Varför förstörde inte pandemierna 1958 och 1918 ekonomin? Tips: lockdowns

Media och politiker har nu för vana att hävda att det är själva pandemin som har orsakat den stigande arbetslösheten och den sjunkande ekonomiska tillväxten. Påståendet är att sjuka och döende arbetare, rädda konsumenter och brutna leveranskedjor orsakade ekonomiskt kaos. Vissa har till och med hävdat att lockdowns, eller ekonomiska nedstängningar, faktiskt hjälper ekonomin, de menar att det är spridningen av sjukdomen som förstör sysselsättning och ekonomisk tillväxt.1

Om vi bortser från det faktum att det inte finns några bevis för att lockdowns faktiskt fungerar, kan vi ändå se till tidigare pandemier – där tvångsåtgärder från regeringen var högst sporadiska – och vi då borde se en enorm ekonomisk skada. Specifikt kan vi se till pandemin 1957-58, som var mer dödlig än vad COVID-19-pandemin hittills har varit. Vi kan också se till pandemin 1918-19. Vi kommer att upptäcka att ingen av dem ledde till liknande ekonomiska skador på den skala vi nu har som ett resultat av statlig intervention. Detta undergräver grundligt påståenden om att lockdowns bara är en liten bidragande faktor den ekonomiska förstörelsen, och att viruset i sig är den verkliga boven.

Ekonomiska reaktioner 1957–58 och 1918–19

CDC (Center for Disease Control and Prevention) beräknar att från och med den 18 maj i år har cirka 90 000 amerikaner dött av COVID-19. Justerat för befolkningsstorlek uppgår det till en dödlighet på 272 per miljon.

Detta är (hittills) mindre än hälften av dödligheten för influensapandemin 1957–58. I den pandemin beräknas det att så många som 116 000 amerikaner dog. Då var även den amerikanska befolkningen mycket mindre, totalt 175 miljoner. Justerat för befolkningsstorlek var dödligheten till följd av den ”asiatiska influensan” 1957–58 mer än 660 per miljon.

Det motsvar 220 000 dödsfall i USA idag.

Ändå svarade inte amerikanerna 1957 med att stänga av handeln, tvinga människor till ”lockdowns” eller med att driva upp arbetslösheten till nivåer som under depressions-eran. I själva verket visar rapporter att amerikanerna vidtog små, vanliga åtgärder för att försöka bromsa sjukdomsspridningen: handtvätt, stanna hemma när man är sjuk osv.

Trots att viruset verkar ha varit en faktor i lågkonjunkturen 1958, var de ekonomiska effekterna små i jämförelse med vad USA nu står inför från reaktionen på COVID-19-viruset. Detta tyder på att de flesta av de ekonomiska skador som arbetare och hushåll nu upplever i USA mer är en produkt av den politiska reaktionen på viruset än på viruset självt.

Pandemin 1957–58 var ett allvarligt och dödligt problem för många. När fall av den asiatiska influensan började spridas stod det klart för många forskare och andra observatörer att det var något annorlunda och dödligt med denna influensa. Enligt D.A. Henderson, et al. i ”Public Health and Medical Responses to the 1957–58 Influenza Pandemic”, saknade människor under 65 år immunitet mot denna H2N2-stam. ”Detta innebar att de högsta nivåerna av insjuknande var hos barn i skolåldern och unga vuxna upp till 35 eller 40 års ålder. ”De totala dödsfallen av influensa under denna period sträcker sig från 70 000 till 116 000. Detta är en välgrundad källa till oro, minst sagt. Med framförallt yngre amerikaner i arbetsför ålder som mest mottagliga för sjukdomen, kan man förutse betydande kostnader när det gäller ekonomisk tillväxt och hälsa.

Vad vad den statliga reaktionen på detta? Henderson et al. fortsätter:

Pandemin 1957–58 var en så snabbt spridande sjukdom att det snabbt visade sig för hälsobyråkratin att ansträngningar att stoppa eller bromsa dess spridning var meningslösa. Därför gjordes inga ansträngningar för att sätta grupper eller individer i karantän, och ett medvetet beslut fattades om att inte avbryta eller skjuta upp stora möten som konferenser, kyrkansamlingar eller atletiska evenemang i syfte att minska smittöverföringen. Inget försök gjordes för att begränsa resor eller på annat sätt screena flygare. Tyngdpunkten lades på att tillhandahålla medicinsk vård till de som påverkades och att upprätthålla den fortsatta funktionen för samhälls- och sjukvårdstjänster … det finns inga rapporter om att stora evenemang avbröts eller sköts upp utom för högskolefotbollsspel, som ofta ställdes in på grund av antalet sjukanmälda spelare.

1957–58 fanns det oro kring tillgången på medicinska tjänster. Men tyngdpunkten låg då på att öka produktionen av de medicinska tjänsterna snarare än statligt genomförda tvångsåtgärder som lockdowns och social distansering. Inte heller erbjöd ett vaccin en enkel väg ut:

Hälsoombud hade förhoppningar om att stora mängder vaccin skulle bli tillgängligt, och särskilda ansträngningar gjordes för att påskynda produktionen, men de kvantiteter som tillslut anlände räckte inte för att påverka epidemins spridning.

Skolor och arbetsplatser påverkades av frånvarande elever och arbetare, men frånvaro på skolor var den större faktorn, där vissa skolor till och med stängde under korta perioder till följd av så många saknade elever. Frånvaron steg dock inte till en nivå som orsakade någon varubrist:

Tillgängliga uppgifter om frånvaro på industrier indikerar att priserna var låga och att det inte fanns några avbrott i viktiga tjänster eller i produktion. Den totala påverkan på BNP var försumbar och troligen inom området för normal ekonomisk variation.

Sammantaget minskade ekonomin med cirka 2 procent under både det första och andra kvartalet 1958, men detta kunde inte bara tillföras till effekterna av viruset. Arbetslösheten toppade med 7,5 procent under juli 1958. Den ekonomiska tillväxten var dock positiv igen under det fjärde kvartalet 1958 och hade stigit till över 9 procent 1959. Arbetslösheten hade sjunkit till 5 procent i juni 1959 .

Men virusets totala ekonomiska påverkan var knappast katastrofal. Henderson m.fl. drar slutsatsen:

Trots det stora antalet fall verkade 1957-utbrottet inte ha någon betydande inverkan på den amerikanska ekonomin. Exempelvis uppskattade ett kongressbudgetkontor att en pandemi liknande den 1957 i storlek skulle minska BNP med cirka 1% ”men förmodligen inte skulle orsaka en lågkonjunktur och kanske inte kan ens skiljas från den normala variationen i ekonomisk aktivitet.’ ’

Pandemin 1918–1919, som orsakade häpnadsväckande tio gånger så många dödsfall per miljon som pandemin 1957–1958, misslyckades också med att medföra en ekonomisk katastrof. Trots att USA kom in i pandemin 1918–1919 i dålig ekonomisk form på grund av första världskriget, enligt ekonomerna Efraim Benmelech och Carola Frydman:

Den spanska sjukan hade nästan ingen märkbar effekt på den samlade amerikanska ekonomin…. Enligt vissa uppskattningar växte BNP faktiskt 1919, om än med en blygsam 1% (Romer 1988). I ett nytt arbete visar Velde (2020) att de flesta ekonomiska indikatorerna för den sammanlagda ekonomiska aktiviteten sjönk måttligt och att de som hade påverkats mer i samband med influensutbrottet, som industriell produktion, återhämtade sig inom några månader.

Pandemin kan inte heller klandras för lågkonjunkturen 1921, eftersom ”den minskade produktionen hade helt att göra med kollapsen av råvarupriserna när den europeiska produktionen slutligen återhämtade sig efter kriget.”

Hur påverkar pandemier den ekonomiska tillväxten?

Inte överraskande hittar vi relativt milda uppskattningar i en rapport från Världsbanken 2009 som uppskattar de ekonomiska konsekvenserna av nya pandemier. Författarna drog slutsatsen att måttliga och svåra pandemier skulle leda till en BNP-minskning med 2–5 procent. Eller, som en Reuters-rapport 2009 sammanfattade den:

Om vi drabbas av något som den asiatiska influensan från 1957, så säg adjö till 2 procent av BNP. Något så illa som den spanska influensan 1918–1919 skulle minska världens ekonomiska produktion med 4,8 procent och kosta mer än 3 biljoner dollar.

Inte ens en 1918-stor pandemi förväntades producera den slags ekonomiska blodbad som vi nu ser från COVID-19.

Reaktionen 2020

Uppenbarligen verkar ekonomin i dag vara i mycket sämre form i kölvattnet av 2020-pandemin än under dagarna efter utbrottet 1957–58, eller till och med 1919.

Från och med april 2020 har arbetslösheten stigit till 14,4 procent, den högsta som noterats sedan det stora depressionen. Atlanta Federal Reserve förutspår under tiden en nedgång i BNP på mer än 40 procent. Mer milda uppskattningar tyder på fall från 8 till 15 procent. Om de mildare förutsägelserna är sanna, är den nuvarande situationen ”bara” det värsta sedan det stora depressionen. Om Atlanta Fed har rätt, så befinner vi oss i en oöverträffad ekonomisk katastrof.

Världsbankens uppskattningar av till och med en ”allvarlig” pandemi, som förutspådde ett BNP-fall på cirka 5 procent, kommer inte ens nära uppskattningarna för kollapsen 2020. Och varför skulle de? Världsbankens rapport förutsåg inte den globala ekonomiska avstängning som miljontals människor påtvingades av världens regimer. Således antog bankens uppskattningar att ekonomiska förluster skulle begränsas till frånvaro, störd handel och resor och minskande efterfrågan på grund av sjukdom eller rädsla för sjukdom.

Så varför den enorma skillnaden i ekonomiska effekter? Svaret ligger nästan säkert i det faktum att regeringar 2020 – till skillnad från i någon annan period i amerikansk historia – intervenerade i form av omfattande nedläggningar av affärsverksamhet, lockdowns och andra statliga påbud som ledde till utbredda uppsägningar och sjunkande ekonomisk produktion.

Försvarare av påtvingade ”lockdowns” har insisterat på att rädsla för viruset skulle ha förstört ekonomin även utan lockdowns, men det finns inget historiskt prejudikat för detta påstående och inga aktuella bevis för att stödja det. Även om vissa undersökningsdata har tillhandahållits för att antyda att mer än 60 procent av amerikanerna säger att de planerar att följa föreskrifterna, förklarar det bara hur människor planerar sina liv när de hotas med böter, polistrakasserier och andra tvångsåtgärder.

I verkligheten ger oss erfarenheterna av pandemin 1957–58 – eller till och med 1918–1919-pandemin – ingen anledning att tro att arbetslösheten borde öka i rasande takt och att BNP borde kollapsa till katastrofala nivåer. I en modern industrialiserad ekonomi kan den typen av ekonomisk skada endast uppnås genom statligt ingripande, till exempel en socialistisk kupp, krig och tvingade ekonomiska avstängningar i syfte att bekämpa sjukdomar.

Kostnaderna i människoliv kommer att vara betydande. En studie hävdar att den nuvarande konjunkturnedgången kan leda till 75.000 dödsfall på grund av ”förtvivlan”. Detta är dock inte överraskande eftersom de dödliga effekterna av arbetslöshet och ekonomisk nedgång har varit kända i årtionden.

Försvarare av lockdowns kommer troligen fortsätta att hävda att ”vi har inget annat val” än att fortsätta med lockdowns under långa perioder. Åtminstone är det många som hävdar att lockdowns hittills har varit ”värt det.” Ändå är effektiviteten hos lockdowns en öppen fråga och har knappast bevisats. Samtidigt står världen inför den värsta ekonomiska katastrof som vi har upplevt på århundraden. Det behövde inte bli såhär.

Originalartikeln, Why didnt 1958 and 1918 pandemics destroy the economy? hint: its the lockdowns, publicerad på mises.org den 21 maj 2020.

Svensk översättning av Magnus Johansson.

Dela för frihetens skull

3 reaktioner på ”Varför förstörde inte pandemierna 1958 och 1918 ekonomin? Tips: lockdowns”

  1. Profilbild

    En del att anmärka på denna text. Jag håller med om att det finns exempel på onödiga och skadliga lockdowns med avseende på plats, tid, metod och varaktighet, men gällande karaktären på sjukdomen så haltar beskrivningen.
    Hela tiden denna jämförelse med influensa. Det här är en helt annan typ av sjukdom som kan slå hårt mot hela kroppen. Coronaviruset är 50-100 gånger dödligare än vanlig influensa och troligtvis ca 5-10 gånger dödligare än en svår influensa. Bara några få procent är smittade i de värst drabbade länderna, men ändå med katastrofala dödstal och överbelastad sjukvård.
    Men coronaviruset är också många gånger mer invalidiserande än influensa. Upp till 5% av smittade verkar få men för livet med förstörda lungor, njurar och förödande blodproppar i hela kroppen. Rehabilitering för de som ändå klarar sig bra bland de med betydande symptom är flera veckor, alltså betydligt längre än för influensa, med allt vad det innebär med lidande för både individer och samhälle.
    Därmed kan det vara försvarbart att i tätbefolkade områden införa tillfälliga lockdowns eller ”hammare och dansen” som det kallas av epidemiologer. Man skapar ett tillfälligt andrum i samhället för att ha tid att organisera motåtgärder, samt allmänt bromsa smittspridningen.
    Inför man lockdowns för sent eller med dålig kvalité som man har gjort i många länder har det mindre effekt på spridningen. Att mer eller mindre permanenta lockdowns är förödande för ett samhälle är ju självklart så med detta argument slår artikeln in öppna dörrar.
    Om samhälle, företag och individer inte har råd att ligga lågt i några veckor är det ett bevis på en rutten ekonomi och för stor skuldsättning, ingenting annat.

    1. Profilbild

      Fast nu verkar du inte ta hänsyn till att både den asiatiska sjukan och spanska sjukan hade mycket högre dödlighet än Covid19, men ändå fick det inte katastrofala ekonomiska konsekvenser som följd, eftersom staten inte tvingade på dem en nedstängning utan ekonomin till stor del rullade på ändå.
      Om vi nu inte vet med säkerhet att nedstängning är en fördelaktig metod, varför gör vi det nu?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *