Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Reflektioner från ett nerstängt Nya Zeeland

Peter Schiff uttryckte sig nyligen att det finns en sak som i dagsläget sprids mer omfattande än Corona-viruset, och det är ekonomisk okunskap.

Här i Nya Zeeland har den socialistiska regeringen, ledd av premiärminister Jacinda Ardern, beslutat att sätta hela befolkningen i huskarantän i 4 veckor, och stänga alla ”icke-väsentliga” butiker och tjänster under den tiden. Det innebär i praktiken att de enda butiker som är öppna är de stora mataffärerna, som här går under namnet Countdown, Pak N Save, och New World. Även lokala kvartersbutiker får ha öppet, men eftersom de köper in sin mat från en av de stora kedjorna (i alla fall gör min lokala det), kan de i bästa fall anses vara en lokal undergren till en av de stora kedjorna.

I praktiken innebär detta att de tre stora matkedjorna nu har ett statligt skapat monopol på marknaden.

I och med att de är de enda som har öppet, tvingas alla människor till ett fåtal ställen för att göra sina matinköp. Det kan leda till en ökad risk för smittspridning att ha så många personer under samma tak, så direktiv har gått ut att endast ett visst antal personer får vistas i butikerna samtidigt enligt regeln ”en ut, en in”. Detta leder dels till långa köer, särskilt eftersom alla måste hålla sig 2 meter ifrån varandra, samt till att folk köper på sig mer än de vanligtvis skulle köpa (så kallad ”bunkring”), allt för att slippa gå till affären så många gånger och utsätta sig för risken att smittas.

För att motverka detta går regeringen konstant ut och uppmanar folk att ”handla normalt”. Det är dock inte rationellt att handla normalt när man befinner sig mitt i en högst onormal situation. Detta ”onormala” handlande leder till brist på varor, vilket i sin tur eldar på det ”onormala” handlandet ännu mer.

De butiker som har fått ett monopol på marknaden inser att de kan tjäna mycket pengar på sin särställning. Vissa butiker har således valt att dels ta bort extrapriser på vissa varor samt dessutom höja priset på vissa varor, och ta ut så kallade ”ockerpriser”.

”Ockerpriser” brukar ibland i ekonomiska termer beskrivas som ”priser som någon inte tycker om”, och helt i linje med detta gick regeringen nyligen ut med direktiv om att detta inte skulle vara tillåtet. De uppmanar nu folk att rapportera ”priser de inte tycker om” till polisen, så att de butiker som tar ut dessa priser kan bestraffas.

Regeringen har alltså instiftat priskontroller för att motverka de oavsiktliga effekter som deras monopol har gett upphov till.

En effekt av priskontroller är att efterfrågan inte anpassas till tillgången, vilket på sikt leder till en bristsituation. När bristsituationen uppstår kommer folk att klaga och bli oroliga, och regeringen kommer att vara tvungna att införa ransonering för att motverka den bristsituation som deras priskontroller har gett upphov till. Nästa steg efter detta är att regeringen börjar diktera vad som får produceras, och hur mycket som skall produceras, allt för att uppnå statens ransoneringsmål.

Så kan det gå… och vips så har vi en helt socialiserad marknad.

Det ironiska i allt detta är att samma sak som regeringen vill uppnå med alla sina ingrepp på marknaden, det vill säga hushållning med resurser och produktion av rätt saker i rätt mängd, hade marknaden redan löst långt innan regeringen klev in med sin gigantiska hammare i jakt på en spik.

Marknaden löste just detta genom inrättandet av så kallade ”ockerpriser”.

Enkelt förklarat har dessa priser två funktioner. För det första skickar de signaler till tillverkarna att det råder hög efterfrågan på dessa varor, och de bör således producera mer av dem. För det andra leder de till en frivillig hushållning genom att motverka bunkring. Det vill säga, produktionen styrs om till det mest nödvändiga, och de existerande varorna ransoneras.

Ett utmärkt exempel på detta hittar vi faktiskt i denna artikel, från Aftonbladet. För att förhindra bunkring av toapapper har en Ica-butik satt ett pris på 100 kronor för alla extra toapappersförpackningar som folk köper. Ett annat exempel är en butik i Danmark som tar 1000 kronor för den andra flaskan handsprit som folk köper.

Ett enkelt och effektivt sätt att hushålla med existerande varor, och dessutom helt frivilligt utan statliga ingrepp. Det är även en utmärkt illustration av uttrycket ”laissez faire”, det vill säga att det enda ”icke-väsentliga” i allt detta är politiska interventioner.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

9 kommentarer till ”Reflektioner från ett nerstängt Nya Zeeland

  • Enkla förklaringar. Enkla lösningar.
    Inte så enkelt att förstå hur Joakim lyckas med konstycket att inte skälla lite blygsamt på de mirakulöst sinnessvaga Socialistera som ju bevisligen inte har den ringaste förståelse för Ekonomi eller intresse av fredlig samverkan.

  • På tal om detaljer som kan ge stora konsekvenser.

    Vad många kanske inte tänker på är att inom vissa delar av lantbruket krävs det fortfarande en hel del manuellt arbete.

    Till södra Europa kommer i regel Nordafrikaner som hjälper till med plantering och skörd.
    Norra Europa kommer folk från öst, via Polen.
    Bönderna i USA får hjälp från mexikanska arbetare.
    Det som händer nu är att denna arbetskraft inte kommer fram i samma utsträckning som behovet finns eftersom gränserna är stängda.
    Enligt lantbrukarnas riksförbund saknas 8000 säsingsarbetare enbart i Sverige.

    Frågan är vad som händer om dessa varor inte kan skördas?
    Inhemsk arbetskraft kan lösa en del.
    Men hur många vet när en sparris eller jordgubbe är mogen för skörd?

    Vad händer när folket inser att frukt och grönsakerna riskerar att ta slut i butikerna?

    Svälta kommer vi inte att göra.
    Spannmål, rotfrukter och djuruppfödning är väldigt mekaniserad.
    Men risken nu är att frukt och sallad kommer att bli bristvaror.

    • Exakt samma sak kan sägas om Nya Zeeland. Mycket arbete görs av säsongsarbetare på Working Holiday visum. För det första har bär-, frukt- och grönsaksodlingar dömts vara icke-väsentliga, så skörden kommer sannolikt att gå till spillo. På mer längre sikt kommer säsongsarbetarna inte komma i lika stor utsträckning som tidigare, vilket givetvis kommer att påverka denna industri. De räknar med att turistnäringen, som är en stor inkomstkälla här, kommer att ta 5 år att återhämta sig. Förmodligen kommer det att ta längre tid än så.

      • Så, de har dragit in Working Holiday Visa?
        Jag har för mig att i synnerhet kiwiodlingarna ger stora inkomster där?
        Regeringen kanske inte tänkte så långt?

        Så jag antar att en del av befolkningen kommer att bli riktigt arga för att säsongsarbetar visat är indraget.
        Medan andra blir arga för att det blir brist på frukt och grönt.
        En tredje grupp blir arga för…
        Fjärde grupper är arga…

        Den enda punkt de kommer att vara överrens är att det är fel regering som styr
        Jag tycker mig, grovt, känna igen intrigen från en bok.
        ”The road to serfdom” av F. A. Hayek heter den.

      • Nej, uttryckte mig kanske lite slarvigt, men WH-visumet har inte dragits in. Mig veterligen finns det fortfarande. Dock räknar man med att betydligt färre personer kommer att söka det. Man räknar med att turistnäringen kommer att lida av den ekonomiska krisens effekter på flygtrafiken både med avseende på bolagen i sig och folks privatekonomi, samt folks minskade vilja att sitta på flygplan med andra och utsätta sig för smittorisk. Många (kanske de flesta?) av de som söker WH-visum, och som säsongsarbetar, kombinerar det med att resa runt i Nya Zeeland som turister. Således är turistnäringen och säsongsarbetandet här nära sammankopplat.

    • Vad som händer när vi inte kan äta frukt och grönsaker är att befolkningen blir friskare. Ät kött och ägg, och kött och ägg går utmärkt att lagra och kött och ägg är det näringsrikaste vi kan äta.

    • Nja, vi blir inte utan frukt och grönt i butikerna. Vi betalar nämligen.
      Det är några andra stackare i världen som inte får råd.

      Ang att vi behöver ha migranter som plockar bär och arbetar i skogsbruket, så beror det på statlig reglering. Det är ju inte så att det är underskott på tillgängliga arbetstimmar. Men det är en bättre deal, anser många, att uppbära apanage från staten, i stället för att arbeta för brödfödan.

      Apanage är bättre än den typen av arbete till den inkomsten, anser arbetslösa.

      Skulle vi skruva ned apanaget så skulle vi inte behöva anlita folk från andra sidan jordklotet.

  • Nu ser vi att det är tur att vi i Sverige har politiker som saknar handlingsförmåga! Överlåter av fegt ansvarsundvikande till någon byråkrat att fatta alla beslut baserat på medicinskt beprövad vetenskap och erfarenhet. (Men, förstås, som vanligt lyder våra obildade viljelösa politiker blint överordnade särintressen när det gäller vad att göra angående det där med alla pengarna).

    Så corona visade sig ha helt försumbar dödlighet. I statistikens brus helt osynliga 0.00025% av kineserna gick bort under tre månader. Tur det, nu när vi i helt grundlös panik går ned i den i särklass djupaste depressionen någonsin, så är det bra att vi åtminstone inte har någon som helst slags medicinsk kris också. Fast flera historiskt dödliga medicinska kriser är ju oundvikliga under de närmaste åren när hela medelklassen nu redan har ruinerats samtidigt som den går in i permanent massarbetslöshet, och staten bankrutt skär ned dramatiskt på sjukvården och kommunerna avskaffar all äldrevård.

    Jag bettar på att paniken kommer att döda 100 gånger fler än viruset. Fast, jag har börjat luta mer åt 1000 gånger fler nu när t.ex. danskarna säger att de kommer att förbjuda precis all form av produktion över hela sommaren. Jag förutser hur medellivslängden faller till under 80 år inom 3 år. Den krishantering som behövs nu är att försöka dämpa den kommande massdöden t.f. av svält. SIDA kanske kan göra en insats genom att från flygplan fälla säckar med makaroner över de värst svältdrabbade svenska städerna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *