En Rothbardisk syn på negativa räntor

Joe Weisenthal, som gjorde ett namn för sig i finansiella kretsar då han var redaktör på Business Insider mellan 2008 och 2014, har tänkt högt på sitt populära Twitter-konto om varför så många analytiker tycker att negativa räntor är något konstigt. Eftersom Weisenthal har samlat sina tankar i en ny artikel på Bloomberg är det värt att analysera dem ur ett Rothbardisk perspektiv.

Som vi kommer att se är Weisenthal otydlig med avseende på flera viktiga distinktioner, men hans grundläggande intuition tjänar till att illustrera ett problem med den konventionella förståelsen av ett bankväsende baserat på fraktionella reserver. Specifikt har Weisenthal rätt i sin tro att rika människor måste betala för att lagra sin rikedom, men han har fel i sin tro att detta fenomen bör klassificeras som ”negativa räntor.”

Weisenthals syn på negativa räntor

Låt mig citera några stycken från Weisenthals kolumn i syfte att göra hans argument rättvisa:

Föreställ dig … en tid innan det fanns ett finansiellt system. I stället för att människor samlade välstånd i form av papper (kontanter, obligationer, etc.), var det viktigaste sättet att bygga upp rikedom på att köpa massor av fysiska saker. Herrgårdar, konst, spannmål och så vidare. Det borde vara uppenbart att denna typ av förmögenhet kostar pengar att upprätthålla. Den försämras över tid. Du måste betala vakter för att skydda den. Den kan gå upp i rök i en eldsvåda. Du kan behålla din rikedom i fysiska saker, men du betalar ständigt ett pris för detta – man skulle kunna kalla detta en negativ ränta.

Naturligtvis finns allt detta idag. Om du vill äga guld och klockor och sentimentala saker i en bank betalar du för att hyra ett värdeskåp. Om du vill äga olja eller spannmål för att använda senare eller för att sälja nästa år kan du betala för lagring i en tank eller någon annan anläggning. Och om utbudet av olja eller spannmål ökar, och lagringskapaciteten är knapp, kan du förvänta dig att måste betala ännu högre lagringskostnader…

Men det här är pengar vi pratar om! Varför pratar vi ens om en lagringsavgift? Alla vet att pengar i vår tid bara är existerar digitalt på en banks servrar …

Nåväl, det är viktigt att komma ihåg att pengar på banken egentligen inte är något du har. Det är något som någon är dig skyldig. När du loggar in i din bank och ser att du har 10 000 dollar på ditt sparkonto, betyder det att din bank är skyldig dig 10 000 dollar.

Och varifrån får banken pengarna att betala dig? Från de som är skyldiga banken pengar …

För att lagra pengar på en bank krävs med andra ord vissa andra låntagare som betalar banken. Således, precis som du kommer att vara tvungen att betala mer för att lagra spannmål när det finns gott om spannmål rikligt och lagerutrymmet är knappt, måste du betala mer för att ha pengar på banken när det finns gott om besparingar men få låntagare.

Weisenthls reflektioner låter till en början ganska insiktsfulla, och det är uppfriskande när någon närmar sig ekonomiska frågeställningar från ett helt nytt perspektiv. Tyvärr tycker jag att Weisenthals analys är ganska fattig eftersom han blandar ihop några relaterade men distinkta frågor.

Insättning och utlåning

Det grundläggande problemet med Weisenthls kommentar är att han placerar den fysiska lagringen av förmögenhet i samma kategori som utlåning till en bank, och menar att ”räntan” är det som i båda fallen hanterar betalningsflödena.

Det här är en typisk förvirring. När någon i den Rothbardiska traditionen argumenterar mot ett fraktionellt bankväsende undrar kritikerna alltid hur banker ens kan existera med 100% reserver.

På grund av denna populära förvirring är det värt att börja från början: Affärsbankerna har två grundläggande funktioner. Den ena är att de gör det lättare att lagra och spendera dina pengar, och den andra är att de fungerar som kreditförmedlare. Ett fraktionellt bankväsende blandar ihop de två, men i princip är de distinkta funktioner.

Mer specifikt, vid 100% reserver lagras de pengar som du sätter in på ett bankkonto av banken och lånas inte ut till andra låntagare. På grund av detta måste banken faktiskt ta ut en avgift. I detta avseende är Weisenthal på samma sida som de Rothbardianer som inte ser något konstigt med att betala en bank för de värdefulla tjänster som de tillhandahåller i form av säker lagring av kontanter, ett etablerat världsomspännande nätverk av bankomater och kortbetalningssystem, praktiska online-betalningsfunktioner , etc.

Det är dock inte särskilt hjälpsamt att kalla detta en ”negativ ränta.” Istället betalar du en avgift till banken för dess tjänster: tillhandahållandet av ett bankkonto med 100% reserver. När du lämnar din hund på ett hunddagis tjänar du inte en negativ ränta på hundar. När du bor på ett hotellrum tjänar du inte en negativ ränta på insättningen av din resväska och kropp. Det är inte hjälpsamt att tänka på det här sättet.

Kreditförmedlare under ett bankväsende med 100% reserver

Om vi nu istället talar om en kredittransaktion, där du verkligen lånar ut dina pengar till banken i utbyte mot ett löfte om en framtida återbetalning, är det vettigt att prata om ränta. I ett banksystem som respekterar 100% reserver är denna typ av operation fortfarande möjlig. Till exempel skulle kunder kunna köpa bankutgivna insättningsintyg med en implicerad avkastning. En kund kan spendera 980 dollar på ett insättningsintyg som betalar bäraren 1000 dollar om tolv månader, vilket motsvarar en avkastning på 2,04%.

Lägg märke till att om en bankkund köper ett insättningsintyg är det ingen tvekan om att han har lånat ut sina pengar till banken – han har inte längre kontroll över dem. Han kan inte gå ner till livsmedelsbutiken och använda intyget för att betala för sina matvaror. Däremot kan han utfärda en personlig check eller använda sitt betalkort, eftersom anspråk på pengar som är skyldiga honom av en ansedd bank anses vara utbytbara med riktiga pengar (till exempel 20-dollarssedlar) i vårt samhälle. Detta är hela problemet med det som Mises kallade förtroendemedel (eng. ”fiduciary media”), och det är orsaken till varför ett fraktionellt bankväsende har förmågan att orsaka konjunkturcykeln.

Fysiska strukturer kontra marknadsvärde

Ett annat stort problem med Weisenthals diskussion är att han blandar ihop förmögenhetens fysiska struktur med dess marknadsvärde (uttryckt i ett pris). På grund av detta landar han i den löjliga uppfattningen att räntorna skulle vara negativa i en primitiv ekonomi. I verkligheten är, allt annat lika, räntorna mycket höga i ett samhälle med en låg kapital-till-arbetskvot. Den normala ekonomiska utvecklingen ser räntorna falla över tid, eftersom människor blir rikare och kan skjuta upp mer av sin konsumtion till framtiden.

[…]

Weisenthls grundläggande misstag är att han fokuserar på de fysiska manifestationerna av rikedom – hus, konstverk, spannmålslager etc. – och ser att de kräver fysiskt underhåll, och ur detta drar han slutsatsen att deras ägare ”ständigt måste betala ett pris för det – en negativ ränta, om du vill. ”

Ok…? Har Weisenthal precis bevisat att alla som investerar i fastigheter alltid förlorar pengar på affären?

Vad som händer här är givetvis att även om en fysisk bit rikedom kan kräva fysiskt underhåll (vilket kostar pengar) kan objektets marknadsvärde ändå stiga med tiden. Och i en ekonomi där räntesatsen är positiv (låt oss för tillfället bortse från vad det är som gör den positiv) skulle det nuvarande priset för förmögenheten återspegla investerarnas krav på långsiktig värdestegring.

Till exempel, om den ”säkra” räntan är 5%, kan en investerare insistera på 10% avkastning på ett hus. Således, om han förväntar sig (med tanke på sin prognos) att ett hus kommer att sälja för 110 000 dollar nästa år, skulle investeraren just nu vara villig att betala upp till 100 000 dollar. Om man sedan inkluderar de verkliga utgifterna för underhåll, fastighetsskatter och så vidare, vilket Weisenthal nämner, skulle investeraren sänka sitt högsta pris, så att hans totala utbetalningar endast skulle motsvara 100 000 dollar, så att han skulle erhålla en avkastning på 10% av investeringen under året.

Detsamma gäller för konst. Investerare kan köpa konst eftersom de uppskattar den, men också som en investering. Givetvis argumenterar experter huruvida det är en bra investering eller inte, men investeringen sker inte för att en Picasso-tavla kan multiplicera sig själv till flera målningar över tid, utan på grund av en förväntning att marknadspriset stiger över tiden.

Således ser vi att Weisenthls ”djupa tankar” om ett avlägset förflutet med negativa räntor faktiskt är ganska fåniga. Han gör ett mycket grundläggande misstag redan i början av sin analys.

Slutsats

Det är uppfriskande att Weisenthal utmanar uppfattningen om att människor ska kunna sätta in sina pengar på ett bankkonto och få betalt i ränta för det. Rothbardianer har sagt det i årtionden. Dock är större delen av Weisenthals analys löjlig eftersom han blandar ihop en fysisk strukturs integritet med dess marknadsvärde. Bara för att du måste betala pengar för att upprätthålla ett förmögenhetsobjekt följer det inte att du ”naturligtvis” borde tjäna en negativ ränteinkomst på investeringen. I vilket fall som helst har de negativa räntorna i Europa och Japan snarare mer att göra med centralbankens lurendrejerier än tankeexperiment om en primitiv ekonomi där vi – i motsats till Weisenthal – förväntar oss att räntorna skulle vara mycket höga, inte negativa.

Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

1 kommentarer till ”En Rothbardisk syn på negativa räntor

  • Nja, det är artikelförfattaren som är förvirrad här. Vi tar detta från grunden.

    * Fordringar på Riksbanken i form av kontanter.
    Dessa fordringar är idag räntefria. Eller mer exakt ger en ränta på 0%. Det är egentligen helt orimligt då Riksbanken har kostnader för att trycka, och byta ut kontanterna. Även utveckla nya mer säkra kontanter.
    Någon måste betala detta och det enda rimliga är att det är fordringsägaren som betalar. Varför skulle kostnaderna skyfflas på andra?

    * Fordringar på bankinstitut. I form av sparkonto.
    Banken har kostnader för detta. Dels i form av IT-kostnader och dels bokföringskostnader. Detta är inte gratis och det är rimligt att fordringsägaren betalar för detta.

    * Fordringar på bankinstitut. I form av avistakonto.
    Det som tillkommer här är mer bokföringskostnader och lite IT-kostnader.

    Den lägsta kostnaden och negativa räntan ovan lär sparkonto ge. Hur kontanter och avistakonton placerar sig vet jag inte.

    Men i en värld med 0% realränta och ingen inflation så skulle nog ett avistakonto ligga på ca -0.3%.

    Skulle inflationen (alltså KPI) dra iväg så är det också rimligt att räntan stiger.
    Och skulle banken i fråga representera förhöjd risk så kommer också räntan att stiga.

    Det förvirrade här skulle jag säga är att börja prata om 100% reserver. Och att utgå från att det existerar fordringar som kan deponeras. Var kom de ursprungliga fordringarna ifrån?

    Den som känner behov av att försvara detta skulle antagligen säga att de skapades av en ”centralbank” som ger ut fordringar uppbackade mot tillgångar.
    Men det är precis så vanliga bankinstitut fungerar. De har balans i sin balansräkning. De har inte mer skulder än tillgångar. Trodde någon det?

    Det egna kapitalet, eller rättare sagt primärkapitalet finns för att kunna betala kreditförluster. Det kan man diskutera om det borde vara större. Men vi frihetliga vill ju inte ha några regler för det. Eller hur?

    För övrigt är pratet om fraktionellt system irrelevant i Sverige då vi inte har det. (USA har dock reservkrav).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *