Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Nobelpristagarna har fel

En ny artikel i New York Times, signerad årets vinnare av ekonomipriset i Nobels minne, Esther Duflo och Abhijit Banerjee, hävdar att ”ekonomer på något sätt har lyckats missa en otroligt viktig aspekt av sin forskning, nämligen att finansiella incitament inte alls är så viktiga som de vanligtvis antas vara.”

Som vi kommer att se väljer dock Duflo och Banerjee endast studier som stöder deras slutsats, samtidigt som de ignorerar all den stora mängd litteratur som motsäger den. I flera fall bevisar till och med de studier de citerar faktiskt raka motsatsen till vad de nya pristagarna vill få folk att tro. Avslutningsvis använder Duflo och Banerjee endast denna nya grundprincip – nämligen de finansiella incitamentens oförmåga att förändra beteende – i syfte att öka statens makt; de använder den till exempel inte för att argumentera mot koldioxidskatter eller fortkörningsböter.

Duflo och Banerjees bevis mot finansiella incitament

Innan jag kritiserar deras argument, tillåt mig ett längre citat från Duflo och Banerjee:

Åtminstone sedan Adam Smith och hans berömda citat att ”det är inte från slaktarens, bryggarens eller bakarens välvillighet som vi förväntar oss vår middag, utan från deras egenintresse”, har det varit en grundläggande princip inom den ekonomiska vetenskapen att finansiella incitament är den främsta drivkraften för det mänskliga beteendet …

Detta är olyckligt eftersom ekonomer på något sätt har lyckats missa en oerhört viktig aspekt av sin forskning, nämligen att finansiella incitament inte alls är så viktiga som de vanligtvis antas vara.

Vi kan se detta bland de rika. Ingen tror på allvar att ett lönetak får toppidrottare att anstränga sig mindre t i USA än de gör i Europa, där det inte finns något lönetak. Forskningen visar att när de högsta skattesatserna ökar, ökar skatteflykten (och människor försöker flytta), men de rika arbetar inte mindre. De berömda skattesänkningarna under Reagan höjde den beskattningsbara inkomsten en kort tid, men bara för att människor ändrade vad de rapporterade till skattemyndigheten; när detta var över försvann effekten.

Vi kan även se detta bland de fattiga. Trots allt tal om ”bidragsparasiter” har vi 40 år av bevis som visar att de fattiga inte slutar arbeta när bidragen blir generösare. I de berömda   experimenten med negativ inkomstskatt på 1970-talet garanterades deltagarna en minimiinkomst som beskattades bort när de tjänade mer, vilket effektivt beskattade extrainkomster mellan 30 och 70 procent, och ändå minskade arbetstimmarna för män med mindre än 10 procent. På senare tid, när medlemmarna av Cherokee-stammen började få utdelning från kasinot som låg på deras mark, vilket gjorde dem i genomsnitt 50 procent rikare, fann man inga bevis för att de arbetade mindre.

Och detta gäller för alla andra också – skatteincitament påverkar väldigt lite. Till exempel, i det berömda ”pengasinnade” Schweiz, när folk fick en tvåårig ”tax holiday”, eftersom skattekoden ändrades, fann man absolut ingen förändring av arbetskraftsutbudet. I USA har ekonomer studerat många tillfälliga förändringar i skattesatsen eller i pensionsincitamenten, och för det mesta var effekterna på arbetstimmarna minimal. Folk slappar inte heller om de garanteras en inkomst: Alaska Permanent Fund, som sedan 1982 har delat ut en årlig utdelning på cirka 5 000 dollar per hushåll, har inte haft någon negativ inverkan på sysselsättningsgraden.

Wow! Det verkar som om finansiella incitament inte har någon påverkan alls på arbetsmarknaden, vare sig människor är rika eller fattiga. Hur har ekonomer kunnat vara så blinda när det trots allt – vilket Duflo och Banerjee berättar för oss – är deras egen forskning som varnar oss för hur lite skattelagen och bidragen påverkar människors beteende!?

Sanningen är att Duflo och Banerjee målar en extremt vilseledande bild med ovanstående berättelse. Men innan jag dyker in i detaljerna, låt mig först påpeka vad Nobelpristagarna   inte gör med sina observationer.

Duflo och Banerjee använder endast forskningen för att argumentera för ett större stat

Efter att ha sammanfattat tillståndet i ekonomiforskningen, vilket jag visade i utdraget ovan, fortsätter Duflo och Banerjee att argumentera för mer statliga utgifter, som givetvis ska betalas av högre skatter på de rika. Kopplingen här är att konservativa och libertarianers vanliga oro – nämligen att välfärdsprogram och höga skatter kommer att motverka den ekonomiska produktionen – helt saknar grund, vilket är tänkt att bevisas av den forskning som de tidigare sammanfattat.

Men varför stanna där? Om det verkligen är sant att människor inte svarar på skatteincitament innebär det ju även att koldioxidskatter, lika väl som ”syndsskatter” på alkohol och tobak, är helt meningslösa. Och låt oss även avskaffa fortkörningsböter eftersom de inte avskräcker folk från att köra för fort.

Likväl är det inte i denna riktning som Duflo och Banerjee väljer att ta sin artikel; de använde bara den påstått felaktiga tron på incitament för att argumentera för en utvidgning av statens ingrepp på marknaden, för att motivera den politik som de redan stöder av helt andra skäl. Scott Alexander , Bryan Caplan och David R. Henderson hade liknande reaktioner på Duflo och Banerjees artikel. Om Duflo och Banerjee hade kombinerat sin önskan om höjda skatter med ett förslag på att avskaffa skattelättnader för elfordon skulle jag vara betydligt mindre misstänksam.

Om vi nu drar detta till sin logiska slutsats borde alla ekonomer sluta rita utbudskurvor som uppåtgående och efterfrågekurvor som nedåtgående. Vi kan inte längre förstå varför godisbutiker sänker priset på godis efter Halloween. Företag bör sluta erbjuda bonusar till sina bästa anställda. X-Prize-tävlingen är en fars. Vill Duflo och Banerjee gå såpass långt? Tror de verkligen på att finansiella incitament är en svag drivkraft för ekonomiskt beteende?

Svarar inte idrottare på finansiella incitament?

Som vi sett av det långa utdraget ovan upprepar våra nobelpristagare en vanlig invändning mot påståenden om att människor svarar på incitament: Skall vi verkligen tro att amerikanska idrottare inte anstränger sig lika mycket som andra på grund av lönetaket? Vilket nonsens!

Till att börja med (vilket David R. Henderson påpekat) gäller lönetaket för ett helt lag, och således är det faktiskt inte nödvändigtvis något som begränsar en superstjärnas lön. I praktiken kan det innebära att den högt betalda superstjärnan tvingar laget att betala andra spelare mindre. Lönetaket är dessutom en frivillig mekanism som lagen i en liga går med på, delvis för att säkerställa en jämn fördelning av talanger så att ligan blir mer konkurrenskraftig. Om lag med bas i New York och Chicago vann alla mästerskap eftersom endast de hade råd att anställa de allra bästa spelarna, kanske allmänheten skulle sluta bry sig. Så ett lönetak är inte alls jämförbart med höga marginalskattesatser.

I själva verket är det så att lönetaket endast fungerar för att folk svarar på ekonomiska incitament! Med andra ord, själva poängen med ett lönetak (förutom det uppenbara, det vill säga att lagägarna vill berika sig genom att starta en kartell) är att säkerställa att mindre rika lag, tillhörande mindre städer, också kan vara konkurrenskraftiga. Det enda som gör att denna mekanism fungerar är om mindre städer kan locka till sig storstjärnor genom att erbjuda dem jättemycket pengar.

Nu är det förvisso sant att en ung toppidrottare troligen kommer att välja en karriär inom den professionella idrotten oavsett om det finns ett lönetak och oavsett skattesatsen. Men det bevisar knappast att ”incitament inte spelar någon roll för toppidrottare”. Det betyder endast att det på marginalen fortfarande är mer attraktivt att tjäna ”blott” några miljoner dollar som en berömd idrottsman under ett lönetak än att bli revisor.

Men det finns uppenbara exempel där toppidrottare fattar beslut enbart ”för pengarna”. Skulle Conor McGregor och Floyd Mayweather ha kommit överens om att mötas om deras lön endast var 10000 dollar vardera, snarare än de många miljoner som de garanterades? Mer allmänt, finns det verkligen någon som tvivlar på att tungviktsboxare skulle försvara sina titlar färre gånger om de inte tilläts behålla en betydande mängd pengar efter varje match?

Sportfans vet att det finns gott om exempel på superstjärnor som fattar karriärbeslut enbart “för pengarna”. Till exempel, 1972 lämnade NHL-legenden Bobby Hull Chicago Blackhawks (som hade kommit på första plats den föregående säsongen) för att gå med i nya World Hockey Association (WHA), efter att han skrutit med att han skulle göra det ”för en miljon dollar”. De synade hans bluff.

För ett liknande exempel, ta Herschel Walker. Han är utan tvekan den amerikanska college-fotbollens bästa running back genom tiderna, och ändå spelade han inledningsvis i United States Football League (USFL) – snarare än den mer berömda ligan NFL – trots att den var mycket mindre prestigefylld. Den uppenbara orsaken? USFL tillät honom att bli proffs ett år tidigare och välja sin stad och därmed kunde han maximera sin inkomst (inklusive reklamintäkter).

Som ett sista exempel, år 2001 gick Alex Rodriguez (”A-Rod”) från det väldigt framgångsrika laget Seattle Mariners till Texas Rangers, som låg allra sist. Varför skulle han fatta ett så till synes dumt beslut? Därför att han tecknade ett kontrakt på 252 miljoner dollar, som då var det högsta inom idrottshistorien.

Så det är sant att USAs toppidrottare inte slutar gå till gymmet på grund av lönetaket. Om de gjorde det skulle ligans ägare justera taket! Men idén att finansiella incitament slutar att spela någon roll när vi tittar på den professionella idrotten är absurd. Professionella idrottare svarar på löner precis som professionella advokater och kirurger. Även om de redan är rika kommer toppidrottare att överge sina fans och flytta till andra sidan landet – eller till och med över ett hav om de är födda i Europa – bara för att tjäna mer pengar.

En närmare titt på forskningsartiklarna

Avseende den forskning som Duflo och Banerjee citerar är det ironiskt att dessa artiklar publicerades i ett kontext som visar att incitament faktiskt spelar roll; det räcker med att ögna igenom dem för att se hur deras författare hänvisar till befintliga artiklar.

Men några av de studier som Duflo och Banerjee citerar misslyckas till och med i sig själva att bevisa det som de vill få dem att bevisa. Låt mig i hastigt fokusera på två.

Vi börjar med studien av Cherokee-stammen som fick en skänk från ovan i form av kasinointäkter, som uppenbarligen inte hade någon effekt på arbetskraftsutbudet. Här är den relevanta tabellen som rapporterar resultaten:

Duflo och Banerjee vill att vi ska fokusera på det faktum att rätten till kasinoutbetalningar inte hade något statistiskt signifikant inflytande på folks beslut om att arbeta, varken för stammens mammor eller pappor; det är därför det inte finns några asterisker längs den översta raden.

Tabellen rapporterar dock också att en mammas ålder, och förekomsten av småbarn inte heller hade någon statistiskt signifikant inverkan på huruvida mamman arbetade. Låter det rimligt? Påstår vi nu att både finansiella incitament och familjedemografi helt saknar inverkan på viljan att arbeta? Jag tvivlar, och hävdar att något måste vara fel med forskningsmetodiken, kanske har det endast att göra med ett otillräckligt stort urval.

Fallet med Alaska bevisar motsatsen till det som påstås

Ändå har jag sparat det bästa till sist. Kommer ni ihåg vad Duflo och Banerjee sa om Alaska? Att folk ”inte slappar om de garanteras en inkomst: Alaska Permanent Fund, som sedan 1982 har delat ut en årlig utdelning på cirka 5 000 dollar per hushåll, har inte haft någon negativ inverkan på sysselsättningsgraden”. Detta stycke i New York Times följs av nedanstående diagram:

Nu till det roliga: Du kan använda samma diagram för att dra slutsatsen att utdelningen minskade arbetskraftsutbudet!

Specifikt visar diagrammet till vänster endast hur många personer (i procent av befolkningen) som har ett jobb. Det är allt. Detta förändrades inte på grund av utdelningen.  Det betyder att när människor i Alaska började få (motsvarande) cirka 5 000 dollar per år i utdelning, lämnade de inte arbetsmarknaden helt och hållet.

Diagrammet till höger visar dock att andelen arbetare i Alaska som arbetade deltid ökade stort. Otroligt nog tolkar författarna detta som bevis på Keynesianska jämviktseffekter på efterfrågesidan. Men en rimligare tolkning är denna: När folk får 5 000 dollar i årlig utdelning från staten minskar några av dem sina arbetade timmar.

Och om du går till originalartikeln som var källan till dessa diagram, upptäcker du snabbt att införandet av denna utdelning 1982 gick hand i hand (under hela perioden) med en minskning av antalet arbetade timmar i Alaska, relativt den kontrafaktiska kontrollgruppen (”Synthetic Alaska”), som skapats av viktning som placerats på andra stater:

Som författarna säger:

”I överensstämmelse med våra resultat gällande deltidsgraden beräknar vi en minskning av den intensiva marginalen, om än mindre än en timme per vecka”

De lägger också till,

”Dessutom kan vi inte utesluta en nolleffekt på timmar givet våra konfidensintervall”

Låt mig förklara detta för lekmän: Om Alaska-fonden hade minskat arbetskraftsutbudet på den extensiva marginalen, skulle det innebära att människor helt lämnade arbetsmarknaden. Men att minska arbetskraften på den intensiva marginalen betyder att de endast minskade antalet arbetade timmar.

När jag ser detta ställer jag mig onekligen följande fråga: Är detta verkligen ett förödande slag mot teorin om att finansiella incitament påverkar människors beteende? Regeringen i Alaska började betala människor den (moderna) motsvarigheten på cirka 5 000 dollar per år, och som svar minskade vissa sina arbetade timmar, även om det inte fick dem att helt och hållet sluta arbeta. Är inte detta exakt det resultat som de flesta skulle ha förväntat sig?

Oavsett om detta hade kunnat förutsägas eller inte, är det inte oerhört vilseledande att beskriva detta som ett bevis på att Alaska-utdelningen ”inte har haft någon negativ inverkan på sysselsättningen”? För att vara tydlig har författarna till ursprungsartikeln själva gjort en liknande beskrivning; sammanfattningen uppfanns inte av Duflo och Banerjee.

Slutsats

Det finns en växande skara högprofilerade ekonomer – inklusive de två Nobelpristagarna – som arbetar hårt för att försäkra folk om att stora höjningar av inkomst- och förmögenhetsskatter inte snedvrider arbetsmarknaden. Men en stor del av deras argument är mycket vilseledande för icke-ekonomer, som vanligtvis inte gör skillnader mellan sysselsättning på den intensiva kontra den extensiva marginalen. Vidare har idén om att ”incitament inte spelar någon roll” alla möjliga konsekvenser, men den används enbart till att motivera ökningar av statens ingrepp på marknaden.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *