Fascismen har alltid varit fiende till privat ägande

1 Juni 2019 av Allen Gindler. Översatt av Philip Karlsson.

Vänstern utmålar tillsammans med den politiska vetenskapens huvudfåra italiensk fascism och tysk nationalsocialism som högerideologier. Deras motiv är tydligt att de inte vill bli associerade med regimer som spridit skräck och lidande utan motstycke. Vänstern stödjer traditionellt sin åsikt med två teoretiska påståenden. För det första, fascism och nazism hör inte till vänstern eftersom deras regimer inte inrättade fullständigt kollektivt ägande av produktionsmedlen som föreskrevs av Marx. För det andra, nationalism och rasism har traditionellt förknippats med högern, medan vänsterns natur upplevts som internationalistisk.

Privat egendom endast till namnet

Låt oss först begrunda det första påståendet om dessa regimers misslyckande att förstatliga privat egendom fullt ut. Stalin påpekade i en intervju med den amerikanska journalisten Roy Howard, att ”Grunden i det socialistiska samhället är offentlig egendom: statlig, d.v.s. nationell och kooperativ, kollektiv, lantbruksegendom. Varken italiensk fascism eller tysk national-”socialism” har någonting gemensamt med ett sådant samhälle. Främst på grund av att det privata ägandet av fabrikerna och bruken, av marken, bankerna, trafiken, etcetera har förblivit intakt, och att kapitalismen därför finns kvar i full styrka i Italien och Tyskland.” Det här har varit de marxistiska socialisternas ökända argument.

Den framstående Ludwig von Mises attackerade vänsterns felaktiga logiska slutsatser genom att påpeka att under icke-marxistiska socialistiska regimer var privat egendom de jure tillåtet, medan staten förblev de facto ägaren av produktionsmedlen.  ”Om staten bitvis tar förfogandemakten från ägaren genom att utöka sin påverkan på produktionen, och om dess makt att styra produktionens riktning ökas, så återstår för ägaren till slut ingenting mer än det tomma namnet ”ägarskap”, och egendomen har övergått i statens händer”, skrev Mises i Socialism.

Obestridligen beskriver hans argument det faktiska ekonomiska förhållandet under dessa regimer. Entreprenörer var verkligen berövade den fria råvarumarknaden, arbetsmarknaden, och den internationella valutamarknaden, staten etablerade lön- och priskontroller och influerade varje del i ledet, från produktion till distribution, och konsumtion. Det ska dock tilläggas att Mises argument inte riktigt har förståtts eller tagits emot väl i modern tid.

Saken är den att 1900-talet präglades av två blodiga världskrig och det långdragna kalla kriget. Bara en stat kan föra världskrig, eftersom bara den kan samla in och kontrollera de nödvändiga finansiella, ekonomiska, och mänskliga resurserna. Således har staten det senaste århundradet haft en central position i samhällsekonomin och gav motvilligt upp sin position. Många generationer människor lever trots allt under omständigheter där staten bestämmer ekonomins villkor. De kan inte ens föreställa sig att staten och ekonomin kunde ha något annat förhållande. Nutida industriländer är skyldiga till att föra politik enligt de italienska och tyska staternas recept. Staten har infört diverse regleringar som negativt påverkar affärer och ekonomin som helhet, inklusive kontroll över minimilöner, etablerandet av välfärdsprogram som drivs av en betydlig omfördelning av välstånd, och många andra åtgärder.

Mises påpekade att staten kontrollerade ekonomin och utövade olika former av tvång. Han har utan tvivel rätt. Dock har de socialistiska regimerna använt båda metoderna: tvång och övertalning, där den senare fick ännu större betydelse. I samtiden har den direkt kollektivistiska indoktrineringen genom utbildningsinstitutioner blivit det främsta verktyget för övertalning.

Människan är den mest anpassningsbara arten och är lättpåverkad av skicklig propaganda. Majoriteten av de respektive folken accepterade nästan utan motstånd fascisterna och nazisternas nationella idéer. Gotz Aly nämner i Hitler´s Beneficiaries att det tredje rikets diktatur inte upprätthölls med våld. Han gav det målande exemplet att Gestapo år 1937 endast hade lite fler än 7000 anställda, vilket räckte för att hålla koll på 60 miljoner människor. Den stora majoriteten av folket lät sina tankar kuvas av det styrande partiets idéer. Följaktligen stödde befolkningen som genomgick kollektivisering av sinnet alla politiska åtgärder, inklusive ekonomiska, som föreslogs av regeringen. Tyska entreprenörer var en viktig del av den nationalistiska rörelsen, hade ingenting emot att acceptera nya spelregler, och deltog entusiastiskt i det sociala experimentet.

När det gäller Mises argument om ”de jure- och de facto-ägande” behöver det kompletteras med följande propositioner. Om man äger egendomen ska man kontrollera den. Det omvända är också sant: om man kontrollerar privat egendom äger man den de facto. Det är lättare och mer effektivt att förfoga över egendomen om man äger den. Därför var det helt naturligt att de fascistiska och nazistiska staterna tenderade att bli riktiga ägare, inte bara de facto utan också de jure. Ägandedikotomin ”den ene äger, men berövas kontrollen – en annan kontrollerar, men äger inte” är inget stabilt paradigm. Denna konstruktion måste upplösas och återgå till det stabila – ”den som äger, den kontrollerar också”. Tvetydigheten i ”de facto- och de jure-ägandet” skulle de oundvikligen lösa till statens, den starkare motpartens, fördel. Historien visar att den fascistiska staten var på väg att utvecklas just så. 1939 nådde fascistiska Italien världens högsta andel statligt ägande med undantag för Sovjetunionen.

Därför bör det första argumentet från vänstern avvisas enligt följande resonemang. För det första tillhör den italienska fascismen och nationalsocialismen vänstern, eftersom de är instanser av den icke-marxistiska socialismen, som använde kollektivisering av medvetandet snarare än förstatligande av privat egendom som den främsta vägen mot socialism. För det andra kommer statens kontroll över ekonomin till slut att leda till socialiseringen av privat egendom, vilket gör staten till de jure-ägaren.

Nationalismen finns inte enbart hos högern

Att nationalismen och rasismen skulle vara exklusiv för högern, som det påstås, är en politisk myt driven av hätsk vänsterpropaganda. Det är känt att grundarna av marxismen var xenofober som trodde på den hegelianska uppdelningen i historiska och icke-historiska nationer. Sorel, grundare av den revolutionära syndikalismen, var engagerad antisemit. Vissa strömningar av socialismen förespråkade öppet chauvinism medan andra använde internationalistisk retorik för att vinna politiska fördelar. Dessutom var nationalismen inte en avgörande faktor för uppdelningen mellan höger och vänster i det politiska spektrumet vid början av 1900-talet. Istället var det inställningen till äganderätten (eller motsättningar mellan kapitalet och arbetarna, marxistiskt uttryckt) som delade det politiska spektrumet. Därför kunde nationalismen ingå i olika politiska filosofier: både kapitalets försvarare och arbetarnas förespråkare. Inga historiska fakta tyder på att nationalism är en särskild egenskap för högern. Tvärtom, som förespråkare för den fria marknaden argumenterar högern för internationell arbetsdelning och handel. Samtidigt införde de institutionaliserade regimerna från vänstern, inklusive italienska fascister och tyska nationalsocialister, en nationellt självständig ekonomi.

Italiensk fascism och tysk nazism utgör den antimaterialistiska, anti-positivistiska strömningen i den socialistiska rörelsen, som var extremt fientlig mot marxistiska idéer och socialdemokrati. Trots det satt de på det socialistiska lagets bänk. Kommunisterna sitter längst till vänster, följt av socialdemokraterna. Den andra sidan tillhör fascisterna och nazisterna, som tillsammans utgör vänsterns högerkant.

Original https://mises.org/wire/fascism-has-always-been-enemy-private-property

4 kommentarer till ”Fascismen har alltid varit fiende till privat ägande

  • Folkhemsstaten kan ses som den svenska varianten av fascism. Anders Edwardsson skriver i boken En annorlunda historia – folkhemmet i nytt ljus, att genom grundandet av folkhemsstaten:

    ”anammades en alltmer korporativistisk samhällsmodell, där staten (precis som på medeltiden) inte i första hand förhöll sig till medborgarna som individer utan som medlemmar i olika organisationer, vars deltagande i olika statliga och kommunala organ alltmer förvandlade dem till halvofficiella, officiösa organ. Denna utveckling skulle i Sverige visserligen ta sig en rad olika former. Den övergripande tanken och ambitionen var dock – precis som i det fascistiska Italien – att föreningen av stat, samhälle, organisationer och näringsliv skulle skapa ett starkare och mer harmoniskt samhälle.”

    Roland Huntford skriver också i boken The New Totalitarians (1971):

    ”Liksom det fascistiska Italien är Sverige idag [år 1971] en korporativ stat. Men den svenska versionen av den korporativa staten är mycket mer komplett än den italienska. Korporativismen passade inte italienarna med deras individualistiska tradition så den påverkade bara landet ytligt; i Sverige har den däremot genomsyrat alla delar av det nationella livet. I Italien var korporativismen en främmande inrättning som var påtvingad av den styrande eliten, men i Sverige är den ett naturligt arv för varje medborgare. Ingen revolution eller statskupp var nödvändig; den växte fram med det moderna Sverige och förefaller vara helt naturlig och önskvärd bland svenskarna.”

  • Det finns en stark förvirring i artikeln om vad vänster och höger är för någonting. Det är en populär missuppfattning om att det handlar om politiskt innehåll när egentligen höger och vänster är ett resultat av valsystemet. Det är svårt att skapa en politisk majoritet utan vänster och höger (dvs 2 motpoler) , innehållet kan vara vad som helst men bör vara två olika motpoler i samhället. Därav är det ej av intresse on fascism är höger eller vänster.

  • I ett första maj-tal inför 5 000 åhörare i Berlin 1926 uttryckte Adolf Hitler sig explicit:
    »Vi är socialister, vi är motståndare till dagens kapitalistiska ekonomiska system med dess exploatering av de ekonomiskt svaga, med dess orättvisa löner, med dess otillständiga värdering av en människa utifrån rikedom och ägodelar istället för plikt och prestation, och vi är fast beslutna att förstöra detta system till varje pris.«
    (Ur Bengt Liljegrens biografi ”Adolf Hitler”)

    https://4.bp.blogspot.com/-5WLQXwUWjvs/WDrYBqzx3qI/AAAAAAAAAaA/CD2wRh1g8RopTcNNOV2YP9Gq538v50KmgCLcB/s400/Adolf%2BHitler-Ich%2Bbin%2BSocialist.jpg

  • I sig en ganska bra artikel som adresserar en besvärlig fråga. Besvärlig eftersom vänster i politisk betydelse är vagt.
    Man kan ju fråga sig vilken egenskap som skall avgöra grad av höger/vänster.

    Ett bivillkor man kan ha är att höger och vänster skall vara motsatser. Allt annat blir galet.

    Grad av statligt ägande skulle kunna vara en avgörande egenskap. Det skulle då göra svenska (S) till ett högerparti iom att de inte längre driver statligt ägande.
    Jag skulle kunna tänka mig att (S) skulle protestera högljutt mot att det skulle vara ett högerparti. Någon annan egenskap som är signifikant behövs.

    Det som framstår som användbart är hur stor andel av BNP som det offentliga förfogar över. Det har fördelen att med stort statligt ägande (som t ex Nordkorea) så förfogar också staten över en stor andel av BNP. Vilket gör det till vänster.

    Det gör också Sverige och (S) till vänster i och med att ca 46% av BNP förfogas över av det offentliga. Något som folk inom V+S torde vara villiga att acceptera.

    Höger blir då länder eller politiska inriktningar som strävar efter att det offentliga förfogar över liten andel av BNP. Singapore med 12% kan väl nämnas. Och politiskt blir det anarkokapitalister och libertarianer som är höger (extrema).

    Så frågan om var fascism och nationalsocialism hamnar blir då enkel. Det är bara att se hur stor andel av BNP som de vill att det offentliga förfogar över. Som jag minns det är det mycket. Så de två hamnar tillsammans med (S) på den vänstra halvan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *