En introduktion till Konservatismen

”Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick. Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.”

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB.1976.

Inledning

Utifrån mina undersökningar har jag kunnat se åtminstone fyra former av konservatism. Den första kan vi kalla fransk, den andra anglosaxisk, den tredje tysk och den fjärde inspirerad av olika idétraditioner som mer betonar andlighet och kultur som utgångspunkt än politik och som brukar kallas ”traditionalism”. Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimar-republiken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex “kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande:

  1. Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem.
  2. Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.
  3. Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Hans Herman Hoppes mening.
  4. Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.
  5. Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.
  6. Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Edmund Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Ett alternativt försök till indelning är att särskilja den romersk-katolska konservatismen och tänkare som Joseph de Maistre och Juan Donoso Cortés från tänkare som Edmund Burke och Benjamin Disraeli. Historiskt kan vi förslagsvis ha utgångspunkten i det kontrarevolutionära upproret i Vendée mellan 1793 och 1796 där bönder, borgare och adel från regionen i Vendée utkämpade strider mot den revolutionära regimen i Paris i namnet av Gud, konung och rätten till lokalt självstyre. Jakobinen Maximilien Robespierre beordrade så att allt människoliv i Vendée skulle omintetgöras och kropparna doneras till den moderna vetenskapen. Så skedde också och den moderna politiska upplysningen inleddes således med en massaker som kom att upprepas under 1900-talet i kommunistiska stater. Den konservatism vi här kan tala om var inte ideologiskt formulerad, utan kan liknas vid ett uppror för att försvara vissa värden, institutioner och friheter som man ansåg gått förlorade under den franska revolutionen.

Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskrev den franska revolutionen som det etatistiska försöket att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. De nya religionernas (de politiska ideologiernas) kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen).

Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak vänsterliberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld och en ny mänsklighet. 

Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår. Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Ett förslag är att konservatism är det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism –nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man  behandlar  människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa för politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att man vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som ”socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, ”nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, ”radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Den romersk-katolska och ortodoxt-kristna konservatismen

Om vi härifrån går över till den katolska konservatismen finner vi flera likheter mellan katolska konservativa tänkare som Juan Donoso Cortés, Joseph de Maistre och Paul Claudel. Det som förenar dessa är en misstro mot republiken. Till detta ser vi att vissa av dessa författare mer eller mindre också var inspirerade av den romersk-katolska kyrkans uttalanden vid denna tid och påvliga encyklikor som explicit vände sig emot den franska revolutionen och varnade för dess negativa konsekvenser både i och utanför Frankrike. Tendenser till detta från påvligt håll ser vi i påven Leo XIII:s encyklikor Immortale Dei och Tametsi Futura och senare i Pius XI:s Quadragesimo Anno, Divini Redemptoris och Quas Primas; encyklikor i vilka kommunismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristna värdegemenskaper.

Eftersom revolutionen i Ryssland i flera avseenden inspirerats av den franska förlagan kan även Konstantin Leontiev, Fjodor Dostojevskij och Aleksandr Solzjenitsyn nämnas redan här. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av de politiska upplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet. I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism. När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

”För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.”

Anglosaxisk konservatism

Vi kan också tala om en anglosaxisk konservatism som bär likheter med den katolska i kritiken mot jakobinismen, men som är mer orienterad åt klassisk naturrättsteori och inte ser en motsättning mellan ett försvar av familj och kyrka å ena sidan och ett försvar av frihet och privategendom å den andra. Här har vi tänkare som Edmund Burke, Benjamin Disraeli, Russel Kirk och Roger Scruton. Anledningen till skillnaden står bland annat i att liberalismen i Frankrike 1789 var antiklerikal och motståndare till monarkin och kyrkan. Denna form av liberalism ville befria den ”inre människan” från vad man såg som religionens och traditionernas negativa påverkan. Den anglosaxiska konservatismen ville befria människan från statligt tvång och skatter och var mer grundad i Magna Charta än på 1789-års anti-katolska liberalism.

Några återkommande teman är försvaret av familjen, privat äganderätt, lokalt självbestämmande, misstron mot alltför hög grad av centralisering av politisk makt och samtidigt misstro mot en oreglerad marknadsekonomi och en syn på staten som en garant för polisiära, militära men och sociala samhällsbehov. Man är samtidigt motståndare till synen på staten som bärare av progressiva ideal. Roger Scruton grundade två ord som sammanfattar det konservativa försvaret för hem och härd med orden:

Oikofili. Kärleken till sitt lokala hem och det landskap där man har sina rötter och växt upp.

Oikofobi. Föraktet/hatet och kränkningar visavi dem som hyser sådana lojaliteter, en sådan kärlek och har en sådan förankring.

Roger Scruton betonade även behovet av skönhet i människans tillvaro och återkom ofta till detta i sin kritik av modern och postmodern konst och arkitektur.

Konservativ revolution

Den så kallade tyska ”konservativa revolutionen” var kanske den minst enhetliga av alla försök att fånga in begreppet.  Under samlingsnamnet förekommer nämligen allt från militanta nitzscheanska nihilister som ville ha en hierarkisk soldatstat till katolska konservativa som ville ha ett nytt romersk-katolskt rike med Heliga Tysk-Romerska riket som förebild. Här fanns även individualanarkistiska konservativa som Ernst Jünger (påverkad av indvidualanarkisten Max Stirner)  till  konservativa  nationalbolsjeviker som Ernst Niekisch.

Armin Mohlers verk om denna era och dess tänkare:  ”Die Konservative Revolution in Deutschland”  karaktäriserar  konservatismen som en världsbild som är vidare än blott det politiska. Det gällde att ”spränga pilen”, d.v.s. den liberala upplysningens naiva tro på att all utveckling bara har en enda relation från något lägre till något högre, något dåligt till något bra. Istället betonar han det cykliska, en tid som är utan början och slut. Även Nietzsche skrev  härom: ”Die Mitte ist überall”.

Enligt Mohler segrar 1789 den värld som den ”konservativa revolutionen” ser som den egentliga motståndaren. Till den konservativa revolutionen (och som skiljer sig från den franska kontrarevolutionen) hör att man angriper grundvalarna för framåtskridandet århundrade och samtidigt inte vill upprätta en slags ancien régime. 

Utifrån dessa riktningar ser vi även hur en del tänkare kom att bli radikala motståndare till nazismen medan vissa kom att gå med partiet. Tre motståndare till nazismen och där en avrättades av SA var Edgar Julius Jung (avrättad av SA), kristen och anhängare av en konservativ nationalistisk ordning på kristen grund. Motståndare var även Ernst Jünger som kritiserade nazismen (På Marmorklippornas berg) och Ernst Niekisch som kritiserade nazismen för att vara för liberal. 

I den tyska konservativa revolutionen finner vi även Oswald Spengler (känd för boken.”Västerlandets Undergång”), filosofen Martin Heidegger och rättsteoretikern Carl Schmitt.

Personligen har jag en särskild relation till Jünger på grund av hans språk. Faktum är att jag aldrig läst en vackrare prosa än den Jünger använder i boken ”På Marmorklippornas Berg” som skildrar den gamla tyska kulturen och genom symbolspråk kontrasterar den med Tredje riket.

Känd är Jünger även för sin ärlighet och sin blick. I sina Dagböcker från första världskriget (I Stålstormen) där han var frivillig skildrar han svåra mödor men också tillfällen för heroism, samt det rus han som ung man kände när han lyckades kämpa ner fienden. Liknande uttryck blev för mycket för den värld som växte fram efter 1945 och trots Jüngers anti-nazism hade det moderna Tyskland ett tvetydigt förhållande till honom. Mer öppna har vänsterintellektuella varit än exempelvis borgerliga kulturtidskrifter.

I romanen Eumeswille som är en efterkrigsroman skildrar Jünger det konservativa anarkbegreppet. Anark är enligt Jünger en kontrast till anarkisten. Anarken är konservativ, men radikal och farlig även han. Anarken inspireras av historien, rycks sällan med en ny ideologi om det inte är för att den tjänar hans syften. Anarken är inte motståndare till monarken, utan dennes pendang. Andra romaner är byggda på gestalter som: Skogsvandraren och arbetaren. 

I Över Linjen skildrar Jünger hur de moderna administrationerna vittnar om en nihilism som slagit följe med systematiken och där lekarna i sadomasochistisk akt som tömt sexualiteten på mening och kärlek påminner om de moderna administrationernas likgiltighet inför det mänskliga. 

Jünger återkommer till temat i romanen Heliopolis där bokens protagonist, Lucius DeGeer, inser att det moderna tyranniet i Heliopolis stat skedde utifrån landsfogdens beslut där han satt som spindeln i nätet i en gigantisk kontrollapparat som styrde alla medborgare. Här skyfflades papper från bord till bord, fick en stämpel av avslag eller godkännande av landsfogden och nihilismen upprätthålls på ett mekaniskt vis. 

Lucius inser här något fruktansvärt vilket flera av medborgarna i staten inte insett:

Att alla beslut, allt tyranni, allt slaveri, alla mord, alla beslut som reglerade deras tillvaro saknade mål och riktning. De var funktioner i ett system som skalats av alla värden och alla historiska mål. De existerade för sin egen skull. Det enda som fanns kvar var blott administrationen och systemet som sådant. 

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostile concepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppresses liberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons  exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller Hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är med än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.  

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

  1. Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.  
  2. Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.
  3. Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet, det vill säga då individen handlar på ett sådant sätt att ingen tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också möjlighet till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten vilken leder till en kritik av etatistisk migrationspolitik. 

6 kommentarer till ”En introduktion till Konservatismen

  • En mycket informativ (om än komplex) och upplysande text. Ger upphov till massor med nya frågor och funderingar inom mig då jag, liksom säkert de flesta, inte kan, eller vill placera mig i ett politisk fack. Då konservatismen ligger mig närmast så är förvirringen lika fullt stor då gränserna för vad som är vad emellanåt är svåra att skönja. Den biten är egentligen ointressant då jag inte heller letar efter ett ”fack” att stoppa min politiska uppfattning i.
    I alla händelser så fann jag texten mycket intressant och upplysand.
    Tack!

  • Konservatismen brukar ju ofta förknippas med att man vill ha kulturell likhet i samhället (på samma sätt som att socialismen vill ha ekonomisk likhet). Men det är inte de tankar som här förs fram.

  • Jag har alltid haft uppfattningen att jag inte riktigt förstått mig på vad konservatism innebär. Det verkar väldigt knöligt att beskriva den. Och den här artikeln kan sägas ge stöd för det.

    Ideologier brukar (förenklat) kunna beskrivas genom några enkla koncept. Men jag ser inte att det verkar möjligt med konservatism.
    Men kanske kan säga att konservatism medger allt. Bara det går i slowmotion. Men det är nog inte riktigt sant heller.

    Samhällshierarkier verkar viktigt. Som i Indien då kanske? Den som föds i det lägsta kastet blir fast där. Ingen meritokrati. Positioner tilldelas inte efter duglighet utan efter samhällsklass. Dvs man hämmar tillväxt ungefär som socialism.

    Förändrings-obenägenhet verkar central. Lite som att adeln bestämmer över spektrum och dom går inte med på att allokera spektrum för 5G. Så där sätter man stopp för utveckling. Dvs förbättringsobenägenhet verkar också central.

    I någon mening kanske Nordkorea kan ses som ganska acceptabelt för konservativa. Samhället är väldigt stabilt. Inga förändringar. Man förblir där man föds.
    Vad säger konservativa som läser detta. Håller ni med eller kan ni hitta någon konservativ invändning mot Nordkorea?

    (Privat äganderätt saknas där. Så det är väl en invändning).

    • Hej Bosse!
      Din analys är intressant och talar, som du beskriver den, för mig emot konservatismen (vilken jag i mitt inlägg ovan deklarerat diffust hemmahörande). Din syn på konservatismen vill jag definitivt inte ställa mig bakom. Som du själv påpekar så är begreppet ganska ogreppbart till skillnad från de flesta andra ismer.
      Min uppfattning har väl varit mer åt en strävan att bibehålla en kultur och en gemenskap (t.ex en nationel eller lokal) men min version är aldrig på bekostnad av andras kulturer eller gemenskaper. Har egentligen aldrig sett den moderna konservatismen som en strävan att bevara ett klassamhälle (vilket jag anser att t.ex brittisk konservatism i högsta grad gör). Hur som helst är det inget jag ställer mig bakom utan snarare varje människas lika rätt till samma förutsättningar (individualism) att ta sig från var som helst till vart som helst utan ursäkter om att möjligheterna inte fanns där. Men, det kanske är en annan ism!?
      Få sk. Konservativa, föreställer jag mig, skulle trivas i Nord Korea.

    • Nej du har nog inte riktigt begripit vad Konservatism är, alls. Det är nog enklare att helt strunta i ekonomiska termer alls när man söker förstå filosofi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *