Varför österrikiska ekonomer ofta är libertarianer

[Från introduktionen till Classical Liberalism and the Austrian School.]

I en bemärkelse kan man säga att ekonomisk teori som sådan, analytisk ekonomi, förespråkar den fria marknaden.  Som Hayek (1933) skrev, om 1800-talets attacker mot den ekonomiska vetenskapen,

Förekomsten av ett resonemang som avrådde människor från att följa sina första impulsiva reaktioner, och som tvingade dem att balansera indirekta effekter, som enbart kunde ses genom att använda intellektet, mot de intensiva känslor som orsakas av direkta observationer av konkret lidande skapade, då som nu, en intensiv förbittring. (Sid. 125)

Österrikisk ekonomi har emellertid varit så ofta och så nära knuten till liberalismen att det är rimligt att söka kopplingen även i dess ekonomiska teorier.

Den oavbrutna teoretiska attacken på socialismens möjlighet till rationell ekonomisk planering som påbörjades av Mises och som sedan leddes av honom och Hayek, har utan tvekan spelat en viktig roll – och med rätta – i sammankopplingen med den liberala läran. Under de följande decennierna tenderade ekonomernas gemensamma uppfattning – det vill säga att Mises och Hayek hade besegrats av sina socialistiska motståndare – att bekräfta uppfattning av att den österrikiska positionen i allmänhet var föråldrad och överflödig.

Nyligen utgivna verk, av Lavoie 1985, Boettke 1990, och Steele 1992, liksom vissa välkända världshändelser, har dock resulterat i att den tidigare domen i debatten har omkullkastats.  I själva verket har denna tankerevolution fått en österrikisk ekonom att utbrista att ”det är sannerligen skandalöst att observera att decenniers förlöjligande av Mises ”omöjlighetstes” [om rationell planering under socialism] givit vika för en plötslig uppskattning av hans åsikter, som om de hade varit en del av den konventionella visdomen hela tiden” (Boehm 1990, s. 231).

En omfattande kritik av marknadsekonomin, från åtminstone Sismondis och följeslagarna till Saint-Simons dagar, har varit att den ger upphov till konjunkturcykeln. I skarp kontrast till detta beskriver den österrikiska teorin om konjunkturcykeln, som har sitt ursprung i Mises och som vidareutvecklats av Hayek och andra (se t.ex. Mises 1949, s. 547–583), den som ett resultat av en kreditutvidgning som systematiskt snedvrider de signaler som annars skulle göra det möjligt för marknaden att fungera smidigt.

Som Rothbard säger (1963, s. 35), ”Den obehindrade marknaden säkerställer att en kompletterande kapitalstruktur utvecklas i harmoni; bankkreditutvidgning skadar marknaden och förstör de processer som ger upphov till en balanserad struktur”. Eftersom kreditutvidgning möjliggörs via statliga åtgärder kan konjunkturcykeln – som är långt ifrån en naturlig följd av den fria marknaden och ett slagkraftigt argument mot den – i slutändan spåras till staten, särskilt i centralbankernas tidsålder (Rothbard 1962, volym 2, s. 871–874, 1963, s. 25–33).

Österrikiska ekonomiska teorier stöder också liberalismen på andra sätt. Analysen av marknaden som en process utesluter vissa saker som kännetecknar interventionism eller socialism, till exempel idén att alla individers och företags totala inkomst inom vissa nationella gränser är en sorts ”nationell tårta” som kan delas upp när och hur som helst. Uppfattningen om marknaden som en process hjälper också till att förklara kapitalismens inneboende sociala skillnader. Som Mises uttryckte det (1949),

Marknadens urvalsprocess sätts igång av marknadssamhällets alla medlemmars samlade insats… Ur denna strävan uppkommer inte bara prisstrukturen utan även samhällsstrukturen, alltså tilldelningen av specifika uppgifter till olika individer. Marknaden gör rika människor fattiga, avgör vem som ska styra de stora anläggningarna och vem som ska skrubba golven; den bestämmer hur många som ska jobba i koppargruvorna och hur många som ska spela i symfoniorkestrarna. Inget av dessa beslut är slutliga, utan prövas ständigt och kan upphävas varje dag. (Sid. 308)

Ett annat österrikiskt begrepp, priser som information, motverkar även det interventionism. Streissler påpekar (1988, s. 195) att Mises, som bygger vidare på Wieser, attackerade interventionismen eftersom den förstör ”mekanismen för skapandet och spridandet av information om ekonomiskt relevanta omständigheter, dvs marknadsprissättning”, och därmed hindrar ekonomisk effektivitet.

Kirzners studier av de ”existentiella” villkoren för deltagare i marknadsprocessen ger kanske även de en nära koppling till den liberala läran. Enligt Kirzner (1992a)

För vetenskapen om mänskligt handlande är frihet den omständighet som tillåter och inspirerar marknadsaktörerna att bli medvetna om fördelaktiga (eller andra) förändringar i deras omständigheter…. En förståelse av Misesiansk ekonomi tillåter oss således direkt att se hur den ofelbart visar den sociala nyttan av politiska institutioner som garanterar individuell frihet och ett skydd av individuella rättigheter till liv och egendom. (Sid. 248)

Troligen har den tydligaste och mest övertygande grunden för att identifiera österrikisk ekonomi med den fria marknaden att göra med den allmänna uppfattningen om det ekonomiska livet som österrikarna la fram, och som hade sin början i Menger. Som Hayek (1973) skrev,

Det var denna utvidgning, att en varas värde härleddes från dess nytta, från fallet med en given mängd konsumentvaror till det allmänna argumentet gällande alla varor, inklusive produktionsfaktorerna, som var Mengers främsta bidrag. (Sid. 7)

Detta var ett synsätt som alla grundarna delade. Kauder (1957, s. 418) noterade att ”för Wieser, Menger och särskilt för Böhm-Bawerk är konsumenternas behov både början och slutet på den kausala kedjan. Det ekonomiska handlandets orsak och verkan är identiska”.

Enligt Kirzner (1990) var det denna idé som förklarade varför österrikisk ekonomi, trots grundarnas specifika politiska åsikter, uppfattades som den fria marknadens ekonomi. Grundarna verk

uttryckte en förståelse för marknaden som i sig själv föreslog en mer radikal uppskattning av den fria marknaden än de tidiga österrikarna själva visade. Vi antar att det är denna senare omständighet som kan hjälpa till att förklara hur ekonomihistoriker, när senare österrikiska ekonomer landade i ännu mer radikala laissez-faire-positioner, såg det som en naturlig följd av en österrikisk tradition som kunde spåras hela vägen tillbaka till dess grundare. (s. 93, betoning i original)

Således stöder Kirzner implicit den ståndpunkt Mises upprätthöll i sitt svar till F.X. Weiss (se avsnitt IX). Det som spelar roll är inte de första österrikarnas historiska och personliga politiska åsikter, utan den ”övergripande ekonomiska vision” som var ny i Menger och som delades av hans efterträdare. Marknadsekonomin sågs som

ett system som fullständigt och oberoende drivs av konsumenternas val och värderingar – med dessa värderingar överförda ”uppåt” till ”varor av högre ordningen”, vilket bestämmer hur dessa knappa högre ordningar allokeras mellan industrier och hur de värderas och ersätts som en del av en enda konsumentstyrd process. (Kirzner 1990, s. 99)

Till skillnad från de klassiska ekonomerna, som såg det kapitalistiska systemet som producerandes den största möjliga mängden materiella varor, var Mengers åsikt att det var ”ett mönster av ekonomisk styrning som utövades av konsumenternas preferenser ” (1990, s. 99, betoning i original). (Senare myntade WH Hutt uttrycket ”konsumentens suveränitet” för att beskriva denna situation.) Som Kirzner påpekade, ”det var denna Mengerianska insikt som gav näring åt Mises livslånga attack mot socialismens och interventionismens missförstånd av marknadsekonomin” (1990, s. 100).

Och det kan tilläggas, det var denna insikt som skrämde slag på marxisterna.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *