Bra ekonomisk teori fokuserar på förklaringar, inte förutsägelser

För att bedöma det ekonomiska läget använder ekonomer sig av olika teorier. Men vilka kriterier utgår de ifrån när de avgör vilken teori som är mest lämpad för att fastställa fakta om verkligheten?

Enligt populärt tänkande är vår kunskap om den ekonomiska världen svårfångad. Det är inte möjligt att fastställa hur ekonomin verkligen fungerar. Därav har man bestämt sig för att valet av teori ska ske utifrån hur väl teorin förutser framtiden.

Så länge teorin ”fungerar” betraktas den som ett giltigt ramverk för att analysera ekonomin. När teorin väl brakar samman börjar jakten på en ny teori.

Till exempel, en ekonom postulerar att disponibel inkomst avgör konsumenters utgifter. När detta antagande har bekräftats genom statistiska metoder används det som ett verktyg för att bilda prognoser om konsumenternas utgifter. Om teorin misslyckas med att producera korrekta prognoser ersätts den eller modifieras genom att lägga till andra förklarande variabler. 

Teoriernas temporära tillstånd implicerar i detta sätt att tänka att vår kunskap om den ekonomiska världen är oviss. Eftersom det inte är möjligt att etablera ”hur saker och ting verkligen funkar” gör det ingen skillnad vad de underliggande antaganden är för ens teori. Så länge teorin kan producera bra förutsägelser funkar vad som helst. Enligt Milton Friedman,

Den relevanta frågan man bör ställa om en teoris antaganden är inte om den beskriver ett realistiskt fall, det gör de aldrig, utan om de är goda approximationer för ändamålet till hands. Och denna fråga kan endast besvaras genom att se om teorin fungerar, vilket innebär att den producerar tillräckligt träffsäkra förutsägelser.” 1

Den populära synen att det är en teoris kraft att förutse som är det relevanta kriteriet för att acceptera en teori är diskutabel.

Vi kan med säkerhet säga, allt annat lika, att en stigande efterfrågan på bröd kommer att leda till en höjning av dess pris. Denna slutsats är sann, och inte temporär. Kommer brödpriset att stiga imorgon eller någon gång i framtiden? Detta kan inte etableras genom teorin om utbud och efterfrågan. Borde vi i sådana fall avfärda denna teori eftersom den inte kan förutse det framtida priset av bröd? Enligt Mises,

”Den ekonomiska vetenskapen kan förutse de förväntade effekterna av användandet av bestämda ekonomiska åtgärder. Den kan besvara frågan om en bestämd åtgärd kan uppnå de slutmål som önskas och, om svaret är negativt, vad de faktiska effekterna blir. Men självklart kan denna förutsägelse endast vara ”kvalitativ” 2

Vet vi något om oss själva?

Ekonomisk teori borde kunna förklara ekonomisk aktivitet. Statistiska metoder är dock av ingen hjälp i detta hänseende. Det enda som de olika statistiska metoderna kan åstadkomma är att jämföra historiska data. Dessa metoder kan inte identifiera de drivande krafterna bakom ekonomisk aktivitet. Tvärtemot populärt tänkande handlar inte den ekonomiska vetenskapen om bruttonationalprodukten (BNP), konsumentprisindexet (KPI), eller andra liknande ekonomiska indikatorer, utan om människor som samspelar med varandra. Det handlar om aktiviteter som ämnar att främja människors liv och välmående.

Man kan observera att människor är inblandade i olika aktiviteter. Till exempel kan man observera att människor utför manuellt arbete, kör bilar, vandrar på gator och äter på restauranger. Det som kännetecknar alla dessa aktiviteter är att de är meningsfulla

Således kan manuellt arbete för vissa människor vara ett medel för att tjäna pengar, vilket gör det möjligt för dem att uppnå olika mål som att köpa mat och kläder. Äta på restaurang kan vara ett medel för att etablera affärsrelationer. Bilkörande kan vara ett medel för att nå en viss destination. Människor handlar utifrån ramarna av medel och mål – de utnyttjar olika medel för att uppnå mål.

Meningsfulla handlingar implicerar att människor bedömer eller utvärderar olika medel i deras ägo gentemot deras mål. Människor har alltid ett överskott på mål som de vill uppnå.  Det som begränsar uppfyllande av olika mål är en knapphet av medel. När fler medel blir tillgängliga, kan alltså fler mål tillmötesgås – det vill säga, människors levnadsstandard kommer att öka.

En annan sak som begränsar uppfyllandet av olika mål är tillgängligheten på optimala medel. För att dämpa min törst i öknen behöver jag vatten. Diamanter i min ägo är inte till någon hjälp i denna bemärkelse.

Det faktum att människor medvetet handlar meningsfullt ger oss definitiv kunskap, som alltid är sann så länge det handlar om människor. Denna kunskap skapar basen för ett sammanhängande ramverk som möjliggör en meningsfull bedömning av en ekonomi.

Till exempel, under en ekonomisk nedgång ser man en generell minskning av efterfrågan på varor och tjänster. Ska vi i sådana fall dra slutsatsen att den lägre efterfrågan är orsaken till lågkonjunkturen?

Vi vet att människor ständigt strävar efter att förbättra sina liv och öka sitt välmående, och således är det sannolikt att deras efterfrågan på varor och tjänster ökar, inte sjunker. Följaktligen är minskningen av den generella efterfrågan ett resultat av människors oförmåga att upprätthålla sin efterfrågan. Problem på produktionssidan är sannolikt orsakade av en observerad minskning av den generella efterfrågan. Så fort vi har etablerat att orsakerna till den ekonomiska nedgången har med utbudsfaktorer att göra, kan vi fortsätta att bedöma de möjliga anledningarna till detta.

Kunskapen att människor handlar meningsfullt gör det också möjligt för oss att bedöma den populära teorin att det är konsumtionen som är ekonomins ”motor” – alltså dvs. att efterfrågan skapar utbud. Dock vet vi att i brist på medel kan inga mål uppfyllas. Medel uppstår dock inte ur tomma intet – de måste först produceras. Därav, och i rak i motsats till populärt tänkande, är det utbud som är den drivande kraften, inte efterfrågan.

Vi kan ta ett ytterligare exempel: För att motverka en danande ekonomisk nedgång brukar olika experter uppmuntra centralbanken att öka takten på penningsexpansionen. Genom att öka penningmängden tror man att individers välmående kommer att skyddas. Men en ökad penningmängd främjar inte verkligt förmögenhetsskapande eftersom pengar endast kan vara ett transaktionsmedel. Det är snarare tvärtom. En ökning av penningutbudet kommer att undergräva de förmögenhetsskapande processerna och sätta igång konjunkturcykeln.

Faktum att människan strävar efter meningsfulla handlingar implicerar att orsaker i den ekonomiska världen härrör från människor och inte externa faktorer. Således, och tvärtemot populärt tänkande, är individuella konsumtionsutgifter inte orsakade av realinkomster i sig. I sitt eget unika kontext bestämmer varje individ hur mycket av inkomsten som kommer att användas för konsumtion och hur mycket som kommer att investeras. Även om det är sant att människor påverkas av inkomstförändringar, är denna påverkan inte automatisk. Varje individ bedömer en inkomstökning gentemot vissa mål som hon vill uppnå. Hon må besluta att det är mer fördelaktigt att öka sina investeringar i finansiella tillgångar än att öka sin konsumtion

Ett exempel som Mises gillade att använda i sin klass för att demonstrera skillnaden mellan två fundamentala sätt att förstå mänskligt beteende, var genom att observera Grand Central Station under rusningstid. De ”objektiva” eller ”vetenskapliga” behavioristerna skulle observera empiriska händelser, dvs. människor som rusar fram och tillbaka utan mål vid en förutsägbar punkt på dagen. Och det var det enda som de skulle veta. Men den sanna studenten av mänskligt handlande skulle börja från faktumet att allt mänskligt handlande är meningsfullt, och han skulle se att meningen var att ta sig från hemmet till tåget, till arbetet på morgonen, det motsatta på natten och så vidare. Det är självklart vilken av dem som skulle upptäcka och veta mer om mänskligt beteende, och som därmed var verkligt ”vetenskaplig”.3


  1. Milton Friedman, Essays in Positive Economics (Chicago: University of Chicago Press, 1953).
  2. Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science (New York: D. Van Nostrand, 1962), sid. 67.
  3. Murray N. Rothbard, ”Preface,” in Ludwig von Mises, Theory and History: An Interpretation of Social and Economic Evolution (1985; repr., Auburn, AL: Ludwig von Mises Institute, 2007).

Originalartikeln har översatts av Atalay Oral.

Dela för frihetens skull

1 reaktion på ”Bra ekonomisk teori fokuserar på förklaringar, inte förutsägelser”

  1. Profilbild

    En teori skall ha ett förklaringsvärde.

    Men det är också så att en skall vara konsistent med mätdata. Det kan man formulera som att den skall förutsäga konsekvenser av händelser.
    Dvs givet vissa inparametrar så stipulerar teorin vissa utdata. Och då bör utdata inte avvika alltför mycket från vad man mäter i verkligheten.
    Avviker det för mycket är teorin värdelös. Och dess förklaringar värdelösa.

    Notera att det går utmärkt att använda statistik. Det görs t ex i fysik för att beskriva gasers beteende. Och motsvarande är relevant där man har biologiska element med i verkligheten som skall beskrivas.
    I etologi kan det också vara relevant. Teorin kan beskriva beteenden som stämmer i allmänhet. Men kanske inte för 100% av djuren i alla lägen.

    Och på motsvarande sätt kan man göra i ekonomi. Men människan är komplex och ekonomin än mer komplex. Där kan man ibland försöka hantera komplexiteten genom att t ex använda utility functions. Som då kan beskriva olika delar av populationen.

    Men som sagt, teorin bör ju inte överensstämma alltför illa med verkligheten. Då beskriver den ju inte verkligheten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *