Chiles ekonomiska modell är en framgångssaga

Rotorsakerna till protesterna i Chile tidigare i år är fortfarande ett hett debatterat ämne. Det konventionella narrativet är att en 3.75 procentig prisökning på tunnelbanebiljetter satte igång demonstrationerna.

Det finns dock anledning att tro att prisökningarna bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Om vi beaktar den större helheten har det funnits ett utbrett socialt missnöje och en växande radikalisering av den chilenska befolkningen under det senaste årtiondet.

Mellan 2011 till 2013 demonstrerade chilenska studenter mot Chiles högre utbildningssystem och krävde ”gratis” utbildning. Om vi spolar fram bandet till idag är gratis utbildning (eller om vi ska vara ärliga, 100 procent statskontrollerad utbildning) inte det enda protestobjektet på listan. Även om dessa protester har fredliga element inom sig är det också sant att vandaler har utnyttjat oroligheterna för att förstöra privat egendom, vanhelga helgedomar över hela landet samt helt och hållet blockera trafiken. Den chilenska vänstern menar allvar och är villiga att våldsamt demonstrera för att nå sina ultimata mål – att förgöra den chilenska konstitutionen från 1980.

Vi måste ställa oss vissa frågor om slutmålet för dessa protester. Är det verkligen värt att skrota den chilenska konstitutionen på grund av orimliga krav från en rasande pöbel? Är det verkligen så illa i Chile som många kritiker hävdar?

Chiles ekonomiska framgång kan inte förnekas

Låt oss ta en titt på Chiles ekonomiska utveckling sedan 70-talet.

Chiles ekonomi är inte en fri marknadsekonomi, men de marknadsliberaliseringar som landet har bevittnat sedan 70-talet har haft en positiv effekt på landet. Råden som Chicago-skolans ekonomer, även kända som ”The Chicago boys”, gav var inte utan sina brister, men deras råd var ändå ett steg i rätt riktning. Sedan 1975 har Chiles per capita inkomst ökat fyrfaldigt, vilket gör Chile till Latinamerikas mest förmögna land.

Andel person i fattigdom i Chile var mer än 45 procent under 80-talet och är nu 8,6 procent. Småföretagen har spelat en avgörande roll i Chiles marknadsbaserade ansats till att bekämpa fattigdom. Småföretag över hela världen förser inte bara ekonomiska fördelar som gör räknenissarna i IMF och Världsbanken glada, utan bidrar också till att bygga ett socialt kapital för många unga arbetare som strävar efter att bli enskilda näringsidkare. Att starta ett litet företag håller ungdomar på glid borta från asociala beteenden – något som många av demonstranterna, som bokstavligen sätter Chile på eld, engagerar sig i.

Enligt Gonzalo Jiménez, VD för Proteus Management, är 78 procent av alla företag i Chile familjeägda. Samma familjeföretag generar 60 procent av all försäljning och är koncentrerade i handel-, jordbruks-, tillverknings-, mäklings- och byggnadssektorn. Ja, Chile har multinationella flaggskepp som Cencosud och Falabella, men det är småföretag som står i centrum för det chilenska ekonomiska miraklet. Dessa företagstyper kommer sannolikt vara de första att kollapsa under den nya statligt interventionistiska konstitutionella ordningen.

Ja, interventionismen växer i Chile

Även om Chile har varit framgångsrik jämfört med resten av Latinamerika, återstår fortfarande mycket arbete för att bryta sig loss från den statskontrollerade ekonomins kvarvarande bojor. Till exempel har Världsbanken placerat Chile på femtiosjunde plats i dess Doing Business (övers. anm. ”lätthet att göra affärer”) ranking inför 2020. 2012 var landet på trettiotredje plats. På samma sätt har Chile inom samma tidsperiod fallit med avseende på ekonomisk frihet. Enligt tankesmedjan Heritage Foundation har Chile gått från att vara det sjunde mest ekonomiskt fria land i världen 2012, till att vara det artonde mest fria 2019. Det kunde ha varit mycket värre för Chile, men det är uppenbart att vi bevittnar en långsamt groende etatism i bakgrunden.

Axel Kaiser, den verkställande direktören för den marknadsliberala tankesmedjan Fundación para el Progreso, varnade om den chilenska högerns aversion mot högre principer och deras vägran att kulturellt försvara den fria marknaden i sin bok La Fatal Ignorancia. Efter att ha återgått till demokrati 1990, dominerade Concertación, som var en koalition av mittvänsterpartier, den chilenska politiken från 1990 till 2010. Även om dessa regeringar ökade de sociala utgifterna och sakta fick staten mer och mer inblandad i ekonomin, inskränkte de inte radikalt den chilenska konstitutionen eller undanröjde de marknadsliberala reformer som infördes utav Chicago boys under 70- och 80-talet. Faktum är att Chile har byggt ett starkt rykte om att ha låga tullar och att teckna rimliga bilaterala handelsavtal med länder som Sydkorea och Kina under hela Concertacións tid vid makten.

Den chilenska politiska klassen borde hyllas för deras inställning till handel och för att de inte helt underminerade Chiles ekonomiska modell. Men berömmet måste stanna där. Nuförtiden föredrar de att glida på Chicago boys framgångsrika reformer, istället för att utöka framgången till andra områden som riksbanksväsendet, utbildning, offentlig förvaltning och beskattning. Kaisers varning har visat sig vara korrekt, vilket bevisas av hans senaste observationer om att den chilenska staten växte med 50 procent under det senaste decenniet. Chilenska politiska partier – höger som vänster – har alla haft sina fingrar i den interventionistiska kakburken.

Sebastián Piñeras första administration var lovande men slutade med gradvisa regleringsreformer och importtullar. Å andra sidan, gav den upp territorium inom beskattning och statens roll inom högre utbildning. Mellan 2001 och 2014, byggde vänstern upp sina stormtrupper och ett starkt narrativ mot Chiles ekonomiska modell. Mellan 2014 och 2018 gav President Michelle Bachelet delvis gehör till dessa krav. Genom att implementera skattehöjningar, reformer inom högre utbildning, som förbjöd vinstdrivande utbildningsverksamheter, och stärkandet av fackföreningar i hela landet la Bachelet grunden för ett skifte i Chiles ekonomiska politik. I ärlighetens namn var Bachelet-administrationen känd för sin aktivistiska bas och sitt tuffa snack, och följde aldrig upp med några ytterligare destabiliserande åtgärder. Dock bidrog Bachelets diskurs till att göra offentligheten redo för mer radikala förslag, som att förkasta Chiles nuvarande konstitutionella ordning – ett argument som har ökat i popularitet de senaste åren.

Trots att han gavs en andra chans att sätta Chile tillbaka på ett marknadsliberalt spår, har Sebastian Piñera misslyckats under sin andra mandatperiod. Inte nog med att han har misslyckats med att beslutsamt omkullkasta Bachelets politik, Piñera har även stött idén om ett nytt ”samhällskontrakt” för Chile, som innebär en starkare statlig närvaro i ekonomin, fast på ”rimligare” villkor, för att pacificera demonstranterna.

Chiles senaste demonstrationer borde vara en väckarklocka. Landet må leva på sitt tidigare rykte, men om landet inte drar sig i kragen kommer det att snart snubbla in i Latinamerikas ”skamhus” (övers. anm. ”hall of shame”). Det finns gott om trista historier om länder som en gång i tiden var förmögna, som Argentina, Kuba och Venezuela.

Att lägga till ännu ett land till denna lista skulle ytterligare bekräfta den latinamerikanska revolutionären Simon Bolivars dödsbäddsord: ”[Latin-] Amerika är oregerligt. De som tjänar revolutionen, plöjer havet”.


Artikeln har översatts av Atalay Oral.

1 kommentarer till ”Chiles ekonomiska modell är en framgångssaga

  • Ett stort tack för artikeln. Svensk Main stream media är en demokratisk skamfläck som ligger bakom S maktkorrupta valresultat. Entrism makare skall bestraffas hårdare än landsförräderi. Brottsbalken måste kompletteras o författningsdomstol installeras.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *