Samhällskontraktet som uppfanns, åberopades och bröts

Samhällskontraktet var vid dess tillkomst, liksom idén om medborgarskapet, inte bara till för att konstruera en allians mellan den ekonomiska och politiska kasten och de enskilda individerna abstraherade till summan av ett ”folk”, utan också för att kontrollera individen genom personnummer, skyldigheter, krav, regler, övervakning och plikter visavi det ”allmänna” det vill säga samma kast som tolkar ”allmänviljan”.

Vid medborgarskapets tillkomst vid den franska revolutionen kom så kravet på att medborgaren skulle vara beredd att ge sitt liv för staten (till skillnad från sitt land och sin familj) genom obligatorisk och allmän värnplikt. I utbyte skulle individen som medborgare få rätten att rösta på samma ekonomiska och politiska klass i någon av dess manifestationer i form av höger- och vänsterpartier.

Systemet var dessutom från början tänkt att absorbera allt politiskt motstånd genom ”friheten” att bilda partier när de gamla blivit för åldersstigna och trötta. Väl upptagna i systemet skulle emellertid de nya partierna snart uppgå i systemets högavlönade privilegiekultur och integreras.

En parallell kan givetvis dras till våra egna förhållanden där den borgerliga högern tappade sugen och sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Sverigedemokraterna blev emellertid ganska snabbt varse sina nyfunna privilegier och utvecklades till ett EU-vänligt och ideologiskt neutraliserat parti som alla andra.

Vad skulle sedan hända om folkflertalet tappade förtroende för systemet som sådant? När Bertol Brecht ställde frågan svarade han:” …då får regeringen byta ut folket.” Detta kan låta hårt, men när samhällskontraktet inte längre tjänar makten som ”överenskommelse” kanske det är tid att förändra det? Den tyske sociologen Max Weber beskrev fenomenet i det postuma verket ”Ekonomi och samhälle” som:

”…patrimonialism and, in the extreme case, sultanism tend to arise whenever traditional domination develops an administration and a military force which are purely personal instruments of the master.”

När den regerande kasten tidigare hade ett band till det ”folk” som genom röstsedeln gett dem förtroende sker här en övergång där folket mer och mer börjar ses som ett ”problem”:

”…it turns into his personal right, which he appropriates in the same way as he would any ordinary object of possession.” 

Folket betraktas således mer och mer som en maktens ägodel. Och ägodelar som inte fungerar som det var tänkt kan ju bytas ut och ersättas av något bättre.

Det är i denna växelverkan vi ser hur Socialdemokratin fått problem med illojala arbetare inom LO som svikit partiet och börjat rösta fel. De har brutit ”kontraktet” med partiet och hotar således det ledande skiktets maktprivilegier och ekonomi. Nya överenskommelser har därför ingåtts med representanter för andra grupper. Att några av dessa representerar Muslimska Brödraskapet är i sammanhanget underordnat. Den viktiga frågan är om de kan utgöra en ny väljarbas? Deras representanter blir, med Solzjenitsyns ord, en priviligerad elit för den stora gruppen socialt närstående vars viktiga funktion för den politiska kasten är att de röstar rätt. Likaså kunde det regeringsbärande partiet vara flexibel med sin egen ideologi och driva Centerpartiets ekonomiska politik i vissa frågor. Ideologin var underordnad makten.

Det är här vi är idag. Och finns verkligen oppositionen inom systemet? Kommer M och KD att ingå överenskommelser med C, L och MP som tidigare, eller kommer de våga satsa på de anpassliga och ideologiskt flexibla Sverigedemokraterna?

Hur som är ”samhällskontraktet” som sådant inte längre relevant för makten. Folket må fortfarande rösta och betala skatt, men de ska inte längre förvänta sig att man regerar i deras intressen. En betydande del av folket var ju oförskämda nog att skada den upparbetade spelplanen mellan S och M.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *