Rothbards stora fribanksmisstag

Murray Rothbard var en av den österrikiska skolans absolut främsta forskare och företrädare: kvick, underhållande, karismatisk, syrligt smart och ohyggligt produktiv (för den som söker särskilt underhållande Rothbard-citat är ett tips att skrolla igenom The Irrepressible Rothbard). Den flitige läsaren har säkert kommit igenom flera böcker och artiklar med Rothbard som avsändare (kanske Vad har staten gjort med våra pengar?) och har mycket av sin kunskap inom österrikisk ekonomi att tacka denne korte gigant. Annars är en mycket bra startpunkt att lyssna på Benjamin och Jon’s avsnitt på Mises Ljud häromveckan.

Rothbards inflytande över österrikisk ekonomi under andra halvan av 1900-talet är enorm och hans intressen sträckte sig vida, från libertariansk teori till penningpolitik, monopolteori, entreprenörskap och framför allt marknader och subjektivt värde – typiska grundstenar bland den breda österrikiska ekonomins många pelare. Hans främsta bok, Man, Economy and State, var ursprungligen ämnad som en lärobok till Mises Mänsklig Handling som skulle förklara och sammanfatta Mises djupaste och viktigaste insikter, men blev så stor och så lång att den slutligen fick en egen plats bland de viktigaste österrikiska skrifterna (i Mises-biografin pratar Hülsmann om flera tusentals sidor i det ursprungliga manuset).

Även solen har sina fläckar och inte ens Rothbards imponerande karriär var helt felfri. I en hyfsat välkänd artikel från 1988, ‘The Myth of Free Banking in Scotland’ (återgiven som kapitel 46 i hans artikelsamling, Economic Controversies) attackerar han Lawrence Whites bok Free Banking in Britain och argumenterar för att 1700- och 1800-talens Skottland inte alls var det frimarknadsparadis som White ibland utmålade. Debatten kring fribanksväsendet i Skottland, cirka 1700-1845, utvecklades till värsta interna striden mellan österrikare för sisådär 30 år sedan, och delningen kvarstår än idag – delvis (såvitt jag tolkar dispyten) eftersom den fastnar i tvisten kring fraktionella reserver. (Sidospår: märkligt nog, i Mystery of Banking, Rothbards främsta bankteori-bok som publicerades något år innan White släppte sin bok, beskriver Rothbard på några sidor hur Skottland var typexemplet på hur ett fritt banksystem fungerat historiskt).

Rothbards argument mot White kokar ner till tre historiska argument där han försöker visa att Skottland inte alls var ett självständigt fribankssystem, utan beroende av Bank of England. Alla tre argument är antingen felaktiga eller innehåller tillräckligt mycket felaktig historia för att omkullkasta Rothbards försök:

  1. Andelen banker som går under är fel indikator

En av Whites utgångspunkter är jämförelsen mellan Engelska och skotska banker; engelska banker under den här tidperioden gick under som flugor, medan de skotska var förvånandsvärt stabila. Det, menar White, indikerar att fribankssystemet fungerade bättre än motsvarande proto-centralbankssystem i England. Rothbard invänder sunt nog att det är någonting fishy med en hel industri utan företag som går i konkurs – särskilt över längre tidsperioder – och menar att det snarare handlar om att staten håller bankerna under vingarna (tidigare i år skrev de Soto en artikel på Mises.org med samma budskap).

Kritiken är rimlig som skeptisk inledande fråga, men knappast överväldigande eller svårbesvarad. Det stämmer inte att banker aldrig gick i konkurs i Skottland, men att de gjorde så mycket mer sällan än i andra länder. Vidare, för att Rothbards argument ska vara korrekt måste han ge oss någon som helst historiskt bevis för att staten räddade banker från konkurser eller upprätthöll ett bankoligopol – vilket han inte gör, och inga historiker heller gjort.

Invändningen blir oavsett irrelevant eftersom White och andras position inte uteslutande vilar på hur ofta banker gick i konkurs (trots att Rothbard uttryckligen verkar tro det): antal bankkontor och tillgångar per capita är högre bland skotska banker och konkurrensen starkare (mätt t ex som ränteskillnader mellan inlåning och utlåning)

2. Bankbegränsningen 1797-1821 (Napoleon-kriget) var kontraktsbrott

När det brittiska parlamentet lösgjorde pundet från speciebetalningar (guld och silver) under Napoleonkriget gällde lagen även Skottland. Rothbard menar att skotska banker vägrade fullgöra sina kontrakt gentemot sparare när de vägrade att betala ut i silver/guld. Därför, menar Rothbard, kan vi dra slutsatsen att skotska banker ”pyramided credit on top of the Bank of England”. Det är märkligt, menar Rothbard, att inte ett endaste fall togs inför rätta för att tvinga bankerna att betala ut vad de var skyldiga. Det måste betyda att staten hade gjort det lagligt.

Inte alls. För det första var fysiskt guld och silver ovanligt i handeln, och den skotska befolkningen mer än nästan någon annan vid den här tiden, föredrog att använda banksedlar. Likvida reserver hos bankerna var följaktligen väldigt väldigt låga (~2-5%) – inte för att staten eller bankerna vägrade betala ut specie eller beskyddade dem, utan för att befolkning sällan efterfrågade det.

För det andra, som Selgin nyligen beskrivit i detalj på bloggen Alt-M, gällde undantaget för att betala ut specie endast Bank of England och Bank of Ireland; det var med andra ord fullt lagligt för borgenärer/fordringsägare att begära ut guld och dra skotska banker inför rätta om de vägrade. Nackdelarna översteg däremot fördelarna: det var kostsamt och tidskrävande, tillgångarna satt fast under tiden (till skillnad från skotska banksedlar som flitigt användes i transaktioner) samt de flesta borgenärer var även kunder i bankerna, och rättstvister som tvingade bankerna att betala ut guld kunde äventyra deras egna lån i banken. Rothbard uppmärksammar några enskilda fall där sparare tydligen behandlats märkligt av sina banker, och drar från de få (tveksamma) fallen en generell slutsats om att banker vägrade fullgöra sina åtaganden. Vi har ingen anledning att tro att det stämmer.

3. Bank of England agerade centralbank och långivare-i-sista-instans till de skotska bankerna.

Här visar sig Rothbards bristande historiekunskap än en gång. Han pekar på en kris 1793 (ej omnämd bland några kända bankhistoriker eller snabb googling) och menar att de skotska bankerna generellt lånade av Bank of England (eller andra London-baserade banker), höll reserver och balanser hos Bank of England och fick stöd från Bank of England under kriser. Framför allt verkar Rothbard tro att Bank of England samt de tre skotska banker som bedrev bankverksamhet under kunglig oktroj (”publika banker”) agerade långivare-i-sista-instans under kriser till banker under slutet av 1700-talet.

Det stämmer att många skotska banker hade konton och höll balanser hos både Bank of England, andra banker i London och de publika skotska bankerna. Förklaringen är enkel: handel och clearing. London var Storbritanniens (och med tiden världens) finansiella centrum och att hålla positiva balanser eller skuldebrev på London-baserade banker utgjorde effektiva betalningstjänster som skotska kunder efterfrågade. Uppgörelse/clearing mellan olika bankers kunder förenklades genom den här typen av tillgångar. Det stämmer också att skotska banker ibland lånade likvida medel från Bank of England eller London – eller Amsterdam och Hamburg: varhelst de kunde få attraktiva villkor när så behövdes. Ingen, som Selgin påpekat, menar att holländska bankirer agerade sista-instansens-långivare till skotska banker endast för att de lånade ut pengar till dem – eller att det på något sätt underminerar den skotska fribankstiden.

Under Ayr Bank-kollapsen 1772 försökte bankens ledning desperat att få till en bailout från Bank of Scotland – som vägrade – och Bank of England – som erbjöd ett så dyrt och utpressande lån att Ayrs ledning tackade nej. Inte heller hittar bankhistoriker särskilt många referenser till Bank of England i skotska bankers protokoll; det är tydligt, menar t ex Charles Munn, att Bank of England inte var en central del av den skotska fribankstiden.

Sammanfattningvis: när Fritz Machlup reflekterade över sin relation till Mises, beskrev han stolt hur hans avvikelser och kritik av mästaren inte gjorde honom till en apostat. Istället, menade Machlup, borde beundran och ivern att fixa tillkortakommanden i mästarnas oavslutade verk hyllas. Rothbard själv är ett utmärkt exempel på det inom de många områden han utvecklade misesiansk nationalekonomi.

På samma sätt bör vi inte vanära honom med att fortsatt acceptera hans kritik endast för att han en gång skrev det. Rothbard hade inte tillgång till relevanta bankarkiv (eller google), någon särskild insikt i europeisk eller ens brittisk bankhistoria eller den forskning som skett de senaste 25 åren, och det är därför inte helt underligt att han inte fick till det i sin kritik av Skottlands fribankstid. Det är inget mer än en intressant detaljs i en annars fullfjädrad österrikare av högsta klass.

___

En måste-läsning för den intresserade är den österrikiske och Harvard-utbildade ekonomen Tyler Goodspeeds bok från 2016 Legislating Instability: Adam Smith, Free Banking, and the Financial Crisis of 1772. Några andra välkända österrikare som blandade sig i fighten var Larry Sechrest (1988) , Tyler Cowen & Randall Kroszner (1989). Se även Whites svar i Cato Journal från 1991 eller översikt häromåret, samt Kevin Dowds kapitel i Oxford Handbook of Austrian Economics eller bankhistorikerna Capie och Woods bok Unregulated Banking från 1991.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *