En svensk ekonomisk historia: 90 år av socialdemokratisk förödelse

Den svenska ekonomiska politiken följde länge etablerad ekonomisk teori. Svenska nationalekonomer var tidigt ute med att utveckla konjunkturteori och studera hur man kunde skapa en väl fungerande finanspolitik på basis av denna. Den svenska nationalekonomikåren under tidigt 1900-tal stod sig ytterst väl internationellt, och hade bra kontakter med bl.a. forskare i Cambridge i England.

När 1930-talets stora ekonomiska kris rullade runt världen var därför den svenska regeringen relativt väl förberedd. Stabiliseringpolitik var inte ett etablerat begrepp, men det fanns en intellektuell öppenhet för att pröva olika finanspolitiska strategier. Sverige klarade sig därför ganska hyggligt genom 30-talet.

Detta förändrades dock mot slutet av decenniet. Den socialdemokratiska regering som vunnit valet 1932 vann återigen 1936 och började därmed sätta i verket den stora, samhällsomvandlande plan som Gunnar och Alva Myrdal skapat i sin bok Kris i befolkningsfrågan. Denna plan, som vi idag känner som ”välfärdsstaten”, omformulerade grunden för finanspolitiken: det var inte längre fråga om stabiliseringspolitik i den genuina, makroekonomiska meningen. Målet var i stället att omfördela inkomster och konsumtion genom stora, permanenta utgiftsprogram.

Det kan vara på sin plats att notera att Myrdalarna gick mycket långt i sin vision av en samhällsomvandling. Man ville till och med använda statsmakten för att bygga en ny ”befolkningsstock”, en term som förekommer flitigt i boken. Man ville omstöpa varje del av människors liv, från separation av barn från deras föräldrar till ett utbildningssystem som skulle vara helt fokuserat på att bygga en högproduktiv arbetskraft.

När offentliga utgifter inriktas på permanenta program, och inte ökar och minskar med konjunktursvängningarna, minskar naturligtvis förmågan för staten att lindra recessioner. Myrdalarna var medvetna om detta, men ansåg att deras plan för en demografisk omvandling av Sverige skulle borga för ett permanent högt tillväxttryck. Ekonomin skulle, kort sagt, aldrig mer hamna i en recession.

Det här är naturligtvis gallimatias, men det påverkade den svenska ekonomiska politiken under flera årtionden. Under 1950-talet insåg dock flera nationalekonomer att den massiva utbyggnaden av välfärdsstaten – som vid det laget var nästan klar (†) – och de medföljande skattehöjningarna skulle kväva den ekonomiska tillväxten. Därför skapade en grupp fackföreningsekonomer den s.k. Rehn-Meidner-modellen, enligt vilken man skulle sätta lönepress på industrin att hela tiden utveckla sin produktivitet. Med hjälp av konsistenta, nationella löneförhandlingar (vilka man började experimentera med redan under 1930-talet) ville man höja lönerna tillräckligt för att improduktiva företag skulle gå i konkurs, men tillräckligt låga för att gynna högproduktiva industrier.

I realiteten ledde Rehn-Meidner-modellen till att existerande storföretag med stora finansiella muskler och tillgång till exportmarknader kunde solidifiera sin ställning inom sina respektive branscher. Den höga, centralt satta lönenivån gjorde det omöjligt för konkurrerande företag att etablera sig och växa. Redan under 1950-talet formerades därför den företagsstruktur som kom att dominera svensk ekonomi genom resten av 1900-talet.

Rehn-Meidner-modellen såg länge ut att fungera väl. Sverige hade hög tillväxt långt inpå 1960-talet. Denna tillväxt användes av den offentliga makten för att breda ut skatter av alla de slag över ekonomin. Både statliga och kommunala inkomstskatter steg stadigt. Mervärdesskatten, känd som ”moms”, tillkom och blev snart en signifikant intäktskälla för staten. Och, naturligtvis, en kostnad för landets företag och konsumenter.

På grund av den stora offentliga sektorn steg skatterna, som sagt, under hela 1960-talet. Detta skapade dock inga större problem i ekonomin, eftersom staten satte igång ett mycket omfattande bostadsbyggnadsprogram. Mellan 1965 och 1975 byggdes en miljon bostäder i Sverige, med största delen av investeringarna runt decennieskiftet. Därtill skedde stora investeringar i infrastruktur och energiproduktion.

Därtill tjänade exportindustrin bra med pengar på en global marknad med stark tillväxt.

Det var således inte förrän den svenska ekonomin drabbades av en lågkonjunktur runt 1970, som de negativa effekterna av den stora offentliga sektorn började bli kännbara. Denna konjunkturnedgång blev annorlunda än de som landet erfarit de senaste decennierna. Under framför allt 1960-talet hade den offentliga sektorn vant sig vid att ha gott om pengar: kombinationen av stigande skatter och hög tillväxt hade utraderat minnet av vad en lågkonjunktur faktiskt kan innebära för den offentliga sektorn.

Konjunkturnedgången 1970-71 blev snabbare än den ekonomiska teorin sade att den skulle vara. Orsaken var, naturligtvis, de höga skatterna och den omfattande offentliga sektorn. Ju större denna är, desto mindre utrymme finns det för den privata sektorn att verka och anpassa sig till förändringar i ekonomin. Den socialdemokratiska regeringen togs därför på sängen och svarade med det s.k. ”idiotstoppet”.

Detta blev den första finanspolitiska åtstramningen i modern svensk finanspolitik. Den var mild jämfört med vad som komma skulle under 90-talet, men den visade på den makroekonomiska sårbarheten hos ett land med en stor välfärdsstat. Det blev inte bättre av att både Sverige och dess stora handelspartners drabbades av oljekrisen 1973-74, med efterföljande prischock på olja (temporärt steg oljepriserna med 500 procent). För svenskt vidkommande blev dock krisen en lök på laxen mer än något annat, för en ekonomi som redan kämpade med att anpassa sig till vad som då blivit världens högsta skatter.

I och med de höga skatterna passerade Sverige också en annan tvivelaktig milstolpe: ungefär 1970 steg de offentliga utgifterna till över 40 procent av BNP. Av flera orsaker innebär denna nivå en permanent nedväxling av den ekonomiska tillväxten, bland annat ett förändrat företagarbeteende. Man anpassar sig inte längre till skatterna genom att förändra sin verksamhet; man bibehåller i stället vad man har och lägger expansiva investeringar i andra jurisdiktioner med lägre skatter.

Den svenska ekonomin växte således långsammare under 70-talet. Detta ledde till allt större problem i de offentliga finanserna, något som snart ledde till en permanent förändring av den ekonomiska politiken. Efter flera valhänta försök till finanspolitisk förnyelse under de borgerliga regeringarna 1976-82 startade socialdemokraterna sin nya regeringsperiod med en kraftig devalvering och fokus på stram finanspolitik, höjda skatter och långsiktiga besparingar i den offentliga sektorn.

Det är viktigt att notera att denna politik inte var någon traditionell socialdemokratisk vara. Den kom i stället ur en intern debatt inom arbetarrörelsen, där nationalekonomer knutna till LO propagerade för en konjunkturstabiliserande strategi med underskott i lågkonjunkturer och ”balanserande” skattehöjningar i högkonjunktur. Mot dem stod en grupp runt Kjell-Olof Feldt, som blev finansminister 1982. Deras argument var att man genom strikt fokus på årlig balans i de offentliga finanserna skulle hålla räntorna nere och skapa långsiktiga, stabila spelregler för den privata sektorn.

Den sistnämnda finanspolitiska strategin byggde delvis på den nyklassiska makroekonomiska teori som växte fram i slutet av 1970-talet. Denna teori förutsätter emellertid att man samtidigt har en liten offentlig sektor med låga skatter; om och endast om detta är fallet, kan staten fokusera hela sin finanspolitik på att bekämpa budgetunderskott. Ju större välfärdsstaten är, desto mer destruktiv blir dess budgetbalanseringspolitik för den privata sektorn.

Detta visade sig också vara alldeles sant. Under 1980-talet växte den svenska ekonomin knappt med två procent om året i reala termer, nästan en halvering av tillväxttakten från 1960-talet. Den stora välfärdsstat man byggt upp under 1940- och -50-talen, och de skatter man skapade under 1960-talet för att betala för kalaset, var alla baserade på premissen att ekonomin skulle växa betydligt snabbare än den gjorde på 80-talet.

Följden blev kroniskt ansträngda offentliga finanser. Den socialdemokratiska regeringen svarade med skattehöjningar och utgiftsnedskärningar, vilket sammantaget innebar efterfrågestress för hushåll och företag. Det var enbart tack vare två faktorer som den svenska välfärdsstaten inte kollapsade finansiellt under 80-talet:

1.) De finansiella avregleringarna. I början av 1980-talet förändrades reglerna för finansiella flöden mellan Sverige och andra länder. Riksdagen avskaffade Riksbankens överförmyndarroll och man tillät fria kapitalflöden. Även banksystemet avreglerades i viss mån, vilket innebar större frihet för dem att både ta risker och utveckla nya produkter. Sammantaget ledde dessa avregleringar till ett stort inflöde av ny kredit i den svenska ekonomin, något som både hushåll och företag drog fördel av.
2.) Den starka internationella konjunkturen. Världshandeln fördubblades under 1980-talet, vilket tillät svenska företag att i stort sett tälja guld med smörkniv. Deras inkomster från exportmarknaderna var oerhört stora, de bibehöll lågproduktiv produktion i Sverige och öste i stället in sina vinster i banksystemet. Det fanns gott om industrijobb, även om lönetillväxten var allt annat än imponerande.

Kort sagt: den svenska ekonomin tog sig igenom 1980-talet på konstgjord finansiell andning. När 90-talskrisen kom stod Sverige illa rustat, långt värre än inför lågkonjunkturen 20 år tidigare.

För det första hade man som sagt etablerat en specifik roll för finanspolitiken: eliminera budgetunderskott till varje pris. Denna doktrin kom att bli förödande för Sverige under 90-talet.

För det andra genomförde man en stor skattereform alldeles i slutet av 80-talet, en reform som dubblerade momstrycket på ekonomin, höjde skatten på konsumtion och sänkte skatten på sparande.

För det tredje hade Sverige vid det här laget en industristruktur som i mångt och mycket var en cementerad version av 1970-talet. Dess tillväxtpotential var i stort sett obefintlig, vilket visade sig i stora internationella uppköp, inte minst av bilindustrin.

Industristrukturen borgade för låg produktivitet och därmed låg tillväxt. Skattereformen sände en formlig sparchock genom ekonomin, vilket innebar platt fall för privatkonsumtionen och därmed en kraftig inbromsning av industriinvesteringarna. Dessa hade redan vänt nedåt som ett resultat av en internationell avmattning, men den inhemska ekonomiska nedgången strödde rikligt med salt i såren för de svenska företagen.

Resultatet av den kraftiga ekonomiska nedgången, som började i slutet av 1989, var att de offentliga finanserna snabbt urholkades. Politiker som trott att skattereformen permanent skulle vaccinera stat och kommuner mot budgetunderskott stod plötsligt och såg hur skatteintäkterna mer eller mindre imploderade. Eftersom finanspolitiken var helt inriktad på att bekämpa budgetunderskott valde man att höja skatter och panikskära i offentliga utgifter. Resultatet blev en finanspolitisk chock ovanpå den redan politiskt skapade lågkonjunkturen. Åren 1991 och 1992 befann sig den svenska ekonomin i fritt fall. På 18 månader steg arbetslösheten steg från två till 15 procent när ett tusen svenskar om dagen förlorade jobbet.

Statsmakten svarade i två riktningar. Den första riktningen var finanspolitisk. Efter att ha slitits mellan ett försök att hålla fasta spelregler under den borgerliga regeringen 1991-94, men fortfarande genomföra nedskärningar, övergick man med den socialdemokratiska valsegern 1994 till en formidabel finanspolitisk massaker på den svenska ekonomin. Inom loppet av tre år skar man ner utgifter och höjde skatter med totalt sju procent av BNP.

Resultatet blev som man kunde förvänta sig: en permanent nedväxling av sysselsättning och hushållsinkomster.

Den andra riktningen var internationell. Man utnyttjade krisen till att föra in Sverige i EU. Redan hösten 1990 utsattes Sverige för en artificiellt skapad valutakris, vars tillfälliga men för den tiden uppseendeväckande inverkan på ekonomin följdes av propåer om att landet behövde ansöka om EU-medlemskap. Kollapsen av den svenska valutan på hösten 1992 användes också som argument för EU-medlemskap; efter en folkomröstning fick statsmakten som man ville och Sverige höll sitt första EU-parlamentsval 1995.

Medlemskapet i EU förändrade naturligtvis ingenting i fråga om den ekonomiska tillväxten, framför allt inte till det bättre. Den s.k. inre marknaden har inte notabelt påverkat den svenska ekonomin. Däremot har Sverige, under EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, förbundit sig att än hårdare balansera de offentliga finanserna än man tidigare gjorde på egen hand.

Under 90-talet tappade Sverige initialt sju procentenheter i sysselsättningsgrad. Detta har man delvis återhämtat sedan dess, men det har skett i stort sett uteslutande genom en större offentlig arbetskraft. Offentlig service har anpassats efter en svagare ekonomi, men skatterna är fortfarande i världstopp. Orsaken till detta står i stora delar att finna i den finanspolitiska doktrinen om budgetbalansering: statsmakten tar för givet att storleken på den offentliga sektorn inte har någon negativ inverkan på ekonomin, och att man faktiskt gör den privata sektorn en tjänst genom att höja skatterna och minska utgifterna som svar på budgetunderskott.

Sveriges ekonomiska problem idag är med andra ord ett arv från 1900-talet, dess välfärdsstat och dess finanspolitiska doktriner. Dessa problem kan bara lösas med hjälp av omfattande privatiseringsreformer inom sjukvård, inkomstförsäkringar och utbildning. Endast genuina privatiseringar, där man avvecklar de offentliga systemen och kraftigt sänker skatterna i motsvarande mån, kan ge svensk ekonomi den vitalisering som är så skriande nödvändig.


(†) Det förekommer uppgifter i litteraturen om den svenska ekonomin att välfärdsstatsbygget började 1960. Nima Sanandaji, till exempel, påstår detta i bl.a. sin bok om de nordiska länderna. Detta är felaktigt. Välfärdsstatsbygget påbörjades i slutet av 1930-talet och nådde sin institutionella slutpunkt med ATP-reformen 1959. Därefter expanderade man i viss utsträckning existerande program, men dessa skapades som sagt främst under 1940- och -50-talen.


Sven R Larson, Ph.D., bor i USA sedan 18 år tillbaks. Han är författare och politisk-ekonomisk rådgivare och har arbetat för flera libertarianska tankesmedjor. Han har skrivit flera böcker om välfärdsstaten, bl.a. ”Industrial Poverty” där han analyserar den svenska 90-talskrisen och dess finanspolitiska efterverkningar, samt ”The Rise of Big Government” som visar på de svenska ideologiska rötterna hos den amerikanska välfärdsstaten. Följ honom på www.libertybullhorn.org.

Bildkälla: Wikimedia

Dela för frihetens skull

1 reaktion på ”En svensk ekonomisk historia: 90 år av socialdemokratisk förödelse”

  1. Profilbild

    Hej Sven,
    ”Under 1950-talet insåg dock flera nationalekonomer att den massiva utbyggnaden av välfärdsstaten – som vid det laget var nästan klar” – ja, det var intressant. Jag, liksom Sanandaji, trodde fel alltså. Kan du dela några belägg för detta? Tack.
    MVH

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *