70+ år är den 94.6%.

Detta för mig tillbaka till början av svaret. Vilka egendomsägare i ett privatlagssamhälle skulle se anledning till att fundamentalt ändra sitt vanliga beteende i den rådande situationen? Vem skulle stänga ner sin verksamhet av detta? Vem skulle sluta producera eller resa? Vem skulle lägga band på sig själva att inte ha någon kontakt eller helt blockera tillgången till deras egendomar? Jag tror svaren på dessa frågor är uppenbara. I ljuset av den verkliga upplevelsen, snarare än vad ett konstgjort test visar som har väldigt lite med den aktuella sjukdomsbördan att göra, skulle vi sannolikt ha tagit till en eller två extra försiktighetsåtgärder, liksom vid tidigare svårare influensaepidemier. Självklart skulle vi varit extra varsamma med äldre som är mer utsatta för svår sjukdom. En sjukhussamordnare eller två hade sannolikt ökat antalet tillgängliga sängplatser. Observationer av nya symptom skulle kanske ha lett till att en eller två virologer undersökte förekomsten av ett nytt virus som korrelerade med symptomen. Möjligtvis skulle ett test ha tagits fram, och kanske börjar även sökandet efter ett vaccin även om det är osannolikt med de höga utvecklingskostnaderna och den förmodade låga efterfrågan med tanke på de överlag låga riskerna med smittan.

Faktumet att det aktuella händelseförloppet är så på annorlunda saknar objektiv grund och beror enbart på existensen av den politiska klassen, eliten som inte behöver axla ansvar eller ta konsekvenserna för sina handlingar och vars godhetsgörande därför kan stiga till megalomani.

Sedan urminnes tider har politikers megalomani, stöpt ur ansvarsfrihet, manifesterats i allt mer långtgående interventioner i civilsamhället med hänvisning till diverse siffror från statistiska myndigheters rapporter, vilket ger dem ”vetenskapligt stöd” i sina handlingar. Fram tills nu har dessa rapporter handlat om ekonomisk statistik, om inkomst och kapital och deras distribution, tillväxt, import, export, pengamängd, handelsbalanser, inflation, priser, löner, produktion, arbetslöshet etc. Varje siffra i rapporterna ger policymakarna något att agera på. Siffran var för hög eller för låg, eller så var den tvungen att stabiliseras, vilket krävde en politisk intervention. Det finns alltid någonting att korrigera. Vi behöver inte gå in på detaljer här i hur stora effekterna på värderedistribution och folklig utarmning vi får av dessa ekonomiska interventioner.

Med coronakrisen har politiken flyttat fram sina gränser till nya fronter gällande siffrors berättigande effekt. Politiker har insett att hälsostatistik bjuder in till mycket större potential för regeringsmässig despotism och statusjakt än vad ekonomisk statistik någonsin gjort. Baserat på ett virustest som tydligen förtäljer om en akut, potentiellt dödlig sjukdom infinner sig, har våra politiker lyckats få våra sociala liv att stanna upp, försatt miljontals människor i ekonomiska och sociala kriser, understött det farmakologi-industriella-komplexet i att berika sig enormt via försäljning av masker, virustest och vaccin, och ändå lyckats kliva ut ur det hela, än så länge, som hjältar.

En skrämmande och fullständigt förödande insikt.

Översättare: Magnus Johansson

Originalartikel: https://www.misesde.org/2021/01/staat-oder-privatrechtsgesellschaft-vom-umgang-mit-corona/

Engelsk översättning: https://mises.org/wire/hoppe-lockdowns

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *