Det libertarianska sökandet efter en storslagen historieskildring del 2

Framsteg enligt Pinker

Med detta har jag nu nått en konceptuell analys och historisk insikt och bakgrundsinformation som tillåter mig, i mitt nästa åtagande, att i detalj bemöta Steven Pinkers senaste försök, med boken The Better Angels of Our Nature, att ge förnyad kraft åt Whig-teorin, det vill säga myten att mänsklighetens historia har varit en något skakig men inte desto mindre stadig marsch mot upplysning och att vi idag, i Väst, lever i om inte den bästa av möjliga världar så i en bättre värld än allting som kom före.

Boken har, föga förvånande, prisats av den styrande eliten och blivit en stor kommersiell framgång, som onekligen givits ett extra lyft av Pinkers rykte som en karismatisk Harvardprofessor. På 800 sidor finstilt samlas en mängd intressanta bitar information och tolkningar gällande alla möjliga saker, men vad gäller det argument som framförs för Pinkers huvudtes om en stadig social utveckling som kulminerar i nutid, är min dom helt och hållet negativ. Pinker må vara en utmärkt psykolog, men har tagit sig vatten över huvudet när det kommer till filosofi, metodologi, ekonomi och historia, som alla krävs för att kunna göra ett utlåtande om graden av social perfektion i de olika stadierna och den långsiktiga utvecklingen i mänsklighetens historia. Hans historieskildring, i synnerhet, är märkbart selektiv och ser antingen inte skogen för alla träden, eller tvärtom, och oftare inte träden för skogen.

Det finns mycket i boken som går att anmärka på, inte minst det faktum att Pinker är oförsiktig när det kommer till att definiera sina termer, vilket leder till inre motsägelser eller tvetydlighet. Jag väljer dock att begränsa min kritik till två saker. För det första, Pinkers ”mått” eller kriterium för sociala framsteg ­— hans explanandum — och sedan hans förklaring till det ”uppmätta” fenomenet — hans explanans.

Hela Pinkers verk genomsyras av en förbluffande fientlig intställning till religion och därför är det föga förvånande att det inte slagit honom att använda bibelns budord (som han av en händelse förvanskar) som referenspunkt för social perfektion. Hans måttstock är istället ”våld”, och sociala framsteg definieras som en minskning i användandet av våld. Vid första anblick framstår detta kriterium inte så långt ifrån det biblisk-libertarianska målet, fred, men visar sig vara något helt annat. Hans främsta exempel på våld är mord och dödade i krig. Boken är fylld med tabeller och statistik på sådana indikationer om våld. Men häpnadsväckande nog gör Pinker ingen skillnad på aggressivt våld och defensivt, det vill säga våld i självförsvar. I bibelns budord med dess uttryckliga stöd för privategendomens helgd görs en sådan skillnad. Det har betydelse om våld används för att lägga beslag på någon annans egendom eller om någon använder våld i försvar av sin egendom mot en angripare. Mord är väsensskilt från att döda någon i självförsvar.

Men inte för Pinker.

Egendom och egendomsrättigheter figurerar inte i hans analyser. I själva verket finns inte ens termerna med i bokens 30-sidiga index. För Pinker är våld alltid våld, och minskningen av våld är framsteg, oavsett om denna minskning är resultatet av framgångsrikt förtryck av och stora eftergifter för ett folk av och gentemot ett annat, erövrande folk, eller resultatet av ett folks egna framgång i att trycka tillbaka angripare eller erövrare.

I Pinkers värld är en ”stabil” relation mellan mästare och slav ett tecken på civilisation, medan ett slavuppror med hjälp av våld är ett tecken på dess motsats. På samma sätt är ett system av obligatorisk beskattning — ännu en term vid sidan av egendom som helt saknas i index (inte av en slump) — oavsett beskattningsgrad ett tecken på civilisation så länge det är stabilt, det vill säga så länge blotta hotet om bestraffning från skatteindrivaren räcker för att få den beskattade medgörlig, medan varje skatteuppror och motstånd bör räknas som ociviliserat. Det ena är fred och framsteg enligt Pinker och det andra är våld och bakåtsträvande.

Pinker följer inte sin egen logik till det bittra slutet, men det förtjänar att påpekas för att avslöja det sjuka i hans sätt att tänka. Enligt honom skulle ett välorganiserat koncentrationsläger, till exempel, som vaktas av beväpnade män som inte mördar fångarna och förhindrar de från att mörda varandra, som förser dem med droger för att se till att de fortsätter jobba till sin naturliga (ej våldsamma) död, vara ett perfekt exempel på fred och sociala framsteg, medan det våldsamma omstörtandet av vaktstyrkan av koncentrationlägrets intagna vore våldsamt och ociviliserat.

Baserat på detta sjuka sätt att se på sociala framsteg som inte känner till egendom eller brott mot äganderätten utan endast räknar antalet onaturliga dödsfall, kroppsliga skador och brutna ben, är det att förvänta av Pinkers utvärdering av diverse historiska episoder måste rendera några ganska pinsamma eller tillochmed groteska slutsatser, och så är också fallet. Det förklarar även specifikt hur i hela världen Pinker kunde feltolka den nuvarande demokratiska tidsåldern som den bästa av världar.

Men är så fallet ens om vi använder Pinkers egna termer? Lever vi idag i den tid som präglats minst av våld?

Svaret är ja och nej. Å ena sidan finns det krig, som genom historiens gång orsakat det största antalet dödsfall, långt fler än de orsakade av vanligt småskaligt mellanmänskligt våld. I detta avseende, som Nicholas Taleb har visat på i sitt bemötande av Pinkers framstegs-tes, kan ingen statistiskt trendbrott säkerställas. Enligt Taleb, har under den 600-år långa perioden från omkring 1500 till idag, för vilken vi besitter relativt pålitligt data, ingen utmärkande förändring i förekomsten av krig eller antalet dödsfall orsakade av krig (alltid mätt i relation till den totala populationen) ägt rum. Det har om något skett en liten ökning av krigsrelaterat våld i samband med spridningen av demokrati (tvärtemot vad förespråkarna av den så kallade demokratisk-freds teorin vill hävda). Och när det kommer till 70-års perioden från slutet av andra världskriget och fram till idag, som Pinker identifierar som exceptionellt fredlig och utan krig, påpekar Taleb att krig och speciellt storskaliga krig är högst oregelbundna och jämförelsevis sällsynta händelser och att en observationsperiod på bara 70 år är alldeles för kort för att kunna dra några större slutsatser.

John Gray har även argumenterat mot Pinker att denna utvärdering av ”den moderna eran” sannolikt är en förskönad bild eftersom den tenderar att systematiskt underskatta antalet krigsrelaterade dödsfall bland icke-stridande, det vill säga civila som dör av diverse sjukdomar som sprids genom krig, eller långsiktiga bieffekter som en ”långsam död” orsakad av ekonomisk misär och svält. (Samma risk för underskattning finns inte, åtminstonde inte i samma utsträckning, vad gäller krigen under den europeiska medeltiden, eftersom de typiskt var småskaliga, territoriellt avgränsade händelser och involverade en jämförelsevis skarp distinktion och separation mellan och av stridande och icke-stridande.)

Å andra sidan finns det gott om empirisk bevisning för en övergripande trend av minskande våld — inte att missta för en minskning i inskränkandet av egendom — som kan mätas specifikt i statistiken över dråp (dråp är dråp oavsett vem som dödar vem eller hur). I detta utom-moraliska eller a-moraliska avseende, kan vi tala om en ”civiliserande process”, vilket Pinker gör och demonstrerar i minsta detalj. Pinker hämtar denna term från Norbert Elias bok The Civilizing Process, som gavs ut på tyska år 1939 och översattes till engelska 30 år senare. I denna bok beskriver Elias och försöker ge en bakgrund till förändringen i dagligt beteende, från bordsskick till sexuella normer, som skedde under och med början i den europeiska medeltiden. Kort sammanfattat kan denna process beskrivas som den stegvisa övergången från ofint, grovt, plumpt, buffligt, oanständigt och obehärskat, etcetera, beteende till allt mer förfinat, kontrollerat, hänsynsfullt, anspråkslöst och tempererat beteende. Pinker generaliserar och expanderar helt enkelt Elias civiliserings-tes från etikett till allt som rör det vardagliga livet och samtliga beteenden — och lyckas ganska bra med detta, enligt min bedömning.

Men, Pinkers förklaring till denna utom-moraliska eller a-moraliska form av sociala framsteg från ofint till allt mer förfinat beteende är i grund och botten felaktig. Vad han pekar ut som den huvudsakliga drivkraften bakom denna utveckling, och jag återkommer till detta, har i själva verket, om något, försenat och förvrängt denna utveckling. Det vill säga, utan Pinkers orsak, skulle det inte ha funnits mindre utan mer (och betydligt annorlunda) förfinat beteende.

I själva verket kan den övergripande, långsiktiga, historiska utvecklingen mot mer förfinat (och mindre ofint) beteende förklaras, enkelt nog, som den kvasi-naturliga biprodukten av en allt större och fördjupad arbetsdelning i spåren av ekonomisk och teknisk utveckling. Utvecklingen av allt fler och olika produktivitetshöjande verktyg och instrument föregick hand i hand med utvecklingen och diversifiering av hantverk, förmågor och talanger. Kortfattat: betydelsen av muskler som förutsättning för ekonomisk framgång minskade i förhållande till hjärna, fysisk finess och mental kvickhet. Dessutom, som jag har försökt presentera i min bok A Short History of Man, specifikt under Malthusiska förhållanden som varat under större delen av mänsklighetens historia, läggs en systematisk fördel vad gäller ekonomisk framgång och mänsklig överlevnad på en ökad mänsklig intelligens, låg tidspreferens, impulskontroll och tålamod (personlighetsdrag som är åtminstonde delvis ärftliga och således förs vidare till nästkommande generationer).

Pinkers förklaring till denna utveckling mot förfiningen av mänskligt uppförande är dock en väldigt annorlunda sådan. Hans förklaring till denna utveckling är Staten, det vill säga en territoriell monopolist på högsta beslutsfattande; och han påstår att det mest avgörande och oumbärliga steget i utvecklingen mot förfiningen av mänskligt beteende har varit övergången från en statslös samhällsordning till en statlig samhällsordning. I detta har han inte helt fel — givet att hans definition av utveckling är en utom- eller a-moralisk sådan. Stater, och mer specifikt demokratiska stater, är såklart den bakomliggande orsaken till många avgörande drag och observationer av våra nutida mänskliga beteenden och rutiner — bara det att många eller de flesta av de har lite eller ingenting att göra med moraliska framsteg och står i direkt kontrast till bibelns tio budord. Våld, som det definieras av Pinker, kan mycket väl ha minskat — bara det att våldsanvändningen har blivit så ”förfinad” och omdefinierad under statens översikt att den inte längre faller under Pinkers snäva definition av termen. ”Häxor”, till exempel, bränns inte längre våldsamt på bål, utan skickas till synes fredligt till psykiatriavdelningen där de drogas och oskadliggörs av medicinsk personal; och grannar rånas inte längre våldsamt på sin egendom, utan skickas istället på mycket ”förfinat” vis och till synes utan fysiskt våld ett regelbundet krav på skatteinbetalning som per automatik betalas via banken och överförs till statens konto.

Staten, som pekas ut av Pinker som den bakomliggande orsaken till sociala framsteg, visar sig alltså vara en bakomliggande orsak till de-civilisering, försening och förvrängning av den underliggande civiliserande processen som drivits framåt naturligt av en breddning och fördjupning av arbetsdelningen under den ekonomiska utvecklingens gång. Staten kan förklara förfiningen av våld med tidens gång, men är i sig själv en ständig källa till våld, oavsett hur förfinat, och den bakomliggande orsaken till dess utbredning och intensifiering. Undertiteln till Pinkers bok, Why Violence Has Declined, gör att de flesta potentiella läsare förväntar sig ett svar på en moralisk fråga eller moraliskt problem, på grund av den negativa konnotation som oftast hör till våld. Men som sådan är bokens titel ett genialiskt försök till falsk och vilseledande marknadsföring, för Pinker ger inget sådant. Istället besvarar han en helt annan fråga om hur man ”tekniskt” eller ”vetenskapligt” definierar våld för att få den mest omoraliska, depraverade och våldsamma institutionen av de alla att framstå som en fredsmäklare, eller att få Satan att framstå som en ängel.

Och hur gör han detta? Först genom att göra sig av med logik och vanligt sunt förnuft och sedan mixtra med datan och historieskildringen för att passa hans grundpremiss som egentligen är nonsens. Grundpremissen presenteras av Pinker i form av ett simpelt diagram (s. 35). I varje enskilt fall kan båda parter ha ett motiv för att använda våld, antingen som en angripare för att utnyttja den andre eller som ett offer för att göra motstånd. Följaktligen, i likhet med Hobbes, föreställer sig Pinker detta förhållande som ett av oändlig våldsam konflikt, som ett bellum omnium contra omnes, ett krig av alla mot alla. Men mirakulöst nog finns det ett botemedel mot detta problem, en tredje part, kallad åskådare av Pinker, som agerar domare och ikläder sig rollen som en territoriell monopolist på våld för att skapa bestående fred. — Men skulle inte denna åskådare också utgöra en potentiell angripare? Och skulle dess motiv inte rent av stärkas om den vore monopolist på våld och inte fruktade något motstånd från sina offer? Pinker bemöter inte dessa ganska uppenbara frågetecken, än mindre ger ett konsekvent svar på dem.

Inte heller besvarar han frågan om varför någon, utan att göra motstånd, skulle underkasta sig en sådan monopolistisk domare. Skulle ingen inse den potentiella faran för sin egen egendom från en sådan uppgörelse och göra motstånd för att förhindra dess etablering? Pinker kan självfallet inte undgå att inse i efterhand att staters position som territoriella monopolister på våld empiriskt inte vuxit fram spontant eller organiskt, utan ur mafiametoder som beskyddarverksamhet. Men denna observation leder honom inte till att se över eller förkasta sin grundläggande tes om statens huvudsakliga roll som fredsmäklare, inte får det honom heller att erkänna att många eller rent av de flesta av de civiliserande prestationer som han tillskriver statens funktion i själva verket är resultatet av folkligt motstånd mot statsmakten, varesig aktivt och våldsamt eller passivt och fredligt. Som tidigare nämnts klassificerar Pinker allt våldsamt motstånd mot staten som de-civiliserande, vilket antyder att det föregående våld som utövats av staten gentemot motståndsmannen måste ha varit en civiliserande och pacificerande aktivitet, som inte bör räknas som våld överhuvudtaget; och det behövs knappast påpekas att sådan mental gymnastik endast kan leda till diverse motsägelser från vilka Pinker endast kan frigöra sig själv genom mer eller mindre genialiska men alltid intellektuellt smärtsamma vändningar.

Pinkers utpekande av staten som den viktigaste bakomliggande orsaken till formandet av civilisationen är såklart en analys som delas av statsöverhuvud världen över, och det är i stort sett vad vi alla blivit lärda i skolan och på universitetet att acceptera som en kvasi-axiomatisk sanning. I synnerhet är det också vad som lärs ut av dagens samtliga ”ledande ekonomer”. Men likväl bryter det mot en av ekonomins mest grundläggande regler: Produktion under ett monopol leder alltid till högre priser och lägre kvalitet oavsett vad som produceras jämfört med samma produktion utsatt för konkurrens, det vill säga på en fri marknad. De flesta ekonomer verksamma idag erkänner denna lag, men misslyckas med att applicera den på det besynnerliga monopol som kallas staten — troligtvis för att de flesta av dem är anställda av staten. Men det gäller även staten oavsett hur man väljer att beskriva den produkt den producerar. Om vi beskriver staten, som Pinker väljer att göra, som en territoriell monopolist på freds-stiftande, då kommer freden som den stiftar vara dyrare och av lägre kvalitet. Om vi beskriver den som en monopolist på rättsskipning, då kommer rättvisan den skipar att vara dyrare och av lägre kvalitet. Om vi beskriver den som en våldsmonopolist, då kommer våldet vara dyrare och av sämre kvalitet. Eller om vi beskriver den, som jag anser bäst, som en territoriell monopolist på expropriering med uppdraget att skydda egendom, då kommer vi förutsägbart nog att få mycket expropriering, som gynnar monopolisten, och lite beskydd, som bara utgör en kostnad för staten. I vilket fall är resultatet alltid det samma, och Pinkers tes gällande statens civiliserande effekt måste därför förkastas enbart på logisk grund.

Pinkers Empiri

Men vad gäller då Pinkers empiri? Logik kan inte motbevisas av empirisk data, men om man bortser från logiken är det ofrånkomligt att man misstolkar den empiriska datan. Pinker ger oss en hel drös av empiriska data, tabeller och grafer av intresse. Jag har mina invändningar, men accepterar de alla här för argumentets skull. Min kritik riktar sig enbart mot hans tolkning av dessa data. Jag kan i själva verket, som jag nämnde förut, tolerera hans generaliserade Elias-tes gällande den civiliserande processen från ofint till mer förfinat beteende. Men baserat på logik skulle jag tolka den annorlunda. Oavsett vilken civiliserande process som verkar, skedde den inte på grund av staten, utan trots staten eller rentav som en motreaktion till staten; och oavsett vilken de-civiliserande process som verkar, skedde den inte på grund av avsaknaden av staten, utan trots dess avsaknad, eller som en kvardröjande rest från en tidigare (nu upplöst) stat och dess tidigare de-civiliserande tendenser. Post-hoc antyder inte propter hoc.

Jag begränsar min kritik till två viktiga bilagor som Pinker presenterar som empiriskt stöd för sin tes. En som sträcker sig globalt och en annan som är mer regionalt specifik och mestadels direkt relaterad till mina tidigare observationer angående europeisk eller västerländsk historia.

Det empiriska stödet för tesen för global utveckling summeras i två tabeller (s. 49/53). Den första antas visa nedgången i antalet dödsfall i krig (som en procentandel av befolkningen) från människans förhistoria fram till idag. För detta syfte sorterar Pinker historien i fyra steg: förhistoria, jägar-samlar samhällen, jägar-odlar samhällen och slutligen stats-samhällen. Han presenterar sedan data som visar att endast en blygsam förbättring skedde från den väldigt våldsamma förhistorien till jägar-samlar-steget; en våldsamhet som sedan ökade igen med introduktionen av odling och jordbruk (eftersom det då finns större ekonomisk ojämlikhet och mer att lägga beslag på); och att det sedan skedde en skarp nedgång till en nivå som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia med introduktionen av stats-samhällen. För att kunna stötta upp sin tes ytterliggare jämför den andra tabellen antalet döda i krig i ”moderna” statslösa samhällen (under 1800- och 1900-tal) med lika ”moderna” stats-samhällen, vilket återigen förmodas bevisa statens civiliserande effekt.

Som jag sa förut ska jag inte lägga mig i siffrorna och uppskattningarna som presenteras i dessa tabeller, förutom att varje beräkning av människans förhistoria och de väldigt avlägsna jägar-samlar-odlar-stegen i mänsklighetens historia måste tas med en rejäl nypa salt. Arkeologiska fynd bestående av krossade skallar, till exempel, kan vara grund för en uppskattning av våld vid specifika platser och tidpunkter, och du kan sedan skala upp sådana beräkningar för att passa den beräknade totala befolkningsmängden i världen vid den tiden för att sedan dra slutsatser om förekommande dödligt våld vid en given tidpunkt eller historisk period. Men vad du inte kan göra och som av ganska uppenbara tekniska skäl, åtminstonde ännu, är närmast omöjligt, är att bevisa att just ditt stickprov är ett representativt slumpmässigt stickprov, utifrån vilket det vore korrekt att applicera ens egna specifika fynd på befolkningen som helhet.

Men det huvudsakliga skälet till att Pinkers data inte lyckas visa på vad han vill visa på är en annan. I sitt försök att jämföra statslösa samhällen med stats-samhällen jämför han vad som inte kan jämföras. Hans exempel på statslösa samhällen, oavsett om det gäller antika eller moderna sådana, hänvisar närmast uteslutande till några avlägsna stammar utanför Europa (eller i några sällsynta europeiska fall till stammar som levde tusentals år före den kristna eran); och alla har de antingen bokstavligen dött ut eller i vilket fall inte lämnat något bestående till historien, vilket gör det närmast omöjligt att idag spåra något nuvarande samhälles genealogi tillbaka till dem som dess historiska föregångare. Alla exempel på stats-samhällen är däremot tagna från Europa och Väst, där genealogin med enkelhet kan spåras i hundratals eller tillochmed tusentals år tillbaka. Självklart kan en sådan jämförelse endast resultera i en opartisk slutsats om man gör antagandet att den enda relevanta faktorn som utmärker Européer eller ”Västerlänningar” från folken tillhörande Pinkers olika stammar är närvaron av en stat kontra frånvaron av en stat; och att människorna annars är desamma, med samma fysiska och mentala uppbyggnad och anlag.

Pinker nämner aldrig uttryckligen detta för hans eget argument avgörande antagande. Troligen eftersom det skulle kasta en lång skugga över giltigheten i hans slutsats. I själva verket finns det oräkneliga empiriska studier inom många grenar som visar på hur felaktigt hans antagande är. Avsevärda skillnader existerar i den fysiska och mentala uppbyggnaden och anlagen hos olika folk. Européer eller mer generellt ”Västerlänningar” är bestämt inte samma sorts människor som Pinkers stamfolk — och med detta faller hans framgångs-tes första ”empiriska bevisning”. Hans bevis bevisar ingenting.

Dessutom missar Pinker mänsklighetens träd för den globala mänsklighetens skog i ett avseende till; för enligt hans egen data finns det också några statslösa samhällen, även om de är få, som når upp till eller tillochmed överträffar den fridfullhet och fred som uppnåtts av stats-samhällena.

En kort sidoreplik: Pinker kanske inte ens är medveten om att något slags (falskt) antagande om mänsklig ”jämlikhet” är nödvändigt för att göra denna poäng, men han antar det i vilket fall, om och om igen, om än underförstått. Pinker är en egalitär på djupet, vilket visar sig speciellt i hans öppna sympatier för den ”utveckling” som medförts av den så kallade ”medborgarrättsrörelsen” och den ”ädle” Dr. Martin Luther King, samt ”en av historiens största statsmän”, Nelson Mandela (oaktat de båda männens välkända kommunistkopplingar). Pinker är inte en extrem (och extremt fånig) egalitär såklart. Han gör skillnad på kön, ålder, ras och klass, och han är väl medveten om den ojämna fördelningen av diverse mänskliga drag och fallenheter i samhället vad gäller intelligens, flitighet, impulskontroll, social färdighet, etcetera. Men som en politiskt korrekt ”progressiv” kan han inte gå så långt som att erkänna att denna ojämna fördelning av mänskliga drag och fallenheter också kan skilja mellan olika samhällen.

Med Pinkers första, globala empiriska ”bevis” avklarat, tar vi oss an det regionala. Här härstammar all data från Europa och på så vis undviker man risken för inkompabilitet i jämförelsen. Pinker ägnar 10 sidor (s. 228-238) åt att göra detta anförande, och den avgörande informationen kortas ner till en enda graf (s. 230) som föreställer ”dödsgraden i konflikter i Europa, 1400-2000.” Denna graf visar dock raka motsatsen till Pinkers framgångs-tes. Vad den visar är att den längsta perioden av (relativ) fred och låga nivåer av våld var de 200 år från 1400-talets början till slutet av 1500-talet. Men denna period faller precis inom den längre perioden av europeisk medeltid (och sammanfaller med dess slut), och medeltiden, som jag hävdat förut, är ett första klassens exempel på en statslös samhällsordning. (Intressant nog instämmer Pinker med denna analys av medeltida europa som statslöst, men misslyckas sedan med att se att denna analys utgör, enligt hans egen data, en empirisk motbevisning av hans tes.)

Och det blir än värre för Pinker. Enligt samma graf, för den efterföljande historiska perioden, från sent 1500-tal och fram till vår tid, karaktäriseras av stora toppar i användningen av våld. Den första toppen, från sent 1500-tal fram till freden i Westfalen 1648, beror i stort sett på 30-åriga kriget; den andra från sent 1700-tal till 1815, och som är något mindre än den föregående, beror på franska revolutionen och Napoleon-krigen; och den tredje och största toppen, från 1914 till 1945, beror på 1900-talets båda världskrig. Även för alla perioder dessemellan ligger våldet långt över medeltidens nivå – en nivå som nåddes igen först tre århundraden senare, under perioden 1815-1914 och igen under efterkrigstiden. Allt som allt framstår post-medeltida Europas facit vad gäller våldsanvändningen ganska deprimerande. Och trots det är denna period i sin helhet, från sent 1500-tal till idag, den era präglad av stater som Pinker anser vara drivkraften bakom ”den civiliserande processen”.

Pinker relaterar den första stora toppen i våldsanvändning till religion och ”religiösa krig” när de i själva verket var krig för att bilda stater. Feodala kungar och prinsar som gjorde anspråk på titeln som absolut härskare förde krig för att lägga allt större territorier under sin suveräna kontroll. I denna strävan utnyttjade de den senaste schismen inom latinsk Kristendom, i Katoliker och Protestanter, och det var de som uppfann termen ”religiösa krig” — om än bara för att dölja sitt egentliga syfte som var statsbildning, vilket hade lite om något alls att göra med religion. Den andra toppen sammanfaller med vändpunkten från monarkiska till demokratiska stater och är resultatet av att Napoleons Frankrike använde krig i ett försök att skaffa sig dominans över hela kontinentala Europa. Och den tredje och skarpaste toppen i våldsbruk sammanfaller med början på eran med fullt utvecklad demokrati och är resultatet av att Storbrittanien och USA startar krig för att etablera världsherravälde.

I sin tolkning av denna data, försöker Pinker göra det bästa av ett anförande som är (för honom) dömt att misslyckas. Å ena sidan pekar han på, med hjälp av en andra graf (s. 229), att antalet våldsamma konflikter minskade under hela perioden i samband med att antalet stater föll på grund av en territoriell konsolidering och centralisering. Ett stort antal småskaliga krig med ett fåtal dödsfall ersattes av ett litet antal storskaliga krig med massor av dödsfall. Men detta kan knappast liknas vid framsteg, speciellt inte om man tänker på att antalet dödsfall som resultat av konflikter ökade under hela den etatistiska eran, samtidigt  som antalet våldsamma konflikter minskade. För att rädda vad som är kvar av sin framstegs-tes tar Pinker till två argument. Först hävdar han att den större dödligheten i (färre) moderna krig inte har något med stater per se att göra eller den territoriella expansionen och konsolideringen av stater, utan istället är ett i stort sett slumpmässigt resultat av framstegen inom militär vapenteknologi (en tes som han överallt annanstans avvisar, när han konstaterar att teknikutvecklingen är i stort sett ”neutral” i förhållande till bruket av våld). För det andra, för att ytterliggare stötta upp sin tes angående det minskande antalet krig (men inte, för att åter igen betona, nedgången i krigsrelaterade dödsfall), påpekar han att processen av politisk centralisering, det vill säga det allt mindre antalet stater med allt större statliga territorier, inte följdes av en lika stor ökning i civila eller mellan-statliga krig, och således står för en verkligt ökad grad av civilisering (och inte bara ett billigt säljknep). Enligt Pinker minskar i grund och botten varje politisk centralisering och slutligen etableringen av en världsomspännande stat sannolikheten för krig, vilken i slutändan försvinner tillsammans med den parallella minskningen i och försvinnandet av inbördeskrig. Kortfattat: Stater civiliserar och en global stat civiliserar bäst. Eller omvänt: Varje secession de-civiliserar och fullständig frihet och fritt utträde de-civiliserar mest.

Ekonomisk logik (praxeologi) ger oss dock en väldigt annorlunda tolkning av allt det här. Stater är inte spontana, frivilliga föreningar. De är resultatet av krig. Och förekomsten av stater öker sannolikheten för fler krig, eftersom kostnaden för krig under en stat inte längre behöver bäras privat, utan kan, åtminstonde delvis, läggas på en oskyldig tredje part. Att antalet krig då minskar i takt med att antalet stater faller och att det inte längre kan förekomma några mellan-statliga krig när antalet stater reducerats till en enda världs-stat är inte mer än en definitionsfråga. Även om de är mindre förekommande, ju längre framskriden processen av politisk centralisering och territoriell konsolidering är, det vill säga ju närmare det slutliga etatistiska målet med en världs-stat vi befinner oss, ju dödligare kommer sådana krig att bli.

Inte heller kan en världs-stat leverera vad Pinker lovat. Det må vara sant att det per definition inte kan förekomma några mellan-statliga krig. För argumentets skull kan vi lika gärna gå med på att förekomsten av och antalet dödsfall i inbördeskrig också kan sjunka (även om empiriska bevis för detta ser allt mer tvivelaktiga ut). Hur som helst är det enda som med all säkerhet kan förutsägas angående konsekvenserna av en världs-stat detta: Med avskaffandet av konkurrens mellan stater, det vill säga ersättandet av en rad olika territoriella jurisdiktioner med diverse olika lagar, tullar, skatter och regleringar med en enda världsomspännande enhetlig jurisdiktion, försvinner all möjlighet att lämna en stat för en annan. Därav försvinner en oerhört viktig begränsning av statsmaktens tillväxt och expansion, och kostnaden för produktionen av rättvisa (eller vad staten än säger sig producera) kommer som en konsekvens att öka till nya höjder, medan dess kvalitet sjunker i botten. Det kanske eller kanske inte förekommer mindre våld definierat av färre brutna ben a la Pinker, men hur som helst kommer det förekomma mer ”förfinat” våld, det vill säga brott mot egendom som inte räknas som våld enligt Pinker, än någonsin förut; och världs-stats-samhället kommer vara mer i linje med det stabila koncentrationslägerscenario som nämndes tidigare, än någonting som kan liknas vid en fri och gemytlig social ordning.

När man dekonstruerar Pinkers huvudsakliga argument så är det enda som kvarstår en rad logiska felslut som faller på sin egen orimlighet: Enligt honom ”sammanfogas” på något outgrundligt vis stamsamhällen till att bilda små stater som sedan ”förenas” till allt större stater. Bara det att om dessa ”sammanfogningar” och ”föreningar” var, som termerna antyder, frågan om en spontan och frivillig utveckling, skulle de per definition inte ha varit en stat utan istället en anarkisk social ordning bestående av och styrd av fria medlemsskapsorganisationer. Om detta ”sammanfogande” och ”förenande” å andra sidan istället resulterar i en stat, kan det inte vara frågan om spontanitet eller frivillighet, utan måste, av logisk nödvändighet, involvera våld och krig (eftersom varje territoriell monopolisering av vad det än är som monopoliseras förutsätter det våldsamma upprätthållandet av ett förbud mot ”fritt inträde” på den marknaden). Men hur kan då någon som Pinker, som vill reducera våld och krig till ett minimum och möjligtvis eliminera det helt och hållet, föredra ett socialt system, vilket system som helst, som förutsätter nyttjandet av våld och krig över ett system som inte gör det? Svaret: Endast genom att avfärda all logik och hävda att relationen mellan stat och våld och krig inte är logiskt nödvändig, utan endast ett ovisst, empiriskt förhållande; att precis som att det är en helt och hållet empirisk fråga om du eller jag begår våld eller för krig, så är det också en helt oviss och empirisk fråga huruvida staten använder våld och för krig eller ej.

Enligt Pinker hade andra världskriget med alla dess hemskheter, till exempel, ingenting att göra med stater utan var endast ett historiskt sammanträffande, som inträffade på grund av en enskild, sinnesrubbad individ, Adolf Hitlers, onda handlingar. Häpnadsväckande nog och utan att rodna (även om jag medger att det är svårt att avgöra utifrån en skriven text) citerar Pinker historikern John Keegan (s. 208) med uttalandet ”endast en i Europa ville verkligen ha krig — Adolf Hitler.”

Fråga: Hur mycket ondska kan en enskild, sinnesrubbad individ åstadkomma utan en centraliserad stat? Hur mycket ondska skulle Hitler ha åstadkommit inom ramen för det statslösa samhälle som fanns under medeltiden? Skulle han ha blivit en förnäm herre, en biskop eller en påve? Hur mycket ondska skulle han ha åstadkommit ens med tusen ministater som Liechtenstein, Monaco eller Singapore? Svaret: Inte mycket, och sannerligen ingenting jämförbart med den ondska förknippad med andra världskriget. Det stämmer alltså inte med: ”ingen Hitler, ingen Churchill, ingen Roosevelt eller Stalin, och därmed inget krig”, som Pinker vill få det till, utan snarare: ”ingen centraliserad stat, och därmed ingen Hitler, Churchill, Roosevelt eller Stalin.”

Ta bort staten ur ekvationen och de kanske hade blivit en Jack the Ripper, Charles Ponzi eller tillochmed harmlösa människor, men inte massmördande monster som vi känner de som. Etablera en stat och du skapar, lockar till dig och avlar fram monster.

För att summera: Pinkers försök att rädda Whig-teorin och visa att vi lever i den bästa av världar visar sig vara ett komplett misslyckande. Man kan i själva verket hävda att hans bok och dess vidspridda kommerciella framgång, i sig, är empiriska bevis för dess motsats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *