Storskaligt är progressivt, lokalt är konservativt

Turinge kyrka med sockenstugan i förgrunden. I hundratals år, i tusentals socknar över hela Sverige, hölls sockenstämma där lokalbefolkningen beslutade om angelägenheter som rörde deras socken. Debattören Klaus Bernpaintner menar att i takt med att makten kontinuerligt flyttats längre bort från invånarna har storskaliga destruktiva samhällsexperiment kunnat genomföras. Foto: Wikimedia/Holger.Ellgaard

Regeringsformen börjar ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket… Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.” Om det där med kommunal självstyrelse verkligen vore sant skulle Sverige varit i mycket bättre skick än idag.

För tio år sedan fick jag en idé om att jag ville vara med och förbättra Sverige, eller i alla fall hemorten, en förort söder om Stockholm. Jag besökte mitt kommunhus och intervjuade några lokalpolitiker. Jag fick till och med en kort audiens hos självaste kommunalrådet. Det jag minns starkast från besöket är hans sammanfattning: ”Egentligen har vi inte mycket att säga till om. Av kommunens budget går 85 procent åt till att uppfylla kommunallagen. Det lilla som blir kvar kan vi använda till sådant som vi tycker är viktigt för just vår kommun.” Det är nog riskfritt att gissa att det idag går åt mer än 85 procent till att uppfylla inte bara kommunallagen utan alla nya pålagor från centralmakten som tillkommit sedan dess.

Mycken kommunal dårskap skulle aldrig inträffa om vi verkligen hade haft kommunalt självstyre. Man kan i förstone tro att om makt flyttades från centralmakten till kommunerna skulle saker och ting bli ännu värre med tanke på bildningsnivån hos den genomsnittlige kommunpolitikern. Men dåliga politiska belsut är inte huvudsakligen en konsekvens av undermålig bildning och nedsatt förmåga till konsekvenstänkande utan i större grad en följd av brist på ansvarighet. Med självstyre i liten skala följer mycket ansvarighet. Om ett politiskt beslut får gott resultat vet man vem som äras bör, och omvänt, om det blir dåliga konsekvenser vet man vem som är skyldig och ”var hans brevlåda bor”. Man kan säga att lokalt självstyre är överlägset på grund av brevlådeprincipen. Man kan också säga att det fungerar på grund av att den sociala och ekonomiska återkopplingen blir starkare ju mindre den politiska enheten är. Med småskalighet får man automatiskt tjänstemannansvar, helt utan komplicerade regelverk. Dessutom blir återkopplingen snabbare i mindre enheter. Man märker fort om ett beslut är dåligt och kan avbryta innan alltför stor skada är skedd. Omvänt gäller att i stora politiska enheter är återkopplingen svag. På nationell nivå är de skyldiga ofta anonyma byråkrater eller politiker med livvakter. Det kan ta många årtionden av vanstyre innan man inser att man varit naiv.

Den stora invandringsvågen hade aldrig sköljt över Sverige om vi hade haft kommunalt självstyre. Det hela började ju med att många kommuner hade förlustbringande fastighetsbolag med tomma lägenheter i de socialdemokratiska miljonprojekten som folk inte ville bo i. Centralmakten erbjöd kommunerna statliga pengar för att ta emot invandrare. Med varje invandrare följde två års bidrag. För kommunpolitikerna blev det ”snabba cash” som fyllde omedelbara ekonomiska hål. I deras värld trodde man att efter två år blir en främling svensk och självförsörjande, eller så räknade man med att några år senare ändå ha lämnat uppdraget till någon annan. De statliga bidragen till kommunerna gjorde återkopplingen svag och det tog många år innan ansvariga begrep den ekonomiska härdsmältan och hölls till svars för den sociala katastrofen. Vid det laget insåg centralmakten att om den storskaliga invandringen ska kunna fortsätta blir det nödvändigt att införa mottagningstvång, det vill säga avskaffa ännu mer av det kommunala självstyret.

Om vi istället haft kommunalt självstyre hade situationen blivit helt annorlunda. För det första hade den huvudsakliga beskattningen skett på kommunnivå. Centralmakten hade då inte haft tillgång till mutpengar. Några progressiva kommuner hade kanske på eget bevåg prövat att ta in en handfull migranter och snabbt fått smaka återkoppling. Analfabeter med bidragsambitioner och subversiva individer utan vilja att anpassa sig hade snabbt visat sig bli en förlustaffär och experimentet avbrutits illa kvickt. Å andra sidan skulle kulturellt kompatibla gästarbetare med något att erbjuda värdfolket, och en vilja att assimilera sig, i större grad välkomnas. Det skulle vara upp till lokalstyret och lokalbefolkningen att avgöra i vilken grad några missade semesterdagar eller försummelse av fackliga krav skulle föranleda utvisning.

En gång i tiden bestod Sverige av nästan 3000 socknar. Vissa var så små att de bestod av bara några hundra personer. Ett sockenråd som i en sådan socken skulle försöka sig på att höja skatten för att bjuda in främlingar som tappat bort sina id-handlingar och betala deras mat, husrum, sjukvård och skola skulle sannolikt stöta på en del motstånd.

Vanliga argument emot små politiska enheter är att de inte skulle ha råd att finansiera sin verksamhet. Men om 8 miljoner svenskar kan finansiera offentlig verksamhet för 8 miljoner svenskar så inser man med enkel division att 500 svenskar kan finansiera verksamhet för 500 svenskar. Det finns inga stordriftsfördelar hos stora enheter som inte kan uppnås genom frivilligt samarbete mellan små enheter. Men när centralmakten via kommunallag och andra direktiv föreskriver att alla kommuner skall tillhandahålla vissa tjänster och byråkratiska befattningar, oavsett lokala omständigheter, blir det särskilt dyrt för små kommuner. Det kommer driva fram ett samarbete mellan kommuner så att man till exempel delar på en obligatorisk genussamordnare. Ju hårdare centralstyrning desto mindre självstyre, och desto mer samarbete tvingas fram. Med tiden kan man hävda att samarbetande kommuner måste slås samman på grund av rationaliseringsbehov – behov som uppstått enbart på grund av ökat centralstyre. Genom åren har ett antal kommunreformer genomförts som slagit samman de nästan 3000 socknarna till färre än 300 kommuner, alltid med hänvisning till rationalisering. Proportionellt med kommunernas tilltagande storlek har återkopplingen försvagats samtidigt som vanstyret och naiviteten tilltagit. Sammanslagningar av små kommuner till större kommuner och landsting till större ”regioner” är en ständigt aktuell fråga. Men dessa krav på sammanslagningar är alltså en konsekvens av allt hårdare centralstyrning och mindre lokalt självbestämmande.

Samma tendens till större och större enheter kan man se inom alla verksamheter där centralstyrningen hårdnar. Polismyndigheten är ett aktuellt exempel. År 1998 rationaliserades polisen till 21 polisdistrikt motsvarande de 21 länen. År 2015 genomfördes en rationalisering och polisen slogs samman i 7 polisregioner. Att kvalitén i polisarbetet skulle falla kunde man med dessa insikter lätt förutspå. Varje gång offentlig verksamhet ”rationaliseras” genom att bilda större enheter blir återkopplingen och ansvarigheten svagare. Vad resultatet kommer bli av den pågående ständigt pågående flytten av mer och mer politisk makt till överstatliga politiska enheter som EU och FN är likaledes lätt att förutspå. Istället för fredsprojekt kommer de bli de en källa till nya och större konflikter.

En viktig del av att reparera Sverige måste vara att återföra väldigt mycket politisk makt från centralmakten till kommunerna. Dessutom behöver man bryta upp de onaturligt stora kommunerna i mindre kommuner, helst i våra naturliga gemenskaper, de gamla socknarna. På samma sätt behöver de stora polisregionerna brytas upp och polisen måste bli lokal igen. Bara fantasin sätter gränsen för var småskalighetens reparerande princip kan tillämpas för att ”bygga Sverige”.

Ovanstående text publicerades i Nya Tider den 12 mars 2020
https://www.nyatider.nu/storskaligt-ar-progressivt-lokalt-ar-konservativt

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *