Vi bjöd in er att fråga oss vad ni ville, och det gjorde ni! Nu har vi valt ut några av svaren från den frågestund vi höll om österrikisk ekonomi den 27 januari på vår Facebook. De som svarade var institutets fellows Per Bylund, Benjamin Juhlin och Joakim Book.
En av de mest kärnfulla frågorna kom från Peter och gällde inflation: ”Inflation – en sorts osynlig skatt? Hur?” På detta svarade Benjamin:
”När det är inflation så är det alltid staten som skapar de nya pengarna. Staten får således pengarna först. Sedan spenderar den pengarna på olika saker. Priserna på dessa saker som staten köper stiger. Det innebär att folket kan få tag på mindre av dessa produkter. Staten har i praktiken tagit resurser från folket, alltså beskattning.
Jag tror det är viktigt att man håller tungan rätt i mun när man diskuterar denna fråga. Inflation = ökning av penningmängden. Prisinflation = högre priser i allmänhet. När staten skapar nya pengar berikar den sig själv, och detta leder senare till högre priser, men priserna skulle även kunna gå upp på grund av andra orsaker.”
I ett senare svar länkade han till Vad har staten gjort med våra pengar och refererade särskilt till sida 53 där Rothbard förklarar hur inflation är en form av skatt.
Den som fick det längsta svaret på sin fråga var Stefan som undrade över hur ett fritt samhälle skulle ”lösa just problemet med människans förmåga att göra dåliga val. […] Frågan kan väl sammanfattas i hur skulle det libertarianska systemet lösa dåliga val om det skulle ske i allt för stor omfattning på samhällsnivå?” På denna fråga betonade Per att österrikisk ekonomi, som frågestunden framförallt handlade om, inte intresserar sig för huruvida handlingarna kan sägas vara ”bra” eller ”dåliga”, utan istället deras konsekvenser. Svaret är som sagt rätt långt, varför vi väljer att bara reproducera några stycken av detta mästerverk:
”Det här är en vanlig fråga, men som delvis missar målet av den enkla anledningen att den missförstår, i den mån den är ekonomisk, vad ekonomi handlar om. Massor av våra val är ’dåliga’ utifrån en mängd perspektiv, inte minst efteråt – det är alltid lätt att vara efterklok. Och det är inte heller svårt att döma andra för hur de handlar. Men det är ofta en värdemässig bedömning, som alltid – genom att just åberopa att valet är ’dåligt’ – anammat en annan grund än den som faktiskt gör valet. Utgångspunkten i vårt handlande är att allt vi gör syftar till att uppnå något som vi själva anser vara av värde. Varje val sker från en uppsättning olika alternativ, som vi bedömer utifrån det vi anser är rimligt, det vi vet och känner till, det vi värderar, samt baserat på våra förväntningar. Givet detta måste varje val vi gör vara det bästa vi kan tänka oss i den stunden. Det betyder inte att allt vi gör är (långsiktigt) intelligent, eller att vi alltid är framgångsrika i det vi försöker åstadkomma – långt därifrån. Men det betyder att vi väljer det vi för stunden anser är bäst. Det kan vara ’dåligt’ för att vi inte har kunskap om andra alternativ, för att vi ser till kortsiktiga mål snarare än långsiktiga, osv. Men att en person saknar kunskap om andra alternativ kan knappast vara anledning att fördöma dennes val. Inte heller kan man fördöma någon för att vid något tillfälle vilja uppnå något på kort sikt och därmed nedvärderar de långsiktiga konsekvenserna.
Ekonomi handlar om vad effekterna av våra val – eller, mer precist, vår _action_ – blir, samt vilka ordningar eller mönster som uppkommer genom en myriad individuella handlingar. Och det handlar om hur resurser på ett socialt plan används till att uppnå de mål som människor verkligen har. Med andra ord: utgångspunkten är individens subjektiva förståelse och värdering, samt den handling som dessa leder till. Huruvida det är ett bra eller dåligt val är inte något som man kan uttala sig om utan att göra ett moraliskt övervägande. Eller att använda ett annat värdemässigt ramverk än individen själv har. Ingendera är vetenskapliga angreppssätt.
Det ekonomisk kunskap bidrar med är att påvisa huruvida handlingar faktiskt kan uppnå de mål som ställts upp. T ex, om politiker vill minska fattigdomen genom att höja minimilöner så kan ekonomer påpeka att med det målet är metoden inte lämplig, för den kommer att leda till ett helt annat resultat – och antagligen föra med sig andra problem. Så givet värderingsutsagan är medlet orimligt. Men ekonomisk teori säger ingenting om huruvida målet – att minska fattigdom – i sig är ’bra’ eller ’dåligt’. Inte heller kan ekonomisk teori säga huruvida någon ’bör’ värdera det ena eller det andra, utan den säger bara huruvida något är möjligt, vad handlingen leder till, osv.”
Jonas frågade om österrikiska ekonomers konkreta åsikter i penningfrågor, alltså huruvida de till exempel var anhängare av guldmyntfotens återinförande. På detta betonade Joakim att vi inte med praxeologisk exakthet kan veta vad som är den bästa formen av pengar:
Angående pengar vet vi en del saker egenskaper som människor historiskt har förespråkat i sina betalningsmedel (hållbarhet, prisstabilitet, igenkänningsbarhet etc) och som de i olika utsträckningar föredragit framför andra. Hållbara snäckskal, läder eller ädelmetaller har på olika ställen i världen nån gång varit pengar, medan vi aldrig har hittat exempel på mjölk eller löv.
Då vi inte kan se in i folks hjärnor vad de helst vill ha, skulle alla österrikiska ekonomer – om du pushar dem – ha svarat som Benjamin ovan: låt marknaden bestämma vilken vara eller tekniskt objekt bäst tjänar oss som pengar.
Eftersom vi förutspår olika grejer, har olika värderingar och drar annorlunda slutsatser från penninghistoria, betyder det att österrikiska ekonomer kommer fram till olika svar om de bästa pengarna. Det finns många som tror guld är idealt, andra silver, Bitcoin eller t om regelföljande centralbanksfiat.”
Vi tackar för era frågor och önskar er lycka till i era fortsatta studier av den österrikiska skolan.