Visst finns det gratisluncher

När man prenumererade på PC Gamer för en sisådär tio eller femton år sedan fick man med tidningen hem en CD-skiva med demoversioner av olika spel. Någon karta här och något uppdrag där var det man fick testa på. De spel som i sina fullversioner var gratis var sällan särskilt roliga.

Bara några år senare har detta vänts upp och ned. Några av de bästa och mest påkostade spelen är nu gratis. Nyligen meddelade spelföretaget Valve att de skulle ta bort prislappen på Counter-Strike. Deras succé Dota 2 har alltid varit gratis. Likaså har det omåttligt populära Fortnite varit sedan släppet 2017. Spelutvecklarna förlitar sig på att spelarna ska tycka om spelet så mycket att de köper estetiska tillbehör såsom vapenöverdrag och danser.

När man reflekterar över denna utveckling är det svårt att inte känna tacksamhet över den. Istället för att behöva hoppas på att få rätt datorspel i julklapp kan ungdomar nu spela fantastiskt välgjorda spel utan att behöva betala ett öre. De får detta som en gåva från spelföretagen, och även om företagen hoppas att de betalar lite tillbaka någon gång är det inget krav.

Även om det är glädjande är det också aningen besynnerligt. Enligt en ofta upprepad fras finns det inga gratisluncher. Ska man ha någonting måste man betala för det. Men spelens nya priser ger oss skäl avgränsa denna fras.

När vi talar om staten är det sant att det inte finns några gratisluncher.  De bidrag som den portionerar ut till medborgarna är inte några gåvor. Allt den ger har den tagit. Den har lagt beslag på människors egendom och lämnar sedan under högtidliga former tillbaka lite av dessa pengar. Ingenting har den skapat själv.

Marknaden är av en annan karaktär. Här samverkar arbetare, entreprenörer och kapitalister för att producera nya produkter. Ibland ger de dessa helt gratis till konsumenterna i marknadsföringssyfte, som med spelen, eller som i butikerna där man får provsmaka en ny ost eller en kryddstark korv.

Och även om priserna nog aldrig kommer att sjunka till noll ska det nämnas att priserna i en fri marknadsekonomi kommer att sjunka. Arbetsdelning (människor fokuserar på det som de är bäst eller minst sämst på), arbetsfrämjande incitament (högre löner till de som arbetar mest effektivt) och kapitalbildning (skapandet av verktyg och redskap som används i produktionen) gör att arbetsproduktiviteten blir högre. När människor får ut mer av sina arbeten sjunker de reala priserna och mindre arbete än förr krävs för att få en sjyst lunch.

Det är sant att dessa marknadsekonomiska fenomen existerar även i marknadsekonomier som är saboterade av skatter och regleringar. Men de kan försvagas så mycket av dessa begränsningar att de inte lyckas åstadkomma någon rörelse mot lägre priser. Skulden för de uteblivna prissänkningarna är då inte marknadsekonomins, utan just begränsningarna av den.

Så kom ihåg, det finns inga gratisluncher. Förutom i marknadsekonomin, där det kryllar av dem och varenda grabb mellan fem och tjugofem tar del av dem.

2 kommentarer till ”Visst finns det gratisluncher

  • Mais la Loi n’est pas une mamelle qui se remplisse d’elle-même, ou dont les veines lactifères aillent puiser ailleurs que dans la société. Il n’entre rien au trésor public, en faveur d’un citoyen ou d’une classe, que ce que les autres citoyens et les autres classes ont été forcés d’y mettre. /Frédéric Bastiat

    • Men lagen är inte ett bröst som fyller sig, eller vars laktala ådrar går att dra någon annanstans än i samhället. Det finns inget i statskassen, till förmån för en medborgare eller en klass, förutom vad andra medborgare och andra klasser har tvingats göra. / Frédéric Bastiat

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *