Om ändliga resurser och dess betydelse

Efter en rekordtorr sommar och förvånansvärt lite klimat-tjaft under valrörelsen studsade frågan upp i eftersnacket av William Nordhaus nobelpris och en IPCC-rapport om hur hemskt allt kommer bli redan vid +1.5 grader celsius: hur kan vi inkludera klimatproblematik i ekonomiska modeller? Hur mycket bör vi optimalt beskatta koldioxidutsläpp? Bland all uppståndelse var det enda som inte diskuterades den kanske viktigaste av alla aspekter: vad är naturresurser? Hur samexisterar de med mänskligt välbefinnande?

Istället för att eka vidare, kör vi på ett mer ekonomiskt sunt spår: vi lägger helt enkelt till en sjätte sak på Benjamins lista över Fem saker vänstern inte förstår om ekonomi: ”resurser”.

Så, vad menar vi egentligen när vi pratar om resurser? För de flesta av oss kommer vänsterns omvärldsbeskrivning naturligt till oss: en resurs är en grej, ett objekt, en råvara som har visst inneboende värde. Angående specifikt naturresurser verkar vänsterns statiska värld än rimligare: det finns bara en viss mängd olja eller guld eller zink i marken och när vi använt upp den mängden är det slut. Lägg därtill att förbränning av olja släpper ut koldioxid i atmosfären och förstör klimatet och slutsatsen är ofrånkomlig: marknader kan inte få lov att kontrollera utvinning och användning av naturresurser – reglering, beskattning och utsläppsrätter krävs.

Frekventa läsare och oss skolade i vad Mises kallade ”modern, subjektivistisk ekonomi” (Mises 1933: 214) inser kvickt en hel drös av missförstånd i ovanstående beskrivning, där den tydligaste är: det finns ingenting som heter ”inneboende värde”, endast individer upplever värde och de gör så subjektivt. Men låt oss diskutera ett faktum som brutalt slår omkull missuppfattningen kring ändliga resurser:

  • 1944: bestod jordens samlade bevisade reserve av 51 miljarder fat olja
  • 2003: var motsvarande siffra 1 270 miljarder fat olja.

Och det är efter att vi bränt olja för krig, bilar och hushållskonsumption i sisådär 60 år. Hur gick det här till?! För att citera Bob Murphy, österrikisk ekonom som skriver mycket om energifrågor: ”Bränn hur mycket du vill; vi hittar mer”. För att illustrera poängen än tydligare och visa att det inte endast handlar om att vi letade efter mer olja 2003 än 1944:

  1. Prissystem: utan att låta som panglossiansk tok är det geniala med kapitalism och privat äganderätt är att oljan aldrig kommer ta slut. Om vi fryser mängden olja idag så att vänsterns felaktiga premiss plötsligt stämmer, är det alltså ett ransonerings-spel tills sista droppen är uppbränd. Med privat äganderätt och välfungerande prissystem betyder det att världspriset på olja kommer öka i takt med att mängden minskar och två saker sker: a) incitament för tekniskt utveckling ökar (se nedan), b) konsumeter och entreprenörer börjar ersätta olja med substitut. Vad oljan bidrar med till vårt välbefinnande, med andra ord, tar aldrig slut.
  2. Tekniskt utveckling: likt ovan förändrar tekniskt utveckling, som vanligt, det ekonomiska spelet. Det är inte för inte som Schumpeter beskrev kapitalismen som en kraft av ”kreativ förstörelse” – ny teknik omkullkastar alla tidigare förutsättningar. För det första blir vi bättre på att hitta olja som vi inte visste fanns. För det andra gör tekniska innovationer (tänk shale gas och fracking) att vi kan utvinna olja som tidigare inte var tillgänglig för oss. För det tredje betyder högre oljepris att entreprenörer kan utvinna olja som de visste fanns, men inte var lönsam att utvinna tidigare.

Ovanstående borde illustrera poängen med så-kallade ”ändliga” resurser än tydligare. Det må vara sant att vid varje givet tillfälle finns det bara en viss mängd olja/guld/koppar i marken. Men om vi förstår vår subjektiva värdeteori korrekt vet vi att konsumenter inte bryr sig om en tekniskt mängd av särskilda saker, utan vilka tjänster dessa saker kan leverera åt henne. Det vill säga, ingen bryr sig om att ha x liter olja som bränsle för sin bil, vi bryr oss om att ha en viss mängd olja för att kunna köra dit vi planerade. Om någon teknisk lösning gör att vi plötsligt kan få ut exakt samma effekt med en hundradels mängd olja lär vår efterfrågan för samma tekniska mängd olja falla rejält.

”Naturresurser”, som Julian Simon beskrev för oss för flera årtionden sedan (och Mises och Bradley otaliga andra har både före och efter):

är inte ändliga i någon meningfull ekonomisk betydelse, hur ofattbar ett sådant påstående än må vara. Det finns, med andra ord, inga övertygande anledningar att tro att det kommer vara större brist på dessa naturresurser i framtiden än vad det är idag. (The Ultimate Resource 1981: 17)

Slutsatsen är kort och enkelt: det finns inga ”ändliga” resurser.

___

Tim Harfords krönika dagarna efter nobelpriset är spot-on. För den intresserade kan jag för övrigt också varmt rekommendera diskussionen mellan Alex Epstein, författaren till The Moral Case for Fossil Fuel, och Thaddeus Russel på den senares podcast Unchained.

Uppdatering 2018-11-13: Idag skrev Don Doudreaux en eloge till Julian Simons briljanta bok, säkerligen från att ha läst ovan häromveckan.

14 kommentarer till ”Om ändliga resurser och dess betydelse

  • Nja, det blir lite speciellt när det handlar om världens största och viktigaste energikälla.
    Energi är det som till stor del driver vår moderna ekonomi och när den börjar bli besvärlig att utvinna, dvs när det börjar gå åt mer och mer energi för att få fram energi, påverkar detta ekonomin negativt hur fria marknader vi än har. Shale oil och fracking är heller inget nytt, tekniken har man känt till i över 70 år, man har bara inte använt den för att den är för dyr och ineffektiv och det är den fortfarande. Hela frackingindustrin har ett negativt kassaflöde och kommer snart gå bankrutt. Som Art skriver: fracking is not a revolution, it is a retirement party…
    Effektenhet av allt svåråtkomligare olja blir tvärtom från ovan skrivet en allt billigare olja. Varför?
    Jo för när nettoenergin i ekonomin minskar, minskar den ekonomiska aktiviteten och ekonomin kan inte längre stödja ett högt pris. Denna trend med lägre oljepris är verifierad de senaste åren, toppen är troligtvis passerad.
    Om man sedan kan hitta ett bättre energialternativ går denna spiral såklart att bryta, men ingenting ännu tyder på att ett sådant alternativ/substitut finns.

  • Artikelförfattarens okunskap inom energiområdet är så bristfällig att man inte ens vet i vilken ände man ska börja. Olja är den billigaste och energirikaste energikälla vi har. Vi har inte någon annan energikälla som ens kommer i närheten av att ersätta den, utan att vara totalt beroende av oljan för sitt skapande.
    Jag rekommenderar läsning av Charles A S Hall, s bok ”The Welth of Nations”.

    • Författaren för ett ekonomiskt resonemang kring vad som egentligen menas med knapphet. Det är inte ett inlägg i en energidebatt.

  • Det är möjligt Jan.
    Dock så behöver österrikare studera energifrågor för i mitt tycke gör man bort sig i många frågor när det kommer till sambandet med energi (olja) och ekonomiskt tillväxt.

    Många är österrikare är så tvärsäkra på sin ideologi att man inte vågar se roten till vårt välstånd (tillgänglighet på energi, desto billigare desto bättre).

  • Om en kommentar påpekar att jag inte förstår oljemarknaden pga hur svårt det är att utvinna och peak-oil typ av argument, och en annan menar att jag inte förstår oljemarknaden pga olja är den billigaste och bästa (=energirikaste) källa vi har – då känns det som att jag nog hittade ganska rätt.

    @Markus: jag har ingenting att säga emot att fossila bränslen driver jorden (big fan of Alex Epstein: https://www.amazon.com/Moral-Case-Fossil-Fuels/dp/1591847443) och är superviktig, men snarare att marknadspris på olja (och förväntningar om framtida marknadspris) BESTÄMMER vilka utvinningsmöjligheter vi har. Om olja blir mer och mer ekonomiskt svåråtkomligt (dvs MER knappt) betyder det att priset med nödvändighet kommer öka – inte minska. Det gör också att tidigare olönsamma källor blir lönsamma, incitament för att utveckla nya tekniker uppkommer, och – som du säger – dyr fracking blir lönsam.
    Om du menar att den utvecklingen gör att oljepriset kommer falla över lång tid, håller jag fullständigt med dig! Teknisk utveckling gör allting billigare.

    angående nettoenergi/ekonomiskt aktivitet tror jag inte jag förstår. Såvitt jag vet ÖKAR vår ekonomiska effektivitet från energikällor, dvs vi får ut MER bnp för en enhet energi idag än vi fick för säg 30 år sedan.

    Klargör gärna om jag missförstod någonting
    /J

  • Hej Joakim

    Vad tycker du om den här analogin. Din artikel beskriver hur oljemarknaden skulle fungera med en ”guld standard” (privatägda oljefält) men vi har en ”centralbank” system. Med centralbank system menar jag att beslutet om man ska pumpa eller inte tas av politiker och de följer ”högre” mål* än de ekonomiska.

    Om det inte räcker är den största tekniska utvecklingen billig finansiering.

    Jag kan bara se att det här kan endast leda till enorma malinvesteringar som slutar i en boom and bust och en energi kris.

    *Oljeintekter finanserar välfärd, militaren … I oljeexporterande länder. Att bli energi oberoende är ett annat mål. Vår olja är renare än grannens… och andra mål som inte uttalas offentligt.

    • Hej, Peio!

      Jag förstår nog inte exakt vad du menar och ser inte hur prissystemets ransonerings-mekanismen inte gäller när utvinnaren är en stat(centralbank i din jämförelse). Om ”centralbanken” pumpa mer olja/reglerar bort privata alternativ, och det är lönsamt, är det en vanlig statlig crowding-out grej. Staten tjänar pengar och olja säljs på marknaden.
      Om centralbanken pumpar mer olja och det inte är lönsamt, förlorar just staten pengar…? Få stater väl det är särskilt checkt?

      Var, menar du, skulle malinvesteringarna komma ifrån?

      • Jag pratar inte om utvinnare. Jag pratar om att äga oljefält. Det är på det har nivån man borde ta beslutet om man ska pumpa, när och i vilken takt ska man göra det. Utvinnaren sitter i mitten mellan nedström och uppström oljan. Uppström marknaden har bra prismekanismer, som du säger. Det är nedström prismekanismerna som inte fungerar. Utvinnaren får alltså för billig tillgång till oljan i oljefältet. (låg ränta i analogin)

        Fälten töms inte heller beroende på vad utvinningskonditionerna styr .Istället gör man det från lättast till svårast.

        Med oljefält ägande:
        Om du äger ett fällt vill du ha så mycket vinst det är möjligt. Det räcker inte med att sälja oljan till högre pris än kostnaderna på extraherandet. Vinsten ska vara högre än priset du skulle få om du hade sålt oljefältet.
        Om du har ett oljebolag måste du bara effektiv från början om du ska råd att köpa oljefält. Då höger du priset så de mindre effektiva blir utkonkurrerade.

        Utan ägande:
        Nedström oljan är för billig. Om reserverna minskar uppström utbudet påverkas inte.
        Om du har ett oljebolag blir du mest effektiv genom att leta de lättaste fälten först. Allt nedström olja har samma pris. Du kan lämna teknologiska förbättringar till senare.

      • Om jag förstår dig rätt betyder det väl bara att stater med stora oljefält subvensionerar produktionen av olja (inte direkt mängd, men indirekt genom on-off beslut). Hur ändrar det någonting i mitt resonemang? Låt säga:
        1) att stater underdimensionerar olja, likt utbudskontroller inte tillåter produktion som vore lönsamt att ta plats. Då a) förlorar de inkomster (märkligt eftersom du säger att stater använder oljefält som kassako), b) höjer världsmarknadspriset pga mindre utbud. ->> och hela min process/resonemang håller.
        2) att stater överdimensionerar olja, likt subventioner, låter utvinnare producera mer än annars, minskar priset på världsmarknaden och -> min process/mitt resonemang håller.

        Jag måste missa nåt fundamentalt i dina invändning – ber om ursäkt för det.
        /J

    • J->”Prissystem: utan att låta som panglossiansk tok är det geniala med kapitalism och privat äganderätt är att oljan aldrig kommer ta slut”

      P-> Att öljefällt inte ägs privat borde vara relevant för din resonemäng.

      J-> ”Med privat äganderätt och välfungerande prissystem betyder det att världspriset på olja kommer öka i takt med att mängden minskar och två saker sker: a) incitament för tekniskt utveckling ökar (se nedan), b) konsumeter och entreprenörer börjar ersätta olja med substitut. Vad oljan bidrar med till vårt välbefinnande, med andra ord, tar aldrig slut.”

      Priser på oljan som redan pumpats styr bara hur den ska bränas och var är värt att investera. Beslutet om NÄR oljan pumpas har tagits i en lägre nivå. Det är oljefält ägaren som bestämer om han ska tomma fältet idag eller om 10 år. Ingen äganderätt betyder ingen incitemäng för att vänta till rätt timming. Stater har stor tidspreferens av natur och säljer deras olja så fort de kan. För tidigt, eller för snabbt. Det här är min poäng.

      Till analogin:
      Oljemarknaden fungerar ungefär som kreditmarknaden. Banker är vinstdrivna och marknaden styr räntorna på lån mellan privata aktorer på en harmonisk sätt. En fantasivärl om vi ignorerar centralbankens manipulation. Att belysa det här problemet är största poängen med mises jobb och anledningen till att vi är hä i mises.org.

  • Detta blir löjligt. Investeringar sker när det kan förväntas en avkastning på den (ränta). Det spelar ingen roll vad det är för produkt. Principen är densamma.

    Det är inget företag som sätter i gång med fracking om det inte förväntas bli en ränta på den investeringen. Naturligtvis kommer priset på olja att bestämma om investeringen kan ge en ränta.

    Att österrikare inte skulle förstå sig på energimarknaden saknar betydelse. Det som gör energimarknaden mer eller mindre obegriplig är politiskt styrande av den med regleringar, subventioner, skatter och straffavgifter.

    Ett exempel är vindkraftverk. De är inte lönsamma att producera energi rationellt med vindkraftverk. Den enkla anledningen till det är att ett vindkraftverk inte producerar en jämn energi. Den varierar hela tiden.

    För att inte våra lampor i våra hus ska lysa mer ibland och mindre ibland behövs något som gör att de lyser likadant helat tiden. Kostnaden för det tas aldrig med i kalkylen för ett vindkraftverk. Denna kostnad täcks i stället med hjälp av straffavgifter (elcertifikat t.ex.), subventioner och skatter som gör att ägaren av vindkraftverket kan ge ränta. I annat fall skulle inte ett enda vindkraftverk byggas av privata investerare. Detta är ett tydligt exempel på hur kapital felallokeras. Betänk även att stora summor av pensionsfonderna investerar i energiprojekt som inte har någon egentlig ränta.

    • Lönsamhet på investeringar är inte så nödvändigt nu för tiden. Man kan alltid driva företag så länge cashflown är positiv. Fracking är ett klart exempel då investeringar är väldigt långsiktiga och samtidigt är det mycket lättare att ta ut den första 10% av oljan än de sista 10%en. Det är bara att köra med höga löner medans cashflown är positiv och så fort den blir negativ gäller det bara att säga ”sorry, investeringen gick inte som man förväntade sig”. Att investeringar i fracking blommade samtidigt USA bostadsbubblan spräcktes är ganska oroväckande.

  • En nation vars ekonomi i huvudsak består av industriell tillverkning kommer att ha en högre kvot av energi/producerat värde, en kvot som kommer att sjunka i takt med att investeringar görs i energieffektivare produktionsutrustning.

    Normalt så övergår en industrination efterhand till en mer tjänste- och kunskapsbaserad ekonomi vilket självklart drar mindre energi per mängd producerat värde. Dessa länder har i praktiken ”out-sourcat” ut den mer energikrävande industritillverkningen till andra länder.

    Det går med andra ord inte att betrakta en välutvecklad nation med i huvudsak kunskapsbaserad ekonomi för sig självt och tro att man drar en korrekt slutsats om energi och ekonomi.

    Jag har fortfarande inte sett några trovärdiga argument som visar att det approximativa sambandet totalt välstånd = energikonsumtion * befolkningsmängd inte stämmer – förutsatt att man aggregerar över en tillräckligt stor domän.

    Införande av ny teknologi förändrar hur mycket välstånd varje energikvanta genererar. Detta sker som en långsam förändring över en längre tid och påverkar inte giltigheten i det sambandet – återigen med samma brasklapp som ovan.

    Vidare ..

    Det problematiseras ofta angående ändliga resurser och jag håller i huvudsak med om att problemen överdrivs, precis som den här artikeln säger beror det på att problembeskrivningen aldrig tar hänsyn till prismekanismens återkopplande effekt till produktionsprocessens utformning.

    Förutom att nya reserver blir lönsamma att utvinna och att förändrade konsumtionsval görs som ett direkt resultat av högre priser. Användandet av alternativa metoder/råvaror också en viktig del av det som gör att ändliga resurser inte är det stora problem som det ibland framställs såsom varandes.

    Men jag vill ändå påstå att för vissa råvaror är problemet ändå tillräckligt besvärligt att hantera för att det ska vara värt eftertanke.

    Det bästa exempel jag har på en sådan besvärlig ändlig resurs är fosfor och dess huvudsakliga användningsområde som växtnäring inom jordbruket.

    Eftersom fosfor behövs för många cell-interna processer som t ex dna-replikering så det går det inte att ersätta fosfor med andra råvaror – en åker kommer inte att ge god avkastning oavsett hur mycket kväve och kalium du än gödslar med om fosfor saknas.

    Och jag har väldigt svårt att tänka mig att någon kommer att frivilligt ändra sitt konsumtionsmönster och inte längre köpa livsmedel när priset stiger. Självklart kommer det med automatik att hända när livsmedelspriserna blir tillräckligt höga och delar av befolkningen inte längre har råd med mat, men jag skyr tanken på konsekvenserna av det scenariot.

    Enda alternativet till brytning av fosforhaltig mineral är återvinning.

    Återvinning ur avloppsvatten görs redan delvis och är något som måste göras med stor försiktighet för att undvika allvarliga biverkningar. Det stora problemet med återvinning är att det är för små mängder fosfor som finns i avloppsvatten för att det skulle kunna täcka annat än en mindre del av behovet.

    Det traditionella resonemanget om att stigande priser gör det ekonomiskt lönsamt att använda källor som tidigare inte betraktats som tillräckliga går självklart att tillämpa även på fosfor.

    Tyvärr så är fosfor mycket ojämnt fördelad i jordskorpan. Matpriserna måste bli så höga att världen kommer att få problem med svält innan nya fosforgruvor utanför de huvudsakliga fyndområdena kommer att öppnas.

    Idag är det Marocko som är den i särklass största exportören av fosfor, de står för mer än hälften av alla fosfor som säljs och baserat på information från dem själva så finns över 70% av världens kända fosforreserver i Västsahara.

    Det är fullt rimligt att undergångsprofetior baserat på argumentet ”ändliga resurser” med mycket få undantag kan avfärdas omedelbart – dessutom avfärdas kan de avfärdas med emfas och trumpet-fanfarer. Men jag är ännu inte säker på att detta gäller samtliga råvaror som är ändliga resurser.

    Men framförallt så har jag inte den blekaste aning om vad man kan göra åt problemet med ändliga resurser i allmänhet och fosfor i synnerhet. Att blanda in nationalstater tenderar att göra problemen värre ….

    • Fosforgruvorna i Polisario är ett kapitel appart. Madridöverenskomelsen 1975 ger Marocko rättigheten att exploatera fosforgruvorna mot att Spanjorer får fiska i Polisario kusten. Saharauier blir terrorister.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *