Argumentet för ett marknadsliberalt Afrika

Liberalismen, eller för att vara mer exakt den klassiska liberalismen, sågs som en biprodukt importerad från väst, och av denna anledning förkastades som ideologisk modell för den afrikanska kontinentens politiska kultur och system. Detta var främst eftersom liberalismen, liksom dess relaterade ekonomiska system kapitalismen, sågs som förtryckarens system, som den europeiska kolonisatörens försök att behålla sin dominans över det afrikanska folket genom att upprätthålla sin makt. Liberalismen förkastades även eftersom de flesta afrikanska politiska ledarna hävdade att liberalismens fokus på individen inte var förenligt med den afrikanska kulturen, som värderar kollektivet över individen. Det samhällspolitiska resultatet av detta var att majoriteten av de afrikanska regeringarna var autokratiska och förtryckande, och medborgarnas frihet begränsades avsevärt. De flesta afrikanska länder som omfamnade en statligt kontrollerad ekonomi utarmade sina medborgare, och landets ekonomi stagnerade.

Liberalismen föddes visserligen i Europa, och den populariserades under 1600-talet via John Lockes ”Second Treatise of Government”, men den är långt ifrån en västerländsk ideologisk biprodukt. De länder som i olika grad har omfamnat liberalismen har upplevt ett samtida ekonomiskt och politiskt välstånd. Ett exempel på liberalismens framgång utanför Europa och Nordamerika är Japan; politiskt har ett västerländskt lagstyre integrerats i det politiska systemet, och ekonomiskt sett är det japanska folkets levnadsstandard betydligt högre tack vare en relativt hög grad av ekonomisk frihet. Ändå är Japan inte ett västerländskt land eller en västerländsk kultur. Om liberalismen har varit så fördelaktig för Japan, varför kan den då inte fungera även i Afrika?

Det är privat egendom som är hemligheten bakom ekonomiskt välstånd. Liberalismen kan ha en väldigt positiv inverkan i Afrika om afrikanerna omfamnar idéen om privat egendom.  I själva verket är ekonomisk frihet endast förmågan att behålla sin privata egendom. Det är den privata egendomen som bestämmer kapitaltillväxten, vilken är avgörande för en högre levnadsstandard.

Den afrikanska kontinenten är mycket rik på naturresurser, men ändå är afrikanernas levnadsstandard mycket låg. Den mest troliga förklaringen till detta är bristen på ett system som skyddar privat egendom.

Naturresurser har inget värde om inte människor använder sin kunskap i kombination med dessa resurser för att skapa något av värde. En resurs är inte en resurs om den inte används för att skapa värde. Det bästa sättet att skapa värde på är genom att privat äga de knappa resurserna. Bevarandet av privat egendom skapar kapital och ekonomisk tillväxt, det ger upphov till ekonomiska incitament och det producerar välstånd. 

Till exempel är Sydafrika idag det mest välmående landet i Afrika eftersom jämfört med stora delar av Afrika är dess människor relativt ekonomiskt och politiskt fria. De har tillgång till privat egendom eftersom staten har mindre påverkan på den ekonomiska aktiviteten.

Rwanda är ett annat bra exempel på ekonomisk utveckling i Afrika. Rwanda är ett auktoritärt politiskt system, men det är relativt ekonomiskt fritt. Och ekonomisk frihet är, vilket Milton Friedman noterade, också ett viktigt första steg för att öka den politiska friheten.

Idag rankas Rwanda som ett av de bästa länderna i Afrika för att göra affärer. Ändå har det bara gått 25 år sedan landet var skådeplatsen för ett blodigt folkmord. Rwanda har blivit ett av de mest ekonomiskt avancerade länderna i Afrika eftersom möjligheten att behålla sin privata egendom har ökat avsevärt sedan dess. Faktum är att behållningsgraden för privat ägande ökade från 10 procent 1997 till 72 procent 2019. Det betyder att fler människor har haft tillgång till privat egendom och därför kunnat skapa kapital, och skapandet av kapital stimulerade Rwandas ekonomi. 

Kenya är en annan afrikansk nation som har en slående ekonomisk tillväxt med mer än 5 procent årlig BNP-tillväxt de senaste åren. Detta skulle inte vara möjligt om kenyanerna nekades den ekonomiska friheten som krävdes för att förvärva och bygga kapital och välstånd.

Lagstyre: Källan till politisk stabilitet

En av de viktigaste förutsättningarna för ett fungerande ekonomiskt system är ett tillförlitligt rättssystem som skyddar ekonomisk frihet och medborgerliga friheter.

Detta är en nyckelkomponent i liberalismen. Om privat egendom inte är rättsligt säker från vare sig grannar eller det politiska systemet kan man inte säga att den är säker. Detta kallas ofta ”lagstyre.”

Men lagstyre har sällan härskat i de flesta av Afrikas länder. I själva verket inrättade de flesta afrikanska länder en enpartistat när de blev självständiga. Dessa stater kunde sedan instifta regler och godtyckligt beslagta egendom utan hänsyn till etablerad lag.

Det grundläggande skälet för att upprätta ett sådant politiskt system var att undvika alla slags potentiella massrevolter mot det nya styret. Följaktligen begränsades det afrikanska folkets medborgerliga friheter drastiskt, och härskarna styrde sina respektive stater autokratiskt och ibland förtryckande.

Som ett resultat underminerades lagstyret väsentligt, de politiska systemen var föga överraskande icke-liberala. Till exempel styrde Mobutu Zaire despotiskt, det var en enpartistat som beslutade om allt. 

Avsaknaden av en liberalisering av de politiska institutionerna och frånvaron av ett lagstyre ledde till flera statskupper och politisk instabilitet, särskilt den i Liberia där Samuel Doe avsatte president William R. Tolbert i början av 1980-talet, eller i Togo där Gnassingbé Eyadema avsatte Sylvanus Olympio i mitten av 1960-talet.

Principen om ett lagstyre är dock en väsentlig faktor som utgör grunden för ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet. Utan denna princip kan ett samhälle inte fungera ekonomiskt eller politiskt. Tyvärr har de afrikanska politiska ledarna i den post-koloniala eran misslyckats med att utveckla konceptet om ett lagstyre inom den afrikansk kulturen och de afrikanska politiska systemen.

Ett samhälle kan inte utvecklas ekonomiskt om det inte har politisk stabilitet, och politisk stabilitet är fast förankrad i principen om lagstyre.

Liberalismen, likt kapitalismen, är inte en västerländsk importerad biprodukt, som vissa pan-afrikanister vill få den att verka. Den är en biprodukt av människans natur. Liberalismen kan implementeras i Afrika om det afrikanska folket är villigt att acceptera den, inte som en ”västerländsk biprodukt”, utan som ett samhälleligt motgift för att säkerställa en förbättring av deras välbefinnande, både politiskt och ekonomiskt.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

1 kommentarer till ”Argumentet för ett marknadsliberalt Afrika

  • ”Det är privat egendom som är hemligheten bakom ekonomiskt välstånd”

    Vinstmöjlighet är det som leder till tillväxt.
    Privat egendom räcker inte långt om alla vinst beskattas bort.

    Det är vinstmöjlighet som leder till investeringar och förbättringsarbete. För i slutändan vankas vinst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *