Idag är det få som känner till barnkorståget. Kanske låter namnet bekant, eller kanske har vi hört sagan om Råttfångaren från Hameln, vilken berättar om en tid när barnen vandrade iväg från sina hem, för att aldrig återvända. Men sagan är, som så ofta, baserad på fjärran och märkliga händelser, som en gång skakade världen. Det är ekot av barnkorståget som ägde rum i nådens år 1212 vi hör med sagans röst.
Historien om barnkorstågen är som en gäckande skugga, vars sanna gestalt man aldrig riktigt kan se. Redan under sin samtid gav den upphov till myter, vilka snabbt vävdes samman med de bristfälliga skildringar som fanns. För att förstå fenomenet måste vi först bekanta oss med det samhälle, den värld, som var vardag i början av det trettonde århundradet.
Matteus 5:5 berättar att ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”. I Psaltaren kan vi läsa: ”Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid”. Den här världssynen är revolutionerande. En romersk general hade knappast ägnat en tanke åt vare sig de saktmodiga eller de ödmjuka, inte heller en grek eller pers från den klassiska, förkristna tiden. Möjligen hade han muttrar “Vae Victris” (ve de besegrade), innan han besteg triumfatorvagnen. Det är med Kristendomen som den här uppfattningen sprider sig, och i det djupt troende medeltida Europa var det här en dominerande tanke, en fattigdomskult. Det fanns en styrka, en helighet och en kraft hos de fattiga och utslagna som de framgångsrika och mäktiga helt enkelt inte kunde komma åt. Ofta försökte de, genom att skänka bort sina ägor, klä sig i tagel, leva i kyskhet och fattigdom. Var det inte så Guds son hade kommit till människorna? Som en försvarslös trashank, men beväpnad med Herrens Sanning?
Samtidigt, i perfekt symbios med uppfattningen om den av Gud älskade menlöse, var tanken om korståg en absolut dominerande rörelse i Kristendomen. Allt sedan påve Urban II utlyst det första korståget vid Clermont 1095 hade återerövrandet och bevarandet av Det Heliga Landet och Jerusalem varit en realitet, ja, ett gudomligt påbud. Jerusalem var så mycket mer än en fysisk plats, eller en stad, det var en idé, en dröm, världens mittpunkt och nyckeln till Paradiset. Gemene man hade en diffus uppfattning om geografiska och politiska förhållandet, men drömmen var desto mer levande. För, som man sa, Deus Vult, Gud vill det!
1212 var tanken om korståget i kris. Redan 1187 hade saracenerna under Saladin erövrat Jerusalem och trots att det tredje korståget, ett direkt svar på denna katastrof hade varit strategiskt lyckosamt, hade man inte återerövrat den heliga staden. 1204 hade ett nytt korståg genomförts, men urartat till ett katastrofalt svek mot tanken att återta Jerusalem. Istället för att bekriga Ayyubiderna hade krigståget vänt sig mot det kristna Konstantinopel och förintat det Östromerska riket. Venetiska köpmän som legat bakom den här strategin gladde sig säkert, men idén om korståget hade befläckats.
Frågorna och kritiken som följde var både naturlig och berättigad. Hur kunde de mäktigaste och rikaste i världen misslyckas så katastrofalt? Hur kunde man misslyckas att befria Jerusalem och göra pilgrimslederna säkra trots alla resurser, trots alla arméer, trots alla böner? Kunde det vara så, att Gud hade övergett de som tagit det på sina axlar att frälsa det heliga landet?
Det är i den här förvirrade och vilsna miljön som två rörelser tar form. Kanske inspirerade av varandra, kanske helt skilda, vi vet inte. Vad vi vet är två profetiska röster höjdes, en i Tyskland och en i Frankrike, båda med ett revolutionärt budskap om en extatisk gräsrotsrörelse och båda ledda av barn.
I Rhenlandet leddes rörelsen av en ovanligt vältalig herdepojke vid namn Nikolas av Köln. Han hävdade att han haft visioner som kallade honom till att ta korset, men inte att leda en armé av riddare och väpnare, utan en armé av fattiga. Rörelsen började blygsamt, men Nikolas marscherade idogt söderut genom Rhenlandet. Till sitt tecken valde han ett tau-kors, nämnt efter det grekiska ordet för bokstaven T som det liknade. Så snart rörelsen fått upp momentum anslöt sig hundratals och sedan tusentals. Chronica Regiae Coloniensis, som skrevs året efter detta händelser, berättar att människor lämnade sina plogar och övergav sina fält för att följa den profetiske herden. Niklas budskap var enkelt, de som följde honom skulle marschera ner till Medelhavet, som Gud skulle dela på samma sätt som han hjälpt Moses när han behövde korsa Röda Havet. Därefter skulle de fattigas armé promenera torrskodda till det heliga landet, där saracenerna genast skulle lägga ner sina vapen och acceptera dopet. Gemenskapen och Det Stora Uppdraget lockade fattiga, kvinnor, tjuvar och de som på olika sätt hade svårt att vinna status i samhället. Rörelsen kunde fortsätta tack vare spontana donationer. Förnuftiga röster som manade till besinning retades och anklagades för avundsjuka eller att skamlöst attackera ett fromt barn. Nikolas korståg rullade vidare mot Alperna.
I Frankrike fick ett annat barn, Stefan av Cloyes, en liknande uppenbarelse. Den tolvårige pojken hävdade att Jesus Kristus kommit till honom i en dröm, klädd som en pilgrim och bett pojken om en bit bröd. När Stefan gav Kristus en bit av sin skaffning överlämnat Guds son ett brev. Drömmens Kristus instruerade Stefan att han valt honom att agera budbärare och att det var Guds vilja att han skulle resa till Paris för att leverera brevet till kungen av Frankrike. Stefan accepterade uppdraget och började raskt predika till andra att ge upp sitt vanliga liv och istället följa honom på hans tåg till Paris. På samma sätt som i Tyskland växte rörelsen snabbt. Människor övergav sina hem och sina familjer för att följa Stefan. Högljutt mässande och sjungande närmade sig tåget Paris.
Kung Filip II Augustus, Frankrikes kung, tog emot brevet som överlämnades av en jublande mobb som sjöng “Herre, upphöj Kristendomen, Herre, återbörda till oss det heliga Korset”. Vi vet inte vad brevet innehöll, men troligen en uppmaning att bege sig av på korståg. Kung Filip verkar här ha desarmerat hela rörelsen. Han tackade vänligt för brevet, och gjorde exakt ingenting. Han verkar inte ha engagerat sig mer i rörelsen utan lätt extasen ebba ut nu när uppdraget var slutfört. Barnens korståg i Frankrike stannade av vid Paris. Sakta upplöstes rörelsen. Ett fåtal verkar ha stillat sin religiösa nit genom att delta i Albingenserkriget, där kristna massakrerade kristna med en frenesi sällan skådad.
Nikolas däremot vandrade vidare söderut med sin skara. I juli nådde man alperna och trots uppmaningar att inte leda tusentals illa klädda människor utan förnödenheter upp i bergen fortsatte man. Allmosor och entusiastiska hyllningar byttes till strapatser och misstänksamma bergsbor som stängde sina dörrar. Många övergav Nikolas och återvände hem Andra dukade under av svält och vedermödor. När korståget nådde Lombardiet splittrades rörelsen och utbrytargrupper valde olika städer att vallfärda till. Nikolas fortsatte med den största gruppen till Genua. Till de frälstas stora förvåning öppnade sig inte havet och genuesarna var ovilliga att skeppa dem till Heliga Landet utan betalning.
Nikolas anklagades av sina följare för att ha bedragit dem. Många gav upp sina tankar på korståg men var nu strandsatta i ett främmande land, utan kraft eller medel att återvända hem. Andra skapade egna sekter och vallfärdade till andra kuststäder för att pröva lyckan där. Många stannade i Genua och väntade på att Gud skulle ändra sig och ge dem ett nytt tecken. Stadens befolkning förbarmade sig över de vilsna själarna och erbjöd medborgarskap till de som ville stanna, något som många verkar ha accepterat. Korstågsivern började ebba ut.
Nikolas vägrade och fortsatte med en kärna av de mest trofasta följeslagarna. De begav sig till Pisa där de försökte komma över skepp men misslyckades och styrde därefter kosan söderut, till Rom. Där löste Påven dem från deras löften och gav dem tillåtelse att återvända hem. Uppenbarligen spelade han ett spel, rörelsen hade aldrig välsignats av kyrkan, men den här tomma gesten var nog för att många skulle besinna sig. Andra spreds över landsbygden, vissa tog enklare jobb, andra förföll till stöld och tiggeri.
En legend berättar att ett stort antal barn faktiskt hittade köpmän villiga att skeppa dem till det heliga Landet, men så snart de stigit ombord fängslades de och såldes på slavmarknaden i Nordafrika. Andra skall ha omkommit på i skeppsbrott.
Nikolas försvinner här ur historien. Vissa berättelser säger att han dog i Italien, andra att han faktiskt kom till det heliga Landet, genom att år senare delta i det Femte Korståget. Hemma i Tyskland anklagades hans far för att ha förlett den unge mannen och arga grannar, vars egna barn omkommit under resan, krävde rättvisa. Nikolas far fanns skyldig och hängdes.
Rörelsen fick ingen som helst politisk eller militär effekt. Självklart hade den en enorm inverkan i många människors liv, då tusentals deltagare omkom eller försvann. Hundratals familjer splittrades och förlorade sina barn. Så stort var traumat att sagor och legender skapades kring de här händelserna som skulle överleva sekler efter att det faktiska korståget glömts. Kanske bör vi se barnkorståget som den yttersta effekten av en kultur som ger barn en särskild helig makt. När korstågen verkade fallera och Jerusalem tycktes förlorat för alltid kunde en alarmistisk rörelse med barn och fattiga som frontfigurer träda fram. Om allt annat misslyckats, varför inte låta barnen reda ut situationen? Möjligheten att kritisera eller argumentera gjordes omöjlig. Rörelsen blev självgående tills den krockade med verkligheten.
Barnen är vår framtid, brukar man säga, men i en värld där naiva vuxna avstår från sitt ansvar eller väljer att utnyttja sin avkommas fantasier för egen vinning, där finns ingen framtid.
Källor:
Bridge, Antony. The Crusades. London: Granada Publishing,1980
Russell, Oswald. Dictionary of the Middle Ages, 1989
Zacour, Norman. A History of the Crusades, 1962
Madden, Thomas F. The New Concise History of the Crusades, 1999
Många konstiga skrivfel i texten, som om autocorrect gått bananas. T ex var det inga slaviska vender från Östersjöområdet som stod bakom attacken på Konstantinopel, men veneter.
Intressant, historien upprepas med jämna mellanrum.
Kul med lite historia! Mera! Tack! 🙂
Fick lite associationer till Greta. Möjligen är det lika mycket vuxna som hon duperar, som barn.
Men man får väl säga att detta är en bra påminnelse om utbildningens betydelse. Går ju inte att lura välutbildade lika lätt, som Nikolas gjorde ovan.
En angelägen artikel man skulle vilja läsa här är hur man i ett libertarianskt samhälle säkerställer att det inte växer upp en korkad pöbel, som luras av demagogiska vänster-manipulatörer. (Jag tycker det är en angelägen fråga som jag inte tycker att jag har ett tillräckligt bra svar på).
Ja, det är väl Greta som insmält i ikonbilden. Det bidrar väl till associationerna.
Faran med en outbildad pöbel växer ju med statens omfång, särskilt så med demokrati såklart. Sen sjunker ju nivån på utbildningen med statliga regleringar, monopol och skolplikt.
Jag är väl inte helt övertygad om att problemet med en outbildad pöbel växer med skolplikt och regleringar.
Utan skolplikt befarar jag av att den outbildade pöbeln kan växa. Och problemet med den.
Men skolplikt är en sak och skola en annan.
Om utbildningen tillåts utföras av privata vinstdrivande företag i konkurrens så kommer en framgångsrik sådan anrikas fram. Och ”problemet” med skolplikten är mer ideologiskt än reellt.
Jag ser dock positivt på framtiden i den här frågan. Globaliseringen driver fram bättre och bättre nätbaserad utbildning. Kvalitetsnivån är bra här. Och där jag ser att man inom kort kan gå högre utbildning levererad av någon leverantör i världen. Och det kommer rimligen krypa ned till gymnasium om inte alltför lång framtid.
Om vi sedan kan komma ned i grundskolan är nog mer en politisk fråga. Liksom när danskarna förbjöd parabolantenner, kan det förbjudas av våra framröstade politiker.
Den nätbaserade utbildningen är dessutom billig, vilket möjliggör att fler och fler i världen kan utbilda sig. Globalisering är bra.
Håller med dig om globaliseringen och digitaliseringen av kunskap, men tacka inte staten för det.
Jag sa dock att faran med pöbeln växer med statens omfång, oavsett av regleringar och skolpliktens skadliga effekter på kunskapstjänsterna.
Visst ”fungerar” demokratin bättre i teorin om samhället är en homogen massa av goda genier. Det är dock inte en realistisk bild av samhället och människan, vi är alltid individer i ständigt skiftande grupper med varierande grad av fel och brister. Är vi ute efter att maximera kunskap och få så moraliska individer som det går så är en kriminell och planekonomisk organisation som staten fel väg att gå. Man måste föregå med gott exempel. Våld kommer alltid att föda våld och stöld kommer alltid att föda stöld.
Marknaden är överlägsen med att leverera det vi är ute efter. Fri vilja och ömsesidighet måste vara grunden, särskilt när det gäller kunskap.