Kommer ECB att använda ”klimatkrisen” för att rättfärdiga nästa stimulanspaket?

Enligt Internationella valutafonden (IMF) och Internationella Finansinstitutet (IIF) har den globala skuldsättningen stigit till nya rekordhöga nivåer. Världens statskuldsnivå har sedan finanskrisen nått nivåer som aldrig tidigare skådats under fredstid. Detta inträffade samtidigt som ett penningpolitiskt experiment utan motstycke, där man pumpade in 20 biljoner dollar i ekonomin och sänkte räntenivåerna till de lägsta på årtionden. De stora centralbankernas balansräkningar har stigit till nya höjder, där japanska centralbanken ligger på 100% av landets BNP, Europeiska centralbanken på 40% och amerikanska Federal Reserve på 20%.

Om detta penningpolitiska experiment har bevisat någonting är det att låga räntor och hög likviditet inte är något som kan användas för att minska skuldsättningsgraden, utan snarare ett incitament för ökad skuldsättning. Detta farliga experiment har dessutom bevisat att ingreppet, som var tänkt som ett temporärt ingrepp på grund av exceptionella omständigheter, har kommit att bli den nya normen. Den så kallade ”normaliseringsprocessen” varade enbart i ett par månader under 2018, för att sedan återgå till uppköpandet av tillgångar och räntesänkningar.

Trots den största fiskala och penningpolitiska expansionen på årtionden försvagas den global ekonomiska tillväxten och ledande ekonomiers produktionstillväxt närmar sig noll. Pengars omloppshastighet, ett mått för ekonomisk aktivitet i förhållande till penningmängden, förvärras.

Vi har många gånger tidigare förklarat varför detta inträffar. Låga räntor och hög likviditet är perversa incitament som orsakar utträngningseffekter på privata aktörer. De främjar även överutbud genom en oavbruten finansiering av oproduktiva och förlegade sektorer med hjälp av låga räntor. Antalet zombieföretag, det vill säga företag som inte kan betala sina räntekostnader med sina rörelseresultat, ökar. Vi bevittnar, i realtid, zombifieringen av ekonomin och den största välståndsöverföringen från sparare och produktiva sektorer till de skuldsatta och oproduktiva.  

Men som penningpolitisk historia alltid har visat oss: när planekonomerna möter bevis på låg tillväxt, låg produktivitet och hög belåning är deras reaktion aldrig att upphöra med penningpolitisk galenskap, utan snarare intensivera den. Det är därför Europeiska centralbanken och IMF försöker framföra budskapet att det finns ett sparandeöverskott och att anledningen till att negativa räntor inte fungerar som förväntat beror på att ekonomiska aktörer inte förväntar sig att räntorna ska förbli låga, så de undviker investeringar och konsumtion.

Struntprat.

När hushållens, företagens och statens skulder fortfarande ligger högt och på nivåer nära innan krisen, är idéen om ett sparandeöverskott löjlig. Vad är grunden till en sådan missuppfattning? Den ofta upprepade villfarelsen: ”Det finns ingen inflation”. Om penningmängden är hög och räntorna låga men inflationen inte stiger, då måste det ju finnas ett sparandeöverskott.

Nej, det stämmer inte alls.

Det finns en massiv inflation i finansiella tillgångar och bostäder, men det finns också en klar inflationsökning i icke-replikbara varor och tjänster jämfört med replikbara. Det innebär att konsumentprisindexet (KPI) förvränger den riktiga levandskostnadsökningen. Detta är orsaken till att det över hela eurozonen demonstreras emot ökande levnadskostnader samtidigt som den Europeiska centralbanken hävdar att det inte finns någon inflation.

När planekonomer skyller på ekonomiska aktörer för ett överskottsparande som inte finns och upprepar att det inte finns någon inflation, när det uppenbarligen finns en hög sådan, brukar de dra en och samma slutsats: om hushåll och företag är ovilliga att spendera eller investera, då måste staten göra det. Detta är, återigen, en falsk premiss. Hushållen och företagen spenderar och investerar. Det finns inget bevis på frånvaro av varken nyinvesteringar eller, för att inte nämna efterfrågan på solvent kredit (översättarens anm.: efterfrågan på kredit som företaget anser sig kunna åta). Den privata sektorn spenderar och investerar helt enkelt inte i den utsträckning som staten önskar, bland annat för att näringslivet faktiskt drabbas av konsekvenserna av ett högt risktagande, särskilt när beviset för hög skuldmättnad är uppenbar för alla som riskerar sitt kapital.

Tyvärr kommer nästa våg av centralbanksåtgärder att vara en expansiv penningpolitik som till fullo monetiserar statliga överskridningar. Ursäkten kommer att vara ett så kallat ”klimatnödläge” eller ”green deals”. Detta trots att staten inte har vare sig bättre eller mer information om det bästa tillvägagångsättet för en omställning till grön energi. Istället för att förlita sig på konkurrens och kreativ förstörelse som medel för framsteg och snabba innovationer väljer staten att artificiellt välja vinnare och förlorare och därmed fördröja förändring istället för att påskynda den.

Hur som helst kommer det att hända. Den Europeiska centralbanken, som alltid gläds åt att upprepa Japans misstag med ännu större kraft, kommer troligen att finansiera gröna projekt genom en expansiv penningpolitik och påstå att det är en annorlunda, radikal och ny metod (som om vi inte redan gör detta med Juncker- och Grön Energi-direktiven).

Tyvärr är resultaten lätta att förutse.

Stater hatar två saker som disruptiva teknologier orsakar: lägre konsumentpriser som leder till lägre skatteinkomster. Disruptiva teknologier är inflationsdämpande för både KPI och skatteintäkter. Vidare krossar disruptiva teknologier statens kontroll över ekonomin. Dessa tre anledningar, det vill säga 1) lägre inflation, 2) lägre skatteintäkter och 3) mindre kontroll, är anledningen till att staten aldrig kommer att införa riktiga förändringar i sitt perspektiv på ekonomisk tillväxt. På grund av detta kommer massiva utgifter finansierade genom penningskapande innebära ännu sämre ekonomisk tillväxt. Inte nog med att det skapar utträngningseffekter; det orsakar också att ekonomier blir mindre dynamiska, mindre produktiva och mer skuldsatta.

Det finns alltid sätt att skapa incitament för förändring och en grön revolution. Det kallas för konkurrens och kreativ förstörelse. Detta intresserar inte staten, inte för att den är ond, utan för att den har incitament att försörja förlegade sektorer genom subventioner.

Om det förra stimulanspaketet på 20 biljoner dollar har skapat mer skuld, mindre tillväxt, och missnöje hos medelklassen som alltid lämnas med noten för de statliga experimenten, kommer nästa stimulanspaket säkerligen vara det sista steget mot en fullständig ”Japanisering”. Om någonting kommer den privata sektorns redan försiktiga utgifts- och investeringsbeslut att bli ännu mer konservativa. Den resulterande negativa produktivitetstillväxten kommer att innebära lägre sysselsättning och löner, men samtidigt en högre skuld och en större offentlig sektor… som är det egentliga målet för dessa massiva planer.

Läsaren må tro att det är annorlunda denna gång, men det är det inte, eftersom incitamenten är desamma. Så fort det misslyckas är jag helt säker på att många kommer att efterfråga ännu större stimulanspaket för att lösa problemet.


Originalartikeln har översatts till svenska av Atalay Oral.

1 kommentarer till ”Kommer ECB att använda ”klimatkrisen” för att rättfärdiga nästa stimulanspaket?

  • KPI visar 0 inflation på grund av att man plockat bort sektorer, som har inflation. Så enkelt håller man inflationen på en låg nivå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *