Socialismen håller Afrika fattigt

Det är en utbredd, och likväl felaktig, tro att socialismen är det system som är allra bäst lämpat att öka afrikanernas levnadsstandard.  Än värre har det missvisande påståtts att socialismen är förenlig med den afrikanska kulturen eftersom den afrikanska kulturen i grunden är kollektivistisk. Ett faktum förblir emellertid obestridligt: var socialismen än har prövats har den misslyckats, och de afrikanska länder som har experimenterat med socialismen är inte ett undantag.

Det är ett obestridligt faktum att Afrika har den lägsta levnadsstandarden av alla kontinenter utöver Antarktis. Anledningen till att levnadsstandarden i majoriteten av afrikanska länder är så låg jämfört med resten av världen beror på att socialismen har utarmat den afrikanska kontinenten. 

I början av den post-koloniala eran på 1960-talet omfamnade många afrikanska länder – som Tanzania, Angola, Mali, Etiopien, Ghana, Moçambique, Egypten, Senegal, Guinea, Kongo och många fler – socialismen som sitt ekonomiska och politiska system. De länder som omfamnade socialismen hade det betydligt värre ställt under 1980-talet. 

Till exempel var Tanzania en av de snabbast växande ekonomierna i Östafrika tills Julius Nyerere implementerade ”Ujamaa”, vilket betyder socialism och brödraskap på Swahili. Innan Ujamaa genomfördes hade Tanzania en liknande BNP som Sydkorea. Efter införandet av Ujamaa stannade föga överraskande den ekonomiska tillväxten helt av. Kollektiviseringspolitiken utarmade det tanzaniska folket. Livsmedelsproduktionen minskade och landets ekonomi led. Denna produktivitetsminskning har gjort Tanzania till ett av de fattigaste länderna på kontinenten. 

I Ghana, under ledning av Kwame Nkrumah, som var en av de främsta afrikanska politiska ledarna under den post-koloniala eran, implementerades socialismen också som landets ekonomiska system. Socialismen, som en del i Nkrumahs sjuåriga inrikespolitiska utvecklingsplan, skulle drivas mot ”ett fullständigt statligt ägande av ekonomin”. En förvirrande mängd lagstiftande kontroller och förordningar infördes på import, kapitalöverföringar, industri, minimilöner, fackföreningarnas rättigheter och befogenheter, priser, hyror och räntor . Privata företag beslagtogs och nationaliserades. Resultatet var inget att förvånas över.  Resurserna förvaltades illa, inflationen steg och Ghanas ekonomi stagnerade.

Även Zimbabwe har lidit av socialismen under Mugabes styre. Mugabe kollektiviserade produktionsmedlen i slutet av 1980-talet när han blev Zimbabwes ledare. En skenande korruption, enorma budgetunderskott och ett missbruk av resurser har förstört ekonomin, samt skapat hyperinflation, 60 procent arbetslöshet och en desperat brist på en stabil valuta. 

Dessa exempel visar tydligt hur socialismen förstörde dessa ekonomier tills en marknadsekonomi till viss grad återupprättades.

Men frågan kvarstår dock: varför trodde afrikaner så starkt på socialismen och omfamnade den under 1960-talet? I Afrika presenterades socialismen som en anti-kolonial och anti-imperialistisk ideologi, medan kapitalismen uppfattades som förtryckarens, kolonisatörens, och profitens ideologi. 

Afrikaner har en stark tro på socialismen eftersom de tror att socialismen är förenlig med den afrikanska kulturen, eftersom den afrikanska kulturen är en kollektivistisk kultur. Afrikansk kultur värderar gruppen över individen. Den värdesätter att man delar med sig, visar solidaritet och är altruistisk. Naturligtvis är alla dessa moraliska dygder väl menade, men de spelar ingen väsentlig roll i att förbättra människors levnadsstandard. Det som förbättrar människors levnadsstandard är förmågan att behålla sin privata egendom, att frivilligt kunna byta det vi äger med varandra för att skapa kapital. 

Vissa afrikanska länder under den postkoloniala eran motstod den socialistiska frestelsen; särskilt länder som Elfenbenskusten, Kenya och Sydafrika.

Till exempel var Elfenbenskusten på 1960- och 1970-talet det mest ekonomiskt avancerade landet i Västafrika. Medan dess grannar omfamnade socialismen valde Elfenbenskusten en marknadsekonomi. Trots att de hade en auktoritär politisk regim, vilket alla afrikanska länder under den tiden hade, var det ivorianska folket likväl ekonomiskt fria. De hade friheten att skapa företag och utvidga sin privata egendom. Från 1960 till 1979 växte BNP i Elfenbenskusten med 8,1 procent per år, vilket innebar att folks genomsnittsinkomst ökade från 595 dollar till 1114 dollar. Elfenbenskustens ekonomiska expansion under den perioden kallades ”Det ivorianska miraklet ” eftersom landet exporterade jordbruksvaror till sina grannländer som led brist på livsmedelsproduktion på grund av deras socialistiska politik. Det ivorianska miraklet gjorde Elfenbenskusten till den mest välmående nationen i Västafrika mellan 1960 och 1980.

Vad afrikaner har misslyckats med att förstå är att kapitalismen och den fria marknaden inte alls är något som är inneboende i den västerländska kulturen. De är något som är inneboende i människans natur oavsett ras, etnicitet eller lokal kultur. Socialismen har misslyckats i Afrika eftersom den alltid misslyckas, oavsett om det rör sig om Östeuropa, Indien, Kina eller Sydamerika. 

Även om Afrika kulturellt sett är kollektivistiskt, är det viktigt att förstå att en grupp är en samling individer, där varje individ inom gruppen drivs av en strävan att uppnå sina egna mål. Att sträva efter egna intressen är något inneboende mänskligt, och ingen central myndighet kan förändra detta. Trots den afrikanska kulturens kollektivistiska natur är den afrikanska kulturen inte undantagen lagen om människans natur. 

Att försöka få människan att göra något som inte är i harmoni med människans natur, kommer oundvikligen att misslyckas.  

Det är därför socialismen alltid misslyckas, oavsett var i världen vi hittar den.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

6 kommentarer till ”Socialismen håller Afrika fattigt

  • I vilket system är det bäst att vara fattig? I ett kapitalistiskt eller ett socialistiskt?

    Det ingår inte bara i människans natur att sträva efter mål för sig själv utan även att hjälpa andra. Den som lär sig något, vill lära andra samma sak. De som blir framgångsrika vill även att andra ska bli framgångsrika.

    Socialister vill inte hjälpa andra. De vill bara klappa andra på huvudet. Förmodligen är det något genetiskt fel på dem.

  • Jag tycker att man i Tanzania ska veta hur landet ligger. Om Sverige får bestämma över Tanzania så tycker jag att Sverige ska låta landets innevånare ta del av fakta rörande landet och sedan låta innevånarna styra sitt land – utan påverkan från Sverige.

  • Helt riktigt att vänsterpolitik leder till hämmad tillväxt och missbruk av resurser.
    Det går också att hitta en trovärdig kausal förklaring till varför det blir så.
    Jag känner inte till någon framgångsrikt implementation av vänsterpolitik. Bara misslyckanden.

    Pratet om att socialism skulle passa den afrikanska kulturen ser jag mer som blinda försök till rättfärdiganden. Precis som vänstermänniskor i Sverige försöker rättfärdiga vänsterpolitik på alla möjliga och omöjliga sätt.

    I grunden hamnar folk i vänsterpolitik pga:
    * missunnsamhet. Man tål inte att andra har ”framgång” och kan ackumulera mer tillgångar. Då vill man antingen ha en stat som plundrar dessa individer eller förbud mot privat näringsverksamhet.

    * girighet. Man ser sig som nettomottagare av överhetens plundringar. Det är detta som är det tunga skälet till att folk röstar på vänsterpartier i Sverige. Så som V, SD och S. Med skicklig retorik så kan partiledningarna för dessa partier samla en majoritet väljare. Denna majoritet kommer att uppfatta det som att bara dessa partier får regera så kommer de (väljarna) att vinna. Kortsiktigt då. Men få tänker långsiktigt.

    Dessa två känslor är synnerligen fundamentala hos människan. Därför är det tämligen hopplöst för ett parti som KLP att få speciellt mycket framgångar.

    Det är också på grund av detta som Europeiska länder är mer eller mindre kommunistiska och därför som tillväxten är skral.

    Det som eventuellt skulle kunna få en väljare som ser sig som nettovinnare på kort sikt att rösta på något som KLP är om denne kan övertygas om att denne får det ännu bättre på sikt och att personen kan tänka och agera långsiktigt.

    Borgerliga partier i Sverige måste ställa sig långt till vänster för att få några röster alls. Ställa sig i vänsterfållan och hoppas få ihop majoritet. Och då kan de avsocialisera lite och flytta landet lite högerut.

    Allaiansen lyckades i 8 år. Och vi är väl här alla tacksamma för den avsocialisering och tillväxt de lyckade åstadkomma. Eller hur?

    • ”Pratet om att socialism skulle passa den afrikanska kulturen ser jag mer som blinda försök till rättfärdiganden. Precis som vänstermänniskor i Sverige försöker rättfärdiga vänsterpolitik på alla möjliga och omöjliga sätt.”

      Afrika består av flera olika länder med olika kulturer. Tittar man närmare på dessa kulturer ser man klart och tydligt att många (om de flesta) är mer i linje med den libertarianska läran. Prakt ex på detta är Igbo-befolkningen i Nigeria som anses vara extraordinär i flera bemärkelser. Kulturen är allt annat egalitarisk/socialistisk. Där förespråkas individualitet, fria marknader etc. Principer som inte förknippas med socialism.

      George Ayitteh (afrikansk bakgrund) som är professor i ekonomi i USA har skrivit flertal böcker där han skjuter hål på bilden av Afrika som en kontinent vars traditioner och kulturer är lämpade för socialism.

      https://www.youtube.com/watch?v=Lm3Ohd1P0H4

      Värt att lyssna på

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *