Att vrida libertarianismen rätt igen (åt höger)

Austro-libertarianismen

Den sociala teori som nu för tiden går under namnet ”Austro- libertarianism” har en ansenlig historia som sträcker sig många århundraden tillbaks i tiden, som nådde sin kulmen under 1900-talets andra hälft, med Murray N. Rothbards arbete, och som hålls vid liv av hans många lärjungar och studenter, inklusive mig själv. Teorin utgör ett enkelt, argumentativt obestridligt (utan att stöta på motsägelser) svar på en av de viktigaste frågorna på hela det samhällsvetenskapliga området: Hur kan människor, ”verkliga personer”, som tvingas agera i en ”verklig värld” präglad av knapphet bland alla tänkbara fysiska ting, tänkas interagera med varandra från allra första början till historiens slut, fredligt, det vill säga, utan att fysiskt drabba samman med varandra i en tävlan eller kamp om kontrollen över en given sak?

Kort sammanfattat låter svaret på följande vis: I avsaknad av perfekt harmoni mellan alla intressen, kan sammandrabbningar över knappa resurser endast undvikas om alla knappa resurser tilldelas som privat, exklusiv egendom till någon specificerad individ eller grupp individer. Endast då kan jag agera oberoende, med mina egna tillhörigheter, från dig, och dina tillhörigheter, utan att vi någonsin drabbar samman.

Vem äger då vilka knappa resurser som sin privata egendom och vem gör det inte? För det första: Varje enskild person äger sin fysiska kropp för vilken endast han och ingen annan besitter direkt kontroll. För det andra, vad gäller knappa resurser som endast kan kontrellas indirekt (som först måste approprieras med hjälp av vår av naturen givna, det vill säga, oapproprierade, kropp): Exklusiv kontroll (egendom) förvärvas av och tilldelas den person, som approprierade resursen ifråga först eller som kom i besittning av den genom frivilligt (konfliktfritt) utbyte från dess föregående ägare. För endast den som först approprierar en resurs (och alla efterkommande ägare sammankopplade genom en kedja av frivilliga utbyten) kan tänkas komma i besittning och ta kontroll över den fritt från konflikt, det vill säga, fredligt. Om exklusiv kontroll istället tilldelas eftersläntare, undviks inte konflikt, utan görs istället oundvikliga och permanenta i motsats till själva syftet med normer.

Sammanfattat i en princip: Du skall inte begå aggression mot någon annan person eller hans rättmätiga egendom och du skall använda fysiskt våld endast i försvar av egen person och egendom.

Medan denna ”Austro-libertarianska” insikt knappast kan överskattas, är det lika viktigt att inse vilka frågor denna teori inte besvarar.

Kompletterande insikter

När vi vänder blicken mot den verkliga världen kan vi inte undvika att se att den skiljer sig från en libertariansk samhällsordning. Men den libertarianska teorin erbjuder inget svar på varför så är fallet – förutom slutsatsen att folk uppenbarligen inte är intelligenta nog eller villiga att inse och omfamna dess sanning – och därför inte heller på hur man faktiskt uppnår det libertarianismens slutgiltiga mål, det statslösa samhället, från en olibertariansk utgångspunkt. Inte heller erbjuder teorin särskilt mycket, om något, när det kommer till frågan om hhur man bibehåller en libertariansk samhällsordning och gör den hållbar när målet väl är uppnått. För att besvara dessa frågor räcker enbart teori inte till, utan måste kompletteras med empiriska studier. Man måste gå från att studera enbart teori, till att studera historia, psykologi och sociologi.

Tyvärr har allt för många självutnämnda libertarianer underlåtit eller vägrat att göra detta och naivt omfamnat den förhärskande – och endast ”politiskt korrekta” – tron att alla människor och i synnerhet alla grupper i stort sett är jämlika i förhållande till sin mentala uppbyggnad och vad som utgör deras motivation, och att alla observerbara ojämlikheter antingen är resultatet av en händelse och ren slump eller av gamla oförrätter och därmed borde kompenseras genom korrigerande, ”utjämnande” åtgärder.

Accepterandet av denna tro på den empiriska jämlikheten och därmed, utbytbarheten och ersättligheten, hos alla folk och alla grupper, har lett till att många libertarianer – de nu så kallade ”vänster”-libertarianerna – stödjer och främjar samma agenda som de styrande eliterna över hela Västvärlden (är de i hemlighet libertarianer?): nämligen mångkultur, obehindrad ”fri” invandring, ”anti-diskriminering”, ”kvotering” och ”öppenhet” gentom ”mångfald” och ”alternativa livsstilar”.

Givet denna besynnerliga dogmatiska allians mellan vänster-libertarianer och de styrande eliterna, är det föga förvånande att, trots att det går nöd på intellektuell begåvning bland vänster-libertarianer, mainstream media (MSM) noggrant följt och rapporterat varje insändare och tillkännagivande och därmed hjälpt skapa intrycket hos allmänheten att vänster-libertarianism är libertarianism.

Samtidigt som, med motsatt effekt och lika förväntat, samma MSM systematiskt ignorerat det faktum – eller medvetet missförstått och förvanskat – att vänster-libertarianismen redan vid dess första offentliggörande kritiserats, främst, av Murray Rothbard, självaste grundaren av och källan till modern libertarianism, som endast fejk- libertarianism. Tack vare deras uppenbart felaktiga, orealistiska antaganden om människans natur, påpekade han, var vänster- libertarianernas förslag till åtgärder som en följd också fel. I själva verket var de, givet det libertarianska målet, kontraproduktiva och skulle leda till mer, snarare än mindre, konflikt och intrång på privat äganderätt.

Riktiga libertarianer – till skillnad från vänster-libertarianska bluffare – måste studera och ta i noga beaktande verkliga människor och verklig historia för att komma fram till en libertariansk strategi för samhällsförändring, och även de mest ytliga studier i detta avseende – sunt förnuft – ger fynd som säger raka motsatsen av vad som föreslagits av fejklibertarianer.

Om än tillhörande samma art, är människor slående olika och ojämlika. Inte bara individuellt, från en människa till en annan, utan också kollektivt, från en grupp människor sammanlänkade i högre eller lägre utsträckning av likheter i språk, religion, kultur och seder och bruk, separerade från en annan grupp människor av skillnader i språk, religion, kultur och seder och bruk. (Föga förvånande om man ser till det faktum att alla nuvarande folk härstammar från människor som levt långt ifrån varandra under hundratals eller tusentals år och som därmed gett upphov till klart olika genpooler!)

Än viktigare och lika uppenbart: Människor, inte bara isolerade individer, utan också grupper av individer sett till samhällen eller kooperativ, med olika tillhörande språk, religioner, kulturer och seder och bruk, uppvisar tydliga skillnader och ojämlikheter i den grad som deras uppförande överensstämmer med libertarianska principer.

Medan inget samhälle klarar sig utan någon som helst anpassning till den libertarianska icke-aggressionsprincipen (IAP) åtminstone vad gäller dess interna relationer – det vill säga: det kan inte finnas ett samhälle som tillåter mord, misshandel eller att man ”tar” varandras personliga tillhörigheter –, är det avsevärd skillnad på hur nära anpassade olika samhällen är. Vissa framstår som permanenta krigszoner eller laglösa hålor fyllda av brutalitet och grymhet, medan andra, i den positiva delen av skalan, ligger ganska nära det libertarianska idealet (låt säga, Liechtenstein).

Sett från ett globalt macro-perspektiv borde det också vara uppenbart (särskilt för en libertarian), att alla stora libertarianska tänkare som successivt och gradvis byggt upp systemet av libertariansk lag och ordning har varit ”västerländska män”, det vill säga, män födda och uppvuxna i länder tillhörande västra- och centrala Europa eller deras kolonier och som enas intellektuellt och kulturellt av ett gemensamt lingua franca (en gång i tiden Latin och nu Engelska) och den transnationella Katolska kyrkan, eller på senare tid en gemensam Kristen kyrka. Att det är i dessa västerländska samhällen, som libertarianska principer fått störst inflytande och blivit erkända som ”naturliga mänskliga rättighet”. Att det, trots deras påfallande tillkortakommanden och misslyckanden, är västerländska samhällen, som fortfarande, jämförelsevis, mest efterliknar en libertariansk samhällsordning. Och slutligen, föga förvånande då det breda erkännandet och öppna mottagandet av IAP av medlemmarna i ett samhälle är tecken på jämförelse vis hög(re) intelligens och impulskontroll, att det är just dessa samhällen, som också är högst teknologiskt och ekonomiskt utvecklade.

Enbart dessa iakttagelser borde räcka för att avslöja vilken libertariansk förespråkare av ”fri”, ohämmad och icke-diskriminerande invandring av icke-västerlänningar till västerländska länder som en dåre. Var och en av dessa invandrare – för att inte tala om massinvandringen – utgör ett hot mot den redan begränsade friheten och privata äganderätten som vi fortfarande åtnjuter i Väst. Därför måste varje libertarian värd namnet istället förespråka en strikt diskriminering gentemot varje potentiell invandrare – han kan visa sig vara en erkänd kommunist eller socialist eller medföra kulturen från sin bekanta helveteshåla och införa mitt ibland oss – och särskilt, från första början, vara emot varje form av massinvandring. Han borde även inse att den västerländska styrande eliten som för närvarande förespråkar invandring från icke-västerländska länder inte motiveras av libertarianism, utan av en utstuderad plan att använda främmande invandrare som medel för att expandera den egna inhemska makten, inflytandet över och graden av inblandning i den privata egendomen tillhörande de boende i landet.

När vi byter fokus från ett macro- till ett micro-perspektiv och enbart ser till ett specifikt västerländskt samhälle (till exempel, USA eller Tyskland), når vi liknande och mer specifika och förfinade slutsatser angående libertariansk strategi.

Var och ett av dessa västerländska samhällen styrs av olika gäng med människor som kontrollerar en separat, geografiskt avgränsad stat; och varje stat-gäng hävdar, för alla och allting på ”dess” territorium, att endast det, det vill säga stat-gängets medlemmar, har auktoritet att tjänstgöra som lagstiftare, domare, verkställare och bödel i varje intressekonflikt. Kortfattat: varje enskilt stat-gäng gör anspråk på och utövar ett territoriellt monopol på aggressivt våld mot ”dess” egna privatpersoner och deras privata egendom.

Men ingen stat som idag har makten över delar av västvärlden har anskaffat sig denna position som högsta domare och bödel på en gång. Det tog hundratals år att avsätta och ersätta ett en gång, under en långvarig period i västerländsk historia, högst decentraliserat system bestående av social auktoritet, med det nuvarande systemet bestående av centraliserad och monopoliserad statlig auktoritet.

Under större delen av den europeiska medeltiden existerade ingen stat eller statlig auktoritet. All auktoritet var social auktoritet. Det fanns hierarkier bestående av olika auktoriteter: familjeöverhuvuden, präster, biskopar och en avlägsen påve; beskyddare, herrar och herrars herrar; och otaliga olika och separata samhällen, religiösa, sociala och yrkes- ordnar, församlingar, skrån, grannskap, föreningar och klubbar, var och en med sina egna regler, hierarkier och rangordningar. Men ingen auktoritet var absolut, och ingen människa eller grupp människor hade monopol på sin rang eller position. Även feodala kungar kunde dras inför rätta av andra, konkurrerande auktoriteter.

Den strategi som en som förespråkade en stat tvunget tog till, och som samtliga västerländska stater tillämpar än idag, bestämdes utifrån denna halv-libertarianska medeltida utgångspunkt. Kort sammanfattat: Du måste ifrågasätta, försvaga och slutligen förgöra varje konkurrerande auktoritet och samtliga hierarkier av social auktoritet. Med början på den högsta nivån och nedåt, till den mest grundläggande och decentraliserade nivån av social auktoritet som består av överhuvuden för enskilda familjer, måste du (varje etatist) använda din initiala auktoritet att undergräva alla rivaliserande auktoriteter genom att beröva de deras rätt att inkludera och exkludera: att själv bestämma vem som tillhör eller vem som kan vända sig till den eller inte, och vilket beteende som är eller inte är i linje med dess regler och som kan leda till diverse straff från tillrättavisning eller varning till uteslutning på fläcken.

Kungar kan inte längre få lov att fritt avgöra vem som är en kung eller näst att ta över som kung, eller vem som kan komma till dem för rättvisa eller assistans; och församlingar bestående av kungar kan inte längre få lov att avgöra vem man ska inkludera eller upphöja till sin egen rang eller vem man ska exkludera eller degradera. Detsamma gäller för varje gemenskap, förening, orden, klubb, etcetera.: Ingen kan få lämnas att fritt avgöra sina egna regler för inträde eller uteslutning. Och slutligen vad gäller alla enskilda familjer: Ingen företrädare för ett hushåll kan få lov att bestämma sina egna husregler, som styr vem som får tillträde till hans hus och hur hushållets medlemmar får bete sig. Slutsats: Fri associering och disassociering (separation) av människor i ett fysiskt utrymme och fri affiliering och disaffiliering av människor genom medlemskap i olika organisationer måste upphöra.

Och hur ska man då uppnå detta? Genom att söka stöd hos alla som är förbittrade av att inte ha blivit inkluderade eller främjade av någon specifik förening eller organisation eller för att ha blivit utkastade eller uteslutna från dem. Mot denna ”orättvisa” diskriminering måste du, staten eller den som gör anspråk på att vara staten, lova de exkluderade ”offren” inträde och en ”rättvis” och icke-diskriminerande behandling i utbyte mot deras bindande lojalitet till dig. På varje nivå av social auktoritet, måste du uppmuntra och förespråka avvikande beteende (beteende som förebygger inkludering eller leder till uteslutning) och sedan använda dessa avvikande individer till att underminera alla auktoriteter förutom din egen. Fri associering och affiliering måste ersättas av tvingande integration och tvingande inkludering – också kallat mångkultur och kvotering.

I ljuset av dessa iakttagelser borde det vara ganska självklart varför det vänster-libertarianska programmet inte kan åstadkomma det libertarianska målet, en statslös samhällsordning, utan, raka motsatsen, leder till en utökning av monopolistisk statsmakt.

”Fri” massinvandring från den icke-västerländska världen, ”mångkultur”, ”kvotering”, ”icke-diskriminering”, propagerandet för allt från ”öppenhet”, ”mångfald” och ”alternativa livsstilar”, till ”feminism” och ”homosexuealitet och genus”, och ”anti-auktoritarianism” – är alla olika sätt att ytterliggare försvaga de få oinskränkta, diskriminerande och exkluderande rättigheter som ännu finns kvar i västerländska samhällen i händerna på icke-monopolistiska sociala auktoriteter och hierarkier av sociala auktoriteter, och i motsvarande grad utvidga och öka den centraliserade makten, som är koncentrerad och samlad helt och hållet i händerna på staten.

I över två årtionden, har jag, i Rothbards fotspår, försökt vrida libertarianismen rätt igen (åt höger) – främst genom min bok Democracy – The God That Failed (2001) – genom att komplettera libertariansk teori med social realism (historia, psykologi och sociologi), och rädda libertarianismen från vänster-libertarianska snöflingor och bluffare, och rätta den allmänna missuppfattningen att de är representanter för libertarianismen. Reaktionen från vänster-libertarianer – i synnerhet på Rothbards och mitt arbete – har varit rasande. Men trots det har det varit avgörande för att vänster-libertarianismen idag befinner sig på reträtt medan inflytandet från realistisk höger-libertarianism är ständigt tilltagande.

3 kommentarer till ”Att vrida libertarianismen rätt igen (åt höger)

  • Vart är era artiklar om Frankfurtskolan som ni raderade?
    Ni svänger vänster och höger och kallar er libertarianer som en del av att söndra begreppet ” libertarianism”.

    Går ju ej att lita på denna sida längre överhuvudtaget.

  • Tre kommentarer:

    * Jag håller inte med om påståendet/antydan om att folk inte är libertarianer pga bristande intelligens. Människor har olika preferenser och andra samhällsordningar kan vara till fördel för dom. Dvs intelligenta individer kan föredra andra samhällsordningar, om detta är till fördel för dom.

    * Definiera gärna begrepp innan de används. Jag tänker specifikt på ”vänster-libertarianer”. För mig är det en sk oxymoron. För mig är vänster motsatsen till höger. Och libertarianer driver en motsatt politik mot vänstern. Anarkokapitalister är för mig extrem-höger. Därav blir artikeln helt obegriplig. Om en definition finns så länka gärna till den.

    * Generellt tyckte jag artikeln hattade omkring. Jag saknade en sk röd tråd, med rationellt resonemang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *