Recension: När postmodernismen kom till Sverige

Aldrig var världen mer värld, aldrig har den varit fattigare på kärlek och godhet. De bildade klasserna erbjuder inte längre ljusfyrar och fristäder mitt i denna våldsamma sekularisering. Dagligen blir de mer och mer rastlösa, tanklösa och i avsaknad av kärlek. Allting, den samtida konsten och vetenskapen inkluderade, tjänar det kommande barbariet. Den kultiverade människan har degenererat till kulturens främsta fiende, för i sin förljugenhet förnekar han den universella sjukdomen och förhindrar sålunda läkaren. (Friedrich Nietzsche, ”Otidsenliga betraktelser”)

I dagarna kom så äntligen Johan Lundbergs bok om postmodernismens inträde på den svenska scenen, utgiven på Timbro förlag. Författaren är känd sedan tidigare för boken Ljusets Fiender som kritiserar postmoderna tänkare utifrån upplysningsidealen, samt som redaktör för tidskriften Axess. Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap.

Bokens syfte är varken att ge en heltäckande bild av de idéer, tankar och ideologer som formulerat den riktning som brukar kallas ”postmodern” utan snarare att fokusera på de centrala tankefigurer som huvudsakligen Horace Engdahl använde för att bli en huvudperson för riktningen inom svenskt kulturliv, samt hur Engdahl använde denna åskådning som hävstång för att klättra till det svenska kulturlivets högsta maktposition som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Till bokens centrala gestalter hör även Jean Claude Arnault och dennes hustru Katarina Frostenson som genom att bilda Forum lyckades etablera kontakter mellan Akademien, konstnärer, författare, kulturskribenter och en publik där Forum dels kom att fungera som en social plattform för ömsesidiga erkännanden, upptäckten av nya förmågor och för att bekräfta deltagarnas positioner, dels för att konsolidera postmodernismens ställning inom svenskt kulturliv. Ifråga om kulturell upplevelse och signifikans beskrevs Forum återkommande på kultursidor i landet i närmast sakrala termer och Jean Claude Arnault och Katarina Forstensson som ett slags prästerskap. Forumkretsen hade en självbild som:

…en elit av intellektuella vägledare in i en ny estetisk tids- eller kanske till och med guldålder, guidade av de allra senaste franska, tyska och amerikanska oraklen på kulturteoriområdet.  Att det handlade om en intellektuell elit tycktes dessutom bekräftas av att den ena efter den andra Forum-medarbetaren blev invald i Svenska Akademien.
(När Postmodernismen kom till Sverige, sid 121).

Om någon härifrån skulle se det hela som överdrivet eller konspiratoriskt så avvisas det i två led i boken. I det första ledet är syftet med skildringarna av Forum sociologiskt snarare än konspiratoriskt. Det handlar inte om en annan bakomliggande plan än att skapa ett rum för kultureliten och att ge utrymme för de senaste kulturteoretiska trenderna från länder som kommit längre. Samarbetet med de postmodernistiska pionjärerna som samlats kring tidsskriften Kris och som fick en självklar ställning på Forum är också värt att nämna i sammanhanget eftersom ambitionen så att säga var att ”öppna upp Sverige” för nya tankeriktningar och förena oss med en större kulturgemenskap. I det andra ledet bekräftades den elitistiska självbilden av landets kulturskribenter. Dagens Nyheters dåvarande kulturchef Maria Schottenius skrev exempelvis:

Forum har i många år verkat centralstimulerande på svenskt intellektuellt och konstnärligt liv. Här, i skydd av mörkret och friheten, har de skickligaste musikerna, konstnärerna, författarna och forskarna uppträtt unplugged. Utan Jean Claude Arnault och Katarina Frostenson skulle svenskt kulturliv lidit av kraftiga bristsjukdomar. Medalj.

Liknande beskrivningar av Forum återkommer sedan i andra tidningar och tidsskrifter. Forum hade vid den tid Schottenius skrev fått renommé som ”kyrka”, ”kultplats”, en plats för ”livsprincipen” och där man beskrev evenemangen som ”finstämda andakter i den sakrala hedonismens tecken”, ”totalupplevelser” och som uppfyllande behovet av ”vila och koncentration”. Forum var på en nivå en slags showroom där den Svenska Akademins ledamöter för ett kort tag steg ner från parnassen och närmade sig den närvarande och förväntansfulla församlingen. Men det gick även åt andra hållet där akolyter gjorde sitt bästa för att visa upp sina talanger. På så vis, skriver Lundberg, kom Forum att bidra till att konsolidera det postmodernistiska tänkandets ställning i Sverige. För de som aktivt tog ställning mot de postmodernistiska teorierna och deras direkta arvtagare inom genusvetenskap, postkolonialism, dekonstruktion och identitetsvänster kunde inte heller räkna med några priser och stipendier från Akademien – men inte heller med någon givmild behandling på de mediala plattformar som under flera decennier var obrottsligt lojala mot Forum-kretsen- som Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. Det är också signifikativt att redan ett år efter att Katarina Frostensson själv blivit invald till ständig ledamot av Akademien, så presenterades Forums hyllningsföreställning på Nobeldagen den 10 december 1991, till minnet av Nelly Sachs, som ”en alternativ Nobelfest”. När Frostensson väl blivit invald som ständig sekreterare skedde också presskonferensen på Forum.  Arnault, som själv hade en lång serie av misslyckade teateruppsättningar bakom sig innan han grundade Forum, hade här funnit ett vinnande koncept som byggde på att alla de kulturutövare han ville se på Forum upplevde att de hade något att vinna på att vara där. Den som i högsta grad bidrog till Forums anseende var ju ingen mindre än Horace Engdahl. Lundberg skriver: ”Övriga besökare (på Forum, min anm) kunde glädja sig åt att få lyssna på ”det obeskrivbara subjektets sanna modersmål” som Engdahl i Den romantiska texten framträtt som uttolkare av.” (När Postmodernismen kom till Sverige, sid 120).

Att den svenska Akademien var nära att gå under 2017 efter att Arnault, i media kallad ”kulturprofilen”, åtalats och fällts för våldtäkter var enligt Lundbergs analys och som vi har goda skäl att instämma med, en konsekvens av att man dels placerat den i händerna på en person som tagit på sig en för stor kostym, dels låtit samma person rekrytera en falang som hyste lojaliteter till ett postmodernt idékluster som går på tvären med de upplysningsideal på vilka Akademien en gång grundades.

I den andra delen av boken går Lundberg igenom exempel på de postmoderna teoriernas genomslag i Sverige. Det handlar inte enbart om att stora summor av skattemedel gått till att finansiera genusvetenskap, vithetsstudier, intersektionalitet och postkolonialism, utan också hur dessa ideologier gjort anspråk på att vara vetenskapliga och där man sätter likhetstecken mellan ”Teori” och vetande.

Ett sådant exempel på hur intersektionalitet prioriterades framför traditionell forskning är Masoud Kamali och Paulina de los Reyes som den 6 april 2003 publicerade en anmärkningsvärd artikel på DN debatt. Bakgrunden var att regeringen år 2000 tillsatt en utredning med uppdraget att ”ta fram fakta om fördelningen av maktresurser och inflytande mellan invandrare och befolkningen i övrigt”. Anders Westholm, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, gavs i uppdrag att leda utredningen.

Masoud Kamali var när artikeln skrevs verksam som professor på Centrum för multietnisk forskning i Uppsala medan Paulina de los Reyes var docent i ekonomisk historia vid Arbetslivsinstitutet. De båda ville hoppa av utredningen och anledningarna var flera. Bland annat var det implicit fel på utredarens etniska härkomst och val att vända sig till hela forskarsamhället. Westholm begärde till sist sitt entledigande samtidigt som Kamali tillsattes som ny ordförande av Mona Sahlin. Istället för att undersöka om diskriminering mellan invandrare och svenskar förekom, hade nu Kamali diskrimineringen som utgångspunkt i utredningen. Den var nämligen strukturell och behövde inte påvisas empiriskt. Svenskarna var enligt Kamalis utgångspunkt marinerade i en rasistisk diskurs med rötter i kolonialtiden. Denna rasism hos gemene svensk hade stärkts av bland annat Carl von Linné och René Descartes. Den behövde inte vara medveten för svenskarna själva, men svenskarna reproducerade denna rasism. Det intersektionella i detta sammanhang var just teorin om strukturell diskriminering som inte behövde bevisas empiriskt. Strukturell underordning och diskriminering var den teoretiska utgångspunkten och ramen för utredningen.

Kamali var inte ensam i den utredning som följde. Till sin hjälp hade han 100 akademiker som åberopade forskning i normkritik, postkoloniala studier och intersektionalitet. Gemensamt för forskarna var därtill deras kritik av kapitalism, liberalism och det negativa frihetsbegreppet (frihet från tvång och våld). Det som utmärker detta tänkande är nämligen och gör Lundberg flera goda poänger i boken, tanken på att det måste produceras positiv diskriminering, fler rättigheter för utvalda grupper och särskilda fördelningar av ekonomiska medel för att balansera mot ett förtryck som man antar på förhand. Lika fri- och rättigheter räcker inte när historiska personer som Carl von Linné lurar i bakgrunden.

Lundberg nämner fler intressanta exempel där Regeringen tillsatt utredningar för postmoderna idéers implementering. 2016 gav exempelvis regeringen alla högskolor och universitet i uppdrag att jämställdhetsintegrera verksamheterna och där arbetet på flera håll skulle komma att ske utifrån ett intersektionellt perspektiv. 2018-2019 underställdes även polisutbildningen vid Södertörns högskola ett intersektionellt perspektiv med följden att genuslektorerna kritiserade att polisen borde vara neutrala i sin myndighetsutövning, det vill säga behandla alla lika obeaktat kön, sexuell läggning, härkomst och så vidare. Istället förklarades ”neutralitet” i detta avseende vara kopplat till specifika föreställningar om maskulinitet, vithet och svenskhet.  I detta perspektiv behandlas således inte alla individer som lika. Vita, heterosexuella, män antas vara bärare av medfödda privilegier och reproducera rasistiska strukturer med följden att kravet på neutralitet då måste avvisas.

Samma synsätt återkommer även i Skolverkets handledning Normkritisk pedagogik – ett sätt att motverka strukturell rasism i skolan, från 2017 där broschyren upprepar Kamalis synsätt om Sverige som ett land präglat av rasistiskt förtryck. Ett dylikt förtryck, förklarar Skolverkets broschyr, var ett strukturellt fenomen och på detta följde att ”normmedvetenhet” och ”normkritik” var nödvändiga för att komma till rätta med rasism och diskriminering på etniska grunder. På denna grund underkändes därför en betydande del av skolans traditionella läromedel då de ansågs ha vidareförmedlat sterotyper som reducerar komplexa individer till platta, enformiga och fixerade idéer, samt rasistiska idéer om att icke-vita är enkla och endimensionella.

Som exempel riktade Skolverket en kritik av Naturkunskapsböckerna:

en etnocentrisk bild, där Sverige och det svenska förskönas förekommer i hög grad också i böckerna Naturkunskap 4 och 5. Här handlar det närmast om barndomsidyll eller gammal lant-/trädgårdsidyll, som för tankarna till förra sekelskiftets nationalism och det som i forskningstermer benämns banal nationalism.

Anhängare till dessa postmoderna tankegångar återfinner vi idag även utanför statliga verk och myndigheter bland de intresseorganisationer som vill riva ner statyer och förstöra svenskt kulturarv.

Från denna punkt i recensionen tar jag mig friheten att göra en egen utvidgning av ett par av de mer filosofiska aspekterna bakom de idéer som Lundberg menar främst ha inspirerat Engdahl och vars tillämpning på svenska författare och poeter gjort honom känd. Jag gör detta, inte så mycket från ett litteraturvetenskapligt perspektiv som ett filosofiskt då filosofin är mitt eget huvudfokus i kritiken av postmodernismen. Postmodernismens stora namn som Derrida, Foucault, Boulez, Lyotard, Deleuze och Blanchot ger nämligen läsaren av filosofihistoria flera höjda ögonbryn i frånvaron av diskussioner om deras filosofiska företrädare inom nominalism och skepticism.

Noam Chomsky gjorde en liknande markering då han påpekade att flertalet av de franska ”filosofer” som det trots allt handlar om dels hade det gemensamt att de och i synnerhet efter Aleksandr Solzjenitsyns publicering av Gulagarkipelagen, lämnat de mer hårdföra politiska riktningarna maoism och stalinism bakom sig och genom den politiska transformationen också tycks ha bestämt sig för att ge en helt ny förpackning på idéer som redan tänkts inom tysk och anglosaxisk filosofi. Jag förmodar att Chomsky här tänkte på högskolastiken och den filosofiska kampen mellan realister (aristoteliker) och nominalister (occamister). Till detta bör givetvis också tillföras deras stundom hårresande tolkningar av i tiden mer närliggande filosofer som Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger.

Om jag ska göra en välvillig tolkning kan Horace Engdahl exempelvis inte ha förstått de fulla implikationerna av den teori som Jacques Derrida ger uttryck för och försvarar via sin omformulering av Martin Heideggers begrepp destruktion och sitt eget påfund som han kallar dekonstruktion. När Engdahl exempelvis applicerar Derrida utan att nämna honom vid namn på svenska 1800-tals romantiker förbiser han att hans egen tolkning vilar på ett logos och ett syfte som Derridas filosofi sökt upplösa. Konsekvenserna av syntesen av hermeneutik och dekonstruktion å ena sidan och nihilism och relativiseringen av logos å den andra, leder inte till det ”obestämdbara subjektets” frigörelse och romantikens utflöde, utan tvärtom till att det bara finns en värld av text och tolkning efter tolkning utan ett författarjag och utan relation till den verklighet som romantiken faktiskt ville skildra i dess mest autentiska tillstånd. Romantiken upplevde inte naturen som text. De såg exempelvis poesin som ett transcendent medel att nå fram till naturen bortom texten.

Vi finner svårartade motsägelser i postmodernismens förgreningar i genusteori, normkritik och vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiken av exempelvis auktoritära normer sker i ett sammanhang där det är vänsternormer som antas som det givna alternativet, vilket givetvis inte följer. Kritiken av samhällsstrukturer sker dessutom i ett tillstånd där vänstern konsoliderat sin hegemoni över tongivande diskursiva praktiker i staten och samhället. Det är inte de grupper som vänstern omfattar som befinner sig i ett strukturellt och maktpolitiskt utanförskap och underläge, utan de grupper som inte delar vänsterns plattformar och ideologiska språngbrädor. Om man på allvar vill dekonstruera maktbärande normer och strukturer kan man förslagsvis utgå från de strukturer som användes mot Lindsey Shepherd som under hennes tid vid Wilfred Laurier University i Kanada blev dömd av en lokal inkvisition bestående av anställda identitetspolitiska aktivister på skolan vilka anklagade henne för att ha visat en debatt om personliga pronomen på motsvarigheten till Sveriges Television i klassrummet. Anklagelsen var att hon således visat en debatt utan att själv aktivt tagit ställning mot en av debattörerna, Jordan B Peterson. Om något visar just detta på vad som var den maktbärande strukturen och normen i sammanhanget.

Genom att söka upplösa logik och mening har inte Derrida (eller Engdahl) ställt sig innanför den västerländska filosofin och litteraturen, utan ironiskt nog utanför. Tesen om att språket skapar verkligheten snarare än tvärtom går också emot något så tråkigt som forskning kring kognitionsvetenskap och AI. Det tycks även gå emot studiet av språkinlärning hos barn. Barn pekar nämligen på föremål och frågar: ”Vad är det”? Även om barnet med tiden lär sig att skilja färger från det som kan mätas och vägas och kanske även börjar analysera tingen som konstruktioner, är det på grund av en språkinlärning där ”verkligheten” tycks föregå allmänbegreppen och namnen. Att tänka så är emellertid knappast attraktivt om man har ambitionen att ställa sig utanför filosofihistorien och dessutom avvisar tanken på matematikens universella tillämpbarhet. Dåtidens nominalister hade trots allt bättre poänger. Finns exempelvis ”ekvatorn” eller är ”ekvatorn” en social konstruktion? Eller, för att gå tillbaka till den platonska filosofin, har ju ingen människa någonsin sett en perfekt cirkel eller en helt rät linje. Om postmoderna tänkare bemödat sig skulle de emellertid ha upptäckt att även medeltida filosofer som Thomas av Aquino just skilde ”id quod”  (tinget i sig) från ”modus quo” (hur tinget varseblivs/ tolkas/ uppfattas). Och om man helt söker upplösa tinget i sig och avvisar verkligheten har man en rik skepticistisk tradition att falla tillbaka på vars radikala uttolkare fanns redan bland antikens solipsister. Postmodernismen är ingalunda en nyhet i dessa avseenden, men den är förbluffande ahistorisk.

För att återgå till Lundbergs bok gör emellertid författaren det lite enkelt för sig genom att dra en röd mellan Heideggers upplysningskritik och hans postmoderna uttolkare. Självklart har efterkrigstidens Heideggerdebatt en stor relevans, men den säger utifrån ett filosofiskt perspektiv faktiskt lite om värdet av Heideggers filosofiska gärning. Att Heidegger uppträdde avskyvärt mot sin lärare Edmund Husserl på grund av en kombination av feghet och opportunism ligger honom naturligtvis i fatet som person, men man kan läsa hans filosofi oberoende av detta och hamna i helt andra slutsatser än Derrida. Då jag själv primärt är intresserad av Heidegger som filosof och även kan erkänna att jag gjort hans kritik av metafysiken och hans existentialanalys till min egen, är det med visst vemod jag läser hur filosofens idéer misstolkas, vanvårdas och profanerats av postmoderna nihilister som istället för att låta Varat lysa igenom och den mänskliga existensen transcendera texten, så att säga håller henne ”fånge” i relativismens ökenmarker. Därtill blir den dogmatisk och fientlig för varje strävan att söka finna en oas för själen att hämta näring. Det enda som finns kvar, efter dekonstruktionen, är inte frihet utan en ande kättrad till en ocean av inbördes utbytbara sandkorn (tolkningar). Heidegger vittnade tvärtom om rikt utsmyckade tempel för människoanden. Han noterade hur poesin var det bästa medlet för att relatera till Gud och det gudomliga snarare än skolastiska spekulationer och syllogismer. Tempel vars minnen gått förlorade, men vars erinran åter kunde möjliggöra för Varat att framträda. Heideggers projekt var inte Varats förlust, utan att möjliggöra för Varat att lysa igenom där språket och det mänskliga förnuftet lagt ut hinder i onödan. Heidegger är på så vis en av de filosofer vars insikter kommit närmast det filosofin egentligen borde handla om. Heidegger var kritisk mot det instrumentella förnuftet, ja, men han sågade aldrig av detta ben. Han förhöll sig till det. Han visade på dess gränser. Han avskaffade det inte. Han utvecklade en relation till det rena förnuftet präglad av att frigöra anden utan att samtidigt begränsa människan genom en kategorisk förnekelse av vetandets möjligheter av verkligheten som vi ser hos Derrida. Heidegger delar snarare Nietzsches attityd uttryckt genom Dasein; Varande – i – världen. Destruktion handlar här om verkligheten som sådan, inte om text.

Avslutningsvis bör något dessutom sägas om intersektionalitet och synen på att svenskar och den svenska historien är en rasistisk historia. Då detta antas närmast som en apriorisk sanning om en historisk realitet, måste man bemöta den med fakta. Det är då intressant att Europa och Förenta staterna var först i världen med att avskaffa slaveriet. Att slaveriet med svarta och vita förekom långt senare i andra delar av världen. Att vita fraktades som arbets- och sexslavar till Mellanöstern under 400 år. Att slavhandel fortfarande förekommer i världen idag. Att det framförallt är Östasiatiska länder som idag står för slavhandeln. Och att fakta om det historiska slaveriet går stick i stäv med vad de postkoloniala teorierna antagit och antar, bland annat då den arabiska slavhandelns med afrikaner var mer omfattande än den transatlantiska slavhandeln och att till och med islams grundare, Muhammed, ägde svarta slavar.

Vidare har flera afrikanska länder varit behjälpta och gjort stora framsteg tack vare teknisk utveckling och frihandel, varför även Derridas kritik av universell fallogocentrism*) och den postkoloniala dikotomin om exploatörer och exploaterade borde ses som ett obsolet perspektiv.

Till sist vore det dock långsökt och orättvist att klandra Horace Engdahl för all denna utveckling. Svenska politiskt aktiva akademiker är nämligen, helt oberoende av det intrycket man först får av: ”När Postmodernismen kom till Sverige”, duktiga på att oberoende av kulturprofiler importera alla slags idéströmingar som först sanktionerats vid amerikanska universitet. Det är därför min övertygelse att postmodernismen hade gjort genomslag i Sverige även utan Horace Engdahl, tidskriften Kris och Forum, men att Lundberg har rätt att Sverige vid denna tid och då exempelvis Socialdemokraterna gav postmodernismen tolkningsföreträde framför statsvetenskaplig forskning, saknade en oberoende Akademi. 

Sammanfattningsvis är Lundbergs bok mycket läsvärd som tidsdokument och som pedagogisk framställning av de ideologier som olyckligt nog präglar vår samtid, idéer vars intåg på Svenska Akademin lämnat även denna anrika institution tömd på den historiska mening som den även vill lösa upp vad gäller den Västerländska kulturen i stort. Ironiskt nog var det inte frihet och kunskap den erbjöd. Där det fanns vatten och sjöar lämnade den efter sig pölar och träskmarker.

(*) av fallos – penis och logos (mening, logik). Derrida ville säga att den västerländska vetenskapen handlar om manligt världsherravälde

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *