Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Gareth Jones: en av Holodomors osjungna hjältar

Jag kommer från Dnipetrovsk-regionen, där tusentals invånare dog av svält under den stora svälten i Ukrainska SSR mellan 1932-33. Det totala antalet dödsoffer i landet varierar mellan 3 och 10 miljoner människor. Min mors mormor, Irina, var 28 år gammal när svälten svepte över landet. Hon var en ensamstående mamma med två söner: min morfar, 6 år gamla Viktor, och hans bror, 10 år gamla Vova. Hon arbetade i fabrikens kafé, och lyckades tack vare detta ge mat till sin familj.

Rätten till okunskap

Jag kommer ihåg första gången jag frågade mina föräldrar om den stora svälten. De svarade medlidsamt att ”det var ett år av missväxt efter revolutionen”. Inte undra på att de inte hade en aning om de massiva mängder spannmål som stals från de ukrainska bönderna, och som såldes för export, medan bönderna själva dog av svält. De visste inte att regimens representater gick från hus till hus och konfiskerade all mat som de kunde hitta. De kunde inte veta att sovjetiska vakter sköt alla svältande bönder på plats om de fångade dem när de stal ett veteöra för sin överlevnad. Dessa detaljer togs aldrig upp i deras historieböcker. Den verkliga orsaken till att miljontals människor dog förblev nedtystat i över 60 år.

Sedan 1991, det år som Ukraina blev självständigt, har terrorsvälten varit föremål för både diskussioner och forskning. Sju år efter Ukrainas självständighet upprättade den regeringen till slut ett minnesmärke till Holodomors offer. Litteratur om svälten som tidigare hade varit förbjuden lades till i skolundervisningen, till minne av de miljoner som dött av svält. 2006 utropade det ukrainska parlamentet officiellt att Holodomor var ett folkmord av den ukrainska nationen, utfört av den sovjetiska regeringen.

Således var jag den första generationen i min familj som fick lära mig att Holodomor var en hungersnöd skapad av människor. Jag kommer tydligt ihåg när jag läste novellen Yellow Prince av Vasyl Barka som hemläxa, och jag upptäckte de fruktansvärda konsekvenserna av den stalinistiska regimen, och jag föreställde mig bilder på uppsvullna barn som svalt ihjäl. Det var en uppenbarelse, en kraftig emotionell chock, för den 12-åring som jag var då. Men ingenting chockade mig mer än folks likgiltighet; det faktum att ett fruktansvärt brott, i årtionden hade gått nästan obemärkt förbi, både i Ukraina och i resten av världen. Det verkade som att det enda vi hade lärt oss av detta, var att uppskatta mat.

En outforskad hjälte

Mr. Jones, som är en historisk thriller från 2019 regisserad av Agnieszka Holland, har givit mig ytterligare en uppenbarelse. Innan den prisade filmen släpptes (den vann Grand Prix Golden Lions vid detta års Gdynia Film Festival), hade varken min familj, mina vänner eller jag hört talas om Gareth Jones, en journalist från Wales som var den första som berättade sanningen om Holodomor för omvärlden. Överraskande nog lärde vi oss i skolan mycket om offren till hungersnöden och de som var ansvarig för detta brott, men vi lärde oss aldrig något om de hjältar som riskerade sina liv för att berätta sanningen om tragedin.

Filmen, som är ett samarbete mellan Polen, Storbritannien, och Ukraina, berättar om Cambridge-studenten Gareth Jones, som vid 25 års ålder var rådgivare i utrikesfrågor till den då sittande brittiske premiärministern Lloyd George, och hans resa till Stalino (nutida Donetsk) i mars 1933. Denna unga och modiga man struntade i inreseförbudet som rådde för utländska journalister i Ukrainska SSR och tog sig in i landet olagligt. Det han såg var död, tomhet, och en allestädes närvarande hunger. När han återvänt till Storbritannien riskerade han sitt rykte genom att publicera ett 20-tal artiklar som avslöjade terrorsvälten.

Genom att inte vara tyst i ämnet – ett ämne som fortfarande är känsligt i det internationella samfundet – och genom att tydligt visa att Stalin var skyldig till miljontals döda ukrainska medborgare, gör även Holland en ädel gärning. Ryska kritiker är inte välvilligt inställda till filmen. Vasily Koretsky, en skribent på Kinopoisk, som är den största ryska hemsidan om film, har redan hävdat att filmen är en ”anti-Stalinistisk thriller” med ”hasardspel och slampor” om ”en västerländsk journalists äventyr”. Filmen har fortfarande inget premiärdatum i Ryssland, och det ter sig inte sannolikt att den kommer gå upp på bio i landet.

Föredömligt nog är inte Mr. Jones endast en film om Holodomor. Den försöker sig även på att skapa en diskussion om det journalistiska uppdraget i vår tid, falska nyheter, och faran med att vara likgiltig.

Aktsamt serverade sanningar

Filmen är främst riktad till en publik utanför Ukraina; till alla de som, världen över, likt Gareth Jones är villiga att ge sig ut på en resa i jakt på en sanning som ännu inte avslöjats. Mark Twain sa en gång att ”sanningen bör serveras som en päls, och inte kastas i ansiktet som en våt handduk”. Citatet passar väldigt väl in på hur Holland skildrar Holodomor. Istället för att chockera tittarna med bilder på skelett och uppsvullna barn, leder hon in dem i en tyst mardröm.

När Gareth Jones väl har klivit av tåget i Stalino ges publiken tillräckligt med tid för att återanpassa sig från bilder på välfödda kommunister till de svaga bönderna. En tvåminuters-episod, som ser honom springa genom skogen i djup snö på väg till en ukrainsk by, tjänar ett syfte som en sorts portal till en annan verklighet. Med samma aktsamhet beskriver den polska regissören svältdöden. I den första hyddan som Gareth går in i finner han ett prydligt kök, en tom eldstad, ett rent golv, och en sak står ut – en liten barkbit bredvid ugnen. I nästa rum hittar han ett gammalt par som livlöst ligger i sängen med stängda ögon, som om de sov.

Filmen förlitar sig inte på hemska beskrivningar av hungersnöden. Istället använder den andra sätt att greppa tittaren på. Till exempel gör det distinkta ljudet av någon som tuggar mat – som när Gareth skär en liten bit brunt bröd – att det vattnas i munnen. Den förödande tystnaden och den genomträngande tomheten som råder i byn, och som står i skarp kontrast till den utomstående världen, gör filmen mycket mer känslosam, eftersom den visar dödssiffrans omfattning. ”I nästa by som jag kom till rådde en tystnad som inte var av denna världen, och det dröjde länge innan jag stötte på någon som var vid liv”, kan vi läsa i Gareth Jones ursprungliga text ”There is no bread”.

Inte ens när det handlar om de sannerligen fruktansvärda scener som visar utmärglade lik, vill inte regissören väcka en intensiv avsky hos sin publik. Och även om dessa bilder som passerar i förbifarten inte lyckas fånga tittaren känslosamt, lämnar de publiken i en ”safe zone” och lyckas ge de utländska tittarna en uppfattning om Holodomor. Filmen är inte tänkt att skrämma bort en publik som för första gången lär sig om terrorn, utan den vill få dem att titta närmare. Som Holland själv säger, började vissa tittare efter premiären i Berlin att söka efter Holodomor på sina telefoner. Det var exakt detta som var poängen.

Foto av Robert Palka.

Rätten att önska sig mer

Medan Mr. Jones är en relativt säker resa för icke-ukrainska tittare, kan det hända att ukrainska tittare känner att det inte var tillräckligt. För oss är Holodomor verkligen en enorm och extremt plågsam del av vår historia som inte kan berättas på blotta 25 minuter, mitt i en film. Historiker säger att den stora svälten var en av de huvudsakliga orsakerna till att man i Ukraina röstade för självständighet i valet som hölls 1991. Ukrainas tredje president, Viktor Yuschenko, gjorde Holodomor till ett fokus under sin femåriga period som president. Det är inte en överdrift att säga att vår identitet delvis har att göra med denna av människor skapade hungersnöd.

Det är inte heller en överraskning att vi, som lärde oss så mycket om terrorn, kanske upplever vissa delar av filmen som lite väl ytliga, som scenen där Gareth sitter på ett träd på natten. Han sliter av en bit bark från trädet och försöker tugga på den, hostandes. Som min morfar berättade för mig kunde folk inte äta bark i sin naturliga form, man var tvungen att göra deg av bark och foderkaka, eller använda det som mjöl. Böndernas huvudsakliga föda under denna tid var nötkreaturfoder, potatis och potatisskal, torkade löv och knoppar av lind, målla, och kardborre. Det är även viktigt att poängtera att bönderna inte åt dessa ingredienser allena, utan de blandade dem på olika sätt och bakade sedan något av blandningen, användandes bland annat stearin snarare än olja.

”De som äter varandra på grund av hungersnöden är inte kannibaler i egentlig mening. Kannibaler är istället dem som inte vill omfördela kyrkans guld till de hungrande.”

Trots detta tycker jag att det är fascinerande hur filmen inte avhumaniserar Ukrainas bönder, som stjäl mat och till och med äter mänskligt kött. Tittaren ser inte odjur, enbart människor som torterats i högsta möjliga omfattning. Vetenskapsmän som studerat Holodomor menar att det moraliska och etiska systemet förändrades markant under hungersnöden. Folk började acceptera ett agerande som de tidigare hade ansett vara oacceptabelt. Det fanns fall där familjer med många barn offrade ett av sina barn för att ge mat till de övriga. Vissa bönder åt döda släktingar. Faktum är att de människor som hängav sig åt kannibalism (2505 fall) fördömdes av samma sovjetiska myndigheter som hade skapat Holodomor, och de dömdes vanligtvis till döden genom avrättning. När hungersnöden var över, försvann även kannibalismen. Det är förståeligt att de som bevittnat dessa traumatiska skeenden föredrog att undvika minnen från den tidsperioden i deras liv.

Tyvärr har inte alla konsekvenser av Holodomor försvunnit lika enkelt. I Ukraina undersökte forskare på University of Taras Schevchenko i Kiev vilken effekt Holodomor hade haft på folk, mellan åren 2003 och 2008. De undersökte 1000 människor som var mellan ett och sju år gamla 1932-33. Man fann att dessa människor hade fobier, omotiverad rädsla (55% av de undersökta), psykosomatiska problem (50%), låg självuppfattning och ett omedvetet mindervärdeskomplex (78%), och de var konfliktundvikande till vilket pris som helst (60%). Eftersom fobier kan föras vidare genetiskt flera generationer kan det mycket väl vara så att dagens ukrainska befolkning fortfarande lider av effekterna av hungersnöden, vilket forskning från 2013 från Emory University School of Medicine i Atlanta påstår.

Den ukrainska publiken kan även känna att det fanns mer att säga om hungersnöden. Tystnaden hade kunnat fyllas av böndernas berättelser. Jag önskade att filmen hade visat mer interaktioner mellan Gareth och bönderna, att de hade haft meningsfulla konversationer när han sov över i en hydda en natt och upptäckte hur glada lokalbefolkningen var av att träffa på en utländsk journalist; hur de tog tillfället i akt att beskriva sin sorg för resten av världen. Det vore intressant att utforska de ukrainska böndernas känslor och uppfattningar från Gareths perspektiv, särskilt eftersom journalistens verkliga resa till Ukrainska SSR var full av sådana lokala sammankomster. Jones beskrev sådana möten och konversationer i sin ursprungliga text – och det var otvivelaktigen dessa som bidrog till omvärldens erkännande av Holodomor,

Detta är orsaken till att en ukrainsk regissör aldrig skulle ha kunnat skapa en film som denna, med fokus på en västerländsk publik. Det skulle vara närapå omöjligt att hålla sig till huvudpoängen – det vill säga en berättelse om en journalist – och inte på Holodomor. En ukrainsk regissör skulle garanterat ha använt sig av hårdare trick för att få publiken att gråta och sympatisera mer med det ukrainska folket. Ett exempel på detta är The Guide (Povodyr), ett drama från 2014 om sovjetisk förföljelse av ukrainska folkmusiker. Den regisserades av Oles Sanin. Även om den ukrainska publiken älskade denna film, skrev Hollywod Reporter följande om den: ”Även om slutet sannerligen är slagkraftigt, är The Guide på tok för manipulativ för att vara verkligt effektiv”.

En uppenbarelse för ukrainare

Det verkar som om Hollands film har väckt oss ukrainare från en lång sömn. Så fort media och myndigheter hörde talas om Mr. Jones bestämde de sig plötsligen för att börja tala om denna hjälte. Filmen satte igång en enorm utbildningskampanj i Ukraina. I november, 2018, hade utställningen ”Gareth Jones: The Diaries” sin premiär i Kiev. Bara två veckor innan premiären av filmen, publicerades boken ”Price of the Truth: Gareth Jones”, som innehöll utvalda artiklar av Jones samt en krönika över hans liv. Den 25e november, tre dagar innan premiären, gav Ukrainas president, Volodymyr Zelensky, furstinnan Olgas orden till Holland, för hennes ”viktiga bidrag till de ukrainska folkmordets offers ära, samt att hon lyfte fram sanningen om Holodomor”. En gata i Kiev gavs dessutom namnet ”Gareth Jones” strax efter världspremiären i februari 2019.

Att lära sig om din nations offer och dess förövare skapar både ilska och smärta. Ingenting förenar en nation mer än en delad smärta, eller som Eckhart Tolle uttrycker det, en kollektiv smärta: ”Stammar, nationer, och raser, alla har de sin egen kollektiva smärta, vissa tyngre än andras, och de flesta medlemmar av den stammen, nationen, eller rasen, har en större eller mindre skuld i detta”. Smärta kan hjälpa oss att förstå våra förfäder, att lära oss från deras misstag, att dra slutsatser. Att enbart hålla sig till smärtan kan dock resultera i ett beroende av bedrövelse.

Å andra sidan ger det oss hopp när vi hör berättelser om hjältar, och det inspirerar oss att kämpa för deras värderingar, för rättvisa, och för en bättre framtid. Hjältar tjänar oss genom att vara förebilder. När bioduken svartnade i biografsalongen, och sluttexterna började rulla, strömmade tårar längs mina kinder. Jag hade ingen aning om att någon därute, från en bättre värld, brydde sig så genuint och så djupt om det ukrainska folkets öde.

Till och med idag lever många människor – och kanske tillhör vi denna skara – i okunskap, eller så tror det på en perverterad version av sanningen. Trots ett snabbt internet och enkel tillgång på information lyckas myndigheterna ändå att driva ett informationskrig. När den ryska militären just hade börjat ockupera Ukraina för sex år sedan, ringde min morbror, som bor i Moskva, till min mamma och sade: ”Jag har hört att rysktalande människor i Ukraina blir mördade. Kom hit, här är ni säkra”. Trots att vi förklarade för honom att detta var falska nyheter trodde han oss ändå inte. Idag har vi inte längre någon kontakt.

1935, två år efter sin resa i Ukrainska SSR, mördades Gareth Jones under mystiska omständigheter i Fjärran Östern. Slutet på denna journalists liv – som många misstänkte hade att göra med sovjetiska NKVD – gör det enkelt att känna att det inte finns mycket hopp.

Det gör det ännu mer viktigt att berätta om sådana individer, som hjälten i Mr. Jones, som riskerade allt i sanningens namn.


Originalartikeln publicerades ursprungligen 29e november 2019, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

1 kommentarer till ”Gareth Jones: en av Holodomors osjungna hjältar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *