Hur nollor och intelligentsia gör karriär

Dan Eliasson

Klassklättrandet i Sverige är märkligt. Det bygger de facto mindre på klass och mer på en socialt konsturerad hackordning. Ställningen på stegen hanteras av två mekanismer — kooptokrati och mobbning.

Befinner man sig på den övre delen av stegen koopterar man nykomlingar, som lyfts till ära och berömmelse baserat på lojalitet. Men det räcker inte med att vara bootlicker, man måste också visa att man har tillräcklig talang för översitteri.

Befinner man sig på den undre delen av stegen kan man komma upp ett gott stycke med ambition och kompetens. Men på halva vägen är det tvärstopp. Där måste man börja spela överdelens spel. Det gäller att synas i rätt sammanhang, med rätt personer, och ha rätt nätverk. Nu spelar ambition och kompetens ingen roll längre. Däremot spelar bekännelser till värdegrund och ideologi stor roll. Man får hålla upp det våta fingret och kolla vartåt det blåser. Om Sverige för tillfället är en humanitär stormakt ska man snabbt bege sig till Medborgarplatsen och bli fotograferad av DN och uttala sig för en gränslös värld och amnesti åt alla. Om Sverige — som nu — istället råkar vara en monetär stormakt, säger man ”Sverige é rikt” och föreslår stora bidrag till EU och beskattningsrätt för EU, i hopp om att vi kan få åtminstone en styrelseplats i ECB åt någon grå eminens som Heikensten eller Allan Larsson. Det gäller ha rätt trollformel vid rätt tillfälle.

Men inte ens det räcker för att bli lyft till de högre sfärerna. Det lyftet sker mellan skål och vägg och helt utan insyn.

Det märkliga med etablissemanget i Sverige är den osaliga blandningen av nollor och intelligentsia. Nollornas kung heter Dan Eliasson. Det är något kometliknande över hans karriär. Först upp som en raket till de stratosfäriska höjderna, och sedan runt, runt, runt i omloppsbana, i evighet, som en satans satellit. En annan nolla med sagolik karriär är Bah Kuhnke, som gick från Bollibompa till att bli demokratimenister och sedan europaparlamintariker med ansvar för väderleken på sikt.

Linderborg, som diggar Lenin, är bara en halvfigur i etablissemanget. Det är klart att hon är sur. Hon är mycket begåvad, men hysterisk kommunist med tillhörande manér. Oduglig i Svenska Akademien, med andra ord, dit jag misstänker att hon trott sig vara på väg.

Till intelligentsian har Jan Myrdal hört. Men han trillade nedför stegen med sin maoism och sitt polpotteri, och att dela ut ett Leninpris och ett Robespierrepris är bara för mycket, till och med i det karmosinröda Sverige. Det är för mycket Jan Guillou-stuk. Då hjälper det inte ens att man har etablissemangsföräldrar med Nobelpris i bagaget.

De mest fascinerande statusklättrarna är halvfigurerna som blir kända utspelare via media och i etablissemangets utkanter. Den typiska västermittfältaren är Anne Ramberg, som åtagit sig att hålla reda på landets råttfällor och svara för renhållningen tillsammans med mediatanten Cecilia Hagen, som var kul på 70-talet men var tvungen att ”markera” när det började hetta till. Ramberg som gjort sig omöjlig bland Östermalmsadvokatyren har nyligen förlänats styrelseordförandeposten på Uppsala Universitet, ”så att det blir rätt”. Där har man ju haft en yttrandefrihetsdebatt, som handlar om huruvida en universitetslektor ska åtalas för att ha använt ett ord som intersektionalitetsteoretikerna anser vara verboten. Då blir det orossamtal med rektor, och hot om uppsägning. Det gäller att hålla rent i karriär- och klasstegen, och den städas som bekant uppifrån.

I Sverige avgår aldrig någon som tillhört etablissemanget och alltså besitter en hög position. Det gäller alltid att hitta någon ”skyldig” som finns halvvägs ned i trappen, någon som kan kastas under bussen och bli rökt för alltid. Ygeman är ett utmärkt exempel. Han städade halvvägs ned. Men hans klanteri var dock så flagrant att han fick trädgårdssemester från Rosenbad, men som gubben i lådan dyker han givetvis upp som menister inom ett halvår ändå.

Rikssvetsarn har dock fackligt privilegium och är orubblig. Han är en sorts marionett. Vem som styr landet är okänt. Det finns sannolikt ingen alls, utan etablissemangsgökarna bevakar bara sina positioner nervöst genom att se till att inga riktiga initiativ tas. Coronakrisen är ett utmärkt exempel. Vi kan inget göra. Vi är bundna av internationella konventioner. Munskydd fungerar ändå inte. Sverige gör rätt, och alla andra gör fel. Låt Anders vara Anders, det funkade ju redan 2015 i helt andra sammanhang. Vi gör ingenting. Vi väntar och ser. Det är för tidigt att säga hur det går, men nu höjer vi skatten för alla. Det är solidariskt, och etablissemanget behöver nu kunna omfördela 150 miljarder till Europa. Det är bara tjufemtusen spänn per skattebetalare. Det har Svenne råd med, och nu kanske vi får en styrelseplats i ECB!

Och sen finns det folk som undrar hur klassresorna går till? Det är löjligt. Sverige är organiserat som adel, präster, borgare och bönder. Borgare och bönder göra sig icke besvär. Prästerna måste hålla koll på vilken sorts religionsfrihet vi kör med just nu, så att adeln kan sova lugnt på sina generaldirektörsposter och välja ut nya trogna medarbetare för att bibehålla status quo. På detta sätt blir Sverige det mest stockkonservativa land man kan tänka sig, därför att hela organisationen är uppbyggd på den slogan facket körde med för några år sedan: ”Vi står i vägen!”.

Om man tror att det går att göra klassresor i Sverige misstar man sig. Vissa kommer att göra det, men det är inte av egen kraft mer än halvvägs. Därefter blir man upplyft till de smordas skara. Dessa föraktar undantagslöst alla som står lägre i rangordning.

För att få med sig ”massorna” i detta skälmspel passar intersektionalitetsteori perfekt. Man skyller alla svårigheter på ”den vita medelålders mannen”, och utanförskapspatrasket går naturligtvis på den finten. De tror att etablissemanget jobbar för dem, och motverkar höjdarnas privilegier. Enbart tanken är absurd. Det är en Potemkinkuliss man håller upp för att kunna sitta i orubbat bo.

Notera att det går utmärkt för Reinfeldt och Borg. Den ambitiösa medelklassen tar notan. De har inte tid med mycket annat än att jobba och imorgon är det fredagsmys igen.


PS. Alla stavfel är avsiktliga.

Bildkällor: Bild 1 (beskuren) och Bild 2

Dela för frihetens skull

1 reaktion på ”Hur nollor och intelligentsia gör karriär”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *