Vad kommunisterna gjorde mot min familj i de sovjetiska gulaglägren

Den 9 februari 1940 vaknade sjuårige Witold Rybicki och hans familj i mitten av natten av att någon bankade på dörren till deras hem i Lida, Polen (beläget i dagens Vitryssland). Utanför dörren stod en officer från Sovjets hemliga polis, som då gick under namnet NKVD, som gav hans far en order: ”Det är meningslöst att fly. Ditt hus är omringat av soldater. Du har en timme på dig att packa dina personliga tillhörigheter. Oroa dig inte, allting du behöver kommer att tillhandahållas när du kommer fram”.

Rybicki-familjen fick aldrig veta vad de anklagades för, fick aldrig se bevis på att de hade gjort något fel, fick aldrig se vad de dömdes för, eller vart de var på väg. Witold, hans föräldrar, och fyra av hans syskon, togs från sitt hem till en tågstation där de lastades in i en boskapsvagn som var ca. 15 meter lång och 5 meter bred tillsammans med 40 andra människor. Inuti vagnen fanns ingenting förutom ett hål i mitten av golvet. Det var toaletten.

Under nästan en månad färdades tåget genom Östeuropa och Ryssland mot Sibirien, och ingen i vagnen tilläts lämna de trånga och smutsiga vagnarna förutom en kort tid på lördagar. Varje morgon kom soldaterna med 15 liter vatten och 3-4 liter soppa som hela vagnen fick dela på.

Fångarna lämnade slutligen tåget i staden Tomsk. Därifrån gick de två dagar till fots, mitt i vintern, genom den Sibiriska taigan (skogen), till några baracker med små, skrala, rum som byggts särskilt för polacker. Detta var en del av det sovjetiska gulag-systemet, en mängd tvångsarbetsläger och bosättningar där tiotals miljoner fångar bestraffades och ”omskolades” av staten genom extremt hårt fysiskt arbete i en ogästvänlig miljö.

Denna berättelse om livet i Sovjet är inte ett enstaka extremfall utan är indikativt på hur kommunisterna behandlade det egna folket. Uttalat marxistiska regimer har dödat mellan 65 och 100 miljoner av sina egna medborgare, en siffra som är så hög att det nästan är omöjligt för det mänskliga sinnet att förstå.

Som det apokryfiska Stalin-citatet lyder, ”en död är en tragedi, en miljon döda är statistik”. Ett bra sätt att förstå den kommunistiska ondskans vidd är att förstå dess individuella offers djupa lidande. Det är därför berättelser som den om Witold Rybicki är viktiga.

Familjen Rybicki är bara en av miljoner

Rybicki-familjens situation är skrämmande lik de välkända berättelser som Solzhenitsyn dokumenterat i ”Gulagarkipelagen”. Från den psykologiskt viktiga arresteringen på natten, utan förklaring, till den omänskliga transporten i en boskapsvagn, till det hårda arbetet i bitter kyla utan tillräckliga kläder, till svält, till lukten av död, till det totala förtrycket även utanför gulaglägren. Liknelserna mellan Witolds berättelse och det som andra har berättat om är slående.

Sovjetunionen och Nazityskland invaderade Polen i September 1939, och delade landet i två delar. Sovjetunionen deporterade ungefär en och en halv miljon av mellan 13 – 14 miljoner polacker i den östra delen av landet. Hundratusentals av dem dog eller avrättades i processen. I flera årtionden led bland annat miljontals kulaker, kosacker, ukrainier, kazaker, militärveteraner, och ortodoxt kristna liknande öden. Sovjetunionen dödade mellan 20 – 30 miljoner av sin egen befolkning

De som ansågs vara utbildade, medelklass, öppet religiösa, eller som hade tjänat i militären, var de huvudsakliga måltavlorna enligt Witold, eftersom de sågs som ett hot mot den kommunistiska regimen. Hans far, Stanislaw, var en polsk veteran som ägde en liten bondgård. Alltså skickades han och hans familj till ett gulagläger.

Några månader senare flyttades familjen ännu längre österut. Tåget tog dem till staden vid spårets slut, och sedan fick de återigen gå till ytterligare en samling baracker mitt i den sibiriska taigan. Det var ett nytt arbetsläger där de kom till att stanna i tre år.

I detta läger arbetade alla arbetsföra fångar som var 12 år eller äldre med att fälla träd, med virke, och med att samla sav i ett klimat som emellanåt såg temperaturen understiga 50 minusgrader. De arbetande fångarna gavs en daglig ranson bestående av 400 gram bröd, motsvarande ungefär 1200 kalorier, medan icke-arbetande fångar gavs 200 gram bröd, det vill säga futtiga 600 kalorier. Ibland försenades matförsändelserna till lägret och fångarna gick flera dagar utan mat.

”I praktiken höll vi på att svälta ihjäl”, berättar Witold. Vissa fångar hade uppsvällda magar, orsakat av hunger. Fångar ”dog som flugor” av hunger, sjukdom, eller av att ha arbetats för hårt. Det fanns en provisorisk begravningsplats nära lägret där ”hundratals människor begravdes”.

Ditt val: dö i kriget eller i fängelset

Witolds syster Irena, som var 14 år gammal när sovjeterna deporterade hennes familj, vägrade till slut att arbeta eftersom hon inte ens hade skor. Hon dömdes till tre månaders fängelse i Novosibirsk, och hon överlevde endast tack vare hjälp från en äldre manlig fånge som hade det bättre ställt.

När Irena kom tillbaka till lägret var hon djupt omskakad, och utropade att hon hade ”fått nog av Ryssland, kommunism, och Sibirien”, samt att hon skulle rymma, vilket hon också gjorde. Ett år senare upptäckte hennes far att myndigheterna hade fångat henne på väg in i Iran, och dömt henne till sju års fängelse. Eftersom Sovjetunionen befann sig mitt i ett brutalt krig med Nazityskland gav den fångar som henne valet mellan att riskera livet i kriget på östfronten, eller i en liten kall fängelsecell. Lyckligtvis nog lyckades hon överleva kriget, och flydde till slut till Väst, och tilläts emigrera till USA.

Witolds far gick även han senare ut i krig i Sovjetunionens tjänst under ett program som fick hans familj omlokaliserad till en kollektiv farm med lite bättre levnadsstandard än lägret, samt med löftet att de skulle repatrieras efter kriget.

Witold sa att detta var det enda löfte som Stalin någonsin höll. I april 1946, nästan ett år efter att kriget i Europa var över, tilläts familjen Rybicki att återvända till Polen tack vare deras fars tjänstgöring. Genom Guds försyn överlevde alla familjemedlemmar kriget och gulaglägren. Miljontals andra sovjetiska medborgare som stred i kriget, och miljontals fler som förtrycktes av sin egen regering, var inte lika lyckligt lottade.

Ni får aldrig glömma våra berättelser

1966 lyckades Witold fly från kommunismen till USA, och genom ytterligare en lyckträff lyckades han hitta sin syster. Witold är nu 85 år gammal och lever med sin fru i Illinois, där han fortfarande är en praktiserande narkosläkare. Han kommer ihåg detaljer om förtrycket av sin familj för nästan 80 år sedan bättre än jag kommer ihåg vad jag gjorde för en vecka sedan. Det skulle anstå vårt samhälle, och hela världen, att bättre komma ihåg kommunismens ondska.

Berättelser som Rybickis berör inte alltid en västerländsk publik eftersom vi har svårt att föreställa oss den materiella nöd som påtvingades dem. Som Solzhenitsyn skrev, ”Det är omöjligt för västerländska författare att föreställa sig hur en mänsklig själ påverkas av att placeras i en cell som är fylld tjugo gånger över sin kapacitet och som saknar en latrin, där fångarna endast tas till toaletten en gång om dagen”.

Solzhenitsyns berättelser om officerare från NKVD som tvingade fram bekännelser från oskyldiga fångar genom att krossa deras testiklar under officerarens militärstövlar är fruktansvärda att ens föreställa sig. Samma sak med de massavrättningar som genomfördes genom att binda, sätta munkavle på, och begrava fångar levande, eftersom det var effektivare än att skjuta dem först. Det är dock svårt för västerlänningar som aldrig upplevt en omätlig och kontinuerlig fysisk smärta att fullkomligt förstå. Således är det även viktigt att vi reflekterar över den skada som åsamkas den mänskliga själen utanför gulaglägren.

”Sovjetunionen var ett enda stort läger”, som Solzhenitsyn skriver att ett av dess offer sa. Sovjetunionens totalitära förtryck var inte begränsat till krigsåren eller till gulaglägren eller till Stalin-åren. Det fortgick från 1917 ända till 1991. I Polen, tidigt 1950-tal, anklagades en av Witolds klasskamrater, som hade startat en kvasipatriotisk klubb på högskolan, för spioneri och dömdes till fem års fängelse. Han var sig aldrig lik, och efter att han hade släppts var han livrädd i varje konversation.

”Det som sades”, åminner sig Witold, ”sades i hemlighet, eftersom det till och med fanns tillfällen då så kallade vänner rapporterade dig till polisen och… även om du inte sagt det som påstods… arresterades du”. Solzhenitsyn skrev att ”i konflikter mellan människor i frihet var myndighetsangivelser ett supervapen… och det fungerade alltid”. Det användes för romantiska och materiella avsikter, ja till vad än du kan föreställa dig.

När staten står över allt

Försök att föreställa dig hur illa detta påverkade civilsamhället. Under kommunismen var inget privat, så en familjemedlem kunde vändas mot en annan eftersom den enda lojaliteten som spelade någon roll var till den proletära klassen, som representerades av staten. I Östtyskland var en tredjedel informatörer till den hemliga polisen, Stasi. Det gick inte att lita på någon.

Marxismen anser att ekonomiska relationer är samhällets bas, den bas som alla andra institutioner står på med avsikt att förstärka den. Detta inkluderar bland annat familjen, religionen, kulturen och konsten. Således ser kommunister lojalitet med de samhällsinstitutioner som förknippas med den gamla kapitalistiska ordningen som suspekta och de strävar efter att krossa dem. De försökte att vända familjer mot varandra, strävade efter att förstöra religionens rot, förvanskade sanningen, och försökte krossa minsta spår av individualitet hos sina medborgare.

Ett hundra år senare försöker folk fortfarande att rentvå kommunismens fruktansvärda arv, och en reflexmässig avsky mot kommunismen har inte inpräntats i den västerländska kulturen på samma sätt som det inpräntats mot fascism. 2017 publicerade New York Times 39 artiklar om det ”Röda århundradet”, och bedövade sina läsares inställning gentemot kommunismen. Endast i två artiklar nämns gulaglägren, och då enbart i förbifarten. En av fem professorer i samhällskunskap ser sig själva som marxister, och de har fotsoldater i den våldsamma ”Antifa”-rörelsen. Socialismen har blivit mer populär än kapitalismen bland Demokrater och unga amerikaner.

Extremvänstern insisterar på att det är meningslöst att se tillbaka på de historiska övergrepp som utförts av Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot, Kim Jong Il och Kim Jong Un, Castro, och så vidare. Det var ju inte riktig kommunism. Dock är det lätt att skönja ett mönster bland alla de de brott som genomförts av alla kommunistiska regimer, under 100 år, och som påverkat mer än en miljard människor. Karl Marx var en falsk profet, och beviset på detta är de tiotals miljoner som dödats av de som anslutit sig till hans ideologi. Kommunismen var mordisk i praktiken eftersom den var mordisk i teorin.

Mordiska resultat från en mordisk teori

Marxismen baserades på idén att samhällets historia är klasskampens historia. Den ser på samhället som ett nollsummespel mellan olika grupper, där individen spelar en underordnad eller ingen roll. Under kapitalismen är all egendom stöld, och profiten erhålls från arbetarens ”mervärde”. Alla andra institutioner i samhället, ”superstrukturen”, existerar enbart för att lura proletariatet att acceptera sin underordnade status.

Marx lösning på detta problem var en våldsam revolution som leder till ett ”proletariatets diktatur” som avskaffar privat egendom, de institutioner som tillhör den borgerliga ordningen, och som slutligen, graciöst övergår i en statslös och klasslös utopi. Hela detta händelseförlopp ansågs inte bara vara det ideala förloppet, utan det ansågs vara oundvikligt, bevisat av vetenskaplig socialism.

Dock visade det sig att folk inte var så villiga att ge upp sin surt förvärvade egendom, nation, kultur, tro, familj och Gud. Att folk klamrade sig fast vid dessa saker bevisade att de var proletariatets klassfiender, och de måste utrotas.

Martin Latsis, chef på den Ukrainska säkerhetspolisen, skrev följande 1918 i en kommunisttidning: ”Vi slåss inte mot enstaka individer. Vi utrotar borgerligheten som en klass”. Kommunismen är sannerligen den ultimata kollektivistiska ideologin. Ditt medlemskap och hängivenhet till klassen avgör ditt värde. På detta sätt satte den kommunistiska ideologin ett predikat för att avfärda individer en masse för kollektivets skull.

Anti-kommunism är ett moraliskt imperativ

Solzhenitsyn förtjänade sitt Nobelpris i litteratur för sitt bidrag till mänskligheten och för att han hjälpte till att delegitimera kommunismen bland de som tidigare hade omfamnat eller haft överseende med den. Istället stödde han rättmätigt det som under tusentals år byggt upp väst: En moral som erkänner individens fallna natur, som skyddar mot det värsta inom oss, och som ger varje individ möjligheten att söka sin egen frälsning.

Ett system som skyddar individens suveränitet kan också främja det bästa i dem. Avslutningsvis har Witold ett sista budskap till oss: ”Jag är så glad att jag bor i USA. Folk förstår inte vad de har här. Det är frihet. Hur många andra länder har denna frihet? Ett fåtal. Förhoppningsvis kan vi behålla det vi har, för även vi har oansvariga människor bland oss”.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

5 kommentarer till ”Vad kommunisterna gjorde mot min familj i de sovjetiska gulaglägren

  • Det var många av oss studenter som på universitetet anslöt oss till radikala socialistiska föreningar. Marx lära var abstrakt och lät bra för oss som inte upplevt kriget på 60-70 talen. Kommunismen lät som ett välordnat samhälle där individualismen och egoismen fick vika för ett kollektivt samhällssystem liknande det man ser i muslimska länder.
    Vi förstod inte bättre. Vi förstod inte kommunismens avigsidor förrän vi konfronterades med verkligheten. Det fanns en svart marknad på amerikanska jeans vilka var förbjudna att avyttra för försäljning. Men fattiga ryssar var tvungna att försörja sig på svarta börs handel.
    I denna veva började kommunismens verkliga avigsidor framträda. Partimedlemmar var privilegierade och betraktades som kapitalister av folket och nog var välfärden okänt fördelad.
    Endast partifunktionärer kunde hålla sig med bil. Endast partifunktionärer kunde äta rysk kaviar vid fester.
    Med andra ord fanns det ingen överensstämmelse mellan teori och praktik.
    När sedan Badet Meinhof ligan började härja i Tyskland var det definitivt dags att ta avsked av socialismen.

    • Rättelser: Marxismen lät bra för oss som på 60-70 talet inte upplevt kriget.

      Och nog var välfärden orättvist fördelad

  • Den sionistiska kulturmarxsimen låg bakom kommunismens/maoismens/feminismens inträde i Sverige/Väst? Sverige börjar förstöras på 1960-talet? Sionisternas politiska subversion av vårt samhälle genom denna polistiska verksamhet? Massinvandringen, från sent 70-tal, kunde nog aldrig uppkommit utan denna tidigare subversiva verksamhet?

  • Svar till Ulle:
    Sionismen är en rörelse för judar som ville bygga upp Israel. De har inget speciellt intresse för Sverige eller Västeuropa. Snarare misstror de Europa, dels beroende på förintelsen 1939-1945, dels på EU-ländernas antiisraeliska politik samt den europeiska antisemitismen som dessutom kraftigt ökat på grund av migrationen från MENA-länderna.
    Så att skylla våra problem på sionismen är helt fel. Vi har skapat problemen själva genom en alltför omfattande muslimsk migration till Europa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *