Fem saker vänstern inte förstår om ekonomin

I denna tid av oenighet är det lätt att överskatta skillnaderna mellan olika ståndpunkter. Sett till de faktiska åtgärderna är gapet mellan de som vill ha statliga ingripanden i ekonomin och de som vill ha en fri marknadsekonomi stort. Men detta är framförallt en konflikt om medel och inte om mål. Vi har inget skäl att anta att förespråkarna av statlig inblandning i ekonomin menar illa. Likt anhängarna av marknadsekonomin vill de att människor ska få det bättre. De tror dock att staten kan hjälpa ekonomin på traven och därmed ge många människor en bättre levnadsstandard. Detta är helt fel. Statlig inblandning kan enbart stjälpa ekonomin, inte hjälpa den. I statens spår följer fattigdom, arbetslöshet och stagnation.

Att vänsteranhängare inte inser detta beror på att de är helt omedvetna om en lång rad av ekonomiska fenomen, varav de flesta är specifika för marknadsekonomin. Vi ska nu lyfta fram fem särskilt viktiga ekonomiska faktum med hopp om att kanske få någon kritiker av marknadsekonomin att tänka till lite extra.

1. Konsumenterna är företagens högsta chefer

På ytan kan det se ut som att vänstern har rätt om vilka som styr ekonomin, det är de rika! I ledningen för storföretagen sitter hiskeligt förmögna människor med total makt över produktionen. Den lilla människan, löntagaren och konsumenten, är helt utlämnad åt deras beslut.

Detta är en både orättvis och felaktig beskrivning av marknadsekonomin. Kapitalism är massproduktion för massornas behov, inte produktion för ett fåtal rikingar. De affärer som marknadsekonomin har upphöjt till storföretag är just de som på bäst sätt har lyckats tillgodose den breda majoriteten av konsumenter. IKEA reser varuhus efter varuhus över hela Sverige, medan Svenskt Tenn har en enda butik. Man kan hitta tusentals andra exempel på samma sak: fler cigaretter än cigarrer produceras, mer resurser läggs på att kamma haven efter strömming än ostron och bioföreställningarna är långt fler än operorna. Det är sant att marknaden också tar hänsyn till nischade önskemål, där de rikas nöjen ingår, men i huvudsak tjänar den de många människorna.

Storföretagens chefer och ägare har inte absolut makt. De måste varje dag svara inför konsumenterna, som hårt och hänsynslöst dömer dem om de inte är nöjda med vad som har producerats. Kapitalisterna och entreprenörerna som äger företagen kan jämföras med styrmannen på ett skepp. Det kan se ut som att styrmannen är den som bestämmer, han står ju vid rodret, men den verkliga makten ligger hos kaptenen, och i marknadsekonomin är det konsumenterna som är kapten.

2. I marknadsekonomin är någons vinst inte någons förlust, båda kan vinna

Vi lär oss att om något låter för bra för att vara sant så är det ofta det. För att något ska vara trovärdigt måste det vara något dåligt med det, om än bara lite, så att vi vet att vi gör någon typ av trade-off. Det är därför inte konstigt att många har svårt att köpa påståendet att marknadsekonomin inte kräver förlorare och att båda således kan vinna på ett utbyte. Men argumenten för att det faktiskt förhåller sig såhär underbart är övertygande.

För ett enkelt byte av två varor är det lätt att se. Människor är olika och vi har olika värderingar. Din favoritpryl kan vara skräp för mig, medan en sak som jag håller väldigt högt kan vara värdelös för dig. Om vi byter dessa föremål så att vi får det vi högst värderar är det tydligt att jag har tjänat på det, jag har ju fått något som jag sätter ett högre värde på, men samma gäller även för dig.

I marknadsekonomin är detta en allmän princip, det gäller inte bara för enskilda byten. På marknaden tjänar människor sig själva genom att tjäna andra. Vi behöver inte oroa oss för att människor är egoistiska och giriga, eftersom deras framgång är beroende av deras medmänniskors framgång. Det var detta som Adam Smith menade när han sa att vi i marknadsekonomin styrs som av en osynlig hand att gynna ett mål som inte varit vårt huvudsakliga syfte. Bagaren som vill bli rikare kan endast bli det genom att hjälpa andra. Många har gjort sig lustiga över konceptet med en osynlig hand, men kritik av en metafor kan inte motbevisa det faktum att marknadsekonomin är världens största win-win.

3. Konjunkturcykeln är inte ett marknadsekonomiskt fenomen

Vår ekonomi plågas av återkommande nedgångar. Helt plötsligt går företag i konkurs, arbetare avskedas och ekonomin avstannar. Vänstern beskyller marknaden för detta. Om ekonomin inte tyglas hårt kommer den förr eller senare att drabbas av en plötslig nedgång. Men varför det är på detta sätt preciseras sällan. När man reflekterar över hur marknadsekonomin fungerar verkar det osannolikt att konjunkturcykler skulle vara inneboende i den. Entreprenörer investerar sitt kapital efter bästa förmåga och gör allt de kan för att inte förlora det. Om de gjort för okloka investeringar får de sparken av marknadsekonomin. Så även om det händer att investerare förlorar sitt kapital och detta kan ge upphov till en tillfällig nedgång tenderar problemet att lösa sig självt, eftersom marknaden sållar ut dessa entreprenörer.

Dessutom finns det något underligt med den här idén om att marknadsekonomin behöver kontrolleras så att den kan bli stabil. Ekonomin är inte ett hjul som ska snurras bara för sakens skull. Poängen med den är att människors liv ska bli bättre och att deras tillvaro ska bli behagligare, vilket åstadkoms genom produktionen av de varor som konsumenterna vill ha. Staten har självklart makten att ändra på ekonomin så att den blir mer stabil, vad det nu innebär, men då knuffar den också ekonomin längre bort från tillfredsställandet av konsumenternas önskemål.

4. Vi har högre arbetsproduktivitet att tacka för högre löner och kortare arbetstider, inte fackföreningar

Enligt fackföreningarna är det tack vare deras förhandlingar med arbetsgivare som arbetare idag har högre löner, ledigt på helgen och åtta timmars arbetsdag. Arbetsgivarna är snikna nidingar som gör allt de kan för att lägga beslag på vinsten; om fackföreningarna inte med hård kamp tvingar dem att dela med sig skulle aldrig arbetarna få det bättre, således är all positiv utveckling fackföreningarnas förtjänst.

Det är lätt att se bristerna i detta resonemang om vi tar de högre lönerna som exempel. Skulle fackföreningarna, om de bara hade varit riktigt framgångsrika och totalt lyckats köra över arbetsgivarna, under 1800-talet hade kunnat förhandla fram löner som är lika höga som dagens? Självfallet inte. Även om arbetsgivarna hade tvingats sälja sina hem och bo på gatan skulle de inte ha kunnat finansiera löner som är lika höga som dagens (vilket förövrigt vittnar om den fantastiska utvecklingen som skett under kapitalismen). Lönerna beror till syvende och sist alltid på arbetsproduktiviteten. Om arbetare producerar mer värde per timme kan de få högre löner. För att åstadkomma detta behövs inga fackföreningar som kämpar å arbetarnas sida. Eftersom vem som helst kan bli arbetsgivare kommer det alltid att råda konkurrens bland arbetsköparna som vill använda arbetstagarnas tjänster för att producera varor som konsumenterna vill ha, vilket kommer att driva upp lönerna till nivån för arbetarnas produktivitet. Detta är anledningen till att lönerna har stigit även i länder med svaga fackföreningar. Samma konkurrens kommer också att ge arbetare ledigt på helgen och kortare arbetstider, om det är det som de vill ha. Då kommer arbetsgivare att spara in på löneökningar och istället konkurrera med varandra genom att erbjuda så uppskattade förmåner som möjligt.

Ett mindre anspråkslöst argument skulle kunna vara att lönerna till största del beror på arbetsproduktiviteten, men att fackföreningarna kan hjälpa arbetarna genom att tvinga arbetsgivarna att betala en större andel av vinsten i löner. Även detta är felaktigt. Om arbetsgivarna inte gjorde några vinster skulle de inte ha några pengar kvar för att underhålla maskiner och verktyg eller investera i nya redskap, vilket höjer arbetsproduktiviteten, och därmed skulle lönerna ta stryk. Det som händer när fackföreningarna tvingar fram lönehöjningar är snarare att en viss grupp, alla de med en arbetsproduktivitet under minimilönenivån, hamnar utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har bara råd med löner som är på samma nivå som arbetsproduktiviteten, så om de förbjuds från att anställa vissa människor till de löner som motsvarar dessas arbetsproduktivitet kommer de överhuvudtaget inte att anställa dem. Detta är skälet till varför vi har arbetslöshet.

5. Bostadsbristen är orsakad av regleringar

Den förre bostadsministern Mehmet Kaplan sade en gång att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen – staten måste hjälpa till. Kort därefter tvingades han avgå av en helt annan anledning, men detta uttalande är så felaktigt och verklighetsfrånvänt att det borde ha varit det som orsakade hans avgång. Marknaden tillhandahåller utan problem miljontals olika varor, vissa mer efterfrågade och vissa mindre efterfrågade, vissa helt nödvändiga för livets uppehälle och vissa mindre nödvändiga. Givetvis skulle den kunna förse konsumenterna med hyreslägenheter med samma mekanismer som den förser dem med alla andra varor: konkurrens, prissignaler och vinster. Som vi har redogjort för ligger det i själva marknadsekonomins natur att producera de varor som konsumenterna vill ha, det är så entreprenörerna gör vinst, och om konsumenterna vill ha hyreslägenheter skulle de givetvis få sådana.

Att det inte händer beror på att vi har massvis av regleringar. Naturreservat krymper ytorna som får bebyggas, tvånget att bygga handikappanpassat höjer produktionskostnaderna och hyresregleringen sänker utbudet av hyreslägenheter. Hyresrättsmarknaden är så förlamad av regleringar att den inte ens gör sig förtjänt av att få kallas för en marknad. Det är på grund av alla dessa regleringar som vi har fått världshistoriens längsta kö. Statens regleringar förbjuder entreprenörerna från att anpassa utbudet till konsumenternas efterfrågan. Den svenska bostadskön har sin motsvarighet i ryssarnas brödköer, östtyskarnas trabantköer och venezolanernas toalettpappersköer – länder som alla har eller har haft priskontroller på varorna som det uppstod en brist på. Det är alltså inte marknaden som bär ansvaret för bostadsbristen, utan istället de människor som lägger hinder i dess väg.

På det stora hela påminner vänsterns bild av marknadsekonomin till viss del om hur planekonomin fungerar. De tror att marknadsekonomin styrs ovanifrån, precis som planekonomin, med skillnaden att på marknaden är det de rika som bestämmer och inte partikamraterna. Så är det inte. Marknadsekonomin styrs underifrån, av de många människorna. Den tjänar dem ovillkorligt. Förhoppningsvis kan vänstern inse detta och omfamna marknadsekonomin, en institution som har skänkt världen så mycket liv och glädje.

Om du efter att ha läst denna artikel vill lära dig ännu mer om ekonomin rekommenderar vi denna artikel för några lästips. När du känner dig redo kan du sedan göra vårt prov i ekonomi, som förhoppningsvis kan både utmana och lära dig saker.

6 kommentarer till ”Fem saker vänstern inte förstår om ekonomin

  • Tja, det vore intressant Benjamin om du ville förklara det här.omsatt till vård, skola och omsorg överhuvudtaget. Det är där urholkningen sker till förmån för dom rika. Det är inte heller några enorma löneökningar eller kortare/rimliga arbetstider att tala om..

    • Det beror på att dessa områden verkar reglerat inom den s.k offentliga sektorn
      ( pris på läkemedel, antal vårdplatser, skattefinansierade löner, och massor av annat).
      Därför blir det svårt med produktivitet, löneutveckling och det uppkommer vårdköer.
      Hade istället dessa sektorer verkat genom marknaden så hade de mer liknat sådana vad gäller ovan nämnda parametrar.
      Tillgången skulle öka, produktiviteten och sedan löner och förmåner 🙂

  • Ni får naturreservat att låta som en dålig sak. Som om marknaden kommer lösa även detta.
    Lagen om handikappsanpassning tycker jag är väldigt bra för att just alla människor ska få lika behandling i bostadskön med.

    Artikelförfattaren får gärna förtydliga vad denne menar
    mvh

    • Jag instämmer med dig, Erik Boman, angående naturreservat och hör gärna mer om hur argumentationen mot naturreservat skulle gå.

      Angående lagar om handikappanpassning så har jag dålig koll på vad de innefattar. Men om man ska handikappanpassa för alla typer av handikapp och på de flesta områdena så kommer det att kosta mer för att göra majoriteten av alternativen tillgängliga för en minoritet. Ska detta verkligen vara tvång? Om du tycker det så kommer priserna att bli högre för de boende och då kommer det bli än svårare för de som har det ekonomisk svårt. Det blir alltid en ”trade-off”.
      Men jag håller med om att det kan tänkas bli både betydligt dyrare för handikappade att bo handikappanpassat utan denna typ av regler och kraftigt begränsat med boendeplatser (om handikappade i regel har det ekonomiskt svårare vilket är rimligt att anta). Min rådande uppfattning är att handikappade skulle få det sämre utan denna typ av lagar. Jag hör gärna argument emot detta från någon som tänkt till på detta område.

    • Jag konstaterade enbart att naturreservat på områden som skulle kunna bebyggas är en orsak till bostadsbristen. Vill man ha naturreserverat är det bara att köpa valfri svensk landyta och låta bli att bebygga den.

      Handikappanpassning slår naturligtvis mot de med handikapp, som även de tvingas stå i världens längsta kö. Betydligt smidigare vore att man hade vissa speciella handikappanpassade lägenheter. Typ som att vi har olika stora lägenheter för att människor har olika behov.

  • Det finns en segelkanal på YouTube, sailing Zingaro. James som han heter, skar sig i fingret när han befann sig på den Colombianska ön Aruba. Han fick skjuts till det helt privata sjukhuset på ön, kom in direkt, ingen kö, togs om hand direkt och de rengjorde såret och sydde ihop fingret med sju stygn.
    Sedan skulle han betala för detta, 80 dollar! Det var då omkring 700 kronor. Han sade själv att vården här på Aruba är mycket bättre än i hans hemstat Florida.
    Jag undrar vad detta skulle kosta här i Sverige? Alla statligaverk och byråkrater. Kanske det 10-faldiga, vem vet kanske ännu dyrare. Vården är dyr i Sverige för att staten begränsar tillgången.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *