Absurdistan, kronfallet och spekulanten

Det går inte bra för svenska kronan. Det känns. Inte minst vid bensinpumpen. De senaste åren har kronan fallit kraftigt mot de stora valutorna.

KursförändringEUR/SEK
USD/SEK
Sedan 1 jan 2019-5%-7%
Sedan 1 jan 2018-9%-21%

Enligt medströms ekonomisk teori är det nyttigt för oss att våra pengar och besparingar tappar värde eftersom det ”gynnar exporten”, vilket anses vara något av det allra viktigaste för ”ett litet exportberoende land som Sverige”. Baksidan är att importen blir i motsvarande grad dyrare, vilket drabbar företag och konsumenter i ett litet importberoende land som Sverige. Även våra exportföretag drabbas av dyrare import eftersom de importerar många insatsvaror som olja och metaller.

Så vad avgör en valutas värde relativt andra valutor? Svar: Utbud och efterfrågan.

En valutas utbud styrs av penningpolitik, dvs hur mycket kronor det finns i omlopp. När Riksbanken ”styr räntan” gör den det i 99 fall av 100 nedåt. Enligt centralbankernas värdegrund är räntan nämligen i 99 fall av 100 för hög. Ekonomin går för långsamt för deras smak. Spararna och lånarna på lånemarknaden skulle med sitt utbud och sin efterfrågan på besparingar landa på fel ränta om de lämnades i fred. Alltså träder centralbanken in och rättar till ”felet”. Räntan sänks genom att centralbanken uppmuntrar banksystemet att ge ut flera kronor. Flera kronor innebär ett högre utbud av kronor och de existerande kronorna faller i värde mot andra valutor.

Skådat i Abisko maj 2019. Hårdsatsning på export i en liten exportberoende ekonomi i Norra Sverige?

En viktig anledning till kronans fall är alltså Riksbankens aggressiva penningpolitik eftersom det kraftigt ökat utbudet av kronor. Samma Riksbank som ger oss bostadsbubblor med sedelpressen ger oss även den svaga valutan med samma sedelpress. Samtidigt kör många andra centralbanker nollräntetricket precis som Sverige. Valutor är ett nollsummespel. Varför har då kronan drabbats hårdare (förutom turkiska liran…)?

Därför att även efterfrågan på kronor styr kronans värde. Vad avgör en valutas efterfrågan? Svar: Vad landet har att sälja.

Ponera att världen bestod av två länder, låt oss kalla dem Friskland och Absurdistan. Friskland befolkas huvudsakligen av jordbrukare och all handel där betalas med silver. Absurdistan består av ingenjörer som tillverkar mobiltelefoner och där betalar man i guld. Friskländarna exporterar mat till absurdistanerna och importerar mobiler från dem, och tvärtom för absurdistanerna. På grund av att länderna använder olika pengar måste en friskländare som vill köpa ny telefon först gå till en penningväxlare och växla silver mot guld, eftersom absurdistanerna vill ha betalt i guld. När absurdistanerna vill köpa mat tar de sitt guld till penningväxlarna och byter mot silver eftersom friskländarna vill ha betalt i silver. Penningväxlarna har förråd av guld och silver som de använder för att kunna växla, dessa förråd kallar vi valutareserver. De båda folken har goda relationer och har en lång historia av att handla med varandra till ömsesidig nytta. Ett slags ekonomisk jämvikt har uppstått med åren. Priserna ligger ganska stilla. Växelkursen mellan guld och silver har landat på 20 gram silver för 1 gram guld, det vill säga ”guldpriset är 20 silver”. Konkurrensen mellan penningväxlarna är sund och hård och jobbet som penningväxlare är inte mer glamoröst eller lönsamt än att vara jordbrukare eller ingenjör.

En dag släpper Telekomjätten i Absurdistan en ny mobiltelefonmodell. Det är den första med doft-skärm. Den kostar 3 gram guld. Friskländarna blir som galna. Alla vill ha en. Så fort de har råd går de till penningväxlarna med 60 gram silver för att få ut de erforderliga 3 gram guld till att köpa mobilen. Penningväxlarna ser sina silverförråd växa samtidigt som guldförråden minskar. Eftersom absurdistanerna inte behöver mer mat än tidigare är inflödet av guld från Absurdistan till penningväxlarna oförändrat, medan utflödet av guld till friskländarna har ökat. För att inte få slut på guld höjer växlarna växelkursen (guldpriset) dag för dag. Mobilen blir allt dyrare för friskländarna och färre vill köpa. När växelkursen gått från 20 till 25 har inflödet av silver och utflödet av guld avtagit så pass att metallflödena är i balans och penningförråden stabila igen. För friskländarna har priset för mobilen stigit från 60 till 25 x 3 = 75 gram silver.

Absurdistanerna har skapat en efterfrågad produkt. De har belönats med välförtjänt profit. Deras valutakurs har stärkts. Den absurdistan som förut köpte mat för 100 gram silver pungade ut med 5 gram guld. Nu behöver han bara lägga ut 4 gram för samma mängd. Maten har blivit 25 procent billigare för absurdistanerna tack vare deras framgång.

Ur ett högre perspektiv, bortom betalningsmedlen, kan vi konstatera att på grund av sitt hårda, lyckosamma arbete har absurdistanerna fått det materiellt sett bättre. Friskländarna kan fortfarande producera mat lokalt med samma arbetsinsats som tidigare, men vill de ha en mobiltelefon från Absurdistan får de betala mer än tidigare. Tvärtemot mot vad barnen i Absurdistan får lära sig i skolan och på Lilla Aktuellt är en stark valutakurs alltså ett kvitto på ett gott utfört arbete på exakt samma sätt som en hög lön är belöningen för ett gott arbete. Med hög lön får man måhända en aning svårare att sälja sin arbetstid, men å andra sidan behöver man inte sälja så mycket av den för att leva gott och med mera fritid. Det folk som har en stark valuta behöver inte centralbankens hjälp att urholka den mer än vad den som har hög lön behöver centralbankens hjälp att sänka sin lön.

Notera att för penningväxlaren spelar det ingen roll vilken växelkurs som råder. Han tjänar pengar på volymen av växlingar inte på nivån av växelkursen. Men det finns en annan lycksökare, spekulanten Sören, som är intresserad av själva kursrörelsen. Han hade på känn att absurdistanerna skulle släppa en ny revolutionerande mobil. Han tog risken att låna ihop 2 kg silver av släkt och vänner i Friskland och växlade det till 0,1 kg guld. När växelkursen (guldpriset) stigit till 25 sålde han sitt guld, fick 2,5 kg silver, betalade tillbaka de lånade 2 kg silver han lånat och behöll en profit på 0,5 kg silver. Hade han varit modigare och haft bättre kredit (=trovärdighet) hos sin bekantskapskrets hade han lånat ihop kanske 20 kg eller rentav 200 kg silver. Vid så stora belopp hade hans köp av guld påverkat penningväxlarnas reserver att de hade behövt höja kursen redan innan rusningen efter den nya telefonen. Men Sörens lilla köp av 0,1 kg guld påverkade inte växelkursen.

Här skulle vår saga kunnat slutat lyckligt. Friskland fick telefoner, Absurdistan fick mat, penningväxlarna försörjde fruar och barn på hederligt arbete. Sören tjänade en hacka på sitt förutseende, och ingen blev ledsen.

Men Absurdistan styrs av folkvalda socialister; och befolkningens avundsjuka utgör idealisk mylla för storskalig demokrati. De folkvalda upptäcker via sina övervakningsorgan som Intäktsverket och Statistikbyrån att undersåtarna tjänar mer pengar än tidigare. ”Orättvist och onödigt mycket pengar”, får undersåtarna lära sig i skolorna och på Lilla Aktuellt. Och ju högre levnadsstandard desto fler jordklot behövs. Skatten måste höjas. Först en gång, sedan två, och därefter många. De folkvalda har också blivit besatta av att bygga en grön och jämställd utopi ovanpå undersåtarna. Man öser skattemedel över obligatoriska kurser i värdegrundscertifiering och ”miljötänk”. Elkraftverken stängs ner och byts ut mot vindsnurror och trampcyklar. Databaser upprättas för att hålla koll på den geografiska fördelningen av flatulerande kor runt om i landet – och andelen kvinnor i bolagsstyrelserna. Komplicerade regelverk med tillhörande byråkratier inrättas för att rätta till antalet kor på landsbygden – och kvinnor i bolagsstyrelserna. Ingen idé är för verklighetsfrämmande och ingen pålaga för självdestruktiv när världen ska räddas.

Vår vän Sören får en ny idé. Han har inte läst ekonomi på universitetet och gissar därför att det i framtiden kommer bli allt svårare för företagen i Absurdistan att utveckla och tillverka nya populära mobiltelefoner. Företagen får ju behålla allt mindre av sin förtjänst, vilket minskar återinvesteringar i nya produkter och arbeten. Det blir svårare att bygga nya fabriker eftersom fabriker är elaka och måste avkrävas hundratals tillstånd, licenser, policies och straffavgifter för att få skapa välstånd. De driftigaste absurdistanerna har tröttnat på avundsjukan och byråkratin och väljer att flytta till Friskland för att bli jordbrukare. Sören inser att på samma sätta som han kunde tjäna en liten hacka på Absurdistans och dess valutas uppgång finns det pengar att tjäna på att de folkvalda håller på att köra landet och valutan i botten. Han tänker spekulera på att växelkursen (guldpriset) sannolikt går ner i framtiden. Sedan förra gången har han blivit modigare och skaffat sig mycket större kredit. Han lånar nu 1 000 ton guld i Absurdistan och köper silver för pengarna. Hans köp är så stora att växlarna snart måste höja priset på silver en aning (sänka guldpriset, växelkursen) för att inte tömma sina silverlager. Eftersom Sörens stora silverköp gör silvret dyrare köper han det lite i taget, under ett par års tid. Han vill visserligen köpa silver tillräckligt fort för att hinna dra nytta av den väntade nergången, men inte så fort att han driver upp silverpriset onödigt högt för sig själv. Under de år han köper silver trycker han ändå ner växelkursen från 25 till 23. Maten och bränslet som importeras till Absurdistan blir i motsvarande grad dyrare. Till slut har Sören lyckats köpa på sig hela 23 980 ton silver till den genomsnittliga växelkursen 23,98.

Nu anländer Verkligheten till Absurdistan. Försäljningen av mobiltelefoner minskar precis som han väntade sig, eftersom företagen har fått svårt att driva sin verksamhet med vinst. Det minskar i sin tur efterfrågan på guld och därmed minskar inflödet av friskländskt silver till växlarna för att köpa mobiler. Växlarna tvingas sänka kursen steg för steg ända ner till 19 för att inte tömma sina silverlager under det nya metallflödet. Då tycker Sören det är läge att köpa tillbaka guld. Det tvingar växlarna att höja guldpriset (växelkursen) en aning för att klara av Sörens stora köp. Han väljer som tidigare att agera under ett par års tid för att inte göra guldet för dyrt för sig själv. Till slut får han ihop 1 100 ton guld till en genomsnittlig kurs på 21,8. När han är klar försvinner hans flöde från växlarna och kursen faller återigen ner till 19. När dammet har lagt sig har Sören gjort en nätt vinst på 100 ton guld (minus räntor på guldlånet).

Vad gäller Sörens person är det möjligt att han är en dålig människa, men han kan lika gärna vara en god människa. Även goda människor försöker köpa billigt och sälja dyrt. Oavsett vilket är det inte Sören som förstört Absurdistans ekonomi genom sin spekulation. Det enda han har gjort är att tjäna sig en hacka på insikten att landets folkvalda höll på att förstöra landet. Det förhindrar dock inte de folkvalda att via skolorna och Lilla Aktuellt förklara för undersåtarna att Sören har spekulerat sönder landets valuta och därigenom förstört Absurdistans en gång så framgångsrika mobiltelefonindustri. Det tjänar absolut inte deras syften att förklara det goda som kommit av Sörens spekulation, men tänk: För det första så drev han ner landets växelkurs medan han sålde av landets valuta innan Verkligheten flyttade in. Det gav de måttligt begåvade folkvalda en tydlig signal, och gott om tid att tänka till, vända om och sluta fördärva landet. Det gav också absurdistanerna gott om tid att ställa om och anpassa sig till högre priser, sämre tider och eventuellt packa väskorna. För det andra, medan Sören köpte tillbaka landets valuta efter fallet så höll han under en tid uppe dess köpkraft ”artificiellt”, vilket gav landet ytterligare lite längre omställningstid. Hans vinst är inte gratispengar. För att göra God’s work räcker det inte med att kalla sig spekulant, man måste göra rätt också. Om Sören hade gissat fel hade han förlorat stora pengar.

Sammanfattningsvis avgörs ett lands valutakurs av utbud och efterfrågan på valutan. Utbudet bestäms av penningpolitik, det vill säga centralbanken. Efterfrågan bestäms av efterfrågan på landets produkter. När landet går bra och efterfrågan på dess produkter ökar stiger även dess valutakurs – och faller när landet förstörs. Förutseende spekulanter ger en tidig varningssignal om att de folkvalda håller på att förstöra landet. De kan också för en tid mildra effekten av förstörelsen. Men det är inte spekulanter som förstör ett lands ekonomi. För det behöver man folkvalda.

10 kommentarer till ”Absurdistan, kronfallet och spekulanten

  • Georg Sörens har näsa för affärer, han. Vilken kille.

    Om man har några som helst invändningar på att valutaspekulanter skor sig på boskapens dumhet är det bara anti-profitism. Anti-profitism är för anti-profiter och sådana är uschliga.

  • Finns några fundamentala fel i början.
    * ”När Riksbanken ”styr räntan” gör den det i 99 fall av 100 nedåt.”
    Var finns något stöd för det?
    Är det inte precis tvärtom att när Riksbanken styr räntan de lånar av banksystemet så gör den det uppåt. Mer eller mindre uppåt alltså.
    Här brukar invändningen komma att ingen vill låna ut till låg ränta. Alltså skulle räntan vara högre. Verkligheten håller dock inte med. Idag ligger Riksbankens reporänta på ca -0.25%. Men statsobligationer under 7 års löptid ligger lägre. För 2 års löptid är den på ca -0.6%. Alltså långt under. Något som ger ett starkt stöd för att Riksbanken pressar upp räntan.

    Någon kan här undra varför folk frivilligt lånar ut till så låg ränta. Svaret är att sparbehovet i världen vuxit under de senaste decennierna, vilket tagit ned marknadsräntorna globalt. Och förklaring till det stigande sparbehovet är stigande levnadsstandard och längre tid som pensionär. Var och en kan ju räkna ut hur stort pensionskapital som behövs för att pensionera sig vid 65 och leva till 90.
    Skulle inte den allmänna pensionen varit en transferering i Sverige, skulle pensionsfonderna äga i stort sett rubbet av alla tillgångar i Sverige. Hela obligationsmarknaden och hela börsen. Och det skulle inte räcka på långa vägar.
    Så är det i andra länder också. Och spararna söker sig utomlands. Därav låga räntor.

    (Och nu lär väl folk förstå varför sossarna så rabiat motarbetade det fonderande pensionssystem som Fp föreslog på 50-talet. Och istället kom med det katastrofala ATP.
    Med pensionsfonder som äger det mesta så skulle det bli mycket svårare att förstatliga allt. Folket skulle ju inte vilja få sitt pensionssparande stulet av Erlander).

    • Hmm. Räntan på statsobligationer trycks ju också ned. I alla fall tills marknaden inser att de kommer att få lånet återbetalt med nytryckta värdelösa pengar. Fastigheter säljs ju ibland med negativ avkastning idag, pga nytryckta pengar.

  • Nästa sak då: ”En viktig anledning till kronans fall är alltså Riksbankens aggressiva penningpolitik eftersom det kraftigt ökat utbudet av kronor.”

    Finns något stöd för det?

    Hur har kreditexpansionen varit historiskt som funktion av Riksbankens styrränta?
    Finns den korrelationen som påstås här, liksom på många andra ställen?

    Den finns uppenbarligen i mångas huvuden. Men finns den i verkligheten?
    Jag kan iaf inte hitta den.

    Det här handlar nog mer om att folk sitter och tycker att det borde vara så. Men har aldrig brytt sig om att verifiera den föreställningen.

    Många diskussioner i det här ämnet styrs inte av fakta. Utan av folks föreställningar.
    Inte konstigt att folk tycker att verkligheten är obegriplig då när det gäller penningväsendet och tillhörande områden.

  • ”dvs hur mycket kronor det finns i omlopp.”

    Detta är en sak att lyfta fram. Det är inte penningmängd som är intressant.
    Det är omsatt penningmängd. Omsatt alltså.

    Pengar som så att säga ligger i madrassen, eller mer korrekt inte omsätts, har ingen påverkan på ekonomin och på priser. Det är i detta avseende som om de inte fanns.

    Vi kan ta ett konkret exempel: Antag gamlingen Oskar som säljer villan till unga paret Fia och Olle. De senare lånar 3 MSEK av banken och betalar Oskar, och Oskar låter dessa ligga på bankkontot resten av livet.
    Banken lånar förvisso dessa pengar av Oskar, och lånar ut till Fia och Olle, men de har ingen påverkan på priser eller ekonomin i största allmänhet. Det är i praktiken som om de båda lånen inte fanns. (Dvs bankens lån av Oskar och parets lån av banken).

    Tittar vi på de senaste åren så har vi haft en del kreditexpansion. Men omsatt penningmängd har inte ökat speciellt mycket. Det är mindre och mindre andel av penningmängden som omsätt. Våra ”cash reserves” som nationalekonomerna skulle uttrycka det bara ökar och ökar.
    Vilket är helt konsistent med att vårat sparande bara ökar. (Iom alliansens tillträde för drygt 10 år sedan åkte sparkvoten i Sverige upp till över 16%. Vilket är enormt högt).

    • @Bosse

      Med ditt resonemang finns det i praktiken ingen gräns för ’fiatpengarskapandet’. Vad som produceras och det egentliga värdet som backar upp en valuta är i sammanhanget ointressant.

      Skall prova det nästa gång jag spelar Monopol att tillse en obegränsad mängd fiatlappar och se hur det faller ut, spelet lär pågå ett tag….

      • Lite oklart vad du menar med ”fiatpengarskapandet”. Men visst är det så att två parter är fria att skriva skuldebrev mot varandra. Och används sådana fordringar som betalmedel går det att säga att penningmängden har ökat.

        Dvs Riksbanken kan köpa tillgångar och låna till likviden genom att skuldsätta sig mot säljaren. Dvs betala med skuldebrev (kontanter). Då får säljaren fordringar på Riksbanken.

        Men finns det alternativ till kontanter så kan det bli, som det varit i Sverige, att mängden kontanter minskar. Då måste Riksbanken tillgripa tvångslåning från banksystemet. Så är det idag. Riksbanken har tvingat till sig stora lån från banksystemet. Och mängden kontanter minskar.

        Och jag kan naturligtvis komma överens med SHB om att vi skuldsätter oss mot varandra. Det har inte så många andra med att göra. Vidare kan jag använd min fordran på SHB för att köpa något av tredje part. Så länge säljaren, SHB och jag är ok med detta så har ingen annan med det att göra.

        Så ja, mängden fordringar i ett samhälle har inga gränser.

        (Sedan finns det praktiska sådana. SHB kommer inte att skriva ömsesidiga fordringar med mig om jag inte är kreditvärdig. Det är en väldigt tydlig praktisk spärr som gör att M1 och M2 inte ökar mer än vad de gör. Ägarna till SHB har ingen större lust att ur egen ficka betala för kreditförluster. För det är ägarna som åker på att betala för dessa).

        Visst kan du, när du spelar monopol, införa att ni sinsemellan kan låna av varandra och använda reverserna som betalmedel. Vad har nu det med saken att göra?

  • Såg för kanske tio år sedan att runt hälften av värdet av det som exporteras är importerat. T.ex. dagligvaror i norrmännens gränshandel, de flesta tillverkade komponenterna, mjukvara och tjänster. Just för att svensk ekonomi är så internationaliserad och specialiserad så kan låg valutakurs inte gynna exporten nämnvärt. Inte förrän lönernas köpkraft konkurrerar med länder som Vietnam…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *