Konservatism och frihet kräver radikala nedskärningar

Detta är ett tal som hölls för Conservative Future den 16 februari 2009 av Sean Gabb, direktör för Libertarian Alliance. Han förklarar vad som behöver göras om man vill använda demokratiska medel för att återställa friheten.


”Man måste betrakta etablissemanget som lede fi och man måste krossa det.”


Jag vill börja med att berömma ert mod att låta mig tala till er här ikväll. Jag är direktör för en organisation som under 1980-talet jobbade hårt på att försöka ta över Conservative Partys ungdomsrörelse. Libertarian Alliance var hemvist och stöd åt Marc-Henri Glendenning, David Hoile och Douglas Smith, med flera, när det såg ut som att libertarianerna skulle kunna göra med Conservative Party vad trotskisterna nästan gjorde med Labour Party. Tyvärr misslyckades våra ansträngningar. Sedan dess har Conservative Party blivit mer vaksamma mot folk som oss. Det har också, måste jag säga, gjort sig själv allt mindre intressant för ett övertagande.

Jag sa visserligen att jag skulle komma hit och vara oförskämd mot er. Men det skulle vara otacksamt mot er gästfrihet. Eftersom era partiledare konsekvent ignorerat mina råd de senaste tolv åren – och följaktligen varit utan regeringsmakt hela den tiden – finns det ingen anledning att gräma sig över vad som skulle kunna varit. Nu är vi där vi är och jag tror att det vore nyttigt om jag kortfattat sammanfattar mina råd till en framtida konservativ regering.

Detta är inte råd till en regering som kan bildas inom det närmaste året eller så av David Cameron. Jag kan ha fel. Det är möjligt att herr Cameron är en mycket listigare och mer machiavellisk man än jag någonsin föreställt mig, och att han planerar att göra radikala förändringar när han väl har makten. Men jag tror inte han är det. Jag tror att det lilla han lovat att göra också är det absolut mesta han kommer att göra. I vilket fall gör han inget för att skaffa sig det mandat som krävs för att legitimera radikala förändringar. Därför är dessa råd ämnade till en framtida regering av konservativa, snarare än en tänkbar Conservative-regering.

Mitt första råd är att förstå fiendens natur. Om ni får bilda regering kommer ni minst vara i samma läge som Ramsay MacDonald när han bildade den första Labour-regeringen på 1920-talet. Han ställdes inför ett Etablissemang som var i stort sett konservativt. Förvaltningen, medierna, universiteten, storföretagen – alla var fientligt inställda till vad man trodde att han ville göra. De första Labour-regeringarna hade regeringen men inte makten eftersom de inte accepterades av människorna med vilkas hjälp de var tvungna att styra landet. I något mindre omfattning ställdes Clement Attlee och Harold Wilson inför samma begränsningar. En framtida Conservative-regering kommer finna ungefär samma sak.

Under de senaste generationerna har ett nytt Etablissemang eller härskarklass växt fram i detta land. Den utgörs av en lös koalition av politiker, byråkrater, lärarkår, mediafolk och tillhörande näringslivsintressen. Detta är människor som får sin inkomst och status från en uppsvälld aktivistisk stat. De har förvandlat detta land till en mjukt totalitär polisstat. De är inte alltid vänligt sinnade mot en Labour-regering. Men deras naturliga hemvist är Labour Party. De kan tolerera en Conservative-regering – men enbart så länge den arbetar inom det system som berövar vanligt folk deras välstånd och deras frihet. De kommer aldrig gå med på vad som borde vara Conservatives strategi för att åstadkomma en irreversibel maktöverföring från Staten tillbaka till vanligt folk.

En Cameron-regering verkar, som jag sa, villig att försöka samexistera med Etablissemanget. Thatchers regering försökte bekämpa och nedgöra en tidigare och mindre självsäker version av Etablissemanget – men enbart på de fronter där dess policies var mest motarbetade. De vann många slag men vi kan nu se att de förlorade kriget. Till exempel kommer jag väl ihåg striden över avskaffandet Greater London Council (GLC). Det såg vid tiden ut som en stor framgång. Men jag känner inte till någon byråkrat som blev av med jobbet vid GLC som inte omedelbart återanställdes av någon av Londons stadsdelsnämnder eller någon annan statlig myndighet. Och vi vet att Ken Livingstone till slut återinsattes vid makten i London.

Om ni vill vinna slaget om detta land behöver ni hörsamma marxisternas råd. Detta är människor vars mål var onda, vissa rentav omöjliga. Men de var experter på att låta målen helga medlen. De visste mer än vi någonsin förstod om att gripa och behålla makten. Därför säger jag er följande. Om ni någonsin kommer till makten, och om ni vill åstadkomma den irreversibla maktöverföringen till vanligt folk, ska ni ta till er vad Marx sa 1871 efter misslyckandet med Pariskommunen: ”den franska revolutionens nästa försök kommer inte längre, till skillnad från tidigare, vara att överföra den byråkrat-militära maskinen från en hand till en annan utan att krossa den, och detta är en förutsättning för varje riktig folkrevolution…”

Det här betyder att man inte ska försöka arbeta med Etablissemanget. Man ska inte inte försöka jamsa med. Man ska inte försöka strida mot det på smala fronter. Man måste betrakta det som lede fi och man måste krossa det.

Första dagen av er regering ska ni stänga ner BBC. Ni ska ta det ur etern. Ni ska ogiltigförklara dess immaterialrättigheter. Ni ska slänga ut dess personal på gatan. Ni ska inte försöka privatisera BBC. Detta skulle bara flytta fiendens röst från den offentliga till den privata sektorn, där den vore ännu mer effektiv som opposition. Ni måste stänga ner det – och det omedelbart. Ni måste göra detsamma med mycket av förvaltningen. Utrikesdepartementet, en stor del av inrikesdepartementet, myndigheten för rasjämlikhet, allt som har att göra med hälsa och säkerhet och planering och skydd av barn – jag menar en stor del av den offentliga sektorn – dessa ska stängas ner. Om ni inte stängt ner hälften av Staten efter första månaden vid makten håller ni på att misslyckas. Om ni har stängt ner halva Staten har ni tagit ett steg i rätt riktning och är redo för ytterligare nedskärningar.

Låt mig betona att syftet med dessa nedskärningar inte är att spara pengar för skattebetalarna eller lyfta en jättelik byråkratisk börda från deras ryggar – fast de skulle göra även det. Syftet är att förgöra Etablissemanget innan det kan förgöra er. Ni måste riva upp maktens nätverk och de personliga förbindelser som gör dessa människor till effektiva motståndare mot radikal förändring. Om ni gör detta kommer ni inte möta mer protester än om ni gick fram långsamt och halvhjärtat. Återigen, jag minns kampanjen mot Thatchers ”nedskärningar”. Det var inga nerskärningar, förutom i tillväxttakten i statliga utgifter. Man skulle inte kunnat tro det, att döma av den störtflod av protester som vällde in från Etablissemanget och dess underhuggare. Och därför är mitt råd att göra riktiga nedskärningar – och vara beredda att bussa polisen på alla som vågar ställa till med uppror mot er.

Jag kan inte se att ni skulle få några problem med valmanskåren med detta angreppssätt. De flesta Conservative-röstare skulle välkomna skattesänkningar och en återgång till frihet. Och de som blivit av med jobben röstar ändå inte Conservative, varken nu eller någonsin i framtiden.

Jag råder er dock att lämna stora delar av välfärdsstaten i fred. Det är beklagligt men de flesta i detta land gillar idén med avgiftsfri sjukvård, gratis utbildning, pensioner och arbetslöshetsförsäkring. Dessa måste försvinna i långa loppet. Men de måste kortsiktigt behållas för att behålla väljarnas stöd. Deras kostnader och praktiska genomförande bör granskas. Men att skära i välfärdstransfereringarna skulle inte vara politiskt klokt under revolutionens tidiga dagar.

Jag har redan talat längre än jag avsåg. Men det är värt att göra ytterligare poäng. Vi måste se över våra konstitutionella arrangemang. Den brittiska konstitutionen har alltid varit som en bal på slottet för det fina folket dit vanligt folk egentligen inte var välkomna men som ändå fungerade för att skydda vanligt folks liv, frihet och egendom. Vissa delar av denna bal dansar vidare men fyller inte längre sina gamla ändamål. De är ett fikonlöv för en allt dunklare administrativ despoti. Jag var ända tills alldeles nyligen övertygad monarkist. Jag måste nu medge att drottningen har tillbringat det senaste halva seklet med att bryta sin kröningsed vid varje möjligt tillfälle. De enda dokument hon någonsin tycks ha varit ovillig att skriva under är egna checkar. Konservativa måste komma ihåg att vår tradition sträcker sig inte enbart genom Edmund Burke till kavaljererna, men också genom Tom Paine till Oliver Cromwell. Vi lever i en tid då det är nödvändigt att vara radikal för att vara konservativ.

Vill ni ha en Conservative regering som kommer att lyckas? Eller vill ni om 20 år titta på ännu fler dokumentärserier där dagens Conservative-ledare – äldre och säckigare – diskuterar hur det gick fel och hur de blev undanträngda av ännu en Labour-återkomst?

Men nu har jag talat länge nog och jag är säker på att ni har mycket att genmäla. Jag tackar er därför återigen för er generositet i att bjuda in mig och er hövlighet att lyssna på mig.

[En kombination av tystnad och sporadiska applåder]

Källa: https://www.seangabb.co.uk/flc181-text-of-a-speech-given-to-conservative-future-sean-gabb-16th-february-2009

PS. Följ gärna länken till källan för att läsa publikens frågor och Gabbs svar. Underhållning utlovas.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *