Det libertarianska sökandet efter en storslagen historieskildring

”Historiker har begåvats med en färdighet som inte ens gudarna besitter – att förändra det som redan har inträffat.” – David Irving

Inledning

Det är ingen hemlighet att jag inte ser mig själv som en Hayekian. Trots det betraktar jag Hayek som en av de stora ekonomerna. Han går inte att jämföra med Mises, men det är det få, om några ekonomer alls, som gör. Beträffande Hayeks vida berömmelse har den dock mindre att göra med hans arbete inom ekonomi och mer att göra med hans arbete inom politisk teori, och det är på detta område jag anser Hayek vara bristfällig. Inte ens hans definitioner på området är sammanhängande. Hans försök till epistemologi anser jag vara mycket bättre, eller rent av genialiska, men inte heller här lever han upp till sin läromästare, Ludwig von Mises, bedrifter. Tack vare hans breda interdisciplinära och tvärvetenskapliga arbete, fullt av viktiga insikter inom många ämnen, ser jag Hayek som en av 1900-talets mest framstående intellektuella inom de samhällsvetenskapliga ämnena. (Det kanske kan trösta Hayekianerna något).

På grund av hans höga anseende, citerades Hayek också i Property and Freedom Societys avsiktsdeklaration, som lyder: ”Konstruktionen av ett fritt samhälle måste åter igen bli till ett intellektuellt äventyr. En handling som kräver mod. Vad vi saknar är ett liberalt Utopia. Ett program som varken ses som ett försvar av det nuvarande tillståndet, eller en urvattnad form av socialism, utan en verkligt radikal liberalism, som inte tar hänsyn till makthavarnas känslor, som inte är allt för praktisk eller begränsar sig till vad som framstår som politiskt genomförbart idag. Vi behöver intellektuella ledare som är beredda att stå emot maktens och inflytandets lockelse, som är villiga att sträva efter ett ideal hur dystra framtidsutsikterna än må vara. De måste vara människor som är villiga att hålla sig till sina principer och slåss för deras genomförande, oavsett hur långt ifrån sitt mål de befinner sig. Om vi inte kan göra den filosofiska grunden för ett fritt samhälle en levande intellektuell debatt igen och dess genomförande en uppgift som utmanar nytänkandet och fantasin hos våra bästa sinnen, är frihetens framtidsutsikter väldigt mörka. Men om vi kan återfå tron på den inneboende kraften i idéer, som utmärkte liberalismen när den var som bäst, är striden ännu inte förlorad”.

Hayek följde såklart inte sitt eget råd vad gäller hans politiska teori, utan fann sig själv istället i en salig röra av emotsägelsefulla kompromisser. Men det betyder inte att hans vädjan om en kompromisslös intellektuell radikalism, som har varit syftet med PFS och blivit dess kännetecken, inte är rättfärdigad eller värd ansträngningen.

Men det är inte ämnet för idag. Istället vill jag tala om en annan av Hayeks viktiga insikter som går att finna i hans inledning till boken Kapitalism och historikerna. Här menar Hayek att medan kompromisslös intellektuell radikalism är nödvändigt som en källa för ledarna av en liberal-libertariansk rörelse att hämta energi och inspiration ur, är det inte tillräckligt för att övertyga massorna. Allmänheten är inte van vid, eller rent av inkapabel att ägna sig åt abstrakta resonemang, avancerad teori och att vara intellektuellt konsekvent. De formar istället sina politiska åsikter och övertygelser utifrån historieskildringar. Utifrån förhärskande tolkningar av händelser i det förflutna. Det är därför upp till de som vill ha en förändring till en bättre liberal-libertariansk framtid att utmana och rätta sådana tolkningar, och föreslå och främja en alternativ revisionistisk skildring av historien.

Jag citerar Hayek: ”Även om händelser i det förflutna är källan till mänsklighetens samlade erfarenhet, formas människors åsikter inte av objektiva fakta, utan av de återberättelser och tolkningar som de har tillgång till. Historisk myt har kanske spelat en näst intill lika stor roll i formandet av åsikter som historiska fakta. Det inflytande som historieskrivarna har på allmänheten är förmodligen mer omedelbart och omfattande än det av politiska teoretiker som lanserar nya idéer. Det verkar som att även sådana nya idéer når en bredare krets, inte i sin abstrakta form, utan som tolkningar av specifika händelser. Historikern är i detta avseende åtminstone ett steg närmre allmänheten och har ett mer direkt inflytande över den allmäna åskådningen än teoretikern. De flesta människor skulle, om de får höra att deras åsikter påverkats av ekonomihistoria, svara att de aldrig läst en bok om ekonomisk historia eller varit intresserade av ekonomisk teori överhuvudtaget. Men även om de aldrig har läst en bok på ämnet innebär det inte att de inte, tillsammans med resten av alla människor, ser många av de myter som getts trovärdighet av ekonomihistoriker som etablerade fakta”.

Syftet med den ovan nämnda boken, författad av Hayek, är revisionen av den ännu populära myten att det var det kapitalistiska frimarknadssystemet, vid början av den så kallade industriella revolutionen, omkring år 1800, som bar ansvaret för den ekonomiska misär som ledde till att även små barn var tvungna att arbeta 16 timmar i sträck eller mer, under förskräckliga förhållanden i gruvor eller liknande obekväma arbetsförhållanden, och att det var endast tack vare påtryckningar från fackföreningar och statliga ingrepp i ekonomin av typen ”sociala reformer” som detta ”inhumana” system av ”kapitalistiskt utnyttjande” gradvis kunde överkommas och ersättas med något bättre.

När vi hör denna sorgliga historia, kan man tänka sig att den första frågan som kommer upp borde vara: varför skulle någon förälder utsätta sitt barn för sådan behandling, utlämnad åt någon ondskefull kapitalistisk utsugare? Hade de en förträfflig tillvaro innan? Promenerade de på ängar och fält, vid god vigör med rosiga kinder, plockade blommor och åt äpplen från äppelträd, fiskade och simmade i åar, floder och sjöar, lekte med sina leksaker samtidigt som de lyhört lyssnade till sina mor- och farföräldrars berättelser? Om så var fallet, vilka förskräckliga föräldrar de måste ha haft! Att enbart ställa sig denna fråga borde vara nog för att inse att denna berättelse inte kan vara sann, och som Hayek och hans medarbetare faktiskt demonstrerade, är det i princip raka motsatsen till sanningen.

Fram till den industriella revolutionen hade England, med resten av världen, levt under ”Multhusiska” förhållanden i tusentals år, det vill säga, tillgången på konsumtionsvaror tillhandahållna av naturen och mänsklig produktion genom produktionsmedel var inte tillräcklig för att trygga överlevnaden hos en växande befolkning. Befolkningsökningen översteg ökningen av produktion och produktivitet, och som resultat var en del av befolkningen som ”blev över”, inte bara i England utan överallt, tvungen att dö av undernäring, dålig hälsa och slutligen svält. Det är endast med, och efter, den industriella revolutionen som denna situation ändrades i grunden så att den ”Malthusiska fällan” kunde överkommas, först i England, sedan i kontinentala Europa, därefter i de Europeiska kolonierna och slutligen i stor utsträckning även i resten av världen. Detta gjorde att det blev möjligt att inte bara ha en växande befolkning utan även en växande befolkning med fortsatt förbättrad materiell levnadsstandard. Denna storslagna bedrift var ett direkt resultat av frimarknadskapitalism, eller för att vara mer specifik, en kombination utav tre faktorer: För det första, en generell säkerhet gällande privat egendom. För det andra, en låg tidspreferens, det vill säga ett växande antal människor villiga och kapabla att avstå omedelbar belöning för att kunna spara för framtiden och samla på sig fler kapitalvaror. Och för det tredje, en tillräckligt stor grupp människor med intelligens och uppfinningsrikedom för att kunna uppfinna och tänka ut en stadig ström av nya produktivitetshöjande verktyg och maskiner.

De fattiga barnens föräldrar, som skänkt bort dem till de ”ondskefulla kapitalisterna” när det begav sig, var alltså inte dåliga föräldrar utan som de flesta föräldrar överallt som vill det bästa för sina barn valde de att göra det för att de föredrog sina barn vid liv även om det innebar ett liv i misär. Tvärtemot den populära myten i vänsterkretsar orsakade kapitalismen alltså inte misären utan räddade bokstavligen oräkneliga miljoner från att svälta ihjäl och lyfte de gradvis ur deras tidigare tillstånd av nedrig fattigdom. Fackförbund och regeringar med deras sociala reformer hjälpte inte i detta avseende utan hämmade och försenade istället denna process av gradvis ekonomisk förbättring och var, och är fortfarande, ansvariga för oräkneliga onödiga dödsfall.

Det finns många relaterade, lika eller tillochmed med mer absurda, myter som framförs av, för att använda Nicholas Taleb’s term, intellektuella-men-idioter, och som är vida accepterade av den stora allmänheten. Till exempel att man kan lagstifta fram en blomstrande ekonomi genom att helt enkelt införa minimumlön. Men varför då inte införa 100 dollar eller 1000 dollar i timmen? Och varför är då exempelvis Indien fortfarande ett fattigt land? Är den styrande eliten i Indien så dumma att de inte inser att de har en magisk formel för att göra landet rikt? En annan myt är att ekonomisk misär kan överkommas genom att spendera mer pengar. Men varför, då regeringar överallt idag med lätthet kan öka mängden papperspengar i oändlighet, finns det då en endaste fattig människa kvar i världen?

Dessa falska historieskildringar är inte heller begränsade till ekonomihistoria. Mycket av det vi har lärt oss som etablerad fakta från våra historieböcker, om första och andra världskriget, om den amerikanska och franska revolutionen, om Hitler, Churchill, Roosevelt, Napoleon o.s.v., visar sig också vara felaktig historia. Medvetet eller omedvetet en blandning av fakta med en kraftig dos fiktion och förfalskning.

Även om det är viktigt med en revision av denna historia, ekonomisk eller ej, kvarstår den stora utmaningen för libertarianer, nämligen att ta fram en storslagen historieskildring för att kontrastera och korrigera den så kallade Whig-teorin som alla styrande eliter överallt och alltid har försökt sälja in hos allmänheten, det vill säga att vi lever i den bästa av världar (och att de är vad som garanterar att så förblir fallet) samt att historien i det stora hela, bortsett från några få undantag, består av en mer eller mindre stadig utveckling till det bättre. Denna Whig-teorin har, bortsett från några mindre bakslag motiverade av de två katastrofala världskrigen under första halvan av 1900-talet, återtagit en betydande plats i det allmäna medvetandet, vilket kan ses på framgången av böcker som Francis Fukuyama’s The end of history and the last man eller på senare dagar Steven Pinker’s The better angels of our nature och även hans bok Enlightenment now.

För teorins anhängare är källan till vår tids storhet och vad som kvalificerar den som den bästa av alla tider en kombination av två faktorer. För det första: aldrig någonsin förut i historien har tekniken och de rationella vetenskaperna, eller den genomsnittliga materiella levnadsstandarden, uppnått en så hög nivå som idag, vilket framstår som i stort sett korrekt och vilket har bidragit till Whig-teorins popularitet och att den blivit allmänt vedertagen. För det andra: aldrig någonsin förut i historien, sägs det, har människor upplevt en så stor frihet som idag, med ”liberal demokrati” och ”demokratisk kapitalism”, ett påstående som, sin vida popularitet till trots, jag anser vara en historisk myt. Då graden av frihet samt ekonomisk och teknisk utveckling helt klart står i relation till varandra leder det mig till slutsatsen att den genomsnittliga materiella levnadsstandarden skulle ha varit ännu högre än den är för närvarande om historien haft en annan gång.

Men innan jag erbjuder en alternativ, storslagen, revisionistiskt, skildring av historien och talar om var Pinker och hans likar spårar ur med sin Whig-syn på världshistorien, vore några ord om vetenskapens historia på sin plats.

Vetenskapens och samhällets historia

Till för inte så länge sedan var tron på en ständig utveckling till det bättre inom vetenskapen ohotad. Fram till det tidiga 1960-talet, med vetenskapshistorikern Thomas Kuhn och hans bok The structure of scientific revolutions. Kuhn, i motsats till den rådande föreställningen, framställde inte utvecklingen av vetenskapen som en fortskridande march mot upplysning utan som en rad olika paradigmskiften som följer varandra som det ena modet inom damkläder följer det andra, utan utstakad riktning. Boken blev en stor framgång och för en tid var Kuhns idéer också ett mode inom filosofiska kretsar. Med det sagt ser jag den generella uppfattningen om vetenskapens utveckling som i stort sett korrekt. Felet som Kuhn, och med honom många andra vetenskapsfilosofer, begår och som talande nog uttrycks om och om igen av Sheldon Cooper, super-vetenskapsnörden tillika teoretisk fysiker i den populära tv-serien The-Big-Bang-Theory, går att finna i en missuppfattning av relationen mellan vetenskap å ena sidan och ingenjörsskap och teknik å andra sidan.

Den spridda missuppfattningen är att vetenskapen föregår, har en högre prioritet och besitter en annan tyngd och värdighet än ingenjörsskap och teknik, andrahands och underordnade intellektuella företag som enbart räknas till ”applicerad” vetenskap. Faktum är att det är tvärtom. Vad som kommer metodologiskt före och som möjliggör vetenskapen som vi känner till den, och samtidigt utgör en grogrund, är mänsklig ingenjörsskap och konstruktion. För att förtydliga: utan så noga formgivna och tillverkade instrument som mätstickor, klockor, hyvlar, rektanglar, vågar, räknare, objektiv, mikroskop, teleskop, audiometrar, termometrar, spektrometrar, röntgenapparater, ultraljudsmätare, partikelacceleratorer och så vidare skulle ingen empirisk eller experimentell vetenskap äga rum.

För att citera den store, numera avlidne, tyske filosofen och vetenskapsmannen Peter Janich: ”Hantverk” kommer före och tillgodoser en stabil grund för ”munverk”. Oavsett vilket käbbel vetenskapsmän ägnar sig åt, är det alltid käbbel inom ett stabilt och fungerande ramverk och referenssystem som är bestämt av ett visst stadie av teknikutveckling. Och inom ingenjörsfältet skulle ingen kasta ett fungerande instrument förrän den har ett annat bättre fungerande instrument tillgängligt.

Det är alltså ingenjörsskap och framsteg inom ingenjörsskap som möjliggör vetenskap och vetenskapliga framsteg, och samtidigt förhindrar vad som enligt Karl Poppers ”falsifieringsfilosofi”, som för närvarande dominerar den allmäna uppfattningen bland intellektuella, alltid är möjligt.. inte bara vetenskapliga baksteg utan även sammanbrottet av hela kunskapssystem på grund av den, hävdar man, alltid möjliga falsifieringen av även dess mest grundläggande hypoteser. Vad som förhindrar denna mardröm från att bli verklighet och blottlägger Kuhn’s relativism och Popper’s besläktade falsifieringsfilosofi som byggda på ett grundläggande metodologiskt fel är förekomsten av ”hantverk” och dess metodologiska prioritet och företräde framför vetenskapens ”munverk”.

Med detta stycke avklarat vänder jag mig nu till den falska delen av Whig-teorin, nämligen den som har att göra med social historia. Det är relativt enkelt att definiera och diagnostisera tekniska och vetenskapliga framsteg. Framsteg sker när vi lär oss åstadkomma något mer, snabbare, eller bättre resultat när vi ägnar oss åt målmedvetet handlande med den ickemänskliga världen bestående av materiella föremål, växter och djur. Medan detta jämförelsevis är relativt enkelt är det betydligt svårare att definiera och diagnosticera sociala framsteg, det vill säga framsteg i interaktioner människor emellan.

För att åstadkomma detta måste vi till att börja med hitta en modell för social perfektion som stämmer överens med människans natur, tillhörande människan som hon verkligen är, som kan agera referenssystem för att diagnosticera den av diverse historiska händelser, perioder och förlopp relativa närheten till eller avståndet från detta ideal. Denna definition av social perfektion och sociala framsteg måste hållas helt separat och vara oberoende och analytiskt särskild från den av teknisk och vetenskaplig utveckling och perfektion (även om det är klarlagt att båda modellerna är empiriskt korrelerande). Konceptuellt måste det vara möjligt att föreställa sig att det kan finnas samhällen som är nära social perfektion men eftersatta vad gäller teknik å ena sidan och att det å andra sidan kan finnas samhällen som är nått en hög grad av teknisk utveckling men är socialt bakåtsträvande.

För en libertarian är idealet för social perfektion fred, det vill säga normalt och typiskt fridfulla och friktionsfria interaktioner människor emellan och en fredlig lösning på eventuella konflikter som uppstår inom den stabila ramen för privata eller flera ömsesidigt uteslutande egendomar och egendomsrättigheter. Men jag vill inte vädja uteslutande till libertarianer, utan även en potentiellt universell eller ”katolik” publik, för samma sociala perfektion är i stort sett överlappande med den som förespråkas av ”de tio budorden”.

Om vi bortser från de fyra första som avhandlar vår relation till gud som enda och högsta moraliska auktoritet och slutgiltig domare av våra handlingar på jorden och hur man på ett korrekt sätt firar sabbaten.. är resten som har att göra med världsliga ting skrivna i en sann libertariansk anda.

5. Hedra din far och din mor som herren vår gud har befallit dig, så att du kan leva länge och väl i landet som gud har gett dig.

6. Du skall icke dräpa.

7. Du skall icke begå äktenskapsbrott.

8. Du skall icke stjäla.

9. Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din granne.

10. Du skall icke eftertrakta din grannes fru eller hans hus, hans fält, hans manliga tjänare eller hans kvinnliga tjänare, hans oxe, hans åsna, eller något annat som tillhör din granne.

Vissa libertarianer kommer ha åsikter om att inte alla av dessa regler har samma prioritet eller status. De kan komma att påpeka till exempel att de femte och sjunde budorden inte är att likställa med eller av samma dignitet som budord sex, åtta och tio, att detta också kan vara fallet med budord nio som förbjuder förtal, eller att vilja ha en annan mans fru eller tjänare inte går att likställa med att vilja ha hans hus eller fält. De tio budorden säger dock ingenting om allvarsgraden eller vad som utgör ett lämpligt straff för den som bryter mot de olika buden. De fördömer alla nämnda handlingar och begär, men lämnar öppen frågan om hur strängt straff den förtjänar som bryter mot dem.

De tio budorden levererar långt mer än vad libertarianer anser var tillräckligt för en fridfull social ordning, det strikta följandet av budord sex, åtta och tio. Men skillnaden mellan en strikt eller stel libertarianism och de tio buden betyder inte att de två skulle vara oförenliga. Båda är i fullkomlig harmoni så länge man gör skillnad på lagliga förbud å ena sidan, som uttrycks i budord sex, åtta och tio, vars öveträdelse kan bestraffas med fysiskt våld.. och moraliska förbud å andra sidan, som uttrycks i budord fem, sju och nio, som endast får lov att bestraffas med mindre än fysiskt våld, till exempel samhällets ogillande, diskriminering, uteslutning eller utfrysning från samhället. Om man ser det från detta perspektivet kan samtliga av de sex uppräknade budorden rent av ses som en förbättring av den strikta och stela libertarianismen givet det gemensamma målet av social perfektion med en stabil, rättvis och fridfull social ordning.

Ett samhälle bestående av människor som har för vana att bete sig respektlöst mot sina föräldrar, håna tanken på naturliga ranger, hierarkier och social auktoritet, som underminerar familjen som institution, som skiter i äktenskapet som institution och ser otrohet som en konsekvenslös, felfri eller tillochmed befriande handling, eller som har för vana att håna tanken på personlig ära och ärlighet och gladeligen ägnar sig åt att förtala sina grannar och det vill säga bär falsk vittnesbörd mot sin granne.. ett sådant samhälle kommer snabbt gå under av ändlösa stridigheter och konflikter istället för att njuta av en hållbar och varaktig fred.

Om vi nu tar detta biblisk-libertarianska ideal för social perfektion som vårt riktvärde måste nästa steg vara att ställa en diagnos, detta genom komparativ utvärdering och rangordnande av historiska perioder och händelseförlopp avseende deras relativa närhet till eller avstånd från detta slutgiltiga ideala mål.

En första diagnos av den samtida världen gör gällande i detta avseende, att även om vi går med på att den dominerande västerländska modellen som bygger på liberal demokrati, eller demokratisk kapitalism, ligger nämare idealet än de samhällsmodeller som för närvarande tillämpas i andra delar av världen, utanför det så kallade västerlandet, kommer den inte i närheten. I själva verket framstår det som klart och tydligt att den motsäger och bryter mot de ”katolska” bibliska budorden och att förespråkarna av denna modell därmed uppenbarligen (även om de inte erkänner det) förnekar och motsätter sig guds vilja och istället går djävulens ärenden.

För det första, även med de grövsta intellektuella förvrängningar är det omöjligt att rättfärdiga staten utifrån dessa regler. Om ingen får lov att stjäla, mörda eller eftertrakta någon annans egendom kan inte heller någon institution som får lov att stjäla, mörda eller eftertrakta någon annans egendom tillåtas att uppstå. Men alla samhällen idag, inklusive de västerländska, är samhällen med stater som får lova att stjäla (skatt) , får lova att mörda (krig), och får lov att eftertrakta andras egendom (lagstiftning). Dessutom, i samtliga västerländska demokratiska samhällen i synnerhet, är den moraliska synden att eftertrakta andras egendom inte bara inte strikt förbjuden men likväl praktiserad, utan i själva verket uppmuntrad och förfinad till sin yttersta och mest djävulska form under demokratin. Med demokrati, med demokratiska val i centrum för samhällslivet, är alla befriade från guds bud och därmed fria att eftertrakta vad de vill av andras egendom och uttrycka sina omoraliska begär i regelbundna anonyma omröstningar.

Sannerligen kan denna liberala demokrati som samhällsorganisation omöjligt vara historiens slut, varken för en libertarian eller någon överhuvudtaget som valt att ta till sig de tio budorden. Fukuyamas påstående är på gränsen till blasfemiskt.

Revisionistisk historia

Men oavsett hur motbjudande eller katastrofal diagnosen av samtiden än må vara, kan det vara så att det nuvarande läget står för någon form av framsteg. Det kanske inte är historiens slut, men det kan ändå vara närmare målet av social perfektion än allt det som föregår det. För att motbevisa Whig-teorin en gång för alla är det därför nödvändigt att även identifiera tidigare (och därför mindre tekniskt utvecklade samhällen) som förhöll sig nämare de tio budorden och kom närmare social perfektion.

För att kunna påverka den allmänna diskursen (i striden mellan rivaliserande historieskildringar) borde motargumentet vara ett stort sådant, det vill säga det bör inte baseras på någon liten plats under en kort period utan ett utbrett och varaktigt historiskt fenomen. Av samma anledning, för att nå ut till massorna, borde exemplet vara sammankopplat både geografiskt och genealogiskt som en historisk föregångare till den samtida västerländska modellen av demokratiska stater och inte heller ligga för långt bort i ett dunkelt förflutet.

I mina egna försök till en revisionistisk skildring av västerländsk historia, i synnerhet i mina två böcker Democracy. The god that failed och A short history of man, har jag identifierat den Europeiska medeltiden, som också är känd under det bättre namnet ”latinsk kristendom”, det vill säga den grovhugget tusenåriga perioden från och med Romarrikets fall till och med 1500-tal eller tidigt 1600-tal, som ett exempel. Inte ett perfekt exempel, men närmare idealet för social perfektion än något som kom efter och i synnerhet den nu rådande demokratiska ordningen.

Föga förvånande sammanfaller detta också med perioden i västerländsk historia som våra nuvarande gudlösa demokratiska härskare och deras hovhistoriker har valt att framställa i mörker. I grekisk och romersk historia kan de se något av värde, även om den inte, påstår de, lever upp till samtidens höga nivå av social utveckling som uppnåtts först med den demokratiska ordningen. Men vad gäller medeltiden framställs den ensidigt som mörk, grym och full av vidskeplighet, en tid som gärna får falla i glömska och utelämnas i historieböckerna.

Varför framställer man just medeltiden i så dålig dager? För att, som många historiker, gamla och samtida, såklart också har lagt märke till representerar medeltiden ett storskaligt och varaktigt exempel på ett statslöst samhälle, i enlighet med de tio budorden, och därmed också raka motsatsen till den nuvarande etatistiska sociala ordningen. Medeltiden, trots sina många brister, kan sägas vara en gud-behagande – en ”gott-gefaellige” – social ordning medan den nuvarande sociala ordningen, trots sina många bedrifter, står i ständig konflikt med guds ord och därför måste sägas vara en satanisk samhällsordning. För att besvara frågan.. Satan och hans följare på jorden kommer såklart göra allt i sin makt för att få oss att ignorera och glömma gud och förlöjliga, besudla och svärta ner allt som har med gud att göra.

Desto större anledning för varje libertarian och gudfruktig katolik att studera och låta sig inspireras av den europeiska medeltiden som historisk period. Något som av en händelse är mycket enklare idag och som troligtvis stöter på föga motstånd från de styrande och deras allt striktare obligatoriska språklagar, som går under namnet politisk korrekthet, eftersom sådana studier sedan länge är förpassade till samlingen nördiga och exotiska intressen, långt ifrån och utan relevans för tiden vi lever i.

I standard (ortodox) historia får vi lära oss, som en kvasi-axiomatisk sanning, att staten som institution, det vill säga den systematiska överträdelsen av de tio budorden, är nödvändig och oumbärlig för upprätthållandet av samhällsfriden. Medeltidens och latinsk kristendoms historia visar att detta inte är sant utan en historisk myt och hur man under en lång historisk period lyckades upprätthålla samhällsfriden utan en stat och därmed också utan ett öppet motstånd till libertarianska och bibliska föreskrifter.

Medan många libertarianer ser en anarkisk samhällsordning som en i stort sett horisontell ordning utan hierarkier och olika rangordnade auktoriteter, som något slags anti-auktoritärt paradis, visar det medeltida exemplet på ett statslöst samhälle något helt annat. Friden upprätthölls inte av avsaknaden av sociala hierarkier och rangordnande sociala auktoriteter, utan avsaknaden av allt förutom sociala hierarkier och rangordnade sociala auktoriteter. I motsats till den nuvarande ordningen som i grunden bara erkänner en auktoritet, nämligen staten, kännetecknades medeltiden av en mängd konkurrerande och samarbetande sociala hierarkier och rangordnade sociala auktoriteter.

En form av auktoritet utgjordes av familjens överhuvud och ledare för olika grupper baserade på släktskap. Det fanns beskyddare, herrar och deras herrar, det fanns feodalkungar med sina ägor och vasaller och vasallernas vaseller. Det fanns otaliga separata samhällen och småstäder och en enorm variation av religiösa, konstnärliga, yrkesmässiga och sociala ordnar, råd, församlingar, gillen, föreningar och klubbar. Var och en med sina egna unika regler, hierarkier och rangordningar. Utöver detta, och av stor betydelse, var auktoriteten i form av präster, mer avlägsna biskopar och påven i rom.

Men ingen auktoritet var fullkomlig och ingen individ eller grupp besatt ett monopol på sin position eller rang. Det hierarkiska, feodala förhållandet mellan herre och vasall var exempelvis inte olösligt. Det kunde upplösas om någon av parterna bröt mot innehållet i den trohetsed de svurit att upprätthålla. Herren var inte heller, i egenskap av herre över sin vasall, även herre över vasallens vasaller. Sådana vasaller kunde i själva verket vara knutna till en annan herre eller på en annan plats eller i andra sammanhang vara en herre själv, vilket uteslöt inblandning i den nämnda herrens affärer. Det var på så vis nära nog omöjligt för någon att ägna sig åt renodlad toppstyrning. Av denna anledning var det också väldigt svårt att bibehålla någon större stående armé eller föra något storskaligt krig, det vill säga det fenomen som vi kommit att betrakta som helt normalt, att en befallning kommer uppifrån som är direkt bindande på hela samhället, från de högsta till de lägsta, var otänkbart på medeltiden. Auktoritet var brett fördelat och varje enskild person eller position med auktoritet begränsades av och balanserades med en annan. Feodala kungar, biskopar och tillochmed påven själv kunde föras inför rätta av andra konkurrerande auktoriteter.

”Feodal lag” återspeglade denna medeltida ”hierarkisk-anarkiska” sociala struktur. All lag var i grund och botten privat lag, d.v.s. lagar som appliceras på personer och interaktioner mellan personer. Alla rättstvister hade att göra med en person som stod åtalad och en person som var målsägande, och straff bestod vanligtvis av någon specificerad materiell kompensation från lagbrytaren till offret eller dess förmånstagare. Men denna för medeltiden, speciellt tidig medeltid, centrala karakteristik som en historisk modell för ett privatlagsamhälle, innebar inte att feodal lag var något slags enhetligt, sammanhängande eller konsekvent rättssystem. Feodal lag tillät en stor variation av lokala och regionala lagar, seder och bruk, och behandling av liknande brott på olika orter kunde skilja markant. Samtidigt, med den katolska kyrkan och den skolastiska skolans naturrätt fanns ett överskridande institutionellt ramverk och moraliskt referenssystem på plats som kunde fungera som en moraliskt enande kraft och begränsa och minska variationerna mellan olika lokala lagar.

Det fanns utan tvekan många brister, som senare historiker, till denna dag, fokuserat på och understrukit för att misskreditera hela perioden. Under medeltiden, under den katolska kyrkans ledning, utsattes slaveriet, som varit ett utmärkande drag för det greko-romerska samhällslivet, för stora påtryckningar och drevs nära nog till utrotning, men det försvann aldrig helt och hållet. Samtidigt var, träldom, som ur moraliskt perspektiv är betydligt bättre än slaveri men inte helt felfritt, fortfarande ett utbrett samhällsfenomen. Dessutom förekom det gott om småskaliga krig och fejder under hela perioden. Och, som vi aldrig får glömma, var straffen som utdelades i diverse domstolar för diverse brott här och var ibland, åtminstone för vår moderna känslighet, extrema, hårda eller grymma. En mördare kunde bli hängd eller halshuggen, styckas, brännas, kokas eller dränkas. En tjuv kunde få sina fingrar eller händer avhuggna. En som vittnade falskt kunde få sin tunga utsliten. En som begick äktenskapsbrott kunde stenas, en våldtäktsman kastreras och en ”häxa” brännas.

Det är framförallt dessa särdrag som standardhistoria vill lära oss att förknippa med medeltiden, för att väcka vår indignation och få oss att känna oss upprymda av tanken på vår upplysta nutid. Men även om allt det är sant, är en sådan enkelspårig koncentration enbart på dessa särdrag som kännetecknande för hela medeltiden det samma som att inte se skogen för alla träden. Det är att missta slumpen för något naturligt eller normalt. Det ignorerar, varesig medvetet eller ej, det huvudsakliga draget för perioden som helhet, nämligen det faktum att det var ett statslöst samhälle med brett fördelade, hierarkiskt ordnade och konkurrerande auktoriteter. Det blundar sedan bekvämt nog för det faktum att medeltidens överdrifter bleknar i jämförelse med de tillhörande den nuvarande demokratiska statliga ordningen.

Slaveri och träldom har såklart inte försvunnit i den demokratiska världen, det allt mer sällsynta privata slaveriet har istället ersatts med ett nära nog universellt system av offentligt skatte-slaveri och träldom. Krig har inte heller försvunnit, utan istället vuxit till betydligt större skala. Och vad gäller överdrivna straff vid häxprocesser har de inte försvunnit heller. Tvärtom har de mångdubblats. Statens fiender torteras på samma grymma elle rentav tekniskt förfinade sätt, som förr i tiden. Dessutom straffas rutinmässigt otaliga människor som inte är mördare, inte är tjuvar, inte begått mened, inte varit otrogna, inte är våldtäktsmän, det vill säga människor som lever helt i enlighet med de tio budorden och som en gång i tiden vore lämnade ifred, ibland med långvarig frihetsberövning eller berövning av all deras egendom. Häxor kallas inte längre för häxor. Med en envåldshärskare på plats är indentifieringen av någon som misstänkt för att vara en ondskans lakej eller bråkmakare mycket lättare och antalet människor som blir identifierade har mångdubblats därefter. Och även om sådana misstänkta inte längre bränns på bål blir de rutinmässigt straffade med livslånga ekonomiska följder, arbetslöshet, fattigdom eller tillochmed svält. Och medan det primära syftet med ett straff, under medeltiden, var upprättelse, det vill säga att lagbrytaren var tvungen att kompensera offret, är det primära syftet med ett straff idag underkastelse, det vill säga att lagbrytaren först och främst måste kompensera och tillfredsställa staten istället för offret (som därmed blir offer ännu en gång).

En första slutsats

Därmed kan vi nå en första slutsats. Den nuvarande demokratiska ordningen må vara den mest tekniskt utvecklade civilisationen, men den är säkerligen inte den mest socialt utvecklade. Mätt med biblisk-libertarianska mått för social perfektion ligger den långt efter medeltiden. Med dessa mått mätt är övergången i europeisk historia från den anarkiska medeltida till den moderna etatistiska eran inget mindre än övergången från en gudsbehagande till en gudlös social ordning.

På diverse platser, kortast sammanfattat i min uppsatts Från aristokrati, till monarki, till demokrati, har jag analyserat och försökt rekonstruera denna avciviliserande process, som nu pågått i ett halvt årtusende, och förklara de katastrofala följder och konsekvenser som blir för lag och ekonomi. Jag ska inte upprepa eller sammanfatta något av det här. Jag vill bara belysa den huvudsakliga strategin som alla etatister, från sen medeltid och fram till idag ägnat sig åt för att uppnå sina etatistiska mål, för att också kunna nå en möjlig motstrategi som kan ta oss ur denna besvärliga situation vi befinner oss i ­– inte tillbaka till medeltiden såklart, för allt för många permanenta och oåterkalleliga förändringar har ägt rum sedan dess, både med hänsyn till våra mentala och materiella förutsättningar och kapaciteter, utan till ett nytt samhälle som tar lärdom av att studera medeltiden och förstår och känner till den huvudsakliga orsaken till dess förfall.

Strategin lades ut från en kvasi-libertariansk, statslös, medeltida utgångspunkt och riktades först och främst till det översta skiktet i den sociala hierarkin, i synnerhet feodalkungar. Enkelt sammanfattat: Istället för att förbli endast en primus inter pares, måste du bli solus primus. Och för att åstadkomma detta måste du underminera, försvaga och tillsist undanröja alla konkurrerande sociala auktoriteter och hierarkier av auktoritet, med början på den allra högsta nivån, med dina främsta konkurrenter och därifrån ner till den mest grundläggande och decentraliserade nivån av social auktoritet, bestående av enskilda familjer och hushåll. Du (varje etatist) måste använda din initiala auktoritet till att underminera var och en av alla rivaliserande auktoriteter och skala av deras rätt att oberoende av andra dömma och diskriminera inom sin egen teritoriellt avgränsade sfär.

Andra kungar än du får inte längre avgöra vem som är kung, vem som ska inkluderas eller exkluderas från denna grupp, eller vem som får eller inte får vända sig till de för rättvisa eller hjälp, och på samma sätt för alla andra nivåer av social auktoritet, för herre och vasall, för alla separata samhällen, ordnar, föreningar och i slutändan alla familjer och hushåll. Ingen får lov att oberoende av andra skapa sina egna regler för inträde och inkludering, för att avgöra vem som är ”inne” eller ”ute”, vilket beteende som är att förvänta av de som är ”inne” för att vara gottstående och vilket uppträdande som leder till diverse sanktioner, från ogillande, påföljd eller böter till uteslutning eller fysisk bestraffning.

Hur ska då detta, konsolideringen och centraliseringen av all auktoritet i händerna på en territoriell monopolist, först en absolut monark och därefter en demokratisk stat, ske? Svaret, genom att samla in stöd från alla som är förbittrade över att inte ha inkluderats eller främjats i någon eller något specifikt samhälle, förening eller klass, eller för att ha uteslutits och blivit ”orättvist” bestraffade. Mot denna ”orättvisa” diskriminering, lovar du, staten eller den som gör anspråk på att vara staten, offren att inkludera de och hjälpa de till en rättvis och ickediskriminerande behandling i utbyte mot deras bindande lojalitet. På varje nivå av social auktoritet, varhelst och närhelst möjligheten uppstår, uppmuntrar du och främjar avvikande beteende och avvikande individer och vinner deras stöd för att expandera din egen auktoritet på bekostnad av alla andra.

Den främsta motstategin, för återcivilisering, måste därmed vara en återgång till det normala genom decentralisering. Processen för territoriell expansion som gick hand i hand med centraliseringen av all auktoritet i händerna på en monopolist, måste vändas. Varje tendens till och rörelse som står för secession måste därmed stöttas och gynnas, då varje teritoriell separation från centralstaten samtidigt är ett nytt separat och rivaliserande center för auktoritet och rätt som skapats. Och samma tendens borde främjas även inom ramen för varje nyskapat separat och självständigt territorium och center för auktoritet. Varje organisation med frivilligt medlemsskap – föreningar, ordnar, klubbar eller tillochmed hushåll inom det nya territoriet – borde vara fri att oberoende av andra bestämma sina egna husregler, det vill säga regler gällande inkludering, sanktioner och exkludering, med syfte att ersätta det nuvarande etatistiska systemet bestående av tvingande territoriell och laglig integration och likformighet med en naturlig, kvasi-organisk social ordning bestående av en frivillig territoriell och laglig traditionsenlig association och disassociation. Därutöver, som ett viktigt komplement: För att kunna skydda denna ordning med i allt högre grad decentraliserade center, ranger och hierarkier av naturlig social auktoritet från korruption inifrån eller främmande attacker utifrån, bör varje ny (åter)skapad social auktoritet uppmuntras att bygga vida nätverk med liknande belägna och likasinnade auktoriteter i andra främmande territorier och jurisdiktioner, åsyftande ömsesidig stöttning och uppbackning vid behov.