Det principiella problemet med det kontantlösa samhället

Kontantanvändningen minskar dramatiskt i Sverige, inget annat land i världen använder kontanter i mindre utsträckning än i vårt land. Vi närmar oss raskt en punkt där frågeställningarna kring kontanternas existens blir akuta. Mycket av infrastrukturen för att hantera kontanter är fast, och vi närmar oss tidpunkten där kostnaden per transaktion blir orimligt hög. Kan man motivera att ha bankomater, värdetransporter och säkerhetsskåp med mera i ett köpcentrum där det endast sker några enstaka kontantbetalningar per dag?

Den offentliga debatten i ämnet är ofokuserad och valhänt, och verkar präglas av ett allmänt lågt intresse för frågan. Man talar i vaga ordalag om att ett kontantlöst samhälle skulle vara problematiskt för gamla människor eller om att kontanternas försvinnande skulle vara bra för att det skulle försvåra för kriminella (dock ej för de brottslingar som ägnar sig åt Sveriges vanligaste brott). Ingen talar emellertid om den mest fundamentala frågeställningen rörande ett kontantlöst samhälle.

Vad är problemet?

Den svenska valutan kan idag innehas på två sätt, antingen som kontanter eller som tillgodohavanden hos Sveriges centralbank, Riksbanken. Av dessa två former har idag medborgarna bara tillgång till kontanterna. Detta betyder att den dag kontanterna försvinner så kommer svenska medborgare inte längre att kunna äga svenska kronor. För kom ihåg att de insättningar som man har hos sin affärsbank (Nordea, Swedbank, SEB…) endast är en fordran på någon av de två ovanstående formerna av den svenska kronan. En fordran och faktiskt ägande är två väsensskilda fenomen. Ifall du lånar ut en femhundring till din arbetskamrat, oavsett hur mycket du litar på honom, kommer du aldrig att argumentera för att hans löfte om återbetalning är samma sak som den faktiska femhundralappen.

Om inte radikala förändringar av vårt bankväsende görs inom en snar framtid så kommer vi i ett framtida kontantlöst samhälle alltså ha ett system där medborgarnas tillgodohavanden på sina bankkonton är fordringar på något som man inte har möjlighet att äga! Man kommer därmed inte längre kunna ta ut sina pengar från banken. Det är denna Kafka-doftande absurditet som den offentliga debatten borde handla om. Enligt vilken princip kan man rättfärdiga ett sådant system? Enligt vilken ideologi? Att ha en liten grupp priviligierade banker – formellt sett privata aktiebolag – som agerar som statliga myndigheter och har monopol på hanteringen av svenska kronor strider ju mot samtliga politiska tankeskolor på hela vänster-höger-skalan. Finns det verkligen någon som tycker att detta skulle vara någonting bra? Låt oss titta lite närmare på konsekvenserna av en sådan utveckling.

Historisk tillbakablick

Det principiella problemet med det kontantlösa samhället kan formuleras som en fråga: Ska svenska medborgare kunna äga svenska kronor? Ställ frågan till någon du känner och vad tror du de svarar? De allra flesta skulle nog tycka att det borde vara en självklar medborgerlig rättighet för en svensk medborgare att inneha svenska kronor, men faktum är att vi nu är mycket nära en tidpunkt när detta inte längre är möjligt. För att få lite perspektiv på detta problem så kan det vara en bra idé att börja med ta ett kliv tillbaka och blicka ett par generationer bakåt i vår historia:

När de svenskar som idag står i begrepp att gå i pension var unga, var det fullt möjligt att leva ett liv som fungerande medborgare i Sverige och ha en liten eller ingen relation alls till en bank. Man kunde till och med vara utan bank som näringsidkare. Den lokala grönsakshandlaren kunde köpa in sina produkter från de lokala bönderna med kontanter, han kunde betala sina anställda med kontanter och grönsakshandlarens kunder betalade kontant. Ingen bank behövde vara involverad. I de fåtal fall denne handlare behövde betala en räkning via banksystemet kunde han gå till Posten och betala räkningen kontant.

Ifall grönsakshandlaren trots allt valde att nyttja bankens tjänster skulle han göra det som en jämlike på en kapitalistisk marknad. Till den årliga julfesten på banken skulle ju till exempel kundrelationen kunna vara den omvända – banken skulle kunna köpa in mat till julbordet från grönsakshandlaren. Banken erbjöd alltså finanstjänster på marknaden medan grönsakshandlaren erbjöd grönsaker.

Ideologisk gyttja

I ett samhälle utan kontanter har de banker med direkt tillgång till Riksbankens centralbankspengar monopol på hanteringen av den svenska valutan. Grönsakshandlaren är inte längre en jämlike på marknaden; han är inte längre fri att ta ut sina pengar från banksystemet utan är tvingad att vara kund hos en bank för att överhuvudtaget kunna verka på marknaden. Denna särställning, där bankerna – en liten grupp vinstdrivande aktiebolag – i praktiken blir myndigheter med total kontroll över något så viktigt som medborgarnas pengar blir i slutändan den tydligaste praktiska konsekvensen av det kontantlösa samhället.

För att inte riskera att ge intrycket av att denna text ger uttryck åt något slags slentrianmässigt bankhat, som inte är helt ovanligt, kan det här vara på sin plats att påpeka att det inte är bankerna i sig som är problemet, utan deras ständiga tendens att liera sig med staten. Banker som agerar på samma villkor som övriga företag på en fri marknad är naturligtvis någonting bra och nödvändigt i en utvecklad ekonomi.

Det finns idag fem banker som har fulla privilegier hos Riksbanken (SEB, Swedbank, Handelsbanken, Nordea och Danske Bank). De kallas för ”primära penningpolitiska motparter” och på vaga grunder upprätthålls deras särställning som beskyddare av den svenska valutan. Varför inte istället låta alla företag och privatpersoner spela på samma villkor och ha samma möjligheter att inneha den svenska valutan? Såsom det var på grönsakshandlarens tid.

I det kontantlösa samhället sker alltså all interaktion med medborgare och företag rörande den svenska valutan genom dessa banker, och det är i allra högsta grad berättigat att ställa sig frågan hur oberoende Riksbanken kan förhålla sig till dem när de själva inte längre har någon monetär kanal till medborgarna. Var går gränsen mellan stat och privata banker? Vems sida står Riksbanken på? Blir din bank en myndighet?  Hur rättfärdigar man den totala sammanblandningen mellan den statliga Riksbanken och de privata storbankerna?

I slutändan måste man fråga sig enligt vilka principer eller vilken ideologi som ett sådant här incestuöst system erhåller sitt existensberättigande. Att låta kontanterna försvinna utan att också reformera bankväsendet skulle mynna ut i ett helt principlöst styrelseskick av vår svenska valuta. Fältet skulle vara vidöppet för godtycklig styrning av våra pengar helt utan demokratisk kontroll.

Bankrusningar blir omöjliga

En påtaglig konsekvens av ett kontantlöst samhälle skulle bli att bankrusningar (eng. bank runs) inte längre blir möjliga. En bankrusning innebär att tvivel rörande en banks betalningsförmåga gör att en växande andel av bankens kunder börjar ta ut sina pengar från banken. Ifall en sådan rörelse får fäste eskalerar den ofta mycket snabbt och hotar snart bankens existens.

Anledningen till att en bankrusning fort blir ett hot mot en bank beror på den labila finansiella struktur som utgör grunden för våra affärsbanker och som brukar benämnas ”bråkdelsreserver” (eng. fractional reserves). Reserverna som åsyftas i termen är de ovan nämnda centralbankspengarna (kontanter eller tillgodohavanden hos Riksbanken), och bankerna har alltså bara tillräckligt med centralbankspengar för gottgöra en bråkdel av alla de fordringar som bankens kunder har på dessa centralbankspengar via sina saldon på sina bankkonton.

Hotet om bankrusningar har varit en ständigt närvarande kontrollmekanism för bankerna alltsedan embryot till vårt nuvarande banksystem uppstod för sisådär 500 år sedan. Möjligheten för bankens kunder att ta ut sina pengar har tvingat bankerna att uppvisa finansiell hälsa för att på så sätt förhindra att misstro uppstår bland kunderna. Att detta uttryck för konsumentmakt försvinner torde vara en våt dröm för bankerna. Befolkningen kan inte längre störa deras monetära diktat.

Vi står nu vid slutstationen(?) av en många århundraden lång evolution av bankväsendet. Guldet fasades ut mellan 1914 – 1971 och ersattes med pappersfordringar på centralbankerna. Nu står vi i begrepp att ta bort även dessa fordringar och vi tvingas kanske snart att skyffla runt digitala fordringar på affärsbankerna på andra digitala fordringar hos Riksbanken, administrerat av en kartell av kvasistatliga aktiebolag med oklara befogenheter.

Framtiden

Det är i nuläget svårt att göra en prognos om huruvida det kontantlösa samhället blir ett faktum, samt i vilken form eller inom vilken tidsram. Vad man kan säga är dock att det, ifall kontanterna försvinner, enkelt uttryckt, finns två vägar att möta denna utmaning med. Den ena ytterligheten är att låtsas som om det regnar och inte göra någonting. Vi kommer då att tvingas leva i den ovan beskrivna ideologiska geggamojan, som livegna inför privata banker som agerar kontrollmyndigheter åt staten.

Den andra ytterligheten är att medborgarna ges tillgång till Riksbankens digitala centralbankspengar. Detta skulle innebära en dramatisk reformation av banksystemet, och Riksbankens trevande funderingar kring införandet av en e-krona tar detta alternativ i beaktande. Vad Sveriges befolkning, såväl som dess makthavare, egentligen har för åsikter om vilken väg vi bör gå är i emellertid ännu höljt i dunkel. Ett första steg till att skingra frågetecknen är att inleda en nykter debatt i ämnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *