Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Det fascistiska argumentet

Även om liberalismen inte accepterades helt och hållet någonstans hade den såpass mycket framgång att åtminstone vissa av dess allra viktigaste principer ansågs vara obestridliga. Innan 1914 var till och med liberalismens mest envisa och bittra motståndare tvungna att låta många av de liberala principerna passera obestridda. Till och med i Ryssland, där liberalismens ljus endast sparsamt hade trängt in, var förespråkarna av Tsarens despotism tvungna att ta hänsyn till den liberala opinion som rådde i Europa i sin förföljelse av sina motståndare, och medan världskriget (övers. anm: första världskriget) pågick var de krigförande nationerna, fulla av övertygelse, fortfarande tvingade till moderation i sin kamp för att inte vigla upp interna motsättningar.

Det var endast när de marxistiska Socialdemokraterna hade fått överhanden och tagit makten i tron att liberalismens och kapitalismens tidsålder för evigt var över som de sista eftergifterna, som man trott fortfarande var nödvändiga att ge till den liberala ideologin, övergavs. Den tredje internationalens partier anser att alla medel är tillåtna om det stödjer dem i deras kamp att uppnå sina mål. Alla de som inte ovillkorligt erkänner alla deras läror som korrekta och står upp för dem i alla lägen har i deras ögon gjort sig förtjänta av dödsstraff. De tvivlar inte att utrota dessa personer och deras familjer, spädbarn inkluderade, när än och var än det är fysiskt möjligt.

Detta uppriktiga förespråkande av en politik ämnad att utplåna dess motståndare och de mord som begåtts i strävan efter den har gett upphov till en motståndsrörelse. Genast var det som om fjäll föll från ögonen tillhörande liberalismens icke-kommunistiska motståndare. Fram tills dess hade de trott att man även i en kamp mot en hatisk motståndare fortfarande måste respektera vissa liberala principer. De hade tvingats, om än motvilligt, att stryka både mord och lönnmord från listan av tillbörliga medel i den politiska kampen. De hade tvingats avstå många olika medel i sina attacker på motståndarnas tryck- och yttrandefrihet. Plötsligt såg de en motståndare som inte tog sådana saker i beaktande och som menade att alla medel var tillåtna i kampen.

De militaristiska och nationalistiska fienderna till den tredje internationalen kände sig lurade av liberalismen. De menade att liberalismen hindrade dem när de ville slå ett slag mot de revolutionära partierna medan det fortfarande fanns tid. Om inte liberalismen hade hindrat dem skulle de, menade de, ha kvävt de revolutionära rörelserna i sin linda. Revolutionära ideér hade lyckats ta rot och blomma ut enbart på grund av den tolerans som dess motståndare hade visat dem, vars viljekraft hade försvagats av en respekt för de liberala principer som, vilket efterföljande händelser har visat, var pacifistiska. Om det hade gått upp för dem för flera år sedan att det var tillåtet att hänsynslöst krossa alla revolutionära rörelser, skulle de framgångar som tredje internationalen vunnit sedan 1917 aldrig ha varit möjliga, eftersom militaristerna och nationalisterna tror att de är de allra bästa skarpskyttarna och de allra skickligaste i strid.

Den fundamentala idén bakom alla dessa rörelser – som får sitt namn, Fascism, från den mest storslagna och disciplinerade av dessa rörelser, det vill säga den italienska – består av idén att det är rätt att använda samma sorts samvetslösa metoder i kampen mot den tredje internationalen som den använder mot sina motståndare. Den tredje internationalen vill utrota sina motståndare och deras idéer på samma sätt som en hygieniker utrotar en pestförande bacill. Den ser sig inte på något sätt bunden av några pakter som den må ingå med sina motståndare, och den anser att alla brott, lögner och förtal är tillåtna för att fortsätta kampen.

Fascisterna erkänner, i alla fall principiellt, samma intentioner. Att de ännu inte har varit lika framgångsrika som de ryska bolsjevikerna i att frigöra sig själva från en viss respekt för de liberala uppfattningarna och idéerna och de traditionella etiska föreskrifterna kan enbart tillskrivas det faktum att fascisterna arbetar i länder där det intellektuella och moraliska arvet sträcker sig över tusentals år av civilisation och inte kan förstöras i ett svep, och inte bland de barbariska folk som bor på båda sidorna av Uralbergen, vars relation till civilisationen aldrig varit mer än plundrande skogs- eller ökenbor som då och då haft för vana att plundra civiliserade marker i jakt på byte. På grund av detta kommer fascismen aldrig att lyckas lika i lika stor grad som den ryska bolsjevismen att frigöra sig från de liberala idéernas kraft. Det var endast under färska intryck av mord och grymheter som begicks av sovjetanhängarna som tyskarna och italienarna lyckas blockera minnet av de traditionella begränsningarna avseende rättvisa och moral och hitta impulsen till blodiga motåtgärder. Fascisterna och deras anhängares dåd var en känslomässig reflex som väcktes till liv av indignationen över bolsjevikernas och kommunisternas dåd. Så fort den första ilskan lagt sig, tog deras politik en mer sansad kurs och kommer förmodligen att bli mer så över tid.

Denna måttlighet är resultatet av det faktum att de traditionellt liberala synsätten fortfarande påverkar fascisterna på ett omedvetet plan. Men oavsett hur långt detta än må gå får man inte undgå att erkänna att högerpartiernas konvertering till fascismens taktiker visar att kampen mot liberalismen har resulterat i framgångar som blott för en kort tid sedan skulle ha ansetts vara helt och hållet omöjliga. Många människor stöder de fascistiska metoderna, även om dess ekonomiska system är helt och hållet anti-liberalt och dess politik fullständigt interventionistisk, eftersom de är långt bättre än den sanslösa och ohämmade destruktionism som har gjort det uppenbart för alla att kommunisterna är civilisationens ärkefiender. Det finns även andra som är fullt medvetna om hur ondskefull den fascistiska ekonomiska politiken är, men som ser fascismen, jämfört med bolsjevism och sovjetism, som det minst onda. För majoriteten av dess publika och hemliga följeslagare och beundrare består dess lockelse dock just av dess våldsamma metoder.

Det kan inte förnekas att det enda effektiva sättet att göra motstånd mot våldsamma angrepp är genom att använda våld. Mot bolsjevikernas vapen måste vapen användas i vedergällning, och det vore ett misstag att visa sig svag inför mördare. Ingen liberal har någonsin ifrågasatt detta. Det som särskiljer liberala från fascistiska politiska taktiker är inte en meningsskiljaktighet avseende användandet av väpnat motstånd mot beväpnade angripare, utan en meningsskiljaktighet avseende vilken roll våld spelar i maktkampen.

Den stora inrikespolitiska faran med fascismen ligger i dess totala tro på våldets avgörande makt. För att säkerställa framgång måste man genomsyras av en vilja att vinna och alltid fortskrida våldsamt. Detta är fascismens högsta princip. Men vad händer när ens motståndare, som är lika genomsyrade av en vilja att vinna, agerar lika våldsamt?

Resultatet måste bli en sammandrabbning, ett inbördeskrig. Den slutliga segraren kommer att vara den vars grupp som är flest i antal. I det långa loppet kan inte en minoritet, även om den består av de mest kapabla och energiska, lyckas motstå majoriteten. Den avgörande frågan är därför som alltid: hur vinner man en majoritet till sin sida? Detta är dock en rent intellektuell fråga. Det är en seger som endast kan vinnas med intellektets vapen, aldrig med våld. Att slå ner allt motstånd med våld är ett illa passande medel för att vinna anhängare till sin sak. Att öppet använda våld, det vill säga utan att den allmänna opinionen accepterat dess rättfärdigande via intellektuella argument, resulterar enbart i att de man med våld försöker bekämpa växer i antal. I en kamp mellan våld och en idé, kommer idén alltid att vinna.

Fascismen är idag framgångsrik enbart på grund av att den universella indignation folk känner inför socialisternas och kommunisternas övergrepp har lett till breda sympatier. Men när de färska intrycken av bolsjevikernas brott har tynat bort, kommer massorna återigen att lockas av de socialistiska idéerna, för fascismen gör inget för att bekämpa dem förutom att försöka kväva dem och förfölja de som sprider dem. Om man verkligen vill bekämpa socialismen måste den bekämpas med idéer. Det finns dock endast en idé som effektivt kan ställas mot socialismen, nämligen liberalismen.

Det har sagts att inget främjar en sak mer än skapandet av martyrer. Detta är endast delvis korrekt. Det som stärker den förföljda gruppens sak är inte dess följeslagares martyrskap utan det faktum att de attackeras med våld och inte intellektuella vapen. Undertryckande med våld är alltid ett erkännande av ens oförmåga att använda intellektets bättre lämpade vapen – bättre lämpade eftersom endast de leder till en slutlig seger. Det är detta som är fascismens fundamentala problem och det som slutligen kommer att leda till dess fall. Fascismens seger i många länder är enbart en episod i en lång kamp rörande frågan om egendom. Nästa episod kommer att se kommunismen segra. Det slutliga resultatet kommer dock inte att avgöras med vapen, utan av idéer. Det är idéer som får människor att samlas i stridande grupperingar, som sätter vapen i deras händer, och som bestämmer mot vem och för vem som vapnen ska användas. Det är endast idéer, och inte vapen, som fäller avgörandet.

Så mycket för fascismens inhemska politik. Att dess utrikespolitik, som baseras på den uttalade våldsprincipen med avseende på internationella relationer, oundvikligen kommer att ge upphov till en lång rad krig som måste leda till den moderna civilisationens förstörelse, behöver inte diskuteras vidare. För att upprätthålla och vidare öka vår nuvarande ekonomiska utveckling måste fred råda nationerna emellan. Men de kan inte leva tillsammans i fred om den ideologi som styr dem har som grundläggande princip att den egna nationen endast kan säkerställa sin plats i det nationella samfundet genom våld.

Det går inte att förneka att fascismen och liknande rörelser som ämnar etablera en diktatur är full av de godaste av intentioner och att deras intervention för tillfället har räddat den europeiska civilisationen. Den förtjänst som fascismen således har vunnit åt sig själv kommer att för evigt gå till historien. Men även om dess politik har fört med sig frälsning för stunden, är det inte av den sort som lovar fortsatt framgång. Fascismen var en nödlösning. Att se den som något annat vore ett ödesdigert misstag.


Artikeln är ett utdrag ur ”Liberalism”, kapitel 1.10, av Ludwig von Mises, och har översatts av Joakim Kämpe.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *