Förord till Gulag-arkipelagen

Följande artikel är Jordan B. Petersons förord till den nya upplagan av The Gulag Archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn.

När vi väl har tagit till orda är det därefter omöjligt att vända sig bort: En författare är inte en opartisk domare över sina landsmän och samtida medborgare; han är en medbrottsling till allt det onda som begås i sitt land eller av sitt folk. Och om stridsvagnar från hans fosterland har blodat ner trottoaren i en utländsk huvudstad har rostfärgade fläckar för evigt stänkt ner författarens ansikte. Och om en vän som litar på dig stryps i sömnen en natt – bär författarens handflator repets blåmärken. Och om hans ungdomliga medmänniskor nonchalant förkunnar fördelarna med sedeslöshet framför ödmjukt slit, om de överlämnar sig själva till droger eller tar gisslan – då blandas även denna stank med författarens andedräkt. Är vi verkligen fräcka nog att hävda att vi inte kan stå till svars för nutidens ondska?…

Den vanliga modiga människans enkla handlande är: att inte delta i lögnen, att inte stödja falska handlingar! Hans regel är: Låt detta komma ut i världen och rentav råda över världen – men aldrig genom mig. Men författare och konstnärer har makt att göra mycket mer: att besegra lögnen! Ty i kampen mot lögnen har konsten alltid segrat och kommer alltid att segra! – uppenbart, ovedersägligt för alla! Mycket i världen kan lögnen motstå – men aldrig konsten.

Ett ord av sanning kommer att överträffa hela världen.

[Från Aleksandr Solzhenitsyns tal till Svenska Akademin då han tog emot Nobelpriset i litteratur.]


Först försvarar du ditt hemland mot nazisterna genom att tjäna ditt land som soldat på östfronten och två gånger bli dekorerad i den kriminellt dåligt förberedda sovjetiska röda armén. Sedan arresteras du, förödmjukas, får din militära rang tagen ifrån dig, anklagas för spridning av ”anti-sovjetisk propaganda” under den allomfattande Artikel 58, och förs till Moskvas ökända Lubyanka-fängelse. Där, genom ditt cellgaller, ser du ditt älskade land fira segern i Det stora patriotiska kriget. Sedan döms du, i din frånvaro, till åtta års straffarbete (men du kom lätt undan; kort därefter fick människor i din ställning en ”tia” – och sedan ett kvarts århundrade!). Men ödet är inte färdigt med dig ännu – inte på långa vägar. Du utvecklar dödlig cancer i lägret, uthärdar den exil som åläggs dig efter din fängelsevistelse, och är mycket nära att dö.

Trots allt håller du huvudet högt. Du vägrar att vända dig mot människan eller Gud, även om du har all anledning att göra det. Du skriver istället, hemligt, på natten och dokumenterar dina hemska upplevelser. Du skriver en personlig memoar – om en enda dag i arbetslägren – och, miraklernas mirakel! Molnen skingras! Solen bryter fram! Din bok publiceras, och dessutom i ditt eget land! Den hyllas, både nationellt och internationellt. Men himlen mörknar återigen och solen går i moln. Förtrycket kommer åter. Du blir (ännu en gång) en ”icke-person”. Den hemliga polisen – den fruktade KGB – beslagtar texten till din nästa bok. Den ser ändå dagens ljus; men bara i väst. Där växer ditt rykte utöver det vildaste av fantasier. Själva Nobelkommittén ger dig sin högsta litterära hyllning.

De blottade sovjetiska myndigheterna är rasande. De beordrar den hemliga polisen att förgifta dig. Du är (återigen) mycket nära att dö. Men du fortsätter att skriva: driven, ensam, outhärdligt inspirerad. Din bok Gulagarkipelagen dokumenterar den absoluta och fullständiga korruptionen av din stats, ditt imperiums, dina ledares, och dina egna, trossatser och doktriner. Och även den publiceras! Inte i ditt eget land, utan i väst – än en gång – från kopior som med livet som insats smugglats över gränsen. Och din bok slår med enastående och fruktansvärd kraft in i den fortfarande naiva och oförberedda litterära och intellektuella världen. Du förvisas från Sovjetunionen, ditt medborgarskap tas ifrån dig, du tvingas att ta hemvist i ett samhälle som tycks för dig både konstigt och, på sitt eget sätt, motståndskraftigt mot dina profetiska ord. Men kraften i dina berättelser och din moraliska styrka förstör alla återstående anspråk på etisk och filosofisk trovärdighet som fortfarande förs fram av dem som försvarar det kollektivistiska systemet som gav upphov till allt det du bevittnat.

Åren går, men sett ur historiens perspektiv inte särskilt många. Och vad händer sen? Ett nytt mirakel! Sovjetunionen kollapsar! Du återvänder hem. Ditt medborgarskap återställs. Du skriver och talar i ditt återvunna hemland tills döden tar dig, 2008. Ett år senare anses Gulagarkipelagen vara obligatorisk läsning av dem som utformar den nationella läroplanen i ditt hemland. Din omöjliga seger är nu fullständig.

De tre volymerna av Gulag-arkipelagen – ett kontinuerligt, långt skrik av upprördhet – är paradoxalt nog, lysande, bittra, tvivlande och genomsyrade av vördnad: vördnad över styrkan som kännetecknar de bästa ibland oss, i de värsta av alla omständigheter. I denna monumentala text, som publicerades 1973, genomförde Aleksandr Solzhenitsyn ”ett försök till en konstnärlig studie” – en hybrid av journalistik, historia och biografi, till skillnad från allt som någonsin skrivits tidigare eller sedan dess. 1985 gav författaren sitt godkännande till Edward E. Ericson Jr:s förkortade version av Gulag-arkipelagen – publicerad på femtioårsdagen av originalets färdigställande – och sålde cirka trettio miljoner exemplar, på trettiofem språk. 

Mellan sidorna i Solzhenitsyns bok – bortsett från det fasansfulla dokumenterandet av alla de som dött och de vars liv förstörts – finns otaliga personliga berättelser som försiktigt bevarats, vilket gör tragedin av massförräderi, tortyr och död, inte bara till den statistik som Stalin så föraktfullt beskrev, utan den blir individuell, verklig och fruktansvärd.

Aleksandr Solzhenitsyn

Det är ett historiskt faktum att Gulagarkipelagen spelade en avgörande roll i Sovjetunionens fall.  Trots att det var ekonomiskt ohållbart, regerades på det mest korrumperade sätt som man kan tänka sig och förlitade sig på att medborgarna förslavades och bedrogs, lyckades det sovjetiska systemet halta vidare i alltför många decennier innan det hade skadats bortom all räddning.  De modiga fackföreningsledarna i Polen, påven Johannes Paulus II och den amerikanske presidenten Ronald Reagan, som bestämt hävdade att västerlandet stod inför ett ondskans imperium, spelade alla en roll i dess nederlag och kollaps. Det var emellertid Solzhenitsyns avslöjanden som gjorde det skamligt att försvara både den sovjetiska staten och själva tankesystemet som gjorde den sovjetiska staten till vad den var. Det var främst Solzhenitsyn som bevisade att de fruktansvärda övergreppen i kommunismens namn inte kunde skyllas på den sovjetiska ledningens korruption, den ”personlighetskult” som omringade Stalin, eller misslyckandet med att korrekt implementera Marxismens annars förträffliga och beundransvärda utopiska principer. Det var Solzhenitsyn som visade att de miljontals döda, och de många fler som fick sina liv förstörda, istället var en direkt konsekvens av den marxistiska filosofi (eller kanske bör vi säga den marxistiska teologi) som driver det kommunistiska systemet. Dolt i Karl Marx hypotetiskt egalitära och universalistiska doktriner fanns tillräckligt med hat, förbittring, avund och förnekelse av individuellt ansvar, för att kunna leda till någonting annat än gift och död när de väl manifesterades i världen.

För Marx var människan medlem av en klass, en ekonomisk klass, en grupp – det var i princip allt – och historien var ingenting annat än en kamp klasserna emellan. Hans beundrare betraktade (och fortsätter att betrakta) Marx lära som en lära full av medkänsla – den är moralisk per definition, dygdig via dekret:

”Betrakta arbetarklasserna, i allt deras förtryck, och arbeta frimodigt för att befria dem.”

Men hat kan mycket väl vara en starkare och mer övertygande drivkraft än kärlek. Följaktligen gick det på nolltid, efter den ryska revolutionen, för solidariteten med vanliga människan och det synbart lovvärda kravet på universell jämlikhet att blotta sin outtalade och mörknande skugga. Först kom det brutala anklagandet av ”klassfienden”. Sedan kom den ständigt svällande definitionen av denne fiende, tills varje enskild person i hela staten riskerade att fångas in i detta omättliga och slukande nät. Vilken blev domen över dem som ansågs skyldiga, avkunnad av dem som upphöjt sig själva till domare, jury och bödel? Nödvändigheten att fullständigt utrota förövarna, förtryckarna, fullständigt utan att något som helst hänsyn till reaktionära artigheter – som att en individ kan vara oskyldig.

Låt oss också notera att detta inte var resultatet av att den ursprungligen rena marxistiska läran korrumperades över tid, utan något som var uppenbart och närvarande redan från den sovjetiska statens början. Solzhenitsyn citerar till exempel Martin Latsis, som skrev för tidningen Röd Terror, den första november 1918:

”Vi kämpar inte mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Under förhöret är det inte nödvändigt att leta efter bevis som bevisar att de anklagade motsatte sig sovjeterna genom ord eller handling. Den första frågan du bör ställa honom är vilken klass han tillhör, vad är hans ursprung, hans utbildning och yrke. Dessa är de frågor som kommer att avgöra den anklagades öde. Detta är vad röd terror innebär.” 

Det är nödvändigt att tänka efter när du läser något sådant, att fundera länge och noga på vad som sägs. Det är till exempel nödvändigt att erkänna att författaren trodde att det skulle vara bättre att avrätta tiotusen potentiellt oskyldiga individer än att låta en enda giftig medlem av förtryckarklassen förbli fri. Det är lika nödvändigt att ställa sig frågan: Vem exakt tillhörde den där hypotetiska gruppen, ’borgerligheten’? Det är inte som om gränserna för en sådan kategori är självklara och enkla att se. De måste dras. Men exakt var ska de dras? Och ännu viktigare, vem eller vad ska dra dem? Om det är hat som drar linjerna, istället för kärlek, kommer de oundvikligen att dras så att de lägsta, mest ondskefulla, mest grymma och värdelösa av de tänkta linjedragarna kommer att känna sig rättfärdigade att utföra största möjliga ondska och producera största möjliga elände.

Medlemmar i borgerligheten? Bortom allt hopp! De måste givetvis avlägsnas. Vad ska vi göra med deras fruar? Deras barn? Till och med deras barnbarn? Kapa av deras huvuden också! Deras klassidentitet hade redan skadat dem bortom all räddning, och således var det etiskt försvarbart att avrätta dem. Så bekvämt att det mörkaste och mest förskräckliga av alla möjliga motiv kan ges den allra högsta moraliska statusen! Det är ett verkligt äktenskap mellan helvetet och himlen. Vilka värden, vilka filosofiska antaganden, var det som dominerade under sådana omständigheter? Var det en önskan om brödraskap, värdighet och frihet från behov? Inte alls – inte om vi ser på resultatet. Det var i stället, och alldeles uppenbarligen, ett mördande raseri tillhörandes hundratusentals bibliska Kain, som var och en ville tortera, förstöra och offra sin egen privata Abel. Det går inte att förklara alla lik på något annat sätt.

Vad är den mest insiktsfulla och bestående slutsats man kan dra från Solzhenitsyns ångestfyllda Gulag-berättelse? Först lär vi oss det som är obestridligt – det vi alla borde ha lärt oss vid det här laget men som vi ändå inte har lärt oss: att vänstern, likt högern, kan gå för långt; att vänstern i det förflutna har gått alltför långt. För det andra lär vi oss något som är mycket mer subtilt och svårt – hur och varför det går för långt. 

Vi lär oss, som Solzhenitsyn så insiktsfullt visar, att linjen mellan gott och ont skär genom varje människas hjärta. Vi lär oss också att vi alla, var och en av oss, samtidigt är både förtryckare och förtryckta. Därmed inser vi att tvillingkategorierna ”skyldig förtryckare” och ”rättvisesökande offer” kan göras oändligt inkluderande. Detta beror inte minst på att vi alla orättvist gynnas av (och är lika mycket offer för) vår Geworfenheit, vår godtyckliga placering i tidsflödet. Vi erhåller oförtjänt och något slumpmässigt ett privilegium från vår nyckfulla födelseort, våra ojämlikt fördelade talanger, etnicitet, ras, kultur och kön. Vi tillhör alla en grupp – någon grupp – som relativt sett höjts i status utan vår ansträngning. Detta är på något sätt sant längs någon dimension av gruppkategorin för alla individer, med undantag för den enskilt lägst stående av alla. Vid någon tid och på något sätt kan vi alltså med rätta ses som förtryckare och kan alla, på samma sätt, söka rättvisa eller hämnd som offer. Även om revolutionens initiativtagare i sina mest rena stunder hade drivits av en helig önskan att lyfta de förtrampade, var det inte likväl givet att de förr eller senare under revolutionens gång skulle ersättas av dem som främst motiverades av avund, hat och en önskan att förstöra?

Således upprättades den ständigt växande och oftast dödliga listan över klassfiender redan från kommunistrevolutionens allra första ögonblick. Den riktades först mot studenterna, de religiöst troende och socialisterna (under Stalin fortsatte det med de gamla revolutionärerna själva), och följdes snart därefter av förintelsen av de framgångsrika bönderna ”kulakerna”. Och denna förstörelsens aptit var inte av den typ som kunde mättas med förövarnas kroppar. Som Solzhenitsyn skriver,

”De brände ut hela bon, hela familjer, från början; och de övervakade nitiskt att inget av barnen – fjorton, tio, till och med sex år gamla – kom undan: alla var tvungna att gå ner samma väg, till samma gemensamma förstörelse.” 

Drivkraften var den uppfattade – till och med självupplevda – allomfattande skulden. Hur kan man annars förklara att hundratusentals eller kanske till och med miljontals informanter, anklagare, förrädare och oförlåtligt tysta observatörer så hastigt inställde sig i den röda terrorns tumult?

Således slutar läran om gruppidentitet oundvikligen alltid med att alla identifieras som klassfiender och förtryckare; med alla permanent befläckade av det borgerliga privilegiet, orättvist åtnjutandes de fördelar som har givits dem av historiens nycker; med alla åtalade, utan respit, för denna korruption och orättvisa. ”Ingen barmhärtighet för förtryckaren!” Och inget straff är för hårt för exploatören! Det går inte att sona sina brott eftersom det inte finns någon individuell skuld, inget individuellt ansvar och därför finns det inte heller något sätt att individuellt betala för det brott som utgörs av en slumpmässig födsel. Allt det djävulskap som kan åsamkas som en följd av en sådan anklagelse är den verkliga orsaken till anklagelsen. När alla är skyldiga är det enda rättvisa att alla straffas; när skulden omfattar själva världens misär, är endast dödsstraff tillräckligt.

Det vore mycket bättre – och mycket mer sannolikt kapabelt att bevara oss alla från metastaserande helveten – att rättframt erkänna: ”Jag har sannerligen kastas godtyckligt in i historien. Jag väljer därför frivilligt att ta ansvar för mina fördelar och bära mina nackdelars börda – precis som alla andra individer. Jag är moraliskt bunden att betala för mina fördelar med mitt ansvar. Jag är moraliskt bunden att acceptera mina nackdelar som det pris jag betalar för att existera. Jag kommer därför att sträva efter att inte bli bitter och sedan söka hämnd eftersom jag har färre fördelar och en större börda att bära än andra.”

Är det inte detta som är en, eller till och med den, väsentliga skillnaden mellan väst, med alla dess fel, och de brutala, fruktansvärda ”egalitära” system som skapas av den patologiska kommunistiska läran? De stora och goda skaparna av den amerikanska republiken var till exempel allt annat än utopiska. De tog full hänsyn till alla de outrotliga mänskliga bristerna. De hade blygsamma mål, härrörande från Englands grundligt försiktiga sedvanerätt. De strävade efter att skapa ett system som de korrumperade och okunniga dårar vi alla är inte kunde skada alltför allvarligt. Det är ödmjukhet. Det är att ha kunskap om det mänskliga maskineriet och de goda avsikternas begränsningar.

Men kommunisterna, de revolutionära? De siktade, storslaget och beundransvärt, åtminstone i teorin, mot en mycket mer himmelsk vision – och de började sin strävan med det hypotetiskt enkla och ack-så-moraliskt motiverade upprätthållandet av ekonomisk jämlikhet. Välstånd var dock inte så enkelt att skapa. De fattiga kunde inte bara bli rika. Men vad kunde göras med det välstånd som tillhörde dem som hade mer än den allra fattigaste fattiglappen, oavsett hur ynkligt ”mer” det faktiskt var? Det kunde ”omfördelas” – eller åtminstone förstöras. Det är ju också jämlikhet. Det är ett offer i himmelens namn på jorden. Men omfördelning var inte tillräckligt – med allt vad det innebar av stöld, förräderi och död. Blott ekonomisk ingenjörskonst var otillräckligt. Det som också framkom var en övergripande och verkligt totalitär önskan att omdana människan som sådan – en längtan efter att omstrukturera människan i den kommunistiska idéns avbild. Sovjeterna tillskrev sig själva denna gudomliga förmåga, denna transcendenta visdom – och med en orubblig tro på den fantastiska, men ständigt undflyende framtiden – och de torterade, stal, fängslade, ljög och förrådde, samtidigt som de maskerade sin stora ondska med dygd. Det var Solzhenitsyn och Gulagarkipelagen som slet av masken och avslöjade den enorma feghet, avund, bedrägeri, samt hat för individen och existensen själv, som dolde sig därunder.

Kannibaler och svältande, Holodomor (1932 – 1933)

Andra hade försökt sig på samma sak. Malcolm Muggeridge rapporterade om skräcken från ”dekulakisationen” – den tvingade kollektiviseringen av Ukrainas alltför nyligen framgångsrika bönder som föregick 1930-talets fruktansvärda hungersnöd. Under samma decennium, och under de följande åren, riskerade George Orwell sina ideologiska åtaganden och sitt rykte för att berätta för oss vad som verkligen hände i Sovjetunionen i jämlikhetens och brödraskapets namn. 

Det var emellertid Solzhenitsyn som verkligen skämde ut extremvänstern och tvingade dem under jord, där de sedan dess har ruttnat och planerat, och oförlåtligen misslyckats med att lära sig vad alla resonliga människor borde ha lärt sig från det katastrofala 1900-talet och dess egalitära utopism. Under deras inflytande gör vi idag, trots allt som hänt – nästan tre decennier sedan Berlinmurens fall och kommunismens uppenbara kollaps – allt vi kan för att glömma det som Solzhenitsyn så tydligt visade, till vår stora och välförtjänta fara. Varför läser inte alla våra barn Gulagarkipelagen i gymnasiet, som de gör nu i Ryssland? Varför känner inte våra lärare sig tvungna att läsa boken högt? Vann vi inte det kalla kriget? Blev inte högen av lik staplad tillräckligt hög? Hur hög måste den då vara?

Kambodja, Dödens fält.

Varför är det till exempel fortfarande acceptabelt att i fint sällskap bekänna trohet till kommunismen eller åtminstone uttrycka en beundran för Karl Marx och hans verk? Varför är det fortfarande acceptabelt att betrakta den marxistiska doktrinen som väsentligen korrekt i sin diagnos av det marknadsliberala västerlandets påstådda ondska; att fortfarande betrakta den läran som ”progressiv” och passande för den medkännande och rätt tänkande människan? 25 miljoner döda genom inrikes förtryck i Sovjetunionen (enligt The Black Book of Communism). Sextio miljoner döda i Maos Kina (och en alltför trolig återgång till ett autokratiskt förtryck i det landet inom en snar framtid). Kambodjas fruktansvärda Dödens Fält, med sina två miljoner lik. Kuba, där människor till och med nu kämpar för att få tillgång till mat. Venezuela, där det nu har gjorts olagligt att säga att barn som dör på sjukhus har dött av svält.

Inget politiskt experiment har någonsin testats så vitt, med så många olika människor, i så många olika länder, med så olika historier, och misslyckats så totalt och katastrofalt. 

Är det bara okunnighet (om än av det allra mest oförlåtliga slaget) som gör det möjligt för dagens marxister att fortsätta uttrycka sin trohet – att hävda att det har med medkänsla och omsorg att göra? Eller har det istället att göra med ett närapå oändligt avund mot de framgångsrika? Eller kanske ett hat gentemot mänskligheten själv? Hur mycket mer bevis behöver vi? Varför vägrar vi fortfarande att se sanningen?

Kanske är vi inte är tillräckligt sofistikerade. Vi kanske helt enkelt är oförmögna att förstå. Kanske är vår tendens till medkänsla så enormt nödvändig i våra intima relationer, familj och vänner, att vi inte kan förstå dess begränsningar, dess oförmåga att appliceras i ett bredare kontext, och dess benägenhet att mutera till ett hat mot förtryckaren snarare än solidaritet med de förtryckta.

Kanske kan vi inte förstå den utopiska visionens begränsningar och faror på grund av vårt behov att fundera över och sträva efter en bättre morgondag. Vi verkar till exempel inte kunna förstå att att hypotesen om ett tillstånd av framtida perfektion – till exempel ett verkligt jämlikt och permanent brödraskap människor emellan – kan användas för att rättfärdiga vad som helst. Det rena och himmelska målet gör alla tänkbara medel inte bara acceptabla utan moraliskt nödvändiga. Inget pris är för högt i strävandet efter den ultimata utopin. Det är särskilt sant om det är någon annan som förväntas betala. 

Givetvis är det så att vi kräver en framtid att orientera oss efter – något som psykologiskt sett ger mening till våra liv. Det är av den anledningen vi ser samma behov uttryckt kollektivt, i mycket större skala, i den judeo-kristna visionen om det förlovade landet och himmelriket på jorden. Och det är också uppenbart att uppoffringar krävs för att nå det önskade målet. Detta är upptäckten av själva framtiden: nödvändigheten att avstå från omedelbar tillfredsställelse i nuet, att vänta, att förhandla med ödet så att framtiden kan bli bättre; sammankopplat med nödvändigheten att släppa taget, att bränna, att skilja agnarna från vetet, och att offra det som för närvarande är ovärdigt så att morgondagen kan bli bättre än i dag. Men gränser måste placeras kring vem eller vad som bedöms vara umbärligt.

Och det är just nödvändigheten av oändliga offer som utgör den utopiska visionens fruktansvärda motpart. ”Himlen är värt vilket pris som helst!” – men vem betalar? 

Kristendomen löste problemet genom att insistera på självuppoffring; den insisterade på att världens lidande och ondska är varje individs ansvar; den insisterade på att var och en av oss offrar det som är ovärdigt och onödigt och förbittrat och dödligt i våra karaktärer (trots smärtan som ett sådant offer innebär) så att vi kan stappla oss ordentligt uppåt i livet, bärandes våra frivilligt axlade existentiella bördor.

Det var och är dock de materialistiska utopisternas uppfattning att någon annan ska offras så att himlen kan uppnås; någon förövare eller förtryckare eller medlem av en privilegierad grupp. En cyniker kan följaktligen förlåtas följande fråga: ”Är det verkligen Guds rike som är målet? Eller är det verkliga målet en önskan att offra allt och alla på ett brinnande bål? Är hypotesen om människans kommande brödraskap blott en täckmantel?” Kanske är det just skräcken som är poängen och inte utopin. Det är långt ifrån uppenbart i sådana situationer att förstå vad som är häst och vad som är vagn. Det är just efter dödandet av 100 miljoner eller fler människor som sådana mörka frågor måste ställas. Och vi bör också notera att den utopiska visionen, nödvändigtvis klädd i medkänsla, är en frestelse som är synnerligen svår att motstå, och som därför särskilt subtilt och lömskt kan användas för att rättfärdiga förödelse.

Här är några tankar – nej, fakta. Alla nutida samhällssystem skapar ojämlikhet, och alla samhällssystem har gjort det sedan tidernas början. De fattiga har alltid varit med oss – och de kommer alltid att vara med oss. Analyser av innehållet i enskilda stenåldersgravar visar att det även i vårt avlägsna förflutna existerade en stor variation i fördelningen av förmåga, privilegium och rikedom. De mer framstående av våra förfäder begravdes med stora ägodelar, massvis av ädelmetaller, vapen, smycken och kläder. Majoriteten kämpade sig dock genom livet och begravdes inte med någonting alls. 

Det är ojämlikheten som är järnlagen, även bland djur, som konkurrerar hårt om territorium och reproduktion – även bland växter, och städer – till och med bland de himmelska ljus som lyser upp kosmos, där en minoritet privilegierade och förtryckande himlakroppar innehåller massan av tusentals, miljoner eller till och med miljarder genomsnittliga, lottlösa planeter. 

I jämlikheten finner vi det djupaste av alla problem, inbyggt i själva verklighetens struktur, och det kommer inte att lösas genom en övermodig, ideologiskt motiverad omdaning av det fåtal fria, stabila och produktiva demokratierna i världen. De enda system som har skapat ett uns av välstånd, tillsammans med den oundvikliga ojämlikheten och dess tillhörande lidande, är de som utvecklats i väst och som har sina rötter i den judeo-kristna traditionen; just det system som främst betonar individens väsentliga värdighet, gudomlighet och yttersta ansvar. 

Följaktligen kommer alla försök att förklara existensen av ojämlikhet som resultatet av de produktiva institutioner som vi så nyligen har lyckats skapa och skydda, i det som fortfarande korrekt anses vara den fria världen, att göra det svårare för dem som är allra svagast och mest utsatta. De radikaler som misstar Västerlandets verksamhet för förtryck av de nedtrampade gör därför ingenting för att hjälpa dem som de hävdar att de vill hjälpa, utan de åsamkar dem snarare mycket skada. Deras påstående att de drivs av ren medkänsla måste därför betraktas med djupaste misstro – inte minst av de som vågar göra sådana påståenden själva.

Den utopiska visionens faror har blottlagts, även om orsakerna till att dessa faror finns ännu inte fullständigt har formulerats på ett acceptabelt sätt. Om det nu någonsin fanns någon ursäkt för att vara en marxist 1917 (och både Dostojevskij och Nietzsche profeterade väl innan dess att den Marxistiska läran skulle leda raka vägen till helvetet), finns det absolut och till slut ingen ursäkt nu.

Att vi vet detta har vi främst Aleksandr Solzhenitsyn och Gulagarkipelagen att tacka för. Tack gode Gud för hans ilska, mod och outsläckliga törst efter rättvisa och sanning. 

Det var Solzhenitsyn som varnade oss för att sovjetstatens katastrofer var oupplösligt och kausalt sammankopplade med den marxistiska utopiska visionens bedrägligheter. 

Det var Solzhenitsyn som noggrant dokumenterade priset, som betalades med lidande, för det fruktansvärda kommunistiska experimentet och som ur det lidandet destillerade den visdom som vi alla måste ta till oss för att undvika en sådan katastrof i framtiden. 

Från hans skrivande kanske vi kan ta med oss den ödmjukhet som skulle göra det möjligt för oss att förstå att det inte räcker med goda avsikter för att göra oss till goda män och kvinnor. Vi kanske kunde förstå att sådana avsikter istället alltför ofta är en följd av vår oförlåtliga historiska okunnighet, vår fullständiga och avsiktliga blindhet och vår glupska, men dolda, aptit för hämnd, terror och förstörelse. Vi kanske kunde komma ihåg och lära oss från de outhärdliga prövningar som uthärdades av alla de som pressades genom den marxistiska ideologins kollektivistiska maskineri. Kanske kan vi i dessa minnen och lärdomar finna den visdom som krävs för att ta ett personligt ansvar för det lidande och den ondska som fortfarande så fruktansvärt och oförlåtligt kännetecknar världen. 

Av denna ryska författares litterära och moraliska geni har vi har givits en möjlighet att ödmjukt förändra oss själva. Vi borde alla be högst andäktigt till vilken gudom som än leder oss, vare sig implicit eller uttryckligen, för en önskan och vilja att lära oss av det vi har erbjudits. 

Må Gud själv för evigt vägra att förlåta oss om vi förblir hårdnackade, ovarsamma och oförändrade i efterdyningarna av en sådan blodsutgjutelse, tortyr och ångest.


Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Dela för frihetens skull

2 reaktioner på ”Förord till Gulag-arkipelagen”

  1. Profilbild

    Naturen har ju liksom redan placerat oss i en spelplan och laddat oss med mjukvara att överleva. Vi är vana vid att äta eller ätas.

    Att införa ett system där strävandet upphör är ju väldigt lockande. Tänk att bli fri från lidandet att hålla sig vid liv?

    Jag tror det är ett misstag med dagens identitetspolitik att beväpna alla medborgare med kraftfulla vapen så att varje individ kan utplåna en annan. Liten minoritet vinner över majoriteten eller liten fisk dödar en stor fisk. Att vinna verkar ha fått för hög status. Att svag är god och stark är ond. Man verkar inte ha tänkt igenom vad som händer sedan. Allt verkar vara ett underifrån perspektiv där man upphävt alla naturlagar.

    Att en dag varje person får en personlig atombomb som man kan avfyra när man känner orättvisa.

    Även med kraftfulla vapen kan man ju inte trolla bort behovet av att förhandla och att även acceptera att inte alltid vinna.

    Hur man ordnar bra förhållanden och alla finner sig till rätta är inte svårare än att vara på en arbetsplats: Alla har inte lika kläder och kan inte exakt samma sak lika bra. Ändå accepterar vi att helheten fungerar och vi tillåter att någon får sitta i möten och att några kollar varför säkringen gått så man får ljuset tillbaka och kan surfa vidare och dricka kaffe.

  2. Profilbild

    Joakim. En alldeles förträfflig översättning som vanligt av ett stycke som beskriver ett av världens mest viktiga literära verk.
    Tyvärr är det så att de allra flesta inte har tålamod att läsa boken vilket är den dystra sanningen.
    Här finns i alla fall ett litet klipp som beskriver, utan några som helst krusiduller, hur vilsekomna, hjärntvättade neo marxister bör betraktas av oss andra. Men läs boken också.
    https://www.youtube.com/watch?v=8p2QfjaSIUo&list=LLhf-LUB-pl4zFjlQd4zObbg&index=13&t=0s

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *