En kort summering av Hans Hoppes realistiska libertarianism

Följande är ett försök att summera Hoppes realistiska libertarianism och bör ses som en introduktion snarare än en komplett redogörelse. Mer finns att läsa på engelska i boken Getting Libertarianism Right (pdf), och översatt till svenska på Mises.se, Realistisk Libertarianism som Höger-Libertarianism – del 1 (del 2, del 3), Libertarianismen och Alt-Högern: Sökande efter en libertariansk strategi för samhällsförändring samt Att vrida libertarianismen rätt igen (åt höger).

Teori

Människor använder medel för att uppnå mål. Då resurser är knappa har människor ofta samma medel i åtanke för olika mål. Detta leder till konflikt. På grund av detta, och att vi kan kommunicera och argumentera med varandra, söker vi normer. Syftet med normer är alltså att undvika konflikt.

Den österrikiska libertarianismen, libertarianism som är informerad av österrikisk ekonomi, konstaterar att i avsaknad av en perfekt harmoni mellan alla intressen kan konflikt endast undvikas om alla resurser delas upp som privat egendom, dvs exklusiv kontroll, tillhörande en specifik individ.

Självägarskapet är givet då direkt kontroll över en specifik individ inte behöver tas i anspråk eller kan överföras. Ursprunglig hävd, den som först tar en resurs i anspråk, och frivilligt utbyte, överförandet av en vara utan konflikt, blir lösningen för resurser som endast kan kontrolleras indirekt.

Annars skulle konflikten, i motsats till själva syftet med normer, göras oundviklig och permanent.

Detta är de oföränderliga grundreglerna för alla människor, överallt, som önskar att leva i fred. Trots det säger det inte särskilt mycket om den verkliga världen eller människorna i den.

Empiri

Vi kan med en gång se att den verkliga världen skiljer sig från teorin om en libertariansk samhällsordning. Men teorin säger varken hur eller varför.

Endast med korrekta empiriska slutsatser om människan kan vi därför göra en korrekt bedömning av en libertariansk samhällsordning. Kompletterande insikter från psykologi och sociologi är lika viktiga för den libertarianska teoretikern som teorin i sig.

En sådan insikt är att människor skiljer sig åt, i synnerhet mentalt, och att dessa skillnader påverkas av biologiska faktorer. På samma sätt som individer skiljer sig åt gör samhällen det också, vilket påverkar den grad de avviker från libertarianska principer.

Medan inget samhälle klarar sig helt utan anpassning till dessa principer är det avsevärd skillnad på hur anpassade olika samhällen är, från permanent konflikt och laglöshet å ena sidan, till länder som Liechtenstein, relativt nära idealet för fred och frihet, å andra sidan.

Vi inser då att libertarianismen har uppstått i väst, i vita mansdominerade samhällen, och att det är där friheten respekteras som mest, på grund av relativt hög intelligens och låg tidspreferens.

En korrekt beskrivning av väst, dess framsteg och förfall, är därför avgörande för att besvara de andra frågor som libertarianismen lämnat obesvarade, som hur vi uppnår en libertariansk ordning från en bestämt olibertariansk utgångspunkt, och hur vi bevarar den.

Strategi

Om libertarianismen kan sägas vara en teori utan psykologi eller sociologi så är alt-högern dess motsats, nämligen psykologi och sociologi utan teori, som lägligt nog förenas av just sin beskrivning av samtiden i väst. Den identifierar korrekt, utöver det smala ekonomiska perspektivet, även ett bredare kulturellt perspektiv.

För en libertariansk samhällsordning krävs mer än teorin om icke-aggression. Det krävs också en gemensam kultur, med ett gemensamt språk, en gemensam religion och en bred samsyn i de flesta samhällsfrågor. Mångkultur kan inte existera under fredliga förhållanden.

Den styrande eliten har länge fört ett kulturkrig med målet att bryta upp den kulturella enheten och ersätta den fria och fredliga segregationen och separationen av olika människor och samhällen med tvingande integration, för att skapa en befolkning vars enda gemensamma drag är dess beroende av staten.

I processen har alla grupper vänts mot varandra, och specifikt mot vita heterosexuella män, i synnerhet de som är gifta och har barn, tillhörande klassen skattebetalare. Denna grupp bör därför anses vara mest mottaglig för det frihetliga budskapet.

Då den politiska och intellektuella eliten ligger bakom problemen bör den inte ses som en del av lösningen. Det är trots allt libertarianismens mål att bygga samhällen med privat egendom och privat lag.

Slutsats och egna reflektioner

Detta är grunden för en realistisk libertarianism på vilken en hållbar libertariansk samhällsordning kan börja byggas.

Må så vara att libertarianismen som teori inte säger något om människors olikheter, det är en empirisk fråga, men det måste vägas in för att förstå libertarianismen som praktiskt projekt. Det finns heller ingen fara i att komplettera en redan korrekt teori med korrekt empiri. De utgör två delar av samma sanning och står därför inte i konflikt med varandra.

Det finns vänster-”libertarianer” som inte accepterar empirisk verklighet och istället argumenterar för status quo, med hänvisning till att ekonomiska incitament leder till globalism och att den mångkulturella värld vi lever i är en ”verklighet”, skapad utav dessa incitament, som vi måste förhålla oss till, där samhällsförändring endast bör eftersträvas på idéernas marknad.

De missar totalt poängen att staten dels förvränger ekonomiska incitament (även om man här bör skilja på fri rörlighet för varor/tjänster som består av frivilligt utbyte och fri rörlighet för människor som består av ett inkräktande på äganderätten) och dels använder våldsmonopolet för att upphäva den historiskt normativa frivilliga segregation och separation som gett upphov till olika samhällen från första början (sann mångkultur: olika kulturer som lever sida vid sida och ägnar sig åt frivilligt utbyte och fredlig interaktion.).

I ett sådant läge som status quo, en bestämt olibertariansk utgångspunkt, bör fokus därför inte läggas på hur man når fram med argument (den Hayekianska strategin har misslyckats då den bortser från elitens incitament, och i en demokrati är det ändå demografi – inte argument – som styr), utan snarare på hur man, i självförsvar, kan bekämpa och upphäva den politik som lett fram till ett så totalt socialt misslyckande.

Detta självförsvar stärks bäst genom att förespråka varje secessionsrörelse och försök till segregation, separation eller diskriminering, då de förtjänar att ses för vad de är: ett försök att tillvarata den privata äganderätten och ett steg i rätt riktning.

av Jesper Bleeke

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *