Hur jag blev anarkist

I. Lagens majestät
II. Ädla och absurda reformatorer
III. Att avskaffa eller monopolisera brott?
IV. Den rådande cynismen
V. Statens anomalier
VI. En professionell klass kriminella
VII. Statens ursprung
VIII. Efter revolutionen, Napoleon!

I. Lagens majestät

Albert Jay Nock

En morgon när jag var sju år gammal och lekte framför vårt hus i utkanten av Brooklyn, stannade en polis bredvid mig och vi pratades vid ett litet tag. Han var en vänlig man, skandinaviskt blond och med trevliga blå ögon, och jag gillade honom direkt. Han beseglade vår bekantskap med att berätta en historia som jag tyckte var oerhört rolig. Jag skrattade åt den vid flera tillfällen under hela dagen. Jag kommer inte ihåg vad det var som gjorde den så rolig men den handlade om hur några gäss i vårt grannskap betedde sig. Han var den mest underhållande och förtjusande man som jag någonsin träffat, och jag berättade stolt för mina föräldrar om honom.

Vid detta tillfälle visste jag inte vad poliser var. Jag hade utan tvekan sett dem, men inte uppmärksammat dem. Efter att ha träffat detta praktexemplar ville jag naturligtvis ta reda på allt jag kunde om dem, så jag tog upp saken med vår kokerska. Hon berättade för mig att min nye vän representerade något som kallades lagen, att lagen var mycket bra och stor, och att alla borde följa och respektera den. Detta var rimligt; om det var så befann sig min beundransvärde vän på precis rätt plats och jag tänkte, om möjligt, ännu högre om honom.

Jag frågade var lagen kom från, och det förklarades för mig att män över hela landet samlades på det som kallades valdagen och valde vissa personer till att stifta lagen och andra för att se till att den följdes; och att summan av denna mekanism kallades staten. Detta var återigen precis som det borde vara; de män jag kände, som min far, min farbror George och herrarna det ena och det andra i grannskapet (jag erinrar mig hastigt deras namn i huvudet), var väl lämpade för den här typen av saker, och det låg förmodligen en hel del i den här idén. Men vad hade allt det här för syfte? Varför hade vi överhuvudtaget lag och stat? Senare fick jag veta att det fanns personer som kallades brottslingar; några av dem stal, andra skadade eller dödade människor eller satte eld på hus; och det var män som min vän polisens skyldighet att skydda oss mot dem. Om han såg någon skulle han fånga dem och låsa in dem, och de skulle straffas i enlighet med lagen.

Ett år senare flyttade vi till ett annat hus i samma grannskap, en liten bit bort. Vid hörnet av kvarteret – ett väldigt långt kvarter – bakom vårt hus, stod ett stort, mycket smutsigt och illa omhändertaget hus, som kallades The Wigwam. Medan jag tog in mina nya omgivningar betraktade jag denna byggnad och såg med olust på den typ av människor som tycktes göra sig hemmastadda där. Någon berättade för mig att det var ett ”politiskt högkvarter”, men jag visste inte vad det innebar och kopplade det därför inte till mina tidigare efterforskningar på området lag och stat. Jag brydde mig inte särskilt mycket om The Wigwam. Mina föräldrar förbjöd mig aldrig att gå dit, men min mamma berättade en gång för mig i förbifarten att det nog var bäst att hålla sig därifrån, och jag höll med henne.

Två månader senare hörde jag någon nämna att valdagen närmade sig och jag blev genast uppspelt; detta var alltså dagen då lagstiftarna skulle väljas. Det hade varit mycket liv kring The Wigwam den senaste tiden; även på kvällarna lade jag märke till högljudda tåg med berusade dagdrivare som passerade vårt hus, bärandes på transparenter och fotogenlampor som gav orsakade bolmande moln av fotogenrök. När jag frågade om meningen med detta fick jag ett kort ord till svars: ”politik”. Det uttalades i en föraktfull ton, men detta betydde ingenting för mig. Faktum är att det som ådrog sig min uppmärksamhet var en ångorgel i ett av de första av dessa tåg, och jag tolkade det som att cirkusen hade kommit till stan; när jag fick reda på det inte var någon cirkus blev jag så besviken att jag inte brydde mig om vad annat som skulle äga rum.

När jag hörde talas om valdagen gick det dock upp ett ljus för mig. Jag fick verkligen se alla de ärevördiga saker som vår kokerska hade berättat om. Alla dessa tåg bestående av skrikande ligister som svettades och stank i brittsommarens kokande värme – alla de smutsiga saker som pågick i The Wigwam – allt detta verkade vara en väsentlig del av ett val. Jag märkte att de män i grannskapet som jag var bekant med inte hade en framträdande roll i detta val; jag kommer ihåg att min farbror George röstade, och när han kom förbi senare under samma kväll hörde jag honom säga att det var något smutsigt med att gå och rösta. Jag förstod ingenting. Inget kunde vara mer tydligt än att de ledande personerna var de mest fruktansvärda svinen och jag undrade vilken typ av magi som krävdes för att de skulle kunna skapa något så majestätiskt bra och ärevördigt som lagen. Av någon anledning höll jag dock mina frågeställningar för mig själv, trots att jag som regel var väldigt villig att plåga äldre människor med ständiga frågor om saker som tedde sig konstiga för mig. Till bedömde jag att det var hopplöst och tänkte inte mer på saken på tre år.

En händelse under valkvällen fastnade dock i mitt minne. En hängiven broder som var väldigt berusad på whisky föll ihop vid sidan av vägen, på en ledig tomt precis bakom vårt hus, på väg till The Wigwam för att vänta på valresultatet. Han låg där hela natten, mestadels komatos. Ungefär en gång i halvtimmen vaknade han upp i mörkret, plötsligt medveten om att han inte gjorde sin plikt, och försökte sjunga refrängen till ”Marching Through Georgia”. Han kom dock inte särskilt långt innan han återigen slocknade. Det var väldigt underhållande; han började alltid så tappert och uppriktigt och det ebbade alltid ut så ömkansvärt. Jag tänker ofta på honom. Jag måste säga att för mig ter sig hans känsla av politisk plikt fortfarande lika intelligent och kompetent som hos alla andra jag har träffat på under de många år som har gått sedan dess, och hans sätt att uttrycka det på verkar fortfarande ungefär lika effektivt som allt annat jag skulle kunna tänka mig.

II. Ädla och absurda reformatorer

Strax efter att jag hade fyllt tio år lämnade vi Brooklyn och flyttade till en trevlig stad med tio tusen invånare. En föräldralös kusin bodde hos oss, en vacker flicka, som snart började dra till sig de unga männens uppmärksamhet. En av dessa var en extraordinär person som är väldigt svår att beskriva. Min far, en stor retsticka, upptäckte genast hans likhet med en schimpans och tråkade ut min kusin något frukstansvärt genom att alltid tala om honom som Schim. Den unge mannen var inte på något sätt populär, men ingen tyckte illa om honom. Han accepterades överallt som en källa till sann underhållning, och av lokalbefolkningen ansågs han alltid var en fårskalle – en byfåne som var bortom all räddning.

När jag hörde att han var advokat blev jag så förvånad att jag faktiskt en dag gick till domstolen för att få höra honom plädera något obetydligt fall, av ren nyfikenhet för få att se honom i handling; och jag måste säga att det var värt det. Kort därefter spred sig ett rykte om att han skulle ställa upp till val för kongressen, och att han hade en god chans att bli invald. Det som framför allt förvånade mig var att ingen tycktes se något konstigt med detta.

Min redan vacklande tro på både lag och stat fick sig en törn av detta. Här var en man, en sannerligen mycket god karl – han hade ingenting gemensamt med det gäng som som flockades kring The Wigwam – som av samhällets enhälliga bedömning utan tvekan eller undantag knappt ansågs ha vett nog att ta sig inomhus när det regnade; och detta var mannen som hans parti ville skicka till Washington, lika tillfreds med beslutet som vore han Drakon eller Solon. Vid denna tidpunkt tog min humor permanent kontroll över situationen, vilket var tur för mig, eftersom min utbildning annars skulle ha avbrutits, och jag skulle kanske, som så många andra som gått miste om denna stora välsignelse, ha anslutit mig till reformatorerna. Så otroligt nära var det att det är obehagligt att tänka på.

Jag har sett så många reformatorer; så ädla och absurt upptagna de var, och så ruskigt humorlösa!

III. Att avskaffa eller monopolisera brott?

Jag tror att man lätt inser att det enda ovanliga med allt detta var att mitt sinne genomgående var helt objektivt och tomt. Mina erfarenheter var säkert inte ovanliga, och mina resonemang och slutsatser var inte märkvärdigare än vad vilket halvbegåvat barn som helst utan problem skulle kunnat räkna ut. Men mitt sinne hade aldrig perverterats eller raffinerats; det hade lämnats i fred. Jag gick aldrig i skolan, och därför indoktrinerades jag aldrig med pseudopatriotiskt babbel av något slag. Således fann den enkla och naturliga sanningen, i sådana frågor som jag har beskrivit, raka vägen till mitt sinne utan att stöta på några konstgjorda hinder.

Denna frihet fortsatte lyckligt tills mitt sinne hade mognat och härdats. När jag gick på college hade jag tur nog att hamna på den, förmodligen, enda i landet (det finns ingen av detta slag kvar) där alla sådana ämnen var så avlägsna och obeaktade att det var som om de inte existerade. Jag studerade grekiska, latin och matematik och ingenting annat, men jag studerade dessa dygnet runt; sedan studerande jag dem igen (eller det kändes i varje fall så) för att vara säker på att jag inte missade något; sedan erhöll jag en kandidatexamen i de fria konsterna och släpptes lös.

Tanken var att om man ville lära sig något mer specifikt skulle man göra det efteråt på den grund som lagts på college. Skolans syfte var att lägga grunden och de ansvariga såg till att vår tid rikligt upptogs av just detta. Därför var alla sådana ämnen som politisk historia, statsvetenskap och politisk ekonomi inte tillgängliga för mig under hela min ungdom och tidiga mandom; och när väl tiden kom att jag ville undersöka dem närmare, gjorde jag det på egen hand, utan instruktörers inblandning, vilket alla personer som har genomgått en utbildning likt min är fullständigt kapabla att göra.

Den tiden kom emellertid mycket senare, och under tiden tänkte jag ytterst lite på lag och regering, eftersom jag hade annat för mig; jag levde mer eller mindre i en annan värld, upptagen med litterära studier. Ibland inträffade något som möjligen fick mig att tänka tillbaka till tidigare tankegångar, men inte ofta. Jag kommer ihåg att jag en gång stötte på ett fall med en pojke som hade dömts till fängelse, en fattig, rädd liten pojkspoling, som hade gjort något som inte var värre än ett rackartyg, men det visade sig vara ett brott. Domaren sa att han ogillade att döma pojken; det verkade vara fel sak att göra men lagen gav honom inget annat val. Detta gjorde intryck på mig. Domaren gjorde alltså något i egenskap av tjänsteman som han inte skulle drömma om att göra i egenskap av människa; och han kunde göra detta utan någon som helst känsla av ansvar eller obehag, helt enkelt för att han agerade som tjänsteman och inte som människa. Det verkade som att man med denna handlingsprincip kunde begå nästan vilka brott som helst utan samvetskval.

Det var uppenbart att ett stort brott hade begåtts mot den här pojken; men ingen som hade haft en del i brottet – domaren, juryn, åklagaren, vittnet, poliserna eller fångvaktarna – kände något som helst ansvar för det, eftersom de inte agerade som människor, utan som tjänstemän. Det var uppenbart att allmänheten inte betraktade dem som brottslingar, utan snarare som goda och samvetsgranna män.

Det slog mig då, vagt men otvetydigt, att om statens primära avsikt inte var att avskaffa brott utan bara att monopolisera brott, kunde ingen bättre anordning skapas för att uppnå detta än just detta tankesätt hos tjänstemännen och allmänheten; för effekten av detta var att befria bådadera från all känsla av medmänsklighet eller anständighet som alla, oavsett klasstillhörighet, i egenskap av individer, skulle ha känt sig vara skyldiga att respektera – nej, skulle ha velat respektera. Denna tanke var som sagt otydlig då och jag lyckades inte formulera den på några år, men från den stunden tror jag aldrig att jag helt och hållet förlorade den ur mitt sikte.

En stund senare blev jag bekant med några tjänstemän, och blev särskilt god vän med en person som hade en hög politisk befattning. En dag frågade han mig om råd, om hur jag skulle svarat på ett brev som besvärade honom; det var en fråga om en viss mans lämplighet för ett jobb. Hans rekommendation skulle få stor betydelse; han gillade mannen och ville verkligen rekommendera honom – han var dessutom under stort politiskt tryck att rekommendera honom – men han tyckte inte att mannen var kvalificerad. Nåväl, föreslog jag nonchalant, varför inte uttrycka det just så? – det verkade rättvist och enkelt. ”Ah ja,” sa han, ”men du förstår, om jag skrev ett sådant brev skulle jag inte bli omvald.”

Det här överraskade mig, och jag invände mot detta. ”Ja visst är det så” fortsatte han att insistera, ”men jag skulle inte bli omvald”. Med avsikt att ge diskussionen en halvkomisk vändning sa jag till honom att allmänheten trots allt hade något att säga till om; han var var deras anställda tjänare, och om han inte omvaldes skulle det bara betyda att allmänheten inte ville att han skulle arbeta mer för dem, vilket helt och hållet deras rätt. Dessutom borde han se det som en komplimang om de kastade ut honom för en sådan sak; var det inte i själva verket så att om han omvaldes skulle det betyda att han och folket inte helt förstod varandra? Han gillade inte min lättsinniga ton och avfärdade ämnet med anmärkningen att jag inte visste något om praktisk politik, vilket utan tvekan var sant.

IV. Den rådande cynismen

Kanske ett år efter detta såg jag för första gången det lagstiftande organet i handling. Jag besökte huvudstaden i ett visst land och betraktade uppmärksamt det lagstiftande arbetet. Det jag först och främst ville se var vad som mest av allt diskuterades; och därefter ville jag få en så god uppfattning som jag kunde om den typ av människor som anförtrotts detta. Jag hade en vän på plats, en före detta tidningsreporter som hade suttit på pressläktaren i flera år; han guidade mig genom regeringsbyggnaderna, tog mig överallt och visade mig allt jag bad om att få se.

När vi gick igenom några korridorer i källaren på kapitoliet, anmärkte jag på resonansen mellan stenväggarna. ”Ja,” sade han tankeväckande, ”dessa väggar har genom årens lopp ekat ljuden från de vingliga fotstegen hos mången berusad statsman.” Hans ord besannades blott några ögonblick senare när vi hörde ett fasansfullt oväsen längre fram, vilket vi upptäckte kom från ett stort rum, kanske ett kommittérum, i korridoren. Eftersom dörren var öppen stannade vi och tittade in, och vi fick oss en märklig syn.

I mitten av rummet dansade en rödlätt, fyrkantig, fetlagd man en dans som var något utöver det vanliga, en kazakisk dans. Han hoppade rakt upp och nådde en otrolig höjd, snurrade runt, stampade fötterna, hukade sig plötsligt och hoppade flera takter i en hukande position, med händerna på knäna, och hoppade sedan upp i luften och snurrade runt igen. Han frustade som en kalkontupp och gav emellanåt ifrån sig grova skrikljud; hans utskjutande och brännande ögon var blodsprängda, och blodådrorna på hans hals och panna trängde ut som strängarna till en basfiol. Han var berusad.

Cirka ett dussin andra, även de mycket berusade, stod runt honom i hukande ställningar, några klappade händerna och andra klappade på knäna i takt till dansen. En av dem såg oss i dörren, kom fram till oss och började svamla om något som rörde hans valkrets. Han var en otäck människa; jag har sällan stött på någon så motbjudande. Jag förstod inte något av det han sa; det var knappt sammanhängande; och när han uttalade vissa stavelser dreglade och spottade han, så jag var mer upptagen med att hålla mig utanför hans räckvidd än av att lyssna på honom. Han fortsatte att försöka uppehålla mig, och jag fortsatte att röra mig bakåt; han hade backat mig trettio meter in i korridoren när min vän dök upp och tog mig därifrån; och när vi återupptog vår promenad i korridoren sade min vän tröstande till mig ”man behöver nästan skydda sig med en regnrock när han pratar, även när han är nykter.”

Jag fick veta att denne man var intresserad av att plundra viss värdefull offentlig mark; ingen hade någonsin hört talas om att han var intresserad av något annat. Den rödlätte mannen som dansade var enbart intresserad av höga tullar för vissa tillverkare; han blev strax efter detta ett ministerråd. Under hela min vistelse slog det mig hur mycket av lagstiftningens verkliga verksamhet som kunde klassificeras i denna kategori – hur mycket, det vill säga, som hade att göra med att placera oförtjänta pengar i vissa människors fickor – och vilken oregelbunden och likgiltig uppmärksamhet lagstiftarna ägnade all annan typ av verksamhet. Jag blev ännu mer imponerad av den förhärskande cynismen; att de faktiskt tycktes acceptera det som Voltaire sagt, att staten enbart är ett sätt att ta pengar ur en persons fickor och ge dem till någon annan.

V. Statens anomalier

Dessa vardagliga erfarenheter fick mig att stanna upp och ifrågasätta vissa berömda mäns uttalanden när jag senare stötte på dem, uttalanden som annars skulle ha passerat mig förbi utan vidare tankar. När jag stötte på Lincolns uttryck att politikerns väg är långt ifrån ärlig, gav det mig ett problem. Jag undrade varför just detta måste vara sant, om det nu var sant. När jag läste Jeffersons kommentar, att när en man väl har kastat en trånande blick på ett politiskt ämbete slår en röta rot i honom, erinrade jag mig domaren som dömde pojken och min bekante som var så mån om att bli omvald. Jag försökte åter att förstå deras ståndpunkt, och i största möjliga mån sätta mig in i deras situation, och ansträngde mig väldigt mycket att göra en välvillig tolkning.

Jag kom att tänka på min första bekantskap med ett parlamentariskt organ när jag läste John Brights uppgivna iakttagelse att han emellanåt såg det brittiska parlamentet göra något bra, men aldrig just för att det var bra. Under tiden hade jag observerat många lagstiftande församlingar, och deras huvudsakliga syssla och främsta angelägenhet tedde sig för mig precis som de allra första som jag såg; och även om de inte bestod av högljudda och motbjudande odågor (och låt mig inflika att inte heller den första gruppen bestod uteslutande av det), var de så ofattbart odugliga att man var tvungen att se det för att kunna tro det. Jag kan inte tänka mig en kraftfullare intellektuell stimulans än att sitta som åskådare under den innevarande kongressen, fundera över dess medlemmar och sedan erinra sig dessa uttalanden från Lincoln, Jefferson och John Bright.

Jag tyckte det var mycket märkligt att dessa fenomen aldrig tycktes väcka någon som helst intellektuell nyfikenhet hos någon. Så vitt jag vet finns det inget bevis på att det någonsin gick upp för Lincoln att det blotta faktum han hade påpekat var tillräckligt slående för att behöva förklaras; inte heller Jefferson, vars intellektuella nyfikenhet var närapå gränslös; inte heller John Bright. Det allra konstigaste var människorna i min närhet. De avskydde politik. Deras vanliga uttryck, ”Åh, det är bara politik”, gällde alltid något som de i andra sammanhang skulle kalla sjaskigt och förnedrande. Men de frågade sig aldrig varför det var så att de enbart i detta fall såg sjaskigt och förnedrande beteende som något självklart. Det var ännu mer konstigt eftersom samma människor fortfarande på något sätt antog att politik fanns till för att främja de högsta samhälleliga målen. De antog att statens främsta syfte var att genom lämpliga institutioner främja medborgarnas allmänna välfärd.

Detta antagande, oavsett vad det verkligen innebar, var grunden till deras patriotism, och de höll fast vid det med en ihärdighet som vid minsta provokation blev hämndlysten och fanatisk. Likväl var de alla medvetna om, och om de pressades kunde de inte låta bli att erkänna, att mer än 90 procent av statens energi användes i direkt motsats till den allmänna välfärden. Därför kan man säga att de tycktes ha en uppsättning trossatser för vardagar och en annan för söndagar, och de frågade aldrig sig själva vilka faktiska skäl de hade för att ha dem heller.

Jag visste inte hur jag skulle hantera detta, och jag vet fortfarande inte. Låt mig dra en grov parallell. Anta att ett stort antal människor studerar en maskin som de hade fått höra var en plog, och en mycket värdefull sådan – ja de kunde sannerligen inte leva utan den – vissa sa till och med att den på något sätt hade nedstigit från himlen. Maskinen gav upphov till både stolthet och avundsjuka, och de var beredda att ge sina liv om de trodde att den var i fara. Ändå är det uppenbart för alla som tittar på den att den inte kommer att plöja väl, oavsett vilka händer som driver den, och faktum är att den knappt plöjer alls; ibland plöjer den med enorma svårigheter och med kontinuerligt pillande och fixande kan den fås till att skrapa en slags fåra, dåligt gjord och kort, knappast användbar och löjligt oproportionerlig med tanke på hur mycket det kostat och hur smärtsamt det var att åstadkomma. Å andra sidan harvar maskinen perfekt, nästan av sig själv. Den ser ut som en harv, har en harvs historia, och även när de mest insiktsfulla ansträngningar görs för att få den att fungera som en plog, kvarstår den, med undantag av sex till åtta procents effektivitet, att agera som en harv.

Visst skulle ett sådant skådespel göra att en intelligent varelse började ställa frågor om maskinens ursprungliga syfte? Var det verkligen en plog? Var den någonsin tänkt att plöja med? Var den inte utformad och konstruerad för harvning? Likväl väckte ingen av de anomalier som jag hade observerat någonsin några frågor om statens natur och dess ursprungliga syfte. De togs bara för givet. I bästa fall tillskrevs de den mänskliga naturens ofullkomligheter, vilket gör att alla bra institutioner förr eller senare alltid vansköts och perverteras; men detta är absurt, eftersom man inte kan hitta samma anomalier i andra mänskliga institutioner. Det är inte enbart min åsikt, det är ett öppet och tydligt faktum att det är så. Det finns anomalier i kyrkan och i familjen som är märkbart analoga; de bör utredas; men de analogierna är inte på något sätt fullständiga och beror främst på den historiska kopplingen mellan dessa två institutioner och staten.

Alla vet att staten hävdar och utövar ett monopol på brott, vilket jag talade om för ett tag sedan, och att den gör detta monopol så strikt som möjligt. Den förbjuder privat mord, men organiserar själv mord i en enorm omfattning. Den straffar privat stöld, men lägger själv skrupelfritt händerna på allt den kommer åt, oavsett om egendomen tillhör inhemska medborgare eller utlänningar. Det finns ingen mänsklig rättighet, naturlig eller konstitutionell, som vi inte har sett staten åsidosätta. Av alla brott som begås för vinst eller hämnd finns det inte något som vi inte har sett den begå – mord, förödelse, mordbrand, rån, bedrägeri, kriminella överenskommelser och efterlåtenhet. Å andra sidan har vi alla bevittnat den jämförelsevis enorma svårigheten med att få staten att genomföra några som helst åtgärder för att gynna den allmänna välfärden.

Jämför svårigheten att få till stånd en fällande dom i fall av ämbetsbrott och i fall av en mindre privat förseelse. Jämför Teapot Dome-skandalen med statens obstruktionistiska beteende gentemot en nationell lag mot barnarbete. Anta att man försökte få staten att upprätta samma skyddsåtgärder (inte starkare) kring tjänsteinkomster som den helt utan påtryckningar upprättar kring kapitalinkomster: vilken chans skulle man ha? Misstolka mig inte och tro att jag tar upp dessa frågor för att klaga. Jag bryr mig inte om sådant. Jag bryr mig enbart om uppenbara anomalier som kräver en förklaring.

VI. En professionell klass kriminella

Under en period av planlös läsning stötte jag på historikern Parkman som, i början av sitt verk om Pontiacs krig, med viss förundran uppehöll sig vid det faktum att indianerna inte hade bildat en stat. Även Jefferson, som kände indianerna väl, påpekade samma sak – att de levde i ett ganska välorganiserat samhälle, men de hade aldrig bildat en stat. Bicknell, historikern från Rhode Island, har skrivit några intressanta stycken som berör samma poäng och antyder att konflikterna mellan indianer och de vita möjligen till stor del berodde på ett missförstånd om besittningsrätt; att indianerna, som inte visste något om det brittiska systemet för innehav av land, endast såg sin markförsäljning och sina markgåvor som att de gav de vita tillstånd till samma gemensamma markanvändning som de själva åtnjöt.

Jag lade också märke till att Marx ägnade mycket utrymme i Das Kapital åt att bevisa att ekonomisk exploatering inte kan äga rum i något samhälle förrän den utnyttjade klassen har fått sin mark exproprierad. Dessa observationer väckte min uppmärksamhet eftersom de eventuellt kastade nytt ljus på statens natur och primära syfte, och jag såg till att notera detta. Vid denna tid var jag en hel del i Europa. Jag var i England och Tyskland under Tangier-incidenten och studerade omständigheterna och förhållandena som ledde fram till kriget. Mina faciliteter för detta var exceptionella, och jag använde dem flitigt. Här såg jag staten bete sig precis som jag hade sett den bete sig hemma.

Vidare, när jag erinrade mig 1700-talets politiska teorier, och hur mycket folk förväntade sig av dem, slog det mig att stater som var republiker, konstitutionella monarkier, och autokratier betedde sig precis likadant. Detta har aldrig påpekats tillräckligt. Det fanns ingen praktisk åtskillnad mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland; i alla dessa länder agerade staten helt konsekvent och med osviklig regelbundenhet mot den överväldigande majoriteten av dess folk.

Statens handlingar var i alla dessa länder sannerligen så upprörande och skändliga att dess administrativa tjänstemän, i synnerhet dess diplomater, omedelbart och om det gällde något annat skulle klassats som yrkeskriminella – precis som motsvarande tjänstemän i mitt eget land, vilket jag redan har nämnt. Det är faktiskt anmärkningsvärt beträffande allt som har hänt sedan dess, att om man under vissa givna omständigheter antog att de var yrkeskriminella skulle man med noggrannhet kunna förutsäga vad de skulle göra och vad som skulle hända; medan man på grundval av något annat antagande inte skulle kunna förutsäga någonting alls. Mina egna förutsägelser under kriget och under hela fredskonferensen var enbart korrekta i den mån de grundades på detta antagande.

Det liberala partiet hade makten i England 1911, och min uppmärksamhet drogs till dess trossatser. Jag hade redan sett något av liberalismen i Amerika som en slags glorifierade mugwumps. Cleveland-administrationen hade långt tidigare bevisat det alla redan visste, att det inte fanns någon väsentlig skillnad mellan de republikanska och demokratiska partierna; ett val innebar enbart att det ena hade makten och ville behålla den, och det andra hade inte makten, och ville ha den. Jag såg exakt samma förhållande råda mellan de två stora partierna i England, och jag skulle senare se samma förhållande upprätthållas av Mr. Ramsay MacDonald från Labour. Alla dessa politiska permutationer resulterade endast i vad John Adams beundransvärt kallade ”ett byte av bedragare.”

Jag var dock främst intresserad av liberalismens grundläggande teori. Denna tycktes vara att staten inte var värre än en förfallen eller perverterad institution, vars ursprungliga avsikt var god, och att det var möjligt att fixa den genom att helt enkelt se till att ”rätt personer fick makten”.

Jag hade redan sett detta experiment försökas i olika omfattning, och observerade att det aldrig blev någonting av det som motsvarade förväntningarna eller ansträngningarna. Senare skulle jag se det försökas i en aldrig tidigare skådad skala, för nästan alla regeringar som deltog i kriget var liberala, särskilt den engelska och vår egen. Dess katastrofala resultat i fallet med Wilson-administrationen är alltför välkända för att behöva nämnas; jag vill dock vara väldigt noga med att påpeka att vad gäller alla former av politiskt bedrägeri, ansåg jag alltid liberalismen vara den allra mest bedrägliga, eftersom den var den mest pretentiösa och vilseledande. Resultatet av mina observationer var emellertid att visa mig att oavsett om staten låg i händerna på liberaler eller konservativa, republikaner eller demokrater, och oavsett om det handlade om nominell konstitutionalism, republikanism eller autokrati, verkade statens mekanism fritt och naturligt i blott en riktning, nämligen i motsats till folkets allmänna välfärd.

VII. Statens ursprung

Jag påbörjade en resa att ta reda på allt jag kunde om statens ursprung, för att se om den någonsin var tänkt att fungera på något annat sätt – och då stötte jag på ett mycket märkligt faktum. Alla de nuvarande populära antagandena om statens ursprung vilade på rena gissningar – inte på seriösa efterforskningar. De avhandlingar och läroböcker som fann sin väg till mig baserades också på gissningar. Vissa gissade att staten ursprungligen bildades genom ett samhälleligt avtal, på det ena eller andra sättet; andra, genom en slags virrig empirism; andra, genom Guds vilja; och så vidare. Uppenbarligen hade ingen av dessa tagit sig tid nog att gå tillbaka så långt som möjligt i historien för att fastställa hur den faktiskt hade bildats och i vilket syfte. Det verkade som om tillräckligt med information måste finnas tillgängligt; till exempel var bildandet av den Amerikanska staten relativt nära i historien, och det borde vara möjligt att ta reda på mycket om den. Följaktligen började jag titta runt för att se om någon någonsin någonstans hade gjort en sådan utredning, och i så fall vad den kom fram till.

Jag upptäckte att detta faktiskt hade undersökts med vetenskapliga metoder och att alla forskare på kontinenten var medvetna om det, inte som något nytt eller häpnadsväckande, utan som något som var allmän kunskap. Staten har inte sitt ursprung i någon form av socialt avtal eller med något objektivt mål att främja ordning och rättvisa. Raka motsatsen. Staten har sitt ursprung i erövring och konfiskation, ett verktyg med syfte att permanent upprätthålla stratifieringen av samhället i två klasser – en relativt liten ägande och exploaterande klass, och en stor egendomslös och beroende klass. Vilken sorts ordning och rättvisa som upprätthölls var oväsentlig och underordnad detta syfte; staten var inte intresserad av något som inte tjänade detta syfte; och den motsatte sig upprättandet av allt som stred mot det. Ingen stat i historien har sitt ursprung på något annat sätt eller för något annat syfte än att kontinuerligt möjliggöra för en klass att ekonomiskt exploatera en annan klass.

Detta förklarade genast alla de anomalier som jag hade funnit så besvärliga. Det var direkt uppenbart varför, till exempel, jägarfolken och de primitiva bönderna aldrig bildade en stat. Primitiva bönder ackumulerade aldrig tillräckligt mycket för att vara värda att stjäla från; de levde ur hand i mun. Jägarfolken i Nordamerika bildade aldrig en stat eftersom jägaren inte var exploaterbar. Det fanns inget sätt att få en annan man att jaga åt dig; han gick bara ut i skogen och glömde att komma tillbaka; och om han exproprierades från vissa jaktmarker, sökte han sig bara vidare bortom dem, eftersom territoriet var så stort och befolkningen så gles. På samma sätt, eftersom statens egen huvudsakliga avsikt var kriminell, var det uppenbart varför den bara brydde sig om att monopolisera, men inte stoppa, brott; detta förklarade tjänstemännens konstiga beteende och varför det var så att de i sin officiella utövning, oavsett hur de betedde sig privat, av nödvändighet betedde sig som yrkeskriminella; och det förklarade dessutom varför staten aldrig arbetade för det allmänna bästa, förutom motvilligt och under stora påtryckningar.

Återigen såg man den den grundläggande missuppfattningen som för evigt gör liberalernas och reformatorernas arbete så meningslöst. För ett tag sedan föreslog några grannar på fullt allvar att jag skulle försöka komma in i kongressen. Jag frågade dem varför de ville att jag skulle göra det, och de svarade med några insmickrande fraser om hur glada de skulle vara om de hade någon i kongressen som var en annorlunda typ än ”de där förbannade bovarna”.

”Javisst”, sa jag, ”men inser du inte att det bara skulle handla om en månad eller så – hursomhelst en mycket kort tid – innan även jag skulle bli en förbannad bov!”

Nej, de insåg inte detta; de blev snarare förvånade; de bad mig att förklara.

”Antag,” sa jag, ”att du ger en söndagsskoleföreståndare eller en KFUM-sekreterare i uppdrag att driva en bordell på Broadway. De kanske skulle kunna avskaffa några av de värre sakerna i verksamheten, till exempel utpressning och stöld, och se till att allting utåt sett såg ordnat och anständigt ut. Men de måste likväl driva ett horhus. Om de inte gjorde det, skulle ägarna höra av sig.

De hade aldrig tänkt på detta, och jag fick dem att tänka efter.

Slutligen blev det möjligt att förstå orsaken till den fråga som allra mest förbryllade mig när jag först observerade en lagstiftare i handling, nämligen lagstiftarnas nästan uteslutande arbete med att ta pengar ur vissa fickor och placera dem i andra – det vill säga förvandlingen av arbets-skapad egendom till juridiskt-skapad egendom, och omfördelningen av dess ägande. I det ögonblick man blir medveten om att det är just detta, utöver rent juridisk fördelning av äganderätten till naturresurser, som staten skapades för, och orsaken till att den fortfarande existerar, inser man omedelbart att lagstiftningsorganen agerar helt och hållet som sig bör, och att man utan denna insikt omöjligen, på ett intelligent sätt, kan begripa sig på deras beteende.

Om vi talar i rent tekniskt ekonomiska termer, finns det två sätt för människor att tillgodose sina behov och önskemål. Det ena är genom arbete – det vill säga genom att tillämpa arbetskraft och kapital på naturresurser för att framställa rikedom eller för att underlätta utbytet av arbetsprodukter. Dessa kallas de ekonomiska medlen. Det andra är genom stöld – dvs. att beslagta andras arbetsprodukter utan kompensation. Detta kallas de politiska medlen. Staten, om vi ser till dess funktion, kan beskrivas som organiserandet av de politiska medlen, vilket möjliggör för en relativt liten klass av mottagare att tillgodose sina behov och önskemål genom att utöva skattemakten, som inte har något stöd i naturrätten, såsom privat markägande, tullar, rösträtt och liknande.

Det är en primär instinkt hos människan att tillfredsställa sina behov och önskemål med minsta möjliga ansträngning; alla tenderar instinktivt att använda de politiska medlen snarare än de ekonomiska medlen, om de kan göra det. En tull är till exempel ett önskemål om att beröva den inhemska konsumenten skillnaden mellan priset på en vara i en konkurrensutsatt och en icke-konkurrensutsatt marknad. Alla tillverkare vill ha detta stöldprivilegium om de kan få det, och de vidtar åtgärder för att få det om de kan, vilket illustrerar den kraftfulla instinkten att vilja klättra ut ur den utnyttjade klassen, som lever av de ekonomiska medlen (de är utnyttjade, eftersom kostnaden för detta privilegium alltid måste komma ur produktion, det kan inte komma någon annanstans från), till klassen som helt eller delvis lever av de politiska medlen.

Det är denna instinkt – och enbart denna – som ger staten sin nästan ogenomträngliga styrka. I det ögonblick man upptäcker detta förstår man den nästan universella benägenheten att förhärliga och förstora staten och insistera på att den är något som den inte är – något, i själva verket, som är direkta motsatsen till vad den är. Man förstår det självklara accepterandet av en typ av beteende för staten och en annan typ av beteende för privata organisationer – en typ av beteende för tjänstemän och en annan typ av beteende för privatpersoner. Man förstår med en gång pressens, kyrkans och utbildningsinstitutionernas attityder, deras noggranna inpräntande av en besynnerlig sorts patriotism, deras nervösa och hämndgiriga förbud av åsikter, tvivel eller till och med frågeställningar. Man ser varför rent fiktiva teorier om staten och dess verksamhet med kraft, ofta hårt och våldsamt, vidhålls; varför de enkla grunderna i den mycket enkla ekonomiska vetenskapen döljs eller ignoreras; och slutligen varför de som verkligen vet vilken typ av sak de förkunnar avskyr att erkänna det.

VIII. Efter revolutionen, Napoleon!

Utbrottet av kriget 1914 fick mig att överväga de övertygelser som jag här har beskrivit. Under det kommande decenniet har ingenting inträffat som gett mig skäl att tvivla, snarare tvärtom. Efter att enbart ha skrivit detta med avsikt att berätta historien om hur jag kom att inneha dessa övertygelser och inte för att utveckla dem eller vara polemisk, kan jag nu avsluta denna berättelse med några ord om deras praktiska resultat.

Det har ibland påpekats att det var konstigt att jag aldrig deltog i någon uppvigling eller tog mig an rollen som propagandist mot staten, i synnerhet under den tid jag hade exempellös möjlighet att så göra. För att göra någonting av detta slag framgångsrikt måste man ha mer förtroende för sådana processer än jag har, och man måste också ha ett visst dogmatiskt temperament, vilket jag inte har. Uppriktigt sagt har jag aldrig varit särskilt förtjust i att evangelisera; jag är inte tillräckligt säker på att jag har rätt, och även om jag har rätt är en begagnad åsikt inte värt mycket.

Det är endast förnuftet och erfarenheten som avgör vår sanna tro. Således brydde jag mig inte så mycket om huruvida människor tänkte som jag, och inte heller försökte jag särskilt mycket att få dem att göra det. Jag vore glad om de tänkte – om de var lite mer benägna att tänka, och lite mindre benägna att handla impulsivt och ogenomtänkt; och jag tror att jag har gjort vad jag har kunnat för att förespråka tänkande.

Enligt mina iakttagelser (som är allt jag har att gå efter) är det bättre att inget göra än att göra fel sak eller att göra rätt sak för tidigt, och effektivt rätt handlande kan endast följa av rätt tänkande.

”Om en stor förändring ska äga rum,” sa Edmund Burke, i sina sista ord om den franska revolutionen, ”kommer människors sinnen att anpassas till den.”

Annars blir det inte bra; och de processer som människors sinnen anpassas efter ter sig för mig outgrundliga och obestämbara. Det enda som man med säkerhet kan säga om dem är att andelen som någon person eller rörelse kan påverka är extremt liten. Olika sociala vidskepelser, såsom magi, kungars gudomliga rätt, den kalvinistiska teleologin, och så vidare, har motstått många kraftfulla frontalattacker och blivit stärkta av dem; när de slutligen försvann, var det inte för att de attackerades. Människor slutade helt enkelt att tänka i dessa banor; ingen visste precis när eller varför, och ingen var ens medveten om att de hade slutat. Så jag tror att det är mycket möjligt att medan vi säger: ”Se, här!” och ”Se, där!” med fokus på den ena eller den andra revolutionen, övergrepp, maktbeslag eller vad som helst, håller de vidskepelser som omger staten tyst på att försvinna på samma sätt.

Vad jag tycker om min egen stat och de som tjänstgör i den kan säkert härledas från det jag har skrivit. Jefferson sade att om en maktcentralisering någonsin genomfördes i Washington skulle USA ha den mest korrumperade regeringen på jorden.

Jämförelser är svåra, men jag tror att USA har en regering som är rakt igenom korrumperad, kriminell, tyrannisk, förtryckande. Men om det var i min makt att riva ner hela strukturen över en natt och inrätta en annan regering efter mina egna tankar – att helt och hållet avskaffa staten och ersätta den med en organisation av de ekonomiska medlen – skulle jag inte göra det, för folkets sinnen skulle inte klara av en så stor förändring, och effekten av detta skulle bara vara att öppna vägen för än värre övergrepp – eller vem vet, kanske skulle jag vara den som utförde övergreppen? Efter den franska revolutionen, Napoleon!

Stora och välgörande samhälleliga förändringar, som i slutändan inte kostar mer än de är värda, sker inte på grund av politiska förändringar, rörelser, program eller plattformar, och minst av allt av våldsamma revolutioner, utan av sunt och objektivt tänkande. De som tror att handling är vägen är många, deras evangelium predikas vitt och brett, de har många följeslagare.

Kanske finns det, bland de som här har läst vad jag har skrivit, två eller tre som håller med mig om att de som tror på handling inte behöver oss – ja om vi gick med dem skulle vi enbart vara dödvikt som de tvingades bära. Vi behöver inte förneka att deras arbete är lärorikt, eller hålla hårt i pengarna när vi räknar upp hur mycket de oundvikliga reaktionerna mot dem kommer att kosta. Vi behöver endast påpeka att vår plats och funktion bland dem inte är uppenbar, och sedan fortsätta på vår egen väg, först med det mer obskyra och extremt svåra arbetet med att rensa upp och upplysa våra egna sinnen, och sedan med det andra arbetet, vilket är att emellanåt ge all hjälp vi kan erbjuda till andra vars tro, likt vår egen, är mer inriktad på tänkandets helande kraft än det obetänksamma handlandets osäkra konsekvenser.


Denna artikel publicerades ursprungligen i American Mercury , 1927, och publicerades återigen i On Doing the Right Thing. Den har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

4 kommentarer till ”Hur jag blev anarkist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *