Hoppe intervjuas av Deist

JEFF DEIST (ordförande i Ludwig von Mises Institute): I ditt senaste tal i Wien nämnde du att du växte upp lycklig men fattig, en son till östtyska föräldrar som hade drivits västerut under det kalla kriget av sovjeterna. Kan du berätta om den varaktiga inverkan som denna erfarenhet har haft på dig, när det gäller hur du ser på statsmakten och dess illdåd? Påverkas du på något sätt fortfarande av era ”östra” rötter?

HANS-HERMANN HOPPE: Det faktum att mina föräldrar båda var flyktingar, som hamnade i väst på grund av andra världskriget, drevs bort och separerades från sina hem i det sovjetiskt ockuperade östra Tyskland spelade en stor roll i vårt familjeliv. I synnerhet exproprieringen av min mors familjs jordegendom (de tillhörde den jordägande aristokratin öster om Elbe) och utvisningen från hus och hem av sovjeterna 1946 var ständigt återkommande ämnen hemma och blev ännu viktigare efter kollapsen av Östtyskland 1989 och den följande tyska ”återföreningen.” Min mor, liksom många andra offer för kommunistiska expropriationer, hoppades att hennes egendom skulle återföras till oss – vilket hade inneburit att jag skulle haft det gott ställt för resten av livet. Men som jag redan visste och korrekt förutspådde, skulle detta inte hända. Det fanns ingen rättvisa. Men mina föräldrar var chockerade och upprörda.

De många resor som vi tog för att besöka olika släktingar i Östtyskland bekräftade mina föräldrars bedömning av det sovjetiska systemet. Brist, köer, tomma butiker, sämre produkter och usla tjänster. Överallt kontroller, spioner och tjallare. Överallt grå fulhet och förfall. En fängelsemur byggd runt hela landet för att förhindra att någon rymmer. Och kommunistproletärer som tjatar om de stora framgångar som uppnåtts under deras ledning.

Som liten pojke och tonåring förstod jag inte orsaken till all denna skada och elände. Den östtyska erfarenheten gjorde faktiskt lite, om ens något, för att skaka om min egna dåvarande vänsterövertygelse. Jag trodde bara att Östtyskland hade fel typ av socialism med fel människor vid rodret.

Förutom deras anti-kommunism var mina föräldrar, som de flesta i deras generation, mycket återhållsamma eller till och med blyga när det gällde politiska uttalanden. Tyskland hade förlorat ett förödande krig. Den tyska befolkningen utsattes för en systematisk, amerikansk utbildningskampanj, en charakterwaesche (”karaktärstvätt”) av, insåg jag många år senare, enorma proportioner. Den innebar en fullständig omskrivning av historien ur segrarens synvinkel och som i stort sett framställer tyskarna som skurkar sedan födseln. Detta gjorde det ännu svårare att äntligen upptäcka den grundläggande betydelsen av privat äganderätt och ondskan i etatism och så kallad allmän egendom.

När det gäller äkta ”östlig” påverkan är jag skeptisk. Mycket viktigare var det faktum att mina föräldrar var fattiga flyktingar som ivrigt ville återhämta sig från sina förluster, gå vidare i livet och förmedla viljan att lyckas till sina barn. (Faktum är att empiriska studier senare visade att flyktingbarn hade jämförelsevis högre grad av yrkesmässiga framgångar än deras icke-flyktingkamrater.) Men, i det tyska sammanhanget kan du nog räkna min protestantisk-lutherska uppväxt och de karaktärsdrag som vanligtvis förknippas med den, dvs, den ”protestantiska moralen”, som beskrivs av Max Weber, som iaf på något sätt ”östlig”.

JD: Du nämnde också din tid på universitetet där du studerade filosofi under ledning av vänster-teoretikern Jürgen Habermas. Även om din politiska filosofi skiljer sig radikalt från hans, vad innebar hans inflytande på dig och din utveckling av ”österrikisk” klassanalys? Är han rakt igenom en ondskefull figur, eller kan vi lära något av honom?

HH: När jag ser tillbaka kan jag säkert säga att Habermas har varit en, för det mesta, elakartad figur. Han blev Tysklands mest berömde och inflytelserike intellektuelle och spelade som sådan en viktig roll i Tysklands gradvisa men stadiga rörelse åt vänster, både ekonomiskt och kulturellt. Han kan faktiskt betraktas som överstepräst för historisk och politisk korrekthet, socialdemokrati och politisk centralisering.

Ändå var mitt förhållande till Habermas hjärtligt, även om vi inte var särskilt närstående, och jag lärde mig ganska mycket av honom, särskilt från hans tidigare verk som Erkenntnis und Interesse (kunskap och intresse). (Sedan slutet av 1970-talet slutade jag i huvudsak att följa hans arbete, eftersom det blev allt mer tråkigt och dumt.) I alla fall var det Habermas som introducerade mig till den anglo-saxiska traditionen kring analytisk filosofi och språkfilosofi. Han hjälpte mig att förstå ”metodisk dualism”, dvs att studie av objekt som vi kan kommunicera med (en kommunikativ handling) kräver andra metoder än de som är lämpliga för studie av icke-kommunikativa objekt (en instrumentell handling). I strid med alla empiriker och relativistiska påståenden, försvarade Habermas alltid uppfattningen om någon slags syntetiska a-priori-sanningar.

Vad beträffar mitt arbete med klassanalys och historia är den emellertid inte Habermas gärning – han hade ett begränsat intresse för ekonomi och politisk ekonomi – utan istället tack vare mina tidigare studier av Marx. Jag skrev originaltexten i ämnet inför en konferens om Marx anordnad av Misesinstitutet, och jag försökte visa hur Marx exploateringsteori och hans historieskrivning skulle vara helt perfekt om man bara ersatte ”företag/kapitalägare” med ”stat” och ”lönearbete” med ”skatt”.

JD: Ditt tal med titeln ”Coming of Age with Murray” i New York City för två år sedan avslöjar mycket om ditt personliga förhållande till den bortgångne Murray N. Rothbard. I själva verket flyttade du till New York just för att arbeta med honom. När du ser tillbaka, är du glad över att du lämnade Tyskland för Amerika? Skulle din karriär och ditt arbete sett mycket annorlunda ut om du hade stannat vid ett europeiskt universitet?

HH: Åh ja, den flytten var det bästa och viktigaste beslutet jag någonsin har tagit. Med tanke på mina åsikter på den tiden, dvs mina misesianska-rothbardiska åsikter, skulle en akademisk karriär i Tyskland, ha varit oerhört svår om än inte omöjligt, trots lysande akademiska referenser. Jag kanske skulle ha blivit deprimerad och gett upp. Dessutom, utan den ständiga uppmuntran som jag har fått från Rothbard här i Amerika, skulle jag ha skrivit mindre och mest på tyska, vilket bara skulle nå tyska läsare.

Under tiden, tack vare det växande inflytandet och den globala närvaron på internet av Ludwig von Mises-institutet i Auburn, har situationen förändrats avsevärt. Det är fortfarande svårt, men nuförtiden kan du ha en framgångsrik akademisk karriär i Europa även som ”österrikare” (men du måste skriva på engelska).

JD: Rothbard förblir relevant och kontroversiell även idag. Varför missförstås han så konsekvent? Med tanke på din långa historia med honom, både i New York och på UNLV, vad misslyckas hans kritiker med med att förstå? Var han varm och gemytlig som hans anhängare hävdar, eller så bitter och labil som hans motståndare menar? Överskuggar hans arbete inom social teori hans arbete som ekonom?

HH: Rothbard var ett högsta rangens geni. Han räknas bland de största ekonomerna, men han var inte och ville inte vara en ekonom-ekonom. Han var också en stor filosof, sociolog och historiker och blev som sådan skaparen av ett storslaget, integrerat intellektuellt system. Alla som är bekanta med Rothbards hela oeuvre kan bara känna vördnad inför hans prestation. Men där ligger också problemet. Den enorma volymen och den tvärvetenskapliga karaktären hos Rothbards arbete gör det svårt för alla utom den mest hängivne och begåvade studenten att uppskatta arbetet fullständigt och rättvist. Dessutom är framför allt nationalekonomi som är huvudpunkten i Rothbards tankesystem ett ganska torrt, tekniskt område med mycket begränsad sex appeal. Desto lättare för den avundsjuke, late och talanglöse att sysselsätta sig med hårklyverier. Och lättare att inte tala om Rothbards vetenskapliga arbete alls, utan förminska honom till en libertariansk aktivist (som han också var, men bara på sin fritid och för sin egen underhållning).

När det gäller mannen Rothbard finns det något i båda dessa till synes motstridiga synpunkterna om hans personlighet. Man ville verkligen inte bli målet för en av Rothbards många skrifter. Som författare kan Rothbard vara hänsynslös och förödande, redo att utdela den logiska nådastöten. Å andra sidan var han som person i sociala sammanhang mjuk, varm, gemytlig, charmig och underhållande.

JD: Rothbard försvarade ofta dig och ditt arbete och anklagade kritiker för att ha ”hoppefobi.” Vad betydde detta för dig som ung forskare? Varför verkar lojalitet och tacksamhet vara så sällsynt inom akademierna och i libertarianska kretsar?

HH: Om du skriver och tar ett tydligt och otvetydigt ställningstagande i mycket kontroversiella frågor, bör du förvänta dig lite uppmärksamhet. Annars, om du inte gillar uppmärksamheten, håll dig utanför debatten. Med tanke på vad jag skrev eller sa offentligt (eller hur jag sa eller skrev det) visste jag att jag skulle bli en kontroversiell figur; och som ung man fann jag en hel del glädje i att provocera och delta i kraftfull intellektuell debatt. Ändå hade jag ingen aning om hur personligt, otrevligt och till och med ärekränkande vissa kritiker och hur skadligt viss kritik kunde bli. I sådana situationer var Rothbards undsättning till mitt försvar en välkommen lättnad och gav stor förstärkning till mitt självförtroende. Efter några år i akademin utvecklade jag emellertid en ganska tjock hud och fick veta att många kritiker och mycket kritik inte var värd min uppmärksamhet och man gjorde bäst i att bara ignorera dem.

När det gäller lojalitet och tacksamhet är det av högsta vikt att en person erkänner och medger när han står i skuld till en annan; alltså att den andra personen har gjort något av värde för honom som förtjänar att bli erkänt. Jag tenderar att hålla med i din bedömning att akademin och vissa libertarianska kretsar är svaga i detta avseende. Och i båda fallen misstänker jag att förekomsten av egalitära idéer är orsaken till detta. Den typiske eller ytlige libertarianen, som Rothbard beskrev det, är egalitär, myndighetsföraktande och saknar kunskap om historia och världsfrågor. Han tror sig ha kommit fram till sina idéer på egen hand och tycker att han inte är skyldig tacksamhet eller respekt till någon.

Den egalitära akademin, eller mer exakt den del av den som huvudsakligen handlar om att skriva och prata (snarare än att göra, till exempel inom ingenjörskonst), är av en annan typ. Låt oss kalla den här gruppen intellektuella. Intellektuella lider i allmänhet av ett uppblåst ego. De betraktar intellektuellt arbete och därmed sig själva som viktigare än vardagligt eller praktiskt arbete och arbetare. I deras ögon är det tingens rätta ordning att de lever på subventioner från, och hålls ekonomiskt flytande, av icke-intellektuella. Enligt dem finns det inget behov av att vara tacksam för det som är uppenbart. I detta avseende är intellektuella elitister. I förhållande till varandra är de emellertid vanligtvis egalitära. De skriver alla lika bra och talar lika bra, och ingen skulle ha mage att påstå att någon text är bättre eller mer originell än någon annan. Det är dock sant att deras löner och deras anseende inom akademin kan variera. Sådana skillnader är emellertid endast resultatet av byråkratiska omständigheter och kriterier som inte har något att göra med sanning eller skönhet. Popularitet spelar inte heller någon roll när det gäller sanning och skönhet. Ingen intellektuell behöver någonsin känna sig mindre intellektuell än någon annan.

JD: Du nämner att du och Rothbard delar ett djupt intresse för religion och sociologi inom olika trosuppfattningar trots att han var en agnostiker. Har du ändrat ditt perspektiv på kristendomen och dess inflytande på väst? Kommer det post-kristna väst att vara en otäck och barbarisk plats, trots lovorden från sekulärt håll?

HH: Oavsett om du är troende eller inte, kan man inte förneka att religion har spelat en oerhört viktig roll i mänsklig historia och att det är i väst, dvs. den del av världen som särskilt formats av latinsk kristendom, som har överträffat resten av världen både med avseende på dess materiella såväl som sina kulturella prestationer, och att bland dess överlägsna kulturella prestationer i synnerhet finns också idén om naturliga mänskliga rättigheter och om mänsklig frihet. Den kristna uppfattningen att varje person är skapad i Guds avbild bidrog till den unika västerländska traditionen med individualism och var huvudsakligen drivande i avskaffandet av slaveriet inom den kristna sfären (medan det har fortsatt utanför västvärlden, även intill denna dag). Väst har kännetecknats av institutionell separation, och svartsjuk konkurrens om social auktoritet, mellan å ena sidan den kristna kyrkan och dess hierarki av påvar, kardinaler, biskopar och präster, och å andra sidan den världsliga makten med sin hierarki av kejsare, kungar, adelsmän och hushållens chefer. Detta har starkt bidragit till den unika västerländska traditionen med begränsad (i motsats till absolutistisk) politiskt styre.

Detta lyckliga, maktbegränsande arrangemang började smulas sönder redan på 16- och 17-hundratalet med den protestantiska reformationen och motreformationen som följde. Idag är de olika kristna kyrkorna huvudsakligen bilagor till staten. Som sådana främjar de till och med massimporten av människor med rivaliserande trosuppfattningar till tidigare kristna länder, vilket undergräver ytterligare den sinande auktoritet de fortfarande har i allmänhetens ögon och stärker kraften i den sekulära, postkristna staten.

JD: Democracy: The God That Failed förblir kanske din mest kända och mest kontroversiella bok. Nu nästan tjugo år senare, var snäll och ge oss dina tankar om bokens eftermäle. Är du nöjd med hur ökänd den blivit och det inflytande den haft, eller önskar du att ditt arbete med socialism, egendom och etik hade varit mer uppskattat?

HH: Det stämmer, Democracy har verkligen varit den mest sålda av alla mina större verk, och det är ingen överdrift att säga att boken sedan den kom ut har haft ett märkbart inflytande i att dekonsekrera demokratin (majoritetsstyret) hos allmänheten. Naturligtvis är jag ganska nöjd med detta. Boken har en viss dragningskraft, sex appeal, om du vill. Den är tvärvetenskaplig och inte för teknisk, och den erbjuder några nya, originella och provocerande teoretiska teser och insikter i kombination med alternativa, revisionistiska historiska perspektiv. Boken är kanske det enda som vissa personer läser av mig och sedan associerar med mitt namn. Men då hoppas jag alltid att den för andra personer öppnar dörren till mina andra, kanske viktigare om än mindre sexiga, verk.

JD: Både dina fans och kritiker fastnade för ett stycke i Democracy som hävdade att individer med mål och livsstilar i strid med en frihetlig social ordning skulle ”fysiskt avlägsnas” från det samhället. Sedan dess har du klargjort hur denna fras fungerar som ett adjektiv, inte ett verb. Med andra ord, människor som inte överensstämmer med de överenskomna villkoren för ett privat samhälle bör helt enkelt bo någon annanstans, precis som en stad är fysiskt separerad från en närliggande stad. Vad är dina tankar om kontroversen idag?

HH: Detta för oss tillbaka till din tidigare fråga om hoppefobi. Hela kontroversen, troligen initierad av de vanliga vänster-libertarianska kritikerna från DC-regionen, var ett avsiktligt försök att skada mitt rykte och med det hela idén om en realistisk libertarianism, eller höger-libertarianism, som för första gången beskrevs i boken.

I huvudsak sade jag inte något mer kontroversiellt eller skandalöst i det lilla stycket än att någon som insisterar på att bära badkläder på en nudiststrand kan förvisas från denna strand (och får leta efter en annan), precis som att någon som insisterar på nakenhet kan avvisas från en formell middagsbjudning (men var fri att leta efter en annan fest). I mitt exempel var det dock inte nudister utan homosexuella som exemplifierades. Jag skrev att i ett förbund som upprättats för att skydda familj och släktingar kan människor som öppet visar och främjar homosexualitet utvisas och tvingas leta efter en annan plats att bo. Men i vissa ”woke”-kretsar, var bara omnämnandet av homosexualitet och utvisning i en och samma mening tillräckligt för att orsaka intellektuellt haveri med tillhörande förlust av läsförståelse.

I slutändan misslyckades hela ärekränkningskampanjen och fick till och med motsatt effekt, den bara ökade min popularitet och bokens inflytande.

JD: På din ”Property and Freedom”- konferens i Turkiet har du talat om den ”avciviliserande” process som uppstår när en dominerande monopolistisk statsaktör stiftar positiva lagar som går utöver naturrätten. Äganderätt och konfliktlösning faller under denna monopolmakt. Vi gillar dina tankar om det motsatta: en social ordning som härrör ur ”rättviseprinciper”, som helt frivilligt tar formen av ett privaträttsamhälle och är mer i samklang med en naturlig ordning. Det låter bättre och rimligare för vanliga människor än anarkism! Är anarkokapitalismen och resulterande privata ”förbundssamhällen” faktiskt mycket mindre radikala än vad som vanligen uppfattas? Är dessa samhällen i själva verket bara vidareutvecklingar baserade på de naturrättsbegrepp som många redan accepterar?

HH: Ja, och ja igen. Även om det inte förefaller vara något annat än en mindre semantisk förändring har jag av de skäl som du nämner länge föredragit termerna ”privaträttssamhälle” och ”naturlig ordning” framför ”anarko-kapitalism.” Eftersom alla är bekanta med grunderna i privaträtten. Från vår vardag vet vi vad egendom är och hur den bör (och inte bör) förvärvas och överföras . Vi vet också vad ett utbyte, ett avtal och ett kontrakt är (och vad som inte ska räknas som sådant). Det finns inget svårt eller särskilt krävande med avseende på den naturliga ägande- och avtalsrätten. I många små byar lever människor faktiskt enligt dessa lagar utan närvaro eller påtryckningar från någon utomstående statligt anställd polis eller domare. Det finns självreglering. Men den som reglerar andra omfattas av samma regler själv. Och om det behövs, i fallet med konflikter, finns frivillig medling med domslut. Men den som agerar som medlare eller domare är också föremål för naturlig privaträtt.

Uppkomsten av en naturlig ordning som regleras av privaträtten är därför inte svår att förklara. Det som är svårt att förklara är uppkomsten av en stat. Varför ska det finnas en institution, som inte omfattas av privat lag? Varför ska det finnas någon som kan göra lagar? Varför ska det finnas en institution som kan undanta sig själv från de regler som gäller för alla andra? Varför ska det finnas poliser eller domare som inte behöver lyda lagen? Varför ska det finnas någon högsta domare som är undantagen från åtal? Uppenbarligen kan allt detta inte vara resultatet av ett frivilligt avtal eftersom ingen vid sunda vätskor skulle skriva på ett kontrakt som innebar att jag, i alla konflikter som kan uppstå mellan dig och mig, alltid kommer att ha sista ordet.

JD: Låt oss skifta ämne till invandring. Du föreslår ett avtalsbaserat mottagande av invandrare, med sponsorer (eller invandrarna själva) som finansierar en obligation eller ansvarsförsäkring för att betala för eventuella brott och civilkostnader som drabbar befintliga skattebetalare. Invandrare förblir i sitt nya hem villkorligt under en första period, med reservation för återkallande av uppehållstillstånd vid avtalsbrott. De får inte ta del av ”välfärd” och medborgarskap och rösträtt kommer mycket senare. Du säger att detta system uppfyller ”helkostnadsprincipen”. På många sätt är detta mycket mer ”öppet” än alla förslag om öppna gränser, eftersom det inte kräver några kontrollpunkter, migrationsverk eller kostsamma gränsvakter. Den bygger på kontrakt och marknadskrafter för att styra invandring snarare än politiska påhitt. Detta verkar mycket mer humant och praktiskt, men du blir ändå angripen för att vara mot invandring. Hur kommer det sig?

HH: Som redan berörts, är i vissa kretsar bara omnämnandet av två ord i en och samma mening – den här gången ”invandring” och ”begränsning” – tillräckligt för att utlösa ett intellektuellt haveri. Man behöver då inte läsa längre och försöka förstå. Först homofob, sedan xenofob. Jag har faktiskt aldrig träffat en seriös förespråkare för ”ingen invandring, punkt!” Jag har heller aldrig någonsin tagit en ståndpunkt som kan sägas vara mot immigration. Istället har jag alltid argumenterat för den samhälleliga metoden för selektiv invandring.

Det bästa vore om all mark och allt på dem var privat ägt. Då skulle det finnas en enorm variation av ingångskrav, det vill säga grader av öppenhet respektive slutenhet. Jag har beskrivit detta i min text ”Naturlig ordning, staten och invandringsproblemet”. Flygplatser, vägar, köpcentra, hotell etc. skulle vara ganska öppna, medan bostadsföreningar, privata tillflyktsorter, klubbar osv. skulle kunna vara nästan helt stängda. I alla fall skulle emellertid all migration vara bunden till en inbjudan och helkostnadsprincipen skulle alltid gälla. Antingen den inbjudande värden eller den inbjudna gästen eller båda tillsammans skulle vara tvungna att betala hela kostnaden för gästens närvaro. Ingen kostnad skulle kunna flyttas till en tredje part, och inbjudaren och/eller den inbjudne skulle hållas ansvarig för alla skador som uppstår på andras egendom till följd av inbjudan.

Om och så länge det finns en stat med så kallad allmän egendom, som i fallet med dagens värld, är det bästa man kan hoppas på en invandringspolitik som iaf försöker närma sig detta ideal om naturlig ordning. Du har nämnt några möjliga åtgärder i detta avseende. Men att förespråka, under nuvarande förhållanden, en politik för ”fri invandring” – där varje utlänning kan komma in och stanna överallt i hela landet oavsett invändningar – är verkligen inget sätt att uppnå detta mål. Tvärtom skulle det medföra tvångsintegration och en överflyttning av kostnader till allmänheten och snabbt sluta i katastrof. Endast människor som saknar allt vett kan förespråka en sådan politik.

JD: I dina utbyten med Walter Block om invandring argumenterar han för att all statlig egendom borde bli föremål för bosättning av invandrare. Ditt svar kännetecknas ofta som ”skattebetalare bör äga skattebetalar-finansierade offentliga varor.” Men i själva verket gäller ditt argument endast i samband med Blocks argument, för att motbevisa uppfattningen om att offentlig egendom ska ses som icke-ägt. Om vi måste ha offentlig egendom, borde statsanställda åtminstone ses som förvaltare av den egendomen åt de skattebetalare som finansierar den. Korrekt?

HH: Exakt. Låt mig bara tillägga att i dagens värld kan denna stundtals omnämnda ”vildmark” bestående av bergstoppar, träsk, tundra, etc. inte längre anses vara ”vild” och därmed redo att besättas. Det finns nämligen inte en tum kvar på jorden idag som inte påstås vara statlig ”egendom”. Den vildmark som finns, är just vildmark därför att marken av en stat har hindrats från att besättas av privata parter (i första hand närliggande fastighetsägare), dvs med hjälp av skattebetalarnas medel. Om någon är det de inhemska skattebetalarna som är de legitima ägarna till sådan kvarvarande ”vildmark”.

Och utöver detta, även om denna kvarvarande vildmark öppnades upp för besittning, borde det vara de angränsande, inhemska invånarna, som tidigare hade blivit hindrade, som borde få den första chansen att inta marken, långt före någon avlägsen utlänning.

JD: Hoppeansk argumenteringsetik är fortfarande ett ämne som livligt debatteras, senast mellan Robert Murphy (ekonom) och Stephan Kinsella (juridisk teoretiker). Hur viktigt är en rent logisk motivering för mänsklig frihet, i kontrast till Rothbards normativa naturrättsargument eller Mises utilitarism? Är den gemensamma mänskliga upplevelsen av att vara en fysisk person den bästa utgångspunkten för argument mot initiering av våld, dvs argument mot staten?

HH: Det finns några frågor som kan besvaras definitivt genom utförandet av ett enkelt experiment. För många andra är detta inte möjligt. Ibland är vi nöjda med svar som låter rimliga eller verkar övertygande på ett intuitivt plan. Men för det nyfikna sinnet är vissa frågor av så stor betydelse att det begär mer än bara sannolikhet eller intuition.

Transcendentala argument är utformade för att tillfredsställa denna önskan om en starkare, dvs en logisk säkerhet eller en slutgiltig motivering. De är argument för skeptiker som förnekar att det finns något sådant som obestridliga svar och a-priori-sanningar. De försöker med hjälp av självreflektion fastställa vad skeptikerna själva måste ta för givet och vad som ligger till grund för att vara en skeptiker, dvs för att ens göra hans skepsis möjlig. Man har visshet kring ett påstående, om man kan härleda det så tydligt att även en skeptiker måste godta förklaringen, även om det bara sker för att han meningsfullt ska kunna uttrycka sitt tvivel.

Argumentationsetik är svaret till den etiska relativisten, dvs till någon som hävdar – som en motståndare i argumentationen – att det inte finns något sådant som en rationell eller objektiv etik.

Som svar på den relativistiska förespråkaren påpekas det i huvudsak att han i kraft av sitt eget engagemang i argumentation redan effektivt har avvisat sin egen ståndpunkt eftersom argumentation är en aktivitet, en speciell, konfliktfri form av interaktion mellan mellan två parter med det specifika syftet att klargöra och eventuellt komma till en ömsesidig överenskommelse kring deras motsatta påståenden. Argumentation förutsätter vissa normer eller regler för mänskligt uppförande. Och det är då omöjligt att argumentera mot och förneka giltigheten av sådana normer utan att därigenom stöta på en performativ eller dialektisk motsägelse.

De praxeologiska förutsättningarna för argumentation är alltså tvåfaldiga – och vi känner alla till dem från personlig erfarenhet som villkoren för fredliga interaktioner: för det första har varje person rätt till exklusiv kontroll och ägande av sin fysiska kropp (som han och bara han kan kontrollera direkt, när som helst) med vilken han kan agera oberoende av andra och komma till en slutsats på egen hand. Och för det andra, på grund av ömsesidig autonomi, måste båda parterna ha rätt till sina respektive ägodelar, det vill säga exklusiv kontroll över alla övriga externa medel som indirekt förvärvats av dem innan och oberoende av varandra.

Rothbard accepterade omedelbart mitt bevis. I själva verket hyllade han det som ett stort genombrott. När det gäller de olika kritikerna jag har stött på har jag inte blivit imponerad för att uttrycka det milt.

JD: Är du generellt optimistisk eller pessimistisk om västvärldens framtid? Tror du att förkalkade, byråkratiska stater kommer att ge efter för lyckligare och mer decentraliserade politiska arrangemang? Eller tror du Washington, DC, Bryssel etc. kommer att upprepa de fruktansvärda misstagen från 1900-talet: aggressiv utrikespolitik, obegränsad centralbank och politisk globalism?

HH: På kort och medellång sikt är jag pessimistisk. Visst har vår levnadsstandard gått upp och våra tekniska framsteg möjliggör saker som inte för länge sedan ansågs omöjliga, men samtidigt har statens makt kontinuerligt expanderat och den privata äganderätten och vår personliga frihet har på motsvarande sätt minskat. Processen för politisk och monetär centralisering har fortgått utan hinder. Centralbanker skapar mer pengar och krediter ur luften än någonsin tidigare. Statsskulden och statsobligationerna har ökat till astronomiska höjder vilket garanterar en framtida ekonomisk kris. Samtidigt har skatter och förordningar lett ekonomisk stagnation. Det står alltså helt klart att en allvarlig ekonomisk kollaps är på väg.

Samtidigt har befolkningarna i de flesta västerländska länder avhomogeniserats genom invandringspolitik som gynnar multikulturalism. Och migration till väst av icke-västerlänningar har ökat massivt på grund av de oändliga amerikanska krigen och militära äventyren i mellanöstern och på andra håll. De flesta västländerna innehåller nu kluster av människor av inte bara olika, utan rivaliserande och till och med fientliga kulturer mot de infödda.

Kombinerat med en annalkande stor ekonomisk kris skapar detta en explosiv kombination, ingredienserna för ett inbördeskrig.

Det är otroligt hur de härskande eliterna hittills har lyckats hålla showen igång. Men det råder ingen tvekan om att dagen då korthuset faller så småningom måste komma, och när det sker ser jag två troliga scenarier på hur man kan undkomma faran med ett inbördeskrig. Den första är varianten med en stark man, en auktoritär regim som försöker hålla samman allt med hjälp av centraliserade, diktatoriska makter. Och den andra varianten är den för decentralisering: isolering, separering och uppdelning för att närma sig idealet om en naturlig ordning. Naturligtvis är den andra varianten den som förordas av libertarianer (och rekommenderas av Mises). Men för att erhålla denna variant måste libertarianerna förbereda marken. Allmänheten måste utbildas om de ekonomiska och sociala fördelarna med små, konkurrerande politiska enheter, och det är nödvändigt att hitta och vårda potentiella karismatiska ledare för de olika decentraliserade och avskilda grupperna.

JD: Slutligen, hur påverkas ditt perspektiv av att ni bor i Turkiet? Försvinner gamla uppfattningar om öst och väst, och bör vi överväga att leta i öst efter allierade i kampen för civilisation och egendom?

HH: Som tidigare nämnt, och även betonat av Mises, är idén om frihet ursprungligen en västerländsk idé, skapad av vita västerländska män, och även om den har tappat en del styrka där är den fortfarande mest framträdande och utbredd i väst. Det betyder dock inte att den är begränsad till väst eller endast tillgänglig för västerländska sinnen.

Om det finns något jag har lärt mig av att bo i olika länder och från mina många resor, är det att det finns mycket mer sociokulturell variation på jorden än vad den typiska västlänningen kan föreställa sig: inte bara mellan olika länder, utan ännu mer mellan de regionala och lokala områdena i varje land. Nästan överallt kan du hitta några libertarianer eller klassiska liberaler, och du bör naturligtvis leta efter dem var de än är. Men precis som vi måste lära oss i våra privata kontakter med andra individer hur man kan skilja mellan potentiella konvertiter å ena sidan och hopplösa fall å andra sidan, så att vi inte slösar bort vår tid och vår ansträngning förgäves, måste vi också lära oss hur man kan skilja mellan hoppfulla, mindre hoppfulla eller till och med hopplösa länder, regioner och orter. Och vi måste realistiskt erkänna att olika platser erbjuder oerhört olika och ojämlika möjligheter och potential i detta avseende.

Hans-Hermann Hoppe är en ekonom inom den österrikiska skolan och en libertariansk/anarko-kapitalistisk filosof. Han är grundaren och ordförande för The Property and Freedom Society.


Översättning från det engelska originalet av Magnus Johansson

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *