Norrmalmstorg och Sverigesyndromet

I augusti 1973 skedde ett gisslandrama på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Under dramat började gisslan fatta tycke för rånarna och fortsatte att försvara dem efter fritagningen. Det psykologiska tillståndet ”Stockholmssyndrom” myntades efter denna händelse.

Själva fenomenet är i sig intressant och tycks på något sätt finnas djupt rotat i svenskens konsensussökande karaktär. Exempelvis har flera våldtäktsfall uppmärksammats medialt de senaste åren då brottsoffren backat och tagit tillbaka anmälningarna på grund av rädsla för att gärningsmannen skulle kunna utvisas eller oro att fallet skulle kunna komma att bidra till främlingsfientlighet. Detta psykologiska fenomen är antagligen helt unikt för Sverige och det internationellt vedertagna begreppet ”Stockholmssyndromet” bör rimligen omformuleras för att beskriva den kollektiva sinnesrubbning som drabbat Sverige. I korthet innefattar symptomen extrem inställsamhet och undfallenhet så fort någon form av styrka manifesteras. Det vore lämpligare att kalla det Sverigesyndromet.

Att samtliga svenskar i Sverige skulle uppvisa symptom är givetvis svårt att påstå, men som ett kollektiv är det uppenbart. Exempelvis har debatten som präglat invandringsfrågan visat på sådana tendenser under lång tid. Politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldts otaliga uttalanden om svensk kultur tillhör de mer anmärkningsvärda fallen av Sverigesyndrom. Den politiska ankdammen äger dock inte ensamrätt på denna funktionsnedsättning, tvärtom är det betydligt vanligare hos yngre generationer. Under de olagliga BLM-upploppen i Stockholm i somras kunde man se vita flickor i yngre tonåren hysteriskt skandera slagord på engelska och vifta sina handskrivna plakat med orden ”white guilt” samt ”white silence kills”.

I samma andetag går helt utan förvarning en svensk poliskvinna ner på knä inför en uppjagad mobb på samma olagliga BLM-upplopp med ett identiskt slagord på sin skylt. Efter poliskvinnans kupp syns hon gråta hysteriskt och krama aktivisterna runt sig. Återigen tar vi oss tillbaka till Norrmalmstorg.

Detta ska ses i sitt sammanhang med den grandiosa självbilden som påtagligt utmärkt Sverige de senaste åren. Den blågula narcissismen är särskilt vanlig bland politiker som högstämt presenterat Sverige som ”den humanitära stormakten”. Med plastpåsskatt och en självutnämnd feministisk regering i bräschen skapar Sverige oproportionerligt mycket spinn utomlands. Ofta till internationella mediers stora nöje. Sverige har haft problem med att finna sig tillrätta i att inte längre vara den militära supermakt vi med rätt kunde kalla oss under 1600-talet. Istället för att acceptera detta faktum försöker man, ofta från politiskt håll att återuppliva svensk storhet, men då istället inom områden som integration, jämställdhet och miljömedvetenhet. Samtliga tilltag framstår givetvis för en internationell publik som synnerligen bigotta och ibland rent av patetiska.

Den 31 augusti började en bild på en svensk kvinna som kysser koranen spridas av muslimer i sociala medier. Enligt källor skulle detta utgöra starten för ett upprop mot koranbränningen i Malmö. Bilden kan inte ses på något annat sätt än total underkastelse inför Sveriges nya härskarklass. Alltså ytterligare ett exempel på att vi återigen befinner oss på Norrmalmstorg. Den danske skribenten Uwe Max Jensen kommenterar träffsäkert bilden med att man förstår varför Stockholmssyndromet är en svensk skapelse.

Kombinationen av narcissism och den undergivenhet som präglar Sverigesyndromet är rent av farlig och självutplånande. Man kan inte heller påstå att det rör sig om isolerade omständigheter. Tvärt om. Dock är det givetvis varken önskvärt eller vetenskapligt att påstå att Sverigesyndromet har en genetisk förklaring, alltså att svenskar bär på en medfödd fjollighet. Snarare tycks det rimligare att anta att svenskar på kulturell grund har ett starkt behov av ständig konsensus i sin tillvaro. Denna ursvenska egenskap gjorde vårt land till ett av världens tryggaste och ekonomiskt mest framgångsrika länder under 1900-talet. Senare års massinvandring av mindre konsensussökande kulturer har däremot exponerat vad som visat sig vara en oerhörd svaghet hos svenskarna. Förmågan att sätta ned foten, stå upp för sig själva och sitt land saknas helt. Då detta skulle kunna uppfattas som konfliktsökande väljer svenskarna alltså hellre att offra land, folk och heder för en så trivial sak som konsensus.

Någon snabbverkande medicin Sverigesyndromet finns inte. Eller jo, omfattande återvandring möjligen.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *