Ondskan kommer!

[Denna artikel publicerades ursprungligen 1 juni 2015]

After_Death_1

En konstig känsla av obehag och depression var påtaglig i väst vid sekelskiftet (reds. anm.: 1900). Det verkade som om alla folk och klasser påverkades, men inte på samma sätt. Tre månader efter att jag hade lämnat högskolan med min kandidatexamen och gett mig ut för att upptäcka världen, läste jag en anmärkningsvärd bok av den ungerska juden Max Nordau, med titeln Degeneration. I boken beskriver han den dåvarande känslan som en ”blandning av febrig rastlöshet och defaitistiskt missmod, en rädsla inför framtiden och en tjurig uppgivenhet. Den rådande känslan är en av nära förestående katastrof och utplåning… I vår tid har de mer högt utvecklade sinnena hemsökts av vaga varsel om en Nationernas Skymning, där ljuset från solen och stjärnorna gradvis mattas av, och den mänskliga arten med alla sina institutioner och bedrifter långsamt dör ut, mitt i en döende värld”.

Detta beskrev på ett väldigt bra och korrekt sätt dåtidens anda. Det finns en beskrivning som är ojämförlig i sin perfektion. Det var dock en slump, dess tillämplighet var inte medveten. Den står att finna i Aratovs dröm, i Clara Militich, som är Turgenjevs sista och bästa verk:

Han drömde att han befann sig på en rik herrgård, och han var dess ägare. Han hade nyligen köpt både huset och det gods som hörde till. Och han tänkte hela tiden, ”Det är fint, väldigt fint, men ondskan kommer!”. Bredvid honom rörde sig en lite spenslig man, hans uppassare. Han skrattade, bugade, och försökte visa Aratov hur föredömligt allt var i huset och på godset. ”Den här vägen, snälla, den här vägen, snälla” upprepade han småskrattande. ”Vänligen se hur fantastiskt allt är! Titta på hästarna, vilka fantastiska hästar!”. Och Aratov såg en radda av enorma hästar. De stod i sina stall med sina ryggar åt honom. Deras manar och svansar var fantastiska, men så fort Aratov närmade sig vred hästarna sina huvuden mot honom och visade hotfullt sina tänder. ”Det är väldigt fint”, tänkte Aratov, ”men ondskan kommer!”. ”Den här vägen, snälla” upprepade uppassaren igen, ”snälla kom till trädgården. Se vilka fina äpplen du har”. Äpplena tedde sig verkligen fina, röda och runda, men så fort Aratov tittade på dem ruttnade de och föll till marken. ”Ondskan kommer!”, tänkte han. ”Och här är sjön”, sa uppassaren, ”är den inte blå och vacker? Och här är en liten båt av guld, kan du inte hoppa i? Den flyter av sig själv”. ”Jag kommer inte att hoppa i”, tänkte Aratov, ”ondskan kommer!”, men trots detta hoppade han i båten. På botten av båten låg ett litet djur, likt en apa. Det höll ett glas, fullt av en mörk vätska, i sina tassar. ”Snälla, var inte orolig”, skrek uppassaren från strandkanten. ”Det är helt i sin ordning. Det är döden. Lycka till!”.

För de allra flesta verkade det förra århundradet (1800-talet, reds. anm.) erbjuda goda möjligheter till en stilla hoppfullhet. Alla samhällets institutionella röster försäkrade i kör att allt var väl, på samma sätt som Aratovs uppassare. Ja, vad mer kunde man egentligen begära? Överallt skedde det stadiga framsteg, inom vetenskapen, uppfinningar, mekanik, och välståndsproduktion. Den gamla doktrinen om en progressiv evolution, som återupptogs och renoverades av Darwin, och som förstördes av hans mer äventyrliga lärjungar, befäste den bekväma tron att framstegen skulle fortsätta för evigt, i harmoni och automatiskt. Människan själv hade uppstigit ur urtidsslemmet i en rak linje till sin nuvarande plats i naturen som Homo Sapiens, vilket bevisade hennes absoluta utvecklingsduglighet. Vi kan nu förlita oss på att det inte kommer att dröja länge förrän den progressiva evolutionen, med vetenskapens hjälp, skapar en art av helgon och visa män, i ett verkligt perfekt samhälle.

Det fanns även skäl att vara hoppfull inför den mer närliggande framtiden. 1800-talet hade etablerat individens rätt till frihet och personligt uttryck. Detta hade numera, påstods det, uppnåtts. En stor del personlig frihet hade åstadkommits och republikanismen hade kommit så pass långt att dess framtid var säkrad. 1900-talet skulle handla om skapandet av de omständigheter som gav massorna frihet och rösträtt. Tiden var mogen och allt var redo för att detta skulle inträffa. Vetenskapen kunde användas till så mycket, så enkelt och praktiskt och så otroligt fruktsamt, att det nya århundradets uppgift verkade enkel. Med gratis skolor, högskolor, universitet, med bibliotek, teknologiska institutioner, museer, och oräkneliga självförbättringsmedel till förfogande, med minskad utmattning och monotoni, lättare arbete, och mer fritid för självförbättring. Med allt detta verkade 1900-talet ha de mest fantastiska utsikterna av något århundrade sedan världens skapelse.

Dessutom verkade det som om de internationella relationerna var relativt stabila, och en känsla av fred låg i luften. Den sensationella fredskonferensen 1899 som Nikolaj II tog initiativ till, hade stor påverkan, även om gesten uppenbart inte var i god tro och konferensen i sig inte resulterade i någonting. 1906 donerade Andrew Carnegie, som inte ville vara sämre än en autokrat från Moskva, 10 miljoner dollar för att främja freden genom en ”stiftelse”, och fem år senare följde en rik förläggare från Boston efter med en liknande stiftelse. I kölvattnet av dessa stiftelser följde oräkneliga internationella fredssamfund. Dessa manifestationer passade väl in med det humör som rådde hos folken på båda halvkloten. Det stärkte deras skakiga optimism och accepterades således okritiskt.

Med denna progressiva evolution accepterad de fide, som något väsentligt som inte kunde förnekas, med vetenskapen som dagligen ledde till nya under, med en välståndsproduktion av aldrig tidigare skådat slag, med en stadig ökning av nya bekvämligheter och nöjen som blev allt mer tillgängliga, och med en rimlig utsikt att fred skulle råda, kanske permanent, var det inte konstigt att man såg på framtiden med tillförsikt. Västvärldens gods var rikligt och välmående. Hästarnas manar och svansar var fantastiska, äpplena var fina, röda och runda. ”Det är fint, väldigt fint nu”. Och ändå, och ändå, kvarstod den vaga, odefinierade känslan av obeständighet och instabilitet. Civilisationen som uppstod av dessa tillgångars användande upplevdes av någon anledning som ofullständig, ej tillfredsställande, och opålitlig. ”De högre utvecklade sinnena” i alla länder poängterade tydligt att dessa krafters samhälleliga produkt var helt och hållet ovärdig att kallas civilisation, och de förutsåg att snart, väldigt snart, skulle passageraren i den gyllene båten höra den svekfulla uppassarens rop från strandkanten. ”Snälla, var inte orolig. Det är helt i sin ordning. Det är döden. Lycka till!”.

Mitt läsande, som startade med Nordaus verk och som kompletterades med observationer av aktuella frågor och konversationer med min bästa vän C. J., gav mig intrycket att det västerländska samhället helt och hållet styrdes av ekonomism. Det hade ingen annan filosofi. Tydligen visste det inte ens om att det existerade andra filosofier. Ekonomismen tolkade hela det mänskliga livet som bestående av produktion, förvärv och fördelning av välstånd. Likt vissa som bodde i Filippi under Paulus tid hade de ”buken till sin Gud” och de var oförmögna att tänka på något annat. Jag insåg att när det kom till det amerikanska samhället hade detta varit fallet sedan Columbus dagar. Michel Chevalier, som var det allra skarpaste sinnet som besökt USA i sin ungdom, sa att det amerikanska samhället hade samma moral som en marscherande armé. Det hade plundrarens moral. I min barndom upphöjdes de barn som var mest framgångsrika inom detta moraliska ramverk till ett föredömligt exempel för oss andra, i skolan, media, och till och med i predikstolen, som vandrande exempel på allt det som gjorde USA fantastiskt, och således som de allra bästa exempel som de väldresserade ungdomarna borde följa. ”Gå ut och ta det” var summan av den praktiska filosofi som alla dåtidens röster presenterade för USAs ungdomar.

Kunde ett samhälle som byggts på den fullständiga realisationen av alla ekonomismens ideal permanent tillfredsställa människans förnuft och själ? Kunde det ens kallas ett civiliserat samhälle? Det tedde sig orimligt och absurt. Jag erinrade mig Teufelsdröcks liknelse om en ”egyptisk kruka full av tama huggormar som allihopa strävade efter att ha sitt huvud över alla andras”. Efter att välstånd, vetenskap och uppfinningar hade gjort allt de kunde göra för ett sådant samhälle, skulle det fortfarande vara utan smak och djup, det skulle vara ointressant och skrämmande därtill.

Jag upptäckte att ”de högre utvecklade sinnena” i USA var väl medvetna om allt detta. Thoreau var det, likaså Emerson, Lowell, C. F. Adams och hans söner, Brooks och Henry, Curtis, Mark Twain, och Howell. Alla dessa beskrev sina farhågor och sin avsky. Whitman gjorde avkall på sin ”barbariska” tro på ekonomismen, och observerade att den sortens civilisation som ekonomismen hade skapat var ”än så länge, nästan ett totalt misslyckande i dess sociala aspekter, och i de verkligt storslagna religiösa, moraliska, literära och estetiska resultaten … det är som om vi på något sätt hade utrustats med en omfattande och noggrant utvald kropp, men lämnats med en liten eller obefintlig själ”.

Inom den franska litteraturen hade Goncourt, Mérimée, Halévy, de Nerval, Chevalier, Flaubert, de Musset, och många andra, lagt märke till vilken riktning ekonomismen ledde det franska samhället i, och de hade utropat sin fasta övertygelse om att ”ondskan kommer”. Deras skrifter gav också uttryck för denna allmänna känslan av obehag. I sina sista dagar vittnade Mérimée om att ”alla är rädda, men ingen vet varför”. I Tyskland såg två av århundradets giganter vad som var på väg: Goethe och Niebuhr. Jag upptäckte att även de högre utvecklade sinnena i England hade liknande farhågor. Så långt tillbaka i tiden som 1811 verkade Anna Laetitia Barbauld ha sett ekonomismens annalkande åskmoln, på den tiden inte större än en knuten hand, och ha förekommit Macaulay i den dystra bilden av en främling som undersöker London Bridge-ruinens livlösa ödeläggelse. Det är helt i sin ordning för ekonomismen att skryta om framsteg och upplysning, sa Wordsworth, Carlyle, Kingsley, Arnold, Butler, Ruskin, Fitzgerald, Morris, Harris. Det är helt i sin ordning, det är fint, mycket fint, men ondskan kommer!

Det fanns goda skäl för detta, och skälen var väldigt synliga, även ytligt. Ingenting var höljt i dunkel. Det spanska krigets utbrott hade fått mig att tvivla på om republikanismens nettovinst under det senaste århundradet hade varit substantiell, eller om det alls var riktigt att den uppnått personlig frihet. Om två personer, varav den ena var en politiker som enbart brydde sig om att vinna (eng. political hack) och den andra en person av tvivelaktig karaktär, med folkets stöd kunde leda en nation av 80 miljoner människor in i ett imperialistiskt krig, är det tillräckligt med bevis för att bevisa att absolutism kan blomstra precis lika bra under republikanism som under autokrati. Medan jag funderade över ekonomismen och den moderna imperialismen lade jag även märke till den samtidiga ökningen av vad jag långt senare kom att kalla statsdyrkan (eng. statism. Ibland används även etatism på svenska). Under den andra halvan av förra århundradet, i England, Frankrike och Tyskland, hade staten via beskattning kontinuerligt absorberat mer och mer av nationens välstånd, och kontinuerligt antagit nya tvingande, reglerande och diktatoriska åtgärder. I USA hade samma process på allvar börjat ta fart. Överallt pågick denna storskaliga konfiskering av den sociala makten. Överallt utarmades den sociala makten, och överallt ökades statens makt på dess bekostnad.

Denna tendens följdes av en egendomliga rationalisering under den statsdyrkande tro som 1700-talets tyska idealistiska filosofer hade lagt fram. Min gode vän C. J. introducerade mig för dess grundläggande politiska teori, och dess nära samhörighet med den nutida uppfattningen fick mig att tappa andan.

Kort sagt gick den ut på att staten var allt, och individen ingenting. Individen hade inga rättigheter som staten måste respektera. Faktum är att individen inte hade några rättigheter alls utöver de som staten hade valt att ge henne, och de kunde tas tillbaka när som helst, med eller utan förvarning. Naturliga rättigheter existerade inte. Den amerikanska självständighetsförklaringen, den doktrin som låg till grund för rättighetsförklaringen, var bara nonsens. Dessutom var det så, att eftersom staten skapar alla rättigheter, och eftersom den enda giltiga och auktoritativa etiken är statens, kan staten aldrig göra fel.

Sådan var den idé som västvärldens folk hade indoktrinerats i. Jag kunde för allt i världen inte se vad som skilde detta från den gamla teorin om jure divino som republikanismen skröt om att ha gjort sig av med. Jag såg inga skäl till varför John Cowell och Sir Robert Filmer inte skulle kunna skaka hand med Hegel över dennes uttalande att ”staten förkroppsligar den gudomliga idén på jorden”, eller instämma med Fichte att ”staten är den överordnade makten, absolut och bortom allt ifrågasättande, fullkomligt oberoende”. Givet ett folk som genomsyras av denna idé verkade republikanismen för mig enbart vara det som skottarna kallar ”cauld kail made het again”, det vill säga uppvärmd absolutism som döpts åter. I Frankrike hade det sunda förnuftet hos många likt Horace Vernet och Halévy lett till att de öppet hånat den, och den framsynte Guizot kallade den föraktfullt för den sortens republikanism som ”börjar med Plato och som av nödvändighet slutar med en polisman”. I England hade Herbert Spencer skrivit de fantastiska texterna som slutligen kom att kombineras till boken The Man vs. the State, där han ondgjorde sig över tron på den allsmäktiga staten, och där han korrekt förutsåg vad som skulle ske om denna tro fortsatte vara rådande. Men hans verk, likt Stuart Mills och andras, hade väldigt liten påverkan. I juli 1898 skrev Herbert Spencer i ett brev till Grant Allen: ”Jag har sagt, precis som du, att vi håller på att barbariseras på nytt, och det finns inte mycket vi kan vänta oss annat än den militära depotism som vi hastigt närmar oss”.

Jag påmindes om dessa observationer en dag på hösten 1940 då jag oväntat stötte på en gammal vän som jag inte hade sett på många år, en väldigt vis och erfaren man i mer eller mindre samma ålder som jag: herr Darwin J. Meserole. Någon hade nyligen närmat sig honom och utropat att världen hade blivit fullständigt galen. Herr Meserole hade svarat: ”Du har sett detta komma i fyrtio år, och nu när det äntligen är här säger du att världen har blivit galen!”.


Denna artikel är ett något förkortat utdrag ur Albert J. Nocks ”Memoirs of a Superflous Man”, sid 108 – 116. Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Boken finns att ladda ner gratis här, i både PDF och e-Pub. Den kan även köpas här.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *