Nationer efter samtycke

Låt tusentals nationer blomma.

Libertarianer fokuserar på två viktiga beståndsdelar i sin analys: individen och staten. Men en av vår tids mest dramatiska och betydelsefulla händelser har varit återkomsten av en tredje och ofta förbisedd men verklig aspekt, ”nationen”. När nationen inte har glömts bort har den istället knutits till staten, som i den vanligt förekommande termen, ”nationalstaten”. Men detta koncept tar en utveckling som skett de senaste årtiondena och omvandlar den till ett universellt maxim. De senaste fem åren har vi i samband med kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa sett en förbluffande snabb kollaps av den centraliserade staten, eller påstådda nationalstaten, och återgången till dess ursprungliga beståndsdelar, eller nationaliteter. Den äkta nationen, eller nationaliteten, har gjort ett dramatiskt återinträde på världsscenen.

Nationens återkomst

”Nationen” är såklart inte detsamma som staten, något som tidigare libertarianer och klassiska liberaler som Ludwig von Mises och Albert Jay Nock förstod mycket väl. Samtida libertarianer antar ofta, felaktigt, att individer endast länkas samman via utbyte på marknaden. De glömmer att alla av nödvändighet föds in i en familj, ett språk, och en kultur. Varje person föds in i en eller flera överlappande samhällen, vilket oftast innefattar en etnicitet, med specifika värderingar, kulturer, religiösa föreställningar, och traditioner. Han föds generellt in i ett ”land”. Han föds alltid in i en specifik historisk kontext vad gäller tid och plats, betydande grannskap och landområde.

Den moderna europeiska nationalstaten, den typiska ”stormakten”, började inte som en nation, utan som en nationalitets (oftast i hjärtat av det resulterande landet, utgående från huvudstaden) ”imperialistiska” erövring av andra nationaliteter belägna i utkanten. Eftersom en ”nation” består av komplext sammansatta subjektiva nationella känslor baserade på objektiva verkligheter, har imperialistiska centralstater haft varierande framgångar i sina försök att skapa en känsla av nationell enighet kring det imperialistiska centret och få de underställda nationaliteterna i utkanten av imperiet att underkasta sig.

I Storbritannien har engelsmännen aldrig lyckats att helt utplåna hoppet om en egen nation bland de keltiska nationaliteterna, skottar och walesare, även om cornwallsk nationalism verkar ha kvävts. I Spanien har de erövrande kastillianerna, som utgår från Madrid, aldrig lyckats – vilket blev uppenbart vid Olympiska spelen i Barcelona – utplåna nationalismen bland katalaner, basker, eller för den delen galicier eller andalusier. Fransmännen, med sin bas i Paris, har inte helt lyckats tämja bretoner, basker eller folket i Languedoc.

Det är numera allmänt känt att kollapsen av den centraliserade och imperialistiska ryska Sovjetunionen öppnat upp för dussintals tidigare undertryckta ”nationalismer” inom det forna USSR, och det står nu klart att Ryssland i sig, eller snarare ”Ryska federationen”, bara är en något äldre imperiell formation i vilken ryssarna, med sin bas i Moskva, med tvång inkorporerade otaliga andra nationaliteter, däribland tartarer, jakuter och chechener med många andra. Till stor del härstammade Sovjetunionen från Ryska kejsardömets erövringar under 1800-talet, då de stridande ryssarna och britterna lyckades dela upp stor delar av Centralasien sinsemellan.

”Nationen” kan inte definieras med precision; det är en komplex och varierande konstellation av olika typer av samhällen, språk, etniska grupper eller religioner. Vissa nationer eller nationaliteter, som slovenerna, är både en separat etnisk grupp och en språkgrupp; andra, som de krigande grupperna i Bosnien, tillhör samma etniska grupp och samma språkgrupp, men med olika alfabet och drabbar samman på grund av religion (östortodoxa serber, katolska kroater och muslimska bosnier, som för att göra saker och ting värre, från början tillhörde den manikeiska bogomil-sekten.)

Frågan om nationalitet görs ännu svårare av samspelet mellan objektiv verklighet och subjektiva uppfattningar. I vissa fall, som med Östeuropeiska nationaliteter under Habsburg-dynastin eller irländarna under brittiskt styre, behövde ”nationalismer”, och undertryckta eller i vissa fall döende språk, medvetet bevaras, skapas och spridas. En övertygad intellektuell elit tog det på sig under 1800-talet att återuppliva perifera nationaliteter, som levde under, och delvis absorberats av, den imperialistiska mittpunkten.

Villfarelsen ”kollektiv säkerhet”

Nationens problem har eskalerat under 1900-talet av det dominerande inflytandet av ”Wilsonianism” på amerikansk utrikespolitik och utrikespolitik världen över. Jag pratar inte om ”nationellt självbestämmande”, som mest florerade efter första världskriget, utan snarare konceptet ”kollektiv säkerhet mot aggression”. Det stora felet med detta tilltalande koncept är att det behandlar nationalstater som motsvarande enskilda angripare, med ”världssamfundet” i form av en patrullerande polis. Till exempel, polisen ser A angripa B eller stjäla dennes egendom; Polisen skyndar såklart till B’s undsättning, för att skydda dennes person eller egendom. På samma vis antas krig mellan två nationer eller stater ha en liknande aspekt: Stat A invaderar, eller ”begår en aggression mot”, Stat B; Stat A kallas ”angriparen” av ”den internationella polismannen” eller hans presumptiva surrogat, FN, USAs president eller utrikesminister, eller ledarskribenten på den vördnadsvärda New York Times. Sedan, är det tänkt, ska världspolisen, vad den än må bestå av, snabbt vidta åtgärder för att stoppa ”aggressionsprincipen”, eller förhindra ”angriparen”, varesig det är Saddam Hussein eller serbiska gerillor i Bosnien, från att fullfölja sitt förmodade mål att simma över Atlanten och mörda varje invånare i New York eller Washington, D.C.

Felet i denna argumentation går djupare än den vanliga diskussionen om huruvida amerikanskt luftvapen eller marktrupper kan handskas med irakier eller serber utan allt för stora svårigheter. Det stora felet är det underförstådda antagandet bakom hela analysen: att varje nationalstat ”äger” hela sitt geografiska område, rätt och riktigt, på samma vis som varje individuell egendomsinnehavare äger sin egen person och de tillgångar som han har ärvt, arbetat för, eller tillskansat sig genom frivilligt utbyte. Är gränserna för varje typisk nationalstat verkligen lika rättvis eller klanderfri som ditt eller mitt hus, fastighet eller fabrik?

Det framstår för mig som att inte bara varje klassiskt liberal eller libertarian, utan varje förnuftig person som ägnar en tanke åt det här problemet, måste svara med ett bestämt ”Nej”. Det är absurt att designera varje nationalstat, med dess självutropade gränser som det existerar vid någon given tidpunkt, som rättmätig och helig, var och en med sin ”territoriella integritet” som skall förbli lika oberörd och obruten som den tillhörande min kropp eller privata egendom. Ständigt har dessa gränser såklart tillskansats med våld, eller genom överenskommelser mellan stater över huvudet på invånarna, och ständigt har dessa gränser förflyttat sig över tid på ett sätt som gör utropandet av ”territoriell integritet” skrattretande.

Ta till exempel den nuvarande röran i Bosnien. För bara några år sedan, var etablissemangets ståndpunkt, från höger till vänster, vikten av att bevara Jugoslaviens ”territoriella integritet” och fördömma varje utträdesrörelse. Nu, endast en kort tid senare, är samma etablissemang som nyligen försvarade serberna som ”den Jugoslaviska nationens” försvarare mot illvilliga utträdesrörelser vars mål var att förstöra denna ”integritet”, ute efter att krossa serberna för deras ”angrepp” på Bosniens ”territoriella integritet”, en upphöjd ”nation” som hade lika lite med verkligheten att göra som ”nationen Nebraska” före 1991. Men detta är fallgroparna som vi är ämnade för om vi fastnar i mytologin rörande ”nationalstaten” vars slumpade gränser måste upprätthållas som en egendomsägande entitet med dess egna heliga och okränkbara ”rättigheter”, i en djupt bristfällig jämförelse med privat egendom.

För att ta till ett utmärkt knep från Ludwig von Mises i att särskilja från samtida känslor: Ponera två angränsande nationalstater, ”Ruritanien” och ”Fredonien”. Låt oss anta att Ruritanien plötsligt har invaderat östra Fredonien, och utropar det till sitt eget. Måste vi per automatik då fördöma Ruritanien för dess ondskefulla ”aggressionshandling” mot Fredonien, och skicka trupper, antingen bokstavligen eller metaforiskt, mot de brutala Ruritarianerna å det ”modiga lilla” Fredoniens vägnar? Inte alls. Det är nämligen fullt möjligt att tänka sig att östra Fredonien, låt säga, för två år sedan, varit en del av Ruritanien, hetat västra Ruritanien, och att ruritanierna, etniska och nationella invånare i landet, under de gångna två åren ropat på frihet från fredoniskt förtryck. Kort sammanfattat, om internationella konflikter i synnerhet, i W.S. Gilberts tidlösa ord:

”Saker är sällan vad de verkar.

Skummad mjölk framställs som grädde.”

Den kära världspolisen, varesig det är Boutros Boutros-Ghali eller amerikanska trupper eller New York Times ledare borde tänka efter en extra gång innan de drar ut i fält.

Amerikaner är särskilt illa lämpade för sin självutnämnda wilsonianska roll som världens moralister och poliser. Nationalism i USA är särskilt nytt och är mer av en idé än något rotat i långvariga etniska och nationella grupper eller konflikter. Lägg till, i denna dödliga mix, det faktum att amerikaner är i stort sett utan historiskt minne, och detta gör amerikaner särskilt illa lämpade att lägga sig i Balkans konflikter, där vem som tog vilken sida och var i kriget mot de turkiska inkräktarna på 1400-talet är mycket verkligare för de flesta parter än vad de hade till middag dagen innan.

Libertarianer och klassiska liberaler, som har de sällsynta verktygen som gör det möjligt att tänka nytt kring nationalstaten och utrikespolitik, har varit för upptagna med kalla kriget mot kommunismen och Sovjetunionen för att tänka på de mer fundamentala frågorna. Nu när Sovjetunionen kollapsat och det kalla kriget är över, kan kanske klassiska liberaler åter igen ägna sig åt dessa kritiska problem.

Att tänka nytt vad gäller utträde

Först och främst kan vi dra slutsatsen att alla statliga gränser inte är rättfärdigade. Ett mål för libertarianer borde vara att omvandla befintliga nationalstater till nationella entiteter vars gränser kan rättfärdigas, på samma vis som privata egendomsgränser är rättfärdiga; det vill säga, att bryta ner befintliga tvingande nationalstater i äkta nationer, eller nationer efter samtycke.

I fallet med östfredonierna, borde invånarna få lov att frivilligt bryta sig loss från Fredonien och sluta sig samman med sina kamrater i Ruritanien. Återigen bör klassiska liberaler motstå impulsen att säga att nationella gränser ”inte spelar någon roll”. Det är såklart sant, som klassiska liberaler länge förkunnat, att ju mindre statlig intervention i Fredonien och Ruritanien, desto mindre betydelse har en sådan gräns. Men även under en minimal stat skulle nationella gränser ha betydelse, ofta en stor betydelse för invånarna på denna plats. För på vilket språk – ruritanska eller fredonska, eller båda? – kommer vägskyltarna, telefonböckerna, domstolsprocesserna och skolklasserna att använda sig av?

Kortfattat, varje grupp, varje nationalitet, borde tillåtas att bryta sig loss från vilken nationalstat de vill och gå med i vilken nationalstat som helst som vill ha dem. Enbart den reformen skulle vara ett stort steg på vägen mot nationer efter samtycke. Skottarna, om de så behagar, borde tillåtas av engelsmännen att lämna Storbritannien, att bli självständiga, eller till och med gå med i en gaelisk konfederation, om väljarna så önskar.

En vanlig reaktion på en värld av snabbt förökande nationer är att oroa sig för den mängd av handelsbarriärer som skulle kunna tänkas etableras. Men, givet att allt annat är detsamma, skulle det vara bättre ju fler nationer vi har och ju mindre storleksmässigt de är. Det skulle vara betydligt svårare att sälja in illusionen av självförsörjning om den slogan man var tvungen att använda var ”köp nord-dakotanskt” eller ”köp 56th Street” än vad det är nu att övertyga allmänheten om att ”köp amerikanskt”. På samma sätt ”ner med North Dakota” eller ”ner med 56th Street”, vore svårare att sälja in än rädsla för och hat mot japaner. På liknandes vis skulle de absurditeter och olyckliga konsekvenser som följer av fiatvaluta bli mycket mer påtagliga om varje provins eller samhälle eller kvarter skulle trycka sin egen valuta. En mer decentraliserad värld skulle vara mycket mer benägen att vända sig till mer pålitliga bytesvaror, så som guld och silver, som dess pengar.

Den renodlat anarko-kapitalistiska modellen

Jag vill ta upp den renodlat anarko-kapitalistiska modellen i denna uppsats, inte så mycket för att förespråka modellen som sådan som att föreslå den som en guide för att avgöra dispyter angående nationalitet som plågar vår samtid. Den renodlade modellen är, helt enkelt, att inga landområden, inte en kvadratmeter i världen, skall vara ”offentlig”; varje kvadratmeter land, vare sig det rör sig om gator, torg eller grannskap, är privatiserad. Total privatisering skulle hjälpa att lösa problem rörande nationalitet, ofta på överraskande sätt, och jag föreslår att befintliga stater, eller klassiskt liberala stater, försöker närma sig ett sådant system även medan vissa landområden tillhör staten.

Öppna gränser, eller Camp-of-the-Saints problemet

Frågan gällande öppna gränser, eller fri invandring, har blivit ett allt större problem för klassiskt liberala. Detta är främst på grund av att välfärdsstaten i allt större utsträckning subventionerar invandrare inträde och tillträde till permanent omvårdnad, och för det andra, eftersom kulturella gränser sköljts över. Jag började ompröva min syn på invandring när Sovjetunionen kollapsade och det blev tydligt att etniska ryssar uppmuntrats att flöda in i Estland och Litauen med avsikten att förstöra dessa folks kulturer och språk. Tidigare hade det varit enkelt att avfärda Jean Raspails anti-migrations-novell ”The Camp of the Saints”, i vilken i stort sett hela Indiens befolkning bestämmer sig för att flytta, i små båtar, till Frankrike, och fransmännen, sjuka av liberal ideologi, inte kan frammana viljan att stoppa ekonomisk och kulturell nationell undergång. I takt med att kulturella och världsstats-problem har trappats upp, har det numera blivit omöjligt att avfärda Raspails farhågor.

När jag tänkte om angående invandringsfrågan baserat på den anarko-kapitalistiska modellen, klarnade det för mig att ett totalt privatiserat land inte alls skulle ha ”öppna gränser”. Om varje del utav ett land vore ägt av någon person, grupp eller företag, skulle detta innebära att ingen invandrare kunde ta sig in om den inte var inbjuden och fick tillåtelse att hyra, eller köpa, egendom. Ett totalt privatiserat land skulle vara lika ”stängt” som dess invånare och egendomsinnehavare önskar. Det verkar då stå klart att öppna gränser-policyn som de facto gäller i USA i verkligheten utgör ett obligatoriskt öppnande av centralstaten, staten som bestämmer över vägar och offentliga ägor, och inte reflekterar den sanna önskan hos egendomsinnehavarna.

Under total privatisering, skulle många lokala konflikter och problem gällande ”det yttre” – inte bara invandringsproblemet – lösas på ett smidigt sätt. Med varje lokal och område ägt av privata firmor, bolag, eller kontraktuella samhällen, skulle sann mångfald ta över, i enlighet med varje enskilt samhälles preferenser. Vissa samhällen skulle vara präglade av etniska och ekonomiska skillnader, medan andra skulle vara etniskt och ekonomiskt homogena. Vissa lokala områden skulle tillåta pornografi eller prostitution eller droger eller aborter, medan andra skulle förbjuda en eller alla. Förbuden skulle inte vara statligt påtvingade, utan skulle helt enkelt vara krav för att få bo eller få tillgång till någon persons eller samhälles område. Medan etatister som känner sig manade att tvinga på alla andra sina värderingar skulle bli besvikna, skulle varje grupp åtminstone ha tillfredsställelsen av att leva i ett grannskap bestående av människor som delar dess värderingar och preferenser. Medan ägarskap inte skulle bana väg för Utopia eller en universallösning på alla konflikter, skulle det åtminstone vara en ”näst bästa” lösning som de flesta kan tänkas acceptera att leva med.

Enklaver och exklaver

Ett uppenbart problem med nationaliteters utträde från centraliserade stater rör blandade områden, eller enklaver och exklaver. Att bryta ner den svullna centrala nationalstaten Jugoslavien till dess konstituerande delar har löst många konflikter genom att erbjuda självständigt nationskap åt slovener, serber och kroater, men hur blir det för Bosnien där många städer och byar är blandade? En lösning är att uppmuntra till mer av samma, genom ännu mer decentralisering. Om, till exempel, östra Sarajevo är serbiskt och västra Sarajevo är muslimskt, då kan de delas upp i två separata nationer.

Men detta skulle såklart resultera i ett stort antal enklaver, delar av nationer omringade av andra nationer. Hur kan detta lösas? För det första, problemet med enklaver/exklaver existerar nu. En av de mest onda existerande konflikter, som USA ännu inte lagt sig i eftersom den inte visats på CNN, är problemet med Nagorno-Karabakh, en armensk exklav helt omringad av, och därför formellt tillhörande, Azerbaijan. Nagorno-Karabakh borde utan tvekan tillhöra Armenien. Men, hur, ska då armenier i Karabakh undvika sitt nuvarande öde, en blockad från azerier, och hur ska de undvika militära strider i att försöka upprätta en landväg till Armenien?

Under total privatisering skulle dessa problem såklart försvinna. Ingen köper mark i USA idag utan att veta tillhörande rättigheter; på samma sätt skulle åtkomsträttigheten, i en fullt privatiserad värld, såklart vara en avgörande del av markägarskap. I en sådan värld skulle Karabakhs egendomsinnehavare försäkra sig om att de köpt åtkomsträttigheter genom en azerisk landväg.

Decentralisering erbjuder också en gångbar lösning på den tillsynes olösliga konflikten i Nordirland. När britterna delade upp Irland på tidigt 1920-tal gick de med på att göra en andra, mindre och precis, uppdelning. De infriade dock aldrig detta löfte. Om britterna skulle tillåta en detaljerad uppdelning av Nordirland, socken för socken, skulle större delen av landområdet, som är mestadels katoliker, troligtvis lämna för att ansluta sig till Republiken: kommuner som Tyrone och Fermanagh, södra Down, och södra Armagh, till exempel. Protestanterna skulle troligtvis ha kvar Belfast, kommunen Antrim, och andra områden längre norr om Belfast. Det största kvarstående problemet skulle vara den katolska enklaven inom staden Belfast, men åter igen, ett närmande den anarko-kapitalistiska modellen skulle kunna uppnås genom att köpa åtkomsträttigheter till enklaven.

I väntan på total privatisering står det klart att vår modell skulle kunna närmas, och konflikter minimeras, genom att tillåta utträde och lokal kontroll, ner till mikro-samhällsnivå, och genom att utveckla kontraktuella åtkomsträttigheter för enklaver och exklaver. I USA, blir det viktigt att, på väg mot en sådan radikal decentralisering, för libertarianer och klassiska liberaler i synnerhet, och för många andra minoritets- eller dissident-grupper, betona det bortglömda tionde tillägget i konstitutionen och försöka bryta ner rollen och makten tillhörande den centraliserande Högsta domstolen. Istället för att försöka skaffa folk med ens egen ideologiska övertygelse en plats i Högsta domstolen, borde dess makt skalas ner och minimeras så fort som det bara är möjligt, och dess befogenheter delas ner och delas ut till juridiska instanser på delstats-, eller till och med lokal nivå.

Medborgarskap och rösträtt

Ett irriterande problem i vår samtid kretsar kring vem som blir medborgare i ett givet land, eftersom medborgskap medför rösträtt. Den anglo-amerikanska modellen, där varje barn som föds inom landets gränser per automatik också blir medborgare, bjuder självfallet in havande välfärdsmigranter. I USA, till exempel, har man problemet att illegala invandrares barn, som fötts på amerikansk mark, automatiskt blir medborgare och därför berättigar sig själva och sina föräldrar permanenta bidragsutbetalningar och kostnadsfri sjukvård. Den franska modellen, där man måste vara född in i en familj av medborgare för att själv automatiskt bli medborgare, är såklart betydligt närmare konceptet en frivillig nation.

Det är också viktigt att omvärdera hela konceptet och funktionen med att rösta. Bör någon ha en ”rätt” att rösta? Rose Wilder Lane, den libertarianska teoretikern i USA under mitten av 1900-talet, fick en gång frågan om hon trodde på kvinnlig rösträtt. ”Nej”, var svaret hon gav, ”och jag är emot manlig rösträtt också.” Lettländarna och estländarna har på ett övertygande sätt hanterat de ryska bosättarna genom att tillåta dem att bo kvar permanent, men inte bevilja dem medborgarskap och därmed inte heller rösträtt. Schweizarna välkomnar tillfälliga gäst-arbetare, men avskräcker permanent invandring, och, a fortiori, medborgarskap och rösträtt.

Låt oss för upplysnings skull komma tillbaka till den anarko-kapitalistiska modellen. Hur skulle röstande ske i ett totalt privatiserat samhälle? Röstande skulle vara väldigt varierande, men av desto större vikt, vem skulle egentligen bry sig? Den mest tillfredsställande formen av röstande för en ekonom är i företaget, eller aktiebolaget, i vilken ens rösträtt är proportionerlig i förhållande till ens ägarandel i företagets tillgångar. Men det finns också, och skulle finnas, en myriad av privata klubbar av alla dess slag. Det antas ofta att föreningsbeslut tas via en röst per medlem, men så är oftast inte fallet. Utan tvekan är de bäst skötta och mest tilltalande föreningarna de som sköts av en liten, självbevarande oligarki bestående av de bäst lämpade och mest intresserade, ett system som är behagligt för de icke-röstberättigade medlemmarna så väl som för eliten. Om jag är en enkel medlem i en schack-klubb, varför ska jag bry mig om att rösta om jag är nöjd med hur verksamheten bedrivs? Och om jag visar intresse för att driva verksamheten skulle jag troligtvis bli tillfrågad om att gå med i den styrande eliten av den tacksamma oligarkin, som ständigt är på jakt efter engagerade medlemmar. Och slutligen, om jag är missnöjd med sättet som klubben bedrivs kan jag när som helst hoppa av och gå med i en annan klubb, eller tillochmed starta en egen. Det är en av de stora fördelarna med ett fritt och privat samhälle, varesig vi pratar om en schackklubb eller ett kontraktuellt samhälle.

När vi börjar röra oss mot den renodlade modellen, ju fler områden som blir antingen privatiserade eller mikro-decentraliserade, desto mindre betydelsefullt blir det att rösta. Vi är såklart en bra bit kvar till målet. Men det är viktigt att börja någonstans, och i synnerhet ändra vår politiska kultur, som behandlar ”demokrati”, eller ”rösträtt”, som det högsta värdet i politiken. Att rösta borde ses som trivialt och oviktigt som bäst, aldrig en ”rättighet”, förutom som en möjlig mekanism med härstamning från ett kontrakt skrivet i samförstånd. I vår moderna tid är demokrati eller röstning endast viktigt för att delta i eller bekräfta användandet av staten för att kontrollera andra, eller för att använda som ett sätt att förhindra att en själv eller ens grupp blir kontrollerad. Röstning är dock som bäst ett ineffektivt verktyg för självförsvar, och det är betydligt bättre att ersätta det med att lösa upp statens makt helt och hållet.

Sammanfattningsvis, om vi fortsätter att bryta upp och decentralisera den moderna centraliserande och tvingande nationalstaten till dess mindre beståndsdelar, nationaliteter och grannskap, kommer vi samtidigt att minska utsträckningen och betydelsen av att rösta och graden av social konflikt. Privata kontrakt, och samtycke, kommer öka i samma utsträckning och den brutala och repressiva staten kommer gradvis att lösas upp i en harmonisk och allt mer blomstrande samhällsordning.

Murray N. Rothbard, The Journal of Libertarian Studies (Hösten 1994).

Publicerad på Mises.org och översatt av Jesper Bleeke.

Läs vidare:
Rätten till självbestämmande, av Ludwig von Mises
Om fri invandring och påtvingad integration, av Hans-Hermann Hoppe
Mises, invandring och nation, av Bionic Mosquito
Gränser, kultur och decentralisering, av Bionic Mosquito

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *