Endast bostadssökarna kan krossa bostadsbristen

 

I mer än femtio år har Sveriges storstäder haft bostadsbrist. Många människor har levt hela sina liv i städer där enda sättet att få tag på en innerstadslägenhet är att ställa sig i världshistoriens längsta kö. Vi har vant oss vid en galen situation – en kolossal brist råder på något som så många människor efterfrågar så intensivt. Men det behöver inte vara så! Bostadssökarna skulle kunna pulverisera kön och få sina så efterlängtade hem, om de bara insåg vad som är deras sanna intressen.

Att bostadssökarna har makten att göra slut på bostadsbristen innebär inte att det är deras fel att vi har en bostadsbrist. Skulden för detta ligger hos några helt andra. Men bostadssökarna är så många att de skulle kunna köra över alla som försöker upprätthålla bostadsbristen. För att göra det måste begripa vad lösningen på problemet är och orsaken till varför vi har detta problem.

Först och främst måste de förstå hur märkligt det är med en kronisk brist på något som så många människor vill ha. I en välfungerande ekonomi kan du få tag i vilken vara som helst om du är beredd att betala priset som krävs. Det finns inget undantag till det. Det gäller för livsnödvändiga varor såsom potatis och bröd, det gäller för elektronikvaror såsom datorer och tv-apparater och det gäller även de gånger man bara hyr en vara och inte köper den, såsom hyrbilar eller hyresverktyg. Så är det för de flesta varor i Sverige, med hyreslägenheter som det stora undantaget. Men bostadsbristen är inte bara unik på detta sätt, den existerar inte heller i många europeiska storstäder. Madrid kan utländska studenter till exempel resa till utan att ha ordnat boende eftersom det snabbt fixas på plats. Det kan jämföras med Stockholm, där studenter i vissa fall har tältat utanför universiteten i månader innan de kunnat få tag på ett dyrt och tillfälligt boende.

Att detta är så onormalt ger oss vår första ledtråd till vad som är problemet. Det kan inte bara vara att många vill ha en bostad, för det finns också många andra varor som är väldigt efterfrågade utan att någon behöver köa i årtionden för dem. Inte heller kan problemet vara att vissa företagare tjänar på att utbudet är så begränsat, för många företagare i olika sektorer skulle tjäna på att utbudet var lägre utan att det för den sakens skull har uppstått brist där. Det enda onormala med hyresrätter är i stället att deras priser är strikt reglerade. Äger du en bostad får du inte hyra ut den till vilket pris som helst. Och det är det här som är orsaken till den katastrof vi lever med.

När politiker och intressegrupper styr prisbildningen kan priserna inte göra sitt jobb. I en fri och hälsosam ekonomi är priser nämligen inte bara godtyckliga siffror, de är absolut nödvändiga för att balansera efterfrågan och utbud. Om många vill ha en viss sak kommer priset på denna sak att bli högt, vilket gör att många kommer att vilja sälja den. Att många har velat ha en smarttelefon har lyckligtvis inte skapat en kö som är längre än NiPs 87-0 svit, just för att prisbildningen har fått vara fri. Men fria priser är inte bara bristers naturliga fiender för att de gör att större delar av utbudet tas till marknaden, de gör också själva utbudet större. När priserna får vara fria kommer många välja att dela upp lägenheter, vilket på ett snabbt sätt åtgärdar bristen.

Prisernas förmåga att göra utbudet större är också varför vi ska förhålla oss skeptiska till de som varnar för högre priser med ”marknadshyror”. När priserna stiger lockar det också fram ett större utbud som sänker priserna. Dessa kallas, ganska oinspirerande, för ”dynamiska” effekter, och är en avgörande beståndsdel av en fri ekonomi. Dessutom, som om hyresregleringen inte vore nog skadlig, plågas bostadssektorn av massa andra regleringar. Naturreserverat begränsar vilka ytor som får bebyggas, höga hus tillåts inte byggas och handikappregleringar höjer produktionskostnaderna. Ingen kan ifrågasätta att detta bidrar till ett lägre utbud och en större brist.

Om bostadssökarna insåg detta och började kämpa för en fri marknad med bara en gnutta av den energi som de lägger på att hitta bostäder skulle vi snabbt bli kvitt alla dessa regleringar. Tyvärr är bostadssökarna de enda i denna sorgliga berättelse som inte inser vad deras sanna intressen är. Hyresgästerna i innerstaden vinner stort på hyresregleringen och är medvetna om det. Den låter dem betala en låg hyra för att bo i centrala lägenheter som annars hade kostat dyrt. Att den ger upphov till bostadsbrist för alla stackare utanför marknaden är inte något som bekymrar dem. I stället för att gå till angrepp mot dessa priviligierade hyresgäster och den hyresreglering som gynnar dem gör bostadssökarna ofta tvärtom och försvarar hyresregleringen! De tänker att om de väl får en hyreslägenhet skulle det vara trevligt om hyran var låg. Problemet är att hyresregleringen gör det så gott som omöjligt att ens få tag på ett förstahandskontrakt i innerstaden att man ändå aldrig kommer att betala någon hyra.

Ansvaret för att göra historia av bostadsbristen vilar alltså på bostadssökarna. Skulden för bostadsbristen ligger inte hos dem, utan hos priviligierade innehavare av feta hyreskontrakt. Men det är bara bostadssökarna som står att tjäna på ett samhälle utan bostadsbrist. För att åstadkomma detta måste de reflektera över de ekonomiska orsakerna till den unika bristen på hyresrätter, inse att det är hyresregleringen och inleda vilda protester mot den.

Lästips: Släpp hyrorna loss – det är vår, Vi måste prata om klass (om liberal klassteori) och Den svenska trabant-kön.

13 kommentarer till ”Endast bostadssökarna kan krossa bostadsbristen

  • Tack för en bra artikel, Benjamin.

    Nu lite OT: varför inte byta till ett mer dynamiskt kommentarfunktion? Det som finns nu är som att kommunicera med brevvänner för 20 år sedan. Är det inte intressant att få lite mer diskussion kring artiklarna, vilket det säkerligen skulle bli om ni bytte till ett system som inte var så långsamt.

    I övrigt är det alltid trevligt att komma hit för att få sin fix av sunt förnuft.

    • Tack!

      Första kommentaren måste vi granska, sedan är det fritt fram. Men visst är det så att kommentarsfält är på väg ut och ersätts nog av diskussioner i sociala medier. Denna artikel har till exempel sex kommentarer och tio delningar på Facebook, så om du finns där rekommenderar jag dig att gilla vår sida.

      • Benjamin:
        Kan man önska sig ett ämne för en artikel månntro?
        Som en fellow och djupt insatt i Mises historia och filosofi så har du säkert en bättre insyn i relationen mellan Mises (med flera ledande Österrikare) och Rand än de flesta av oss. Skulle du kunna klargöra lite kring vad det det var som ledde till att Rand och objektivismen slutligen skar sig med Mises, Rothbard och Hayek? Min uppfattning är bl a att Rand inte var för den anarkism som Rothbard förespråkade, men i övrigt finner jag få tillfredsställande svar.

      • Conan: Det är ett spännande ämne och skulle nog bli en intressant artikel! Min uppfattning är att det aldrig skar sig mellan Mises och Rand. Historien om att Mises skulle ha kallat Rand för en dum judeflicka förnekade han själv, även om han säkert hade svårt för hennes idé om en objektiv standard för skönhet (bland annat). Vad gäller Rothbard och Rand tror jag han hade svårt för kulten kring henne, och att hon hade svårt för anarkokapitalismen. Hon uttryckte sig ganska nedrigt om denna idé, vilket till exempel Mises aldrig gjorde även om han inte var en anhängare av den.

        Om man skulle ignorera synen på staten skulle jag dock nog säga att Rothbard och Rand är närmare varandra än vad Rand och Mises är. Mises är en stenhård rationalist, kantian och konsekventialist. Han förkastar naturrättsteorin. Rand och Rothbard var båda del av naturrättstraditionen och föredrog Aristoteles framför Kant (det ska dock sägas att klyftan mellan Mises kantianism och Rothbards aristotelianism har överdrivits: https://mises-media.s3.amazonaws.com/qjae10_2_4.pdf?file=1&type=document) I slutändan tror jag att konflikten mellan Rand och Rothbard framförallt var en personkonflikt.

  • Benjamin Juhlins inlägg är ett friskt salt i en viktig fråga – Sveriges illa fungerande
    hyresmarknad i socialistisk tvångströja som passerat ” bäst före datum” sedan länge.

    • Roligt att du tycker det. Hyresmarknaden delar bäst före datum med planekonomin, bara att hoppas att fler inser det.

  • Svenska folket tror nog att alla städer på jorden har bostadsköer som är åratal långa. Många blir mer eller mindre chockade när jag berätta att det inte alls är på det viset och att det är unikt för Sverige.

    I Sverige är det viktigare med regler om en bostad som ingen i princip bryr sig om – hyresgästen – än att alla kan få tag i en bostad. Ett löjligt sådant exempel är att kravet på minsta avståndet från golv till tak i en bostad ändrades för några år sedan. Så, vanliga människor i Sverige kan inte själva på egen hand bestämma om höjden till taket duger åt dem eller inte. Totalt löjligt och korkad byråkrati. Där försvann en del presumtiva lägenheter i äldre hus.

    Vad gäller kravet på handikappanpassning har vi samma löjliga situation. I Stockholm skulle studenter kunna få massor med lägenheter i innerstaden om det var billigare att bygga om vindar. Men icke, för dessa vindar måste uppfylla krav på tillgänglighet, vilket innebär att en hiss måste installeras. Detta medför att det inte går att få ekonomi för en hyreslägenheter utan det måste byggas för bostadsrätt. Inte bara det. Dessa bostadsrätter måste inbringa ett pris på minst 10 miljoner mer eller mindre. Således byggs endast lägenheter på vindar för väl besuttna människor.

    Det löjliga med detta är att det finns få personer i Sverige som har en funktionsnedsättning som har råd med dessa lägenheter. Nu kan man invända att tillgängligheten även ska gälla om man varit full normalt fungerande och sedan får en funktionsnedsättning. Men, har man en bostadsrätt är det ganska enkelt att sälja den och köpa en ny som uppfyller det krav man själv som individ har på den.

    Finns det något som visar folks egoism är det bostadsmarknaden. Folk säger att det inte vill ha marknadshyror för då får de högre hyra. Således ser folk gärna att de betalar lite för sin bostad och struntar i att andra inte kan få någon stans att bo. Även det tänkandet är faktiskt ett marknadstänkande.

    Som skrivit tidigare i denna fråga. Det kan öppnas för många andra olika slags sätt att bo på, så var och en kan nog finna en bostad som inte ruinerar en om det var marknadshyror. Vore situation sådan i Sverige att var och en kan få tag i en bostad inom en vecka, så skulle aldrig någon fastighetsägare kunna sätta vilket pris som helst på en lägenhet. Det är bara för den som söker en bostad att välja en annan bostad.

    Som fastighetsägare handlar det dessutom inte att ta ut så hög hyra som möjligt utan om att ha en bra marginal mellan intäkter och kostnader. En sådan bra marginal kan man som fastighetsägare ha genom att skötsamma hyresgäster som inte orsakar skador på fastigheten. (Ja, ni har inte den mista aning om hur mycket folk kan vandalisera en lägenhet.)

    • Intressant! Har du några tips på var man kan läsa mer om det du skriver? Särskilt intresserad angående det där med vindslägenheterna.

  • kan det inte vara?! Själv kan jag komma på flera andra sätt, men samtidigt de flesta obehagliga-dödliga…

    Ansatsen i artikeln är förmodligen tänkt gott, men faller egentligen platt enär bostadssökarna har svårt om ens möjligt hantera saken som grupp.

    Indirekt skylls ”bostadsbristen” på bostadssökarna, fast det är politikerpacket som skapat och upprätthåller hyresregleringar och andra skadliga ingrepp, parat med en ondskefull hypermassinvasion av asylparasiter som inte ens har här att göra och som dessutom tillåts tränga sig före urbefolkningen, dvs svenskarna…

  • Hur vet artikelförfattaren att det är bostadsbrist???
    På något sätt är väl det avgjort. Men hur?

    Hur stor är bristen på t ex villor?
    Eller bostadsrätter?

    Nu säger kanske någon att ”ja, men de är det inte brist på”. Men det är bostäder. Om det inte är brist på bostäder, hur kan det då vara brist på bostäder?

    Nu kan någon tycka att jag är tramsig. Men detta har betydelse. Om man slarvar med en sådan här sak kanske man skriver en artikel där man inte har förstått vad man skriver om.

    Är bostadsköerna ett utslag av bostadsbrist?
    Hur många är det i bostadsköerna som är utan bostad och bor i tält eller sover under en bro?
    Är det möjligen så att de som står i bostadsköerna redan har bostad. Och det som en del står i kö för är en underprissatt lägenhet på Skeppsholmen. Och det får dom köa i 30 år för.

    I Stockholms bostadskö ser jag att det bara är 14% av de köande som ens kommer på visningar. 86% har inget intresse.

    Nej bevare mig. Ansvaret för köerna är inte de boendes eller de köandes. Ansvaret för köerna är de som vill ha regleringen men inte tar ansvar för den. De borde starta ett fastighetsbolag, låta bygga hyreshus och hyra ut till bruksvärdeshyra. Och täcka förlusterna genom att göra nyemissioner från sitt eget sparande.

    Naturligtvis går det inte att bygga bort några köer. Men anhängarna av regleringen borde bygga så att dom har en hygglig vakansgrad.
    Men om de inte gör det så bör vi i ta bort regleringen.
    Alla borde kunna vara överens om att det är fel att blockera produktion av hyreshus, och inte själv ta ansvar för att de byggs.

    • Schweiz (och många fler länder) har fler utlandsfödda än Sverige. De har inte bostadsbrist.

      Marknaden producerar så många bostäder som hyresgästerna betalar för.

  • Det finns en teoretisk bostadsbrist och en verklig bostadsbrist. Den teoretiska är typ att det går ut 10.000 personer från universiteten varje år och de behöver en bostad. Den praktiska bostadsbristen är att av dessa 10.000 personer är det bara exempelvis 4.000 som vill ha en bostad just då.

    Således är det den praktiska bostadsbristen som det finns ett behov av att bli av med, t.ex. genom att bygga flera bostäder.

    Om man nu gör bostadsbristen till en subjektiv fråga om det finns en bostadsbrist eller inte kan vi säga att en väntetid till en bostad i Stockholm på 20-år inte innebär en bostadsbrist om bostadssökande tycker att det är helt okej att vänta i 20-år på en bostad. Men, om nu 10.000 personer av de 600.000 personer som står i bostadskö i Stockholm vill ha en bostad inom en vecka, ja, då har vi i alla fall en bostadsbrist på 10.000 bostäder i Stockholm.

    Enklast är det nog då att jämföra Sverige med andra länder. I de flesta västerländska länder på denna jord fixar man en bostad på en vecka. Således råder det en brist på bostäder i Sverige om tillgängligheten ska vara den samma i Sverige som i övriga västvärlden.

    I denna debatt kan man inte heller göra bostadsfrågan svart eller vit. Om vi i morgon avskaffar bostadsregleringen och inför marknadshyra fixar sig bostadsproblemet. Nej, vi kommer förmodligen att göra det värre eftersom det inte finns tillräckligt med bostäder för att det ska bli en marknadsreglering. Det skulle nog ta 10-30 år att få en sund bostadsmarknad i Sverige.

    Men, vi kommer aldrig att få det om inte Sverige går igenom en total politisk och ekonomisk kollaps.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *