Guldet och Riksbankens balansräkning

”Guld är ingen annans skuld” brukar Riksbankschef Stefan Ingves lite finurligt säga om guldreserven eller i anknytning till Riksbankens balansräkning. Senast i en radiointervju angående Riksbankens öppna hus i september 2018 sa Riksbankens kommunikationschef Ann-Leena Mikiver ordagrant samma sak. Vi kan hitta liknande beskrivningar både i pop-ekonomiska böcker som Rickards The New Case for Gold och officiella styrdokument såsom Bank of Englands ’Foreign Exchange Reserves Management’.

Poängen med den klatschiga sloganen är, enligt förespråkarna, att guld till skillnad från andra tillgångar på en centralbanks balansräkning inte har motpartsrisk eller likviditetsrisk:

  • Motpartsrisk är vad vi kallar risken att den andra sidan av en skuldrelation (tillgång) kanske inte betalar och därmed utsätter oss för en förlust.
  • Likviditetsrisk refererar till risken att det inte finns en marknad för tillgången eller att den marknaden kanske inte är tillräckligt likvid (tillräckligt stor daglig omsättning)

Som tumregel när det gäller centralbanker kan man använda en version av ”det är för bra för att vara sant”: om en centralbank eller centralbankschef säger det kan vi vara ganska säkra på att det är felaktigt eller åtminstone missvisande. Kritiken här gäller även de få guldbuggar som – all sans till trots – hävdar att guld är pengar (notera: inte bör vara, utan är).

Guld är inte en bättre eller säkrare tillgång för att den inte är någon annans skuld. Det är nämligen ingen annan vara heller (mjölk, porslin, möbler, mina underkläder). Vad som spelar roll är hur säkra vi är på att kunna sälja tillgången i framtiden, till vilket pris och under vilka omständigheter. Guldets status som ”säker tillgång” handlar därmed om

  1. prisvolatiliteten
  2. likviditetsrisk (specifikt risken att det inte finns tillräckligt med köpare när en centralbank vill sälja stora mängder guld i någon krissituation)
  3. en lång historia som säker tillgång i oroliga tider och användning som pengar i mängder av historiska samhällen.

Fördelen med guld är knappast prisvolatiliteten då många andra tillgångar är mycket mer stabila (även om guld historiskt tenderat att öka i pris under kriser och därmed ge bonustillgångar åt dem som desperat vill få tag i likvida tillgångar). På samma sätt är likviditetsrisken inte okvalificerat mindre för guld än för andra tillgångar: uppskattningar av en finansiell marknads djup (tekniskt definierat som hur mycket som kan säljas utan att flytta marknadspriset) räknas ofta som daglig omsättning. Daglig omsättning av guld är någonstans i regionen $80-100 miljarder eller $175 miljarder beroende på hur man räknar. Andra väldigt likvida tillgångar inkluderar (daglig omsättning):

För jämförelse: Riksbanken uppskattar att den dagliga omsättningen för samtliga valutapar handlade på den svenska valutamarknaden någonstans kring 320 miljarder kronor (~$35 miljarder), och att marknaden för svensk statsskuld är svindlande liten i förhållande (1-3 miljarder SEK dagligen – motsvarande $0,11-0,33 miljarder USD).

Anledningen till Riksbankens 43 miljarder (SEK) i guld får väl antas vara som försäkring mot oroliga tider och, likt många andra portföljer, inflations- och valuta-hedge. Att guldet snarare ligger kvar som historisk kvarlega verkar mer rimligt eftersom 43 miljarder guld (mindre än 5% av balansräkningen, mindre än 1% av BNP; de fyra storbankernas balansräkningar är i storleksordningen 15 gånger Riksbankens eller 300 gånger guldreserven, dock inkluderat hela koncernerna med utländsk verksamhet) knappast lär göra till eller från under nån typ av finansiell kris då Riksbanken kan tänkas använda den. Vissa centralbanker, som Swiss National Bank till exempel, är genom landets konstitution tvingade att hålla en del av sina tillgångar i guld, medan andra, såsom Bank of Canada, har helt gjort sig av med sina guldreserver. Aggregerat har centralbanker istället nettoköpt guld under de senaste åren. ECB har för närvarande omkring 8.5% av sin balansräkning i guld (uppemot 15% under eurokrisen 2011-12, troligtvis mest pga guldpriset).

Officiellt räknar Riksbanken sitt guldinnehav som del valutareserven, vars syfte är att snabbt kunna förse det finansiella systemet med likvida medel. De verkar bara sporadiskt uppdatera fördelningen inom valutareserven: om vi antar att den relativa fördelningen som gällde i april är densamma, är deras dollar-tillgångar nånstans kring 241 miljarder (SEK) och euro-tillgångar kring 158 miljarder (SEK). För den som nördigt följt nyheter är det precis storleken på de här reserverna som Maggan & Co. inte gillar.

Tänker vi efter en runda på jämförelsen med andra tillgångar Riksbanken äger (se nedan) är det inte så stor skillnad mot andra tillgångar: för att realiseras och kunna användas måste även dessa tillgångar ha en villig köpare: det är fullt möjligt att summan av motpartsrisk och likviditetsrisk för en tillgång kan vara mindre än summan av likviditetsrisk för en annan. På samma sätt som guld som säkerhet beror på villig köpare, beror alla andra tillgångar på villiga köpare – hur fort de kan omsättas och till vilka priser.

Sammanfattningsvis är en anledning till att guld i modern tid fungerar som bra säkerhet och värdebevarare är att, som Goetzmann (2017) eller Gorton (2017) påpekar, det finns i princip inga tvivel kring kvalitén: guld uppfyller det så-kallade No-Questions-Asked kriteriumet. Statsskulder kräver tillit till den statens kreditvärdighet och ytterst dess underliggande ekonomi; företagsskulder baseras på underliggande kassaflöden.

Huruvida det även gäller för centralbanker vars operationer sker på mycket större skala är mer tveksamt. Skulle mer guld på centralbankernas balansräkningar vara en bra idé? Kanske.

 

2 kommentarer till ”Guldet och Riksbankens balansräkning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *