Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

ECB vill eliminera eurozonens enda frälsning

Ekonomer, konservativa investerare och marknadsobservatörer har i flera år utfärdat varningar angående de allvarliga effekterna av den nuvarande penningpolitiska riktningen.

ECBs problem

I ett färskt uttalande varnar Europeiska Centralbankens (ECB) vice president, Luis de Guindo, om de potentiella riskerna och sidoeffekterna för ekonomin som är ett direkt resultat av centralbankens politik. Han beskriver hur ett decennium av extremt aggressiv penningpolitik har resulterat i en urholkning av den finansiella stabiliteten och nu innebär ett hot mot hela eurozonens ekonomiska utsikter. Även om han försvarade bankernas negativa räntestrategi som ”stödjande” för den totala ekonomin, erkände han att man på grund av räntorna, ”även har märkt en ökning av risktagande som på medellång sikt kan skapa utmaningar för den finansiella stabiliteten”.

Detta är också något som framhävdes i ECB:s senast granskning av den finansiella stabiliteten, och som fann att de ultralåga räntorna har gett upphov till ett överdrivet risktagande, främst av investeringsfonder, försäkringar och i vissa fastighetsmarknader, och på så sätt skapat en ansenlig oro över den framtida stabiliteten. Rapporten identifierade fyra huvudhot mot euroblocket: 1) felaktig prissättning av tillgångar, som kommer att leda till framtida korrigeringar, 2) företagens överskuldsättning, som ger upphov till en oro gällande skuldnivåernas hållbarhet, 3) den farligt svaga lönsamheten i banksektorn, som leder till ökat risktagande, och 4) det överdrivna risktagandet i icke-banksektorn, som kan ställas inför ”lönsamhetsproblem och problem med skuldbetalningar”.

Även om inget av detta är nyheter för ansvarsfulla investerare eller de läsare som förstår penninghistoria och vilka oundvikliga konsekvenser som är att vänta av alla försök att kringgå grundläggande ekonomiska regler, är det fortfarande förvånande att ECB offentlig erkänner detta. Tidpunkten för rapporten, som beskriver de associerade riskerna med den nuvarande penningpolitiska riktningen, är även den anmärkningsvärd: den publicerades strax efter att banken tillkännagav sitt beslut att satsa ännu mer på den nuvarande penningpolitiken genom att sänka räntorna ytterligare och lansera en ny runda av ”kvantitativ lättnad”.

Lagardes ”lösning”

Samtidigt som ECB äntligen ser ut att erkänna både sina penningpolitiska ”botemedels” begränsningar och förfärliga sidoeffekter, och samtidigt som eurozonens ekonomi fortfarande är ansträngd, skiftar centralplanerarna fokus till andra åtgärder och redskap i hopp om att åter väcka liv i den ekonomiska tillväxten. Deras ”lösning” är att stater använder sig av statsfinansiella åtgärder för att försöka stimulera det tröga euroområdet genom ökade utgifter.

Ett utmärkt exempel på denna ”omfokusering” gavs av Christine Lagarde sent i november. I sitt första stora tal sedan hon blivit ECB:s ordförande gav hon inga substantiella kommentarer eller referenser till centralbankens roll eller om en revidering av den nuvarande politiken för att stödja eurozonens ansträngda ekonomi. Istället koncentrerade hon sig på vad medlemsstater kan göra och vad ökade offentliga utgifter borde ha för roll framledes. Hon betonade att penningpolitik ”inte kan, och inte borde vara, det enda alternativet” och hon uppmanade europeiska stater att öka sina utgifter. Hon argumenterade även för att EU behöver mer integration inom olika områden, inklusive kapitalmarknaden och banksektorn, för att öka produktiviteten.

Man kan argumentera för att den enda frälsningen avseende eurozonens djupt problematiska ekonomiska och penningpolitiska struktur är det faktum att vissa medlemsstater, genom det statsfinansiella spelrum som systemet tillåter, skötte sina finanser på ett jämförbart mer ansvarsfullt sätt. Men nu är det just de staterna som ECB riktar in sig på, vilket ordförande Lagarde gjorde tydligt när hon pekade ut ”länder med kroniskt budgetöverskott som Nederländerna och Tyskland” och kritiserade dem för att inte spendera tillräckligt mycket. Det finns ett stort stöd för denna position, då många ser överskotten som räddningen ur det ekonomiska hål som eurozonen för närvarande befinner sig i. Som den franske finansministern Bruno Le Marie beskrev det i september, ”Vad är poängen med att ha sina offentliga räkenskaper i perfekt ordning … om dina europeiska grannar inte kan gynnas av din tillväxt och ekonomiska dynamik?”

Självklart kan den sunda investeraren omedelbart se de mångtaliga faror som är att vänta längs denna väg. Utöver penningmässiga överdrifter bereds vägen även för statsfinansiella överdrifter. Absurt som det än må låta, men centralbankirernas lösning på den överdrivna skuldsättningen och den finansiella instabiliteten – som de har erkänt är ett resultat av deras egen politik – är att uppmuntra de få medlemsstater med stabila statsbudgetar att destabilisera sig själva. Med nästa lågkonjunktur runt hörnet, och i en tid när ECB knappt har någon ammunition kvar att kämpa mot den, är det tydligt att de individuella stater som har ”hållit sitt krut tort” är bättre finansiellt positionerade att vidta åtgärder mot nedgångsperiodens effekter. Strategin att kritisera budgetdisciplin och överskott, och främja utgifter och ökad integration, är bundet att misslyckas och endast förvärra effekterna av den ekonomiska nedgången.

Detta handlingssätt framhäver också den institutionella närsyntheten hos eurozonens toppskikt. De har inte lärt sig någonting från den förra lågkonjunkturens misstag, och de föreskriver botemedel som mycket sannolikt kommer att göra allt värre. Det är därför uppenbart att det är upp till den individuella investeraren och spararen att förbereda sig och skydda sin förmögenhet från riskerna som väntar framöver. 


Originalartikeln har översatts av Atalay Oral.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

4 kommentarer till ”ECB vill eliminera eurozonens enda frälsning

  • ”Rapporten identifierade fyra huvudhot mot euroblocket:
    1) felaktig prissättning av tillgångar, som kommer att leda till framtida korrigeringar,
    2) företagens överskuldsättning, som ger upphov till en oro gällande skuldnivåernas hållbarhet,
    3) den farligt svaga lönsamheten i banksektorn, som leder till ökat risktagande, och
    4) det överdrivna risktagandet i icke-banksektorn, som kan ställas inför ”lönsamhetsproblem och problem med skuldbetalningar”. ”

    Lite skumt.
    1) vilken felaktig prissättning. Hur har dom kommit fram till att den är fel???
    2) Överskuldsättning?? Det är väl en fråga om avtal mellan låntagare och långivare. Hur vet man att långivarna har gjort fel?
    3) Här i Sverige ojas det tvärtom över bankernas höga lönsamhet.
    Banker är det mest reglerade som finns. Om dom har svag lönsamhet får överheten kanske se över sin omfattande reglering då.
    4) Hur vet man att det är ett överdrivet risktagande?

    Är det så att artikelförfattaren ropar efter MER reglering av banksektorn?

    ”Hon betonade att penningpolitik ”inte kan, och inte borde vara, det enda alternativet””

    Det håller jag med om. Politikerna, inte minst i Sverige, dumpar gärna problemen som uppstår pga deras politik på Riksbanken.

    ”och hon uppmanade europeiska stater att öka sina utgifter.”

    Men det å andra sidan är kvalificerat vansinne. Den svaga tillväxten beror just på för mycket överhet och omfördelning. Minska omfördelning och ta bort kapitalskatterna i stället.

    ””Vad är poängen med att ha sina offentliga räkenskaper i perfekt ordning … om dina europeiska grannar inte kan gynnas av din tillväxt och ekonomiska dynamik?””

    Poängen är att det egna landet/regionen har tillväxt. Och det kommer bli ett rättesnöre för andra som också vill ha tillväxt. Men kan föregå med gott exempel.

    • Varje intervention i ekonomin till följd av statliga aktioner, dvs stöld, tvång och omfördelning (eller hot om dessa), förändrar priserna från en mer korrekt bild som råder på en helt fri marknad. All kriminalitet är skadlig, även om banditerna styr och stiftar lagarna. På samma sätt överhettas marknader där medel flödar in pga av statens rovdrift och ger signaler om minskad risk.

  • Det är för mig obegripligt att man här på denna frihetens sida, det libertarianska huvudsätet i Sverige, inte diskuterar det föråldrade och djupt kriminella bank paradigmet som ECB är en del av. Istället låter man sig ledas runt i cirkelresonemang av dessa samhällets värsta kriminella parasiter.

    Gustav III var troligen den som först insåg att den judiska bankirelitens skuldfälla slog till i Sverige. Han hade planer för att motverka den utvecklingen, men blev som bekant skjuten av företrädare för dåtidens finanselit. Då som nu har svenska frimurare (infiltrerade av illuminater) skyddat bankireliten och själva roffat åt sig delar av bytet.

    Situationen illustreras väldigt tydligt av Christine Lagarde som faktiskt är dömd för korruption i IMF i storleksordningen 400 miljoner Euro, men tillsätts helt ogenerat som ordförande i ECB styrelse. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/christine-lagarde-convicted-imf-head-found-guilty-of-negligence-in-fraud-trial-a7484586.html

    Vi börjar bli många som ser hur bankireliten suger ut och dominerar världen för egen vinnings skull, som vore de besatta av ett främmande virus. Frågan är om de parasiterande underhuggarna någonsin kommer att vakna ur moralens svarta djup och inse att det är Jorden som är vår moder, och inte någon fadersgestalt i himlen som dessutom saknar en kvinna.

  • titta gärna på youtubefilmen: The end of the world as we know it…fall of the cabal. Förutom helikoptersyn på agendan så får man tillgodogjort sig de statshemligheter som Sverige genom falska grunder och påhitttade historier gjorde allt för att Julian Assange inte skulle kunna lägga upp mer av på Wikileaks. Tycker Svenskarna är skyldiga att se och uppmärksamma filmen just bara för att hjälpa Assange nu när han blir torterad för all den bevisning han bidrog med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *