Varför kommunister hatar din tacksägelse-middag

Tacksägelsedagen (am. Thanksgiving) har en brokig historia som amerikansk högtid. Dess senare ursprung ligger främst i statens försök att pracka på befolkningen sitt propagandistiska narrativ. Abraham Lincoln krävde till exempel att amerikaner skulle vara tacksamma för ”unionens framryckande armé och flotta” under inbördeskriget och George Washington lärde amerikaner att visa tacksamhet för den nya konstitutionen 1789. Andrew Jackson vägrade driva sina väljare till obligatorisk tacksamhet, böneutrop och tacksägelse men högtiden har kommit att användas av många andra amerikanska presidenter, speciellt i kristid.

I praktiken innebär det som nu är tacksägelsedagen att man firar hemmet och familjen ganska avskärmat från presidenters dekret.

Tacksägelsen äger företrädesvis rum i den privata och komersiella sfären. Att förbereda en tacksägelsemiddag kräver att man först handlar alla matvaror. Att resa bort till vänner och släktingar kräver ofta att man först köper olika transportrelaterade varor och tjänster. Att avnjuta dagen blir oftast lättare med olika former av privatproducerad underhållning.

Dessa högtider och traditioner skiljer sig dock inte nämnvärt från vad de flesta människor njuter av till vardags: en måltid och underhållning med vänner och familj i hus och hem. Dessa sammankomster stärker familjens status som en stöttepelare för civilisationen. De påminner oss om att en måltid som en tacksägelsemiddag är något värdefullt och avskilt från allmänna tillställningar och offentliga sammanhang.

Historiskt har inte alla varit roade av sådana saker. I Sovjetunionen till exempel lades stora resurser på att avskaffa själva idén med ”hem och härd” genom att förpassa medborgare till kollektiva kök och kollektivt leverne. Målet var att avskaffa den ”borgerliga” familjen som så ofta samlades just i köket.

Det socialistiska kriget mot privatlivet och familjelivet

Det bör inte komma som en chock att totalitära kommunister en gång försökt eliminera måltider i hemmet som ju är en vanlig företeelse i det civiliserade livet. Förstörelsen av familjen som borgerlig institution togs särskilt upp bland Marx prioriteringar på vägen mot den kommunistiska revolutionen.

Efter att kommunisterna kommit till makten 1917 sökte den nya regimen ta itu med bostadsbristen genom att sätta ryssar i statligt ägda kollektiva lägenheter – kallade kommunalki – där sju eller fler familjer förväntades dela ett enda kök och badrum.

Drivna av både ideologi och en svag ekonomi ansåg kommunisterna att måltider med familjen och matlagning i hemmet var slöseri. Man ansåg att både män och kvinnor skulle må bättre av att tillbringa sin tid i fabriker där de kunde bidra till att maximera industriproduktionen.

År 1923 gav Lenins kommunister faktiskt ut en propagandapamflett med titeln ”Ner med det privata köket”. Anya von Bremzen återberättar att pamfletten förklarade hur ”det traditionella familjeköket klassats som ideologiskt avvikande” och ineffektivt. De sovjetiska myndigheterna tryckte istället på statligt drivna cafeterior vid namn ”stolovayas”. Detta, ansåg man, påskyndade uppfostran av de sovjetiska medborgarna med kommunistisk propaganda. Att äta blev en politisk aktivitet.

I vanlig sovjetisk anda var dessa nya matsalar allt annat än gästvänliga. Men ur kommunistiska synvinkel var det nödvändigt.

”Den viktigaste delen av Sovjettidens kökspolitik var att ha hus utan kök”, säger den ryska journalisten Alexander Genis, ”för ett kök är något borgerligt. Så länge en familj har ett kök, besitter de någon typ av privatliv och privategendom.”

Många medborgare fortsatte givetvis att äta ”hemma” under de hårdaste årtiondena med sovjetisk social ingenjörskonst men det var förknippat med svårigheter och fara.

Som NPR (amerikanska motsv. till SVT, ö.a.) rapporterade 2014: Köket blev en källa till spänning och konflikt. ”När relationen med kollektivgrannarna var som värst, satte man lås på skåpdörrarna”. Familjer lagade mat i korta och pressade skift. ”De lagade mat i köken men åt i princip aldrig där”, säger Masha Karp, som föddes i Moskva och arbetade som rysk redaktör för BBC World Service från 1991 till 2009. ”De gick med sina grytor längs korridoren och åt på rummet.”

Med upp till tjugo familjer per kök var det bäddat för konflikter, och Genis tillägger att ”kollektiva kök var en krigszon”. Men att använda det kommunala köket med andra boende närvarande kunde också innebära fara för liv och hälsa. Detta eftersom alla ”illojala” eller ”borgerliga” uttalanden i vardagliga konversationer kunde leda till att man blev angiven till myndigheterna. ”Folk angav varandra”, förklarar ryska poeten Edward Sehnderovich, ”man visste aldrig vem som kunde rapportera en”. Därför var det bättre att hålla tyst och dra sig undan till sin kammare så fort som möjligt.

Allt detta var en del av det leninistiska och stalinistiska målet att maximera produktionen och minimera ”onödig” konsumtion i industrialiseringens namn. Kommunisterna ville försäkra sig om att Sovjet ”befriades från pråliga middagar” så att ”den nya sovjetiska människan” kunde uppstå snabbare.

Som kontrast till detta skulle en amerikansk tacksägelsemåltid på 1800-talet framstå som konsumistisk och borgerlig för en leninist. Och det är ännu ”värre” idag. Dessutom äger de flesta tacksägelsemiddagar rum i privata hem, långt från polisers och andra statsanställdas åsyn. Istället för att tillbringa dagen med att producera för ”samhället”, tillbringar miljontals och åter miljontals amerikaner istället dagen med att konsumera mat och underhållning, och att njuta av sin ledighet. Det är svårt att föreställa sig ett scenario mer olikt det som målas upp i ”Ner med det privata köket”. Det är något att vara tacksam för.

Originalet Why commies hate your thanksgiving dinner av Ryan McMaken publicerades på tacksägelsedagen den 26 november 2020

Översatt av Jesper Bleeke

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *