Min väg till den österrikiska ekonomiska skolan

Detta tal framfördes 2019/11/23 vid Palais Coburg i Wien, Österrike, i samband med en tillställning som uppmärksammade 70-årsjubileet för publiceringen av Mises’ Mänsklig handling.

Idag är det inte ovanligt att folk av den ringa åldern 20 eller 30 känner att de måste dela med sig av sina minnen till omvärlden. Även på ålderns höst föredrar jag att inte prata om personliga saker och erfarenheter från mitt liv i offentliga sammanhang, utan håller detta privat.

Men dagen till ära vill jag berätta lite om min intellektuella utveckling: från ett barn av sin tid, som genom sitt möte med Ludwig von Mises och den österrikiska ekonomiska skolan kom att bli en intellektuell av sällsynt art — enligt somliga en farlig galning — tillsynes från en annan tid. Och för detta ändamål, en kort biografi.

Jag föddes 1949 i efterkrigs-Tyskland, samma år som Ludwig von Mises magnum opus Mänsklig handling gavs ut, som jag skulle upptäcka nästan 30 år senare och som hade betydande inflytande över min intellektuella utveckling och som idag, vid denna tillställning, för första gången ska presenteras i tysk översättning.

Mina föräldrar var båda flyktingar från området som är forna Östtyskland, och hade efter kriget hamnat i en liten by i Niedersachsen som ligger i Västtyskland. Min far var skräddare med eget företag — en av många saker jag har gemensamt med Roland Baader, vars far också var skräddare — som efter att ha varit krigsfånge inte återvände till sin, av Sovjet, ockuperade hemby. Min mors familj — hon skulle senare bli grundskolelärare — hade 1946 drivits från sina hem och gårdar av Sovjet och lämnade allt utom vad de kunde ta med i sina ryggsäckar. Fram tills att vi flyttade till en närliggande stad i distriktet, 7 år efter min födelse, levde vi i extrem fattigdom, med ett dass intill den pyttelilla verkstadslägenheten. Men som pojke lade jag aldrig märke till det. Tvärtom, minns jag mina första år i den lilla byn som en lycklig tid. Från 50-talet fick min familj det allt bättre år efter år, tack vare mina föräldrars hårda slit och livslånga, beslutsamma och disciplinerade sparsamhet.

Den lokala utgåvan av Hannoversche Allgemeine lästes regelbundet i mina föräldrars hus och varje måndag damp Der Spiegel också ner. Det förekom också en hel del böcker, klassisk litteratur som Lessing, Goethe, Schiller, Kleist and Fontane, och modern litteratur som Thomas and Heinrich Mann, Max Frisch, Böll and Grass. Vi hade också några verk om tysk, europeisk och antik historia, liksom flera uppslagsverk och atlaser. Mina föräldrar gillade att läsa och uppmuntrade mig alltid till läsning, men historia tilltalade mig alltid mer än skönlitteratur (och så är det än idag). Vi hade ingen tv förrän jag var 16 eller 17 år gammal. Mina föräldrar var inga intellektuella som kunde vägleda mig i min läsning, disciplinerat mig eller vässat mitt omdöme. Detsamma gällde mina lärare i trivialskolan, som alla tillhörde förkrigs- eller krigsgenerationen. Historielektionerna i skolan stärkte mitt intresse för historia biologilektionerna introducerade mig till Konrad Lorenz och etologi, och de religiösa lektionerna av en protestantisk teolog väckte mitt intresse för filosofi för första gången.

Det var inte minst detta begynnande intresse för filosofiska spörsmål som orsakade ett tilltagande intellektuellt missnöje och desorientering. Många av de svar och förklaringar jag erhöll på mina frågor verkade godtyckliga, mer åsikter än kunskaper, motsägelsefulla eller inkonsekventa. Var kom dessa motsägelser och konflikter ifrån? Med hjälp av vilka kriterier kunde de möjligtvis lösas och läggas åt sidan? Eller fanns det rentav inget klart svar på vissa frågor? Mer än något saknade jag intellektuell systematik, en översikt av allting och alla kopplingar, och det var i synnerhet detta behov och sökande efter en lösning som gjorde mig — till en början och i flera år — ett barn av min tid: tiden för studentuppror som började på det sena 1960-talet, under mina två sista skolår, och nådde sin kulmen 1968, året då jag påbörjade mina universitetsstudier, och senare kom att kallas 68-generationen.

Inspirerad av studentupprorens ledande figurer började jag först studera Marx och sedan teoretiker av den nya vänstern, de så kallade kulturmarxisterna tillhörande Frankfurtskolan: Marcuse, Fromm, Horkheimer, Adorno, Habermas, etc., med förhoppningen att jag skulle få svaret på mina frågor från dem. Jag blev (tillfälligt) socialist, om än inte en följare av ’verklig existerande socialism’ som den utövades i Östtyskland, som jag kände till av egen erfarenhet genom regelbundna besök från släktingar, och vars miserabla, ynkliga, fattiga ekonomi och proletärledare äcklade mig. Istället blev jag en följare av vad som kallades ”human demokratisk socialism”, som leddes av en förmodat vis elit bestående av filosofer. Och så föll det sig att Jürgen Habermas, vid den tiden den nya vänsterns unga framtidslöfte och idag överstepräst för socialdemokratisk etatism och politiskt korrekt värdesignalerande, blev min viktigaste och förste lärare i filosofi och handledde mig i min avhandling. År 1974 när jag skrev min doktorsavhandling var min socialistiska fas givetvis redan över, och min avhandling på ett epistemologiskt ämne — en kritik av empiricismen — hade inget att göra med socialismen eller ”vänstern”.

Min korta vänsterfas följdes av en lika kort moderat fas. Min intellektuella nyfikenhet styrdes bort från Frankfurtskolan och mot Wienskolan. Mer precis till den så kallade Wien-cirkeln som rörde sig kring Moritz Schlick, och än mer specifikt till Karl Poppers filosofi, som låg i utkanten av denna cirkel av logiska positivister. Kärnan i Poppers filosofi, vilken än idag troligen är den mest spridda och inflytelserika världsuppfattningen, speciellt utanför det akademiska, är följande dubbla tes: Alla påståenden om verkligheten är av hypotetisk natur, det vill säga de kan bli motbevisade eller förfalskade av erfarenhet. Omvänt, alla icke-hypotetiska, a-priori eller apodiktiska påståenden, det vill säga påståenden som av princip inte kan falsifieras, är påståenden utan referens till verkligheten.

Jag var på intet vis redo att acceptera den universella sanningen i denna tes. (Förresten: Är detta ett hypotetiskt eller apodiktiskt påstående?). Medan jag arbetade på min avhandling stötte jag på Paul Lorenzen och den så kallade Erlangen-skolan, vilken gjorde Karl Poppers tes högst tvivelaktig, speciellt inom naturvetenskapen. Är det inte nödvändigt att först samla in och mäta data och genomföra kontrollerade experiment för att testa en hypotes om kausala förhållanden? Kommer inte kunskapen rörande konstruktionen av mätinstrument och utförandet av kontrollerade experiment före testet av hypotesen i metodologin? Och beror inte falsifieringen av hypoteser i sig på icke-falsifierbarheten i konstruktionen av mätinstrumenten och metodologin för utförande av experiment?

Idag anser jag vikten av dessa frågor vara större än jag gjorde då, men detta är inte rätt tid eller plats för att ägna sig vidare åt dessa frågor (eller någon högre filosofi). Då som nu, låg mitt intresse främst i samhällsvetenskaperna och vad det beträffar var jag till en början mycket villig att följa Karl Popper. Liksom Popper, tyckte jag att påståenden om samhällsvetenskaper generellt var hypotetiska, av princip falsifierbara ”om-så-påståenden”, och att praktisk social forskning måste, som Popper sa, ”delvis vara social ingenjörskonst”. Man måste alltid testa sina hypoteser innan man kan bevisa dem för stunden (men aldrig permanent) eller falsifiera och omrevidera dem. Icke-falsifierbara påståenden, å andra sidan, speciellt de som refererar till verkligheten, det vill säga om verkliga objekt, existerar inte i samhällsvetenskaperna.

Idag anser jag denna tes, så skenbart tolerant och öppen för erfarenhet, inte bara felaktig, utan rentav katastrofal eller farlig.

Först, ett litet vardagsexempel för att illustrera dess felaktighet. Ingen vill utsätta påståendet ”en person kan inte vara på två platser samtidigt” för falsifiering. Snarare, accepterar vi det som apodiktiskt eller a prioriskt sant. Och trots det har det en uppenbar referens till verkligheten, som varje deckar-fantast känner till. För om Mr. Meier blev knivstucken till döds i Wien den 1:a Januari 2019 och Mr. Müller var i New York vid tidpunkten, då kan inte Mr. Müller vara mördaren i detta fall: det är inte bara hypotetiskt utan också uppenbart och oemotsägligt. Detta påstående ger oss grunden för den så kallade alibi-principen som gång på gång ger oss ofelbar hjälp i vår vardag.

När jag och popperismen till sist gick skilda vägar arbetade jag på min avhandling om grunderna inom sociologi och nationalekonomi. Å ena sidan insåg jag att när man förklarar mänskligt handlande kan man inte klara sig utan kategorierna val, syfte, mål, medel, framgång eller misslyckande, medan naturliga händelser och naturliga processer ”är vad de är” och måste förklaras med kausalitet utan referens till val, syfte, mål, medel, framgång eller misslyckande. Å andra sidan, mindre uppenbart och av betydligt större betydelse, insåg jag att vetenskaperna om mänskligt handlande innehåller en del, nationalekonomi (till skillnad från historia och sociologi), i vilken man mycket väl kan göra apodiktiska påståenden och omdömen på ett sätt som gör att man inte behöver testa något för att veta slutsatsen, utan kan veta resultatet redan från början, ’a priori’, och förutsäga det med säkerhet.

Medan jag studerade ekonomi stötte jag på påståenden som kvantitetsteorin, vilken säger att en ökning i penningmängden minskar pengarnas köpkraft per monetär enhet. För mig var det uppenbart att detta var ett logiskt sant påstående, vilket inte kan falsifieras av ’empiriska data’, men icke desto mindre ett påstående med tydlig referens till verkligheten rörande verkliga ting. Men vart jag än vände mig i samtida litteratur, till vänster av Paul Samuelson eller till höger av Milton Friedman, var hela ekonomernas skrå rent ut sagt förälskade i Wienfilosofins logiska positivism, eller popperism, enligt vilken sådana apodiktiskt sanna, verklighetsgrundade påståenden är omöjliga eller vetenskapligt otillåtna. För dem var detta påstående snarare antingen en ren tautologi, en definition av ord bestående av andra ord (utan någon referens till verkligheten), eller en empiriskt falsifierbar hypotes att testa.

Den intellektuella spänningen och irritationen som till en början uppstod ur denna diskrepans övergick snart i tillfredsställelse. På omvägar hade jag kommit i kontakt med Mises ’Mänsklig handling’ (Human Action) i mina studier – i University of Michigans bibliotek. Mises bekräftade inte bara min bedömning av den logiska karaktären hos centrala ekonomiska påståenden, utan presenterade också ett komplett sammanhängande system av apodiktiska eller a priori påståenden (hans så kallade praxeologi) och förklarade de fel och katastrofala konsekvenser som den positivistiska wienska filosofin leder till, och vars samtida huvudpersoner han var väl bekant med.

Upptäckten av Mises och, omedelbart därefter, hans amerikanska elever, i synnerhet Murray Rothbard, gav mig å ena sidan en intellektuell befrielse — här var den efterlängtade, integrerade, samstämmiga översikten av alla ting, en struktur av mänsklig kunskap! — men å andra sidan förde det med sig en hel del ilska och besvikelse som ledde till en tilltagande alienering mot den akademiska universitetsindustrin och den rådande allmänna opinionen.

Denna ambivalenta utveckling — ökad intelltuell visshet å ena sidan, förknippad med ökat socialt utanförskap å andra sidan — kan illustreras och förklaras med hjälp av en kort lista med exempel på apodiktiska eller kvasi-apodiktiska påståenden, som uppmärksammats av Mises-Rothbard skolan — de så kallade Austro-libertarianerna. För var och ett av följande exempel finns det en mer detaljerad förklaring av hur långt påståendet i fråga inte är falsifierbart på det sätt Popper menade, men jag litar helt enkelt här på att omständigheterna alltid är omedelbart, intuitivt förståeliga, och i varje fall att den sammantagna kraften av de olika exemplen är tillräcklig för att förstå att man inte på något vis behöver försöka tolerera och testa allt för att få reda på vad det leder till (och även vad det definitivt inte leder till).

Till exempel leder den tidigare nämnda kvantitetsteorin till påståendet att det är omöjligt att öka ett samhälles välstånd genom att öka tillgången på pengar. Hur annars kan man förklara att det finns alla möjligheter att obehindrat trycka fler papperspengar, samtidigt som fattigdom fortsatt existerar på vissa platser, oförändrad? En ökning av mängden pengar kan enbart leda till en omfördelning av redan existerande varor som gynnar de första och tidiga mottagarna av de nya pengarna på bekostnad av de senare.

Här kommer en lång rad påståenden av samma art, det vill säga av apodiktisk och kvasi-apodiktisk karaktär.

1. Mänsklig handling är att medvetet använda begränsade resurser för att uppnå värdefulla mål.
2. Ingen kan avsiktligen låta bli att handla.
3. Varje handling strävar efter att förbättra det subjektiva välbefinnandet hos den som utför handlingen.
4. Att uppnå ett mål med givna medel tidigare är att föredra framför att nå det senare.
5. Produktion måste alltid föregå konsumtion.
6. Endast de som sparar — det vill säga spenderar mindre än de tjänar — kan varaktigt öka sitt välstånd.
7. Vad som konsumeras idag kan inte konsumeras igen imorgon.
8. Prisregleringar över marknadspris, som minimilön, leder till överskott som inte går att sälja, det vill säga påtvingad arbetslöshet.
9. Prisregleringar under marknadspris, som hyrestak, leder till långvarig brist på hyresrätter.
10. Utan privat ägarskap av produktionsmedlen — som i klassisk socialism — inga faktorpriser och utan faktorpriser är ingen ekonomisk kalkylering möjlig.
11. Skatter — tvingande avgifter — är en börda för inkomstbringare och/eller egendomsägare och minskar produktion och kapital.
12. Ingen form av beskattning är förenlig med principen om likhet inför lagen, eftersom varje beskattning involverar skapandet av två ojämlika klasser människor med en tydlig intressekonflikt: nettoskattebetalare å ena sidan, för vilka skatter är en börda man vill minska, och nettoskattekonsumenter å andra sidan, för vilka skatter är en inkomst man vill öka så mycket det går.
13. Demokrati — majoritetsvälde — är oförenligt med privat egendom – individuell egendom och självbestämmande – och leder till ökande socialism, det vill säga tilltagande omfördelning och urholkning av äganderätten.
14. Allt som subventioneras med skatter, som att driva omkring och inte skapa värde för kunder, uppmuntras och utökas av subventionen.
15. Den som inte är personligt återbetalningsskyldig för så kallade offentliga skulder som ådragits av honom eller med hans medverkan, vilket är fallet idag med samtliga politiker och parlamentariker, kommer frikostigt och utan tvekan öka skulderna till sin egen kortsiktiga fördel och till en framtida anonym allmänhets nackdel.
16. Den som kontrollerar ett territoriellt monopol vad gäller pengatryckande uppbackat av staten, liksom alla centralbanker, kommer använda sig av detta privilegium och, även om ökandet av penningmängden inte kan öka samhällets välstånd som helhet utan bara omfördela det, trycka mer och mer nya pengar till sin egen fördel och dess närmast affilierade och affärspartners fördel.
17. Och till sist har vi: vem eller vilken institution som än har territoriellt monopol på användningen av våld och skipandet av rättvisa, vilket alla stater gör anspråk på, kommer också använda det. Den kommer inte personligen använda våld, men den kommer förklara att användningen av våld är laglig då den utförs av dess representanter. I alla konflikter och dispyter mellan privatpersoner och representanter för denna institution (staten) kommer ingen oberoende, neutral tredje part döma om gott och ont, skuld eller oskuld, när det gäller motståndaren, utan en beroende representant, en av de två parterna i konflikten (staten själv), med ett motsvarande och pålitligt förutsägbart partiskt utfall till statens fördel.

Listan på sådana apodiktiska och kvasi-apodiktiska påståenden kan enkelt göras längre, men den borde vara lång nog för att se vilken typ av konsekvenser som uppstår av denna samling grundläggande insikter inom samhällsvetenskapen.

Dessa insikter står uppenbart i öppen konflikt med social verklighet. I den verklighet vi lever existerar våldsmonopol, monetära monopol, skatter, skattebetalare och skattekonsumenter, skattesubventionerade dagdrivare, majoritetsvälde (demokrati), offentliga skulder, ansvarsbefriade politiker och parlamentariker, kapitalkonsumtion (konsumtion utan besparingar), omfördelning av egendom, minimimlöner och hyresregleringar. Och dessutom är inte alla dessa gärningar eller institutioner under konstant kritik. Tvärtom är de nästan alltid och av alla presenterade som självklara, korrekta, goda och fulla av visdom.

Konsekvensen av dessa insikter och i skenet av den sociala verkligheten borde stå klart. För att göra det enkelt: man blir — och jag själv blev — först förbluffad. Det blev allt tydligare för mig vilken galenskap som råder i samtiden. Och jag var förbluffad över vilken tid och ansträngning det tagit mig att inse detta i själva verket uppenbara faktum.

Och det fanns uppenbarligen två orsaker till detta. En var helt enkelt mänsklig dumhet. Även om de mål man eftersträvade kan ha varit i högsta välmening tog man fel vad gäller medel. Det var dumt, till exempel, att bekämpa arbetslöshet med minimilön och bostadsbrist med hyresregleringar. Det var dumt att förvänta sig mer generellt välstånd som en följd av ökningen av penningmängden eller ekonomisk tillväxt som en följd av ökningen av krediter (utan ökat sparande). Det var dumt att införa demokrati som ett sätt att beskydda egendom. Och det var också dumt att förvänta sig en minskning i våldsanvändningen eller ökning av rättvisa, det vill säga opartisk konfliktlösning, som en följd av inrättandet av ett våldsmonopol och ett monopol på rättsskipning (staten); eftersom skatter, det vill säga våld och hot om våld, och partiskhet i konfliktlösning, är grundläggande karaktäristik för varje stat.

Men det var (tyvärr) på intet vis enbart dumhet som låg till grund för galenskapen. Det fanns också avsiktliga lögner och bedrägerier. Det fanns också lögnare och bedragare som kände till allt detta. De visste att de tidigare nämnda institutionerna och medlen inte kunde, någonsin, leda till de godartade resultat som de mer enfaldiga hoppades på. Men i vilket fall, eller just på grund av detta, propagerade de för och stöttade dem, eftersom de själva och deras vänner och följare kunde tjäna på dem — om än bara på bekostnad av andra. Och såklart blev det omedelbart klart för mig vilka dessa personer och kretsar, vilka skurkarna och deras hantlangare, var.

En annan sak jag kom underfund med genom att studera Mises och hans filosofiska skola: orsaken till popperismens popularitet i synnerhet i dessa kretsar. För denna filosofin tillåter inte bara vilka galna uttalanden som helst att vara hypotetiskt möjliga och vilket nonsens som helst att prövas i praktiken. Den tillåter även, tvärtemot dess påstådda öppenhet för erfarenhet, försvar av vilket nonsens som helst med hjälp av dåliga bortförklaringar. Om minimilöner inte minskar arbetslöshet eller fattigdom är det för att de inte är höga nog. Om ökad penningmängd och kreditexpansion inte leder till ökat välstånd är det för att ökningen var för liten. Om socialism leder till fattigdom istället för välstånd är det för att den tillämpades av fel personer, eller på grund av klimatförändringar eller någon annan ”påverkande variabel”, etc., etc.

Men som jag redan antytt, hade all denna kunskap och förståelse, inre frid, tillfredsställelse och ja, även lycka, som jag upplevde genom mitt möte med Mises verk även sitt pris. För när du väl har förstått din Mises och lärt dig att se världen med österrikiska ögon kommer du snart märka, åtminstone om du är villig att erkänna det, att du är ganska ensam och isolerad.

Man står inte bara inför hotet från alla dessa politiska skurkar, utan också en stor del av deras hantlangare, speciellt hela det skattefinansierade akademiska universitetsetablissemanget, som jag försökte hitta en väg in i. En akademisk karriär var svår, närmast omöjlig, och det tog avsevärt mod, kämparglöd och uppoffringar för att inte avgå eller ge upp. I Tyskland — för att nu inte tala om Österrike — var jag illa ute. Därför bestämde jag mig för att flytta till Amerika. Så Mises blev mer än bara en intellektuell, han blev en personlig förebild för mig.

Mises hade nekats en vanlig akademisk karriär i Österrike och, efter att nationalsocialisterna tagit makten, tvingats emigrera till USA. Även där, i hjärtat av kapitalismen, hade han svårt att komma in. Men hans mod och kämparglöd var oförminskade och han lyckades göra sig hörd och utbilda nya generationer studenter, inte minst den briljante Murray Rothbard. Rothbard hade också motarbetats i sitt liv och hans akademiska karriär hade varit ganska skakig. Men det var Rothbard som nu tog mig under sitt beskydd i USA, hjälpte mig bli professor och i synnerhet kopplade ihop mig med Ludwig von Mises-institutet, grundlagt av Lew Rockwell 1982 och inspirerat av Rothbard som studierektor.

Det är tack vare Mises Institutet, med vilket jag behållit nära kopplingar från dess ödmjuka början fram till nutid, och vilket, under den enastående Lew Rockwells’ ledning, har vuxit till ett institut med världsomspännande värde och kontakter, som ett evenemang som detta kan äga rum i Österrike idag. Tack vare hans verk, är Mises och Rothbards namn och verk betydligt mer kända idag än under deras livstid. Det finns faktiskt inget land i världen där det inte finns en misesian eller rothbardian. Mina egna skrifter är nu också tillgängliga på 30 olika språk. Och det är synnerligen en indikator på den framgång den österrikiska skolan uppnått när en publik på 1,500 personer närvarade vid en föreläsning jag gav nyligen, i Moskva av alla platser, och flera hundra fick till och med vända på grund av platsbrist.

Trots denna ovedersägliga framgång kan man givetvis inte förneka att den misesianska österrikiska skolan fortfarande representerar en intellektuell utböling. I synnerhet som ”österrikare” har man anledning att vara pessimistisk över utvecklingen i västerlandet, åtminstone på kort och medellång sikt. För vi lever i en tid då den vanliga galenskap jag nyss nämnde ännu en gång intensifieras tack vare den galna doktrinen politisk korrekthet och den patologiska, kvasi-religiösa klimatmanin hos infantila så kallade klimatbeskyddare, åt vilka man knappt vet om man ska skratta eller gråta.

Men idag finns det inget som kan stoppa mises-skolan längre. Och när sanningen väl segrar, för endast det som är sant kan fungera på sikt, då är den österrikiska ekonomiska skolans tid inne.

Originalartikeln My Path to the Austrian School of Economics har översatts av Jesper Bleeke