Om nämnarens – inte täljarens – enorma betydelse

Det finns många sätt att trixa med statistik och media och våra kära politiker är ofta oroväckande bra på det – en upplevelse de flesta av våra läsare delade under valets mest intensiva dagar. Ett enda nummer, en datapunkt, kan låta skrämmande: 28 personer ihjälskjutna (år 2016), 91 000 personer (motsvarande hela Umeås befolkning) dog år 2016, 260 omkomna i trafiken, staten spenderar 12 miljarder på Nya Slussen.

Innan fake news blev ett ständigt omtalat begrepp skrev jag om den Brittiske ekonomen Tim Harford och den Amerikanske filosofen Harry Frankfurt, som både oroade sig över mängden ‘struntprat’ (Eng: ”Bullshit”) i samhället. Struntprat är inte samma sak som att ljuga; när någon ljuger bryr de sig om sanningen – de försöker med alla medel dölja den. En struntpratare, å andra sidan, är helt likgiltig till om hans påståenden stämmer eller ej; struntprataren säger saker, rycker på axlarna om någon presenterar fakta, och fortsätter självsäkert att leverera nya påhitt.

Struntprataren kan nog aldrig botas från sin sjukdom, men hans publik kan vaccineras mot den ytligt övertygande charm hans resonemang ofta inkluderar. Kampen mot den ekonomiska okunskapen, i det berömda Mises-citatet (ss. 874-75), handlar om att skydda det välstånd frihetliga marknader försett oss med; när jobbiga ekonomer och välinformerade medborgare inte säger ifrån, kan charmiga och retoriskt duktiga politiker – det vill säga struntpratare – trolla och trixa med vadhelst de önskar och snabbt förstöra den marknadsekonomiska hand som föder oss alla. I Hans Roslings bok mot okunskap om vår omvärld finner vi en ypperligt effektiv teknik i den Misesianska kampen för frihetens bevarande: att sätta saker i perspektiv. Acceptera aldrig siffror utan vänner – tro aldrig på täljare utan nämnare. Vad som spelar roll, skriver Bryan Caplan i sen presentation av grundläggande förhållningssätt bland George Mason Universitys nationalekonomer, ”är statistik, inte känslor – argument, inte berättelser”. Sunda, smarta och kritiska människor förstår vår tendens att uppvärdera sanningshalten i omedelbara exempel, sådant vi tydligt minns eller som någon precis berättade för oss och låter chockerande mycket (kallat ‘tillgänglighetheuristik‘ inom kognitiv psykologi).

Vem som helst kan ta en siffra som presenterats för oss för givet, men – likt skillnaden mellan nominella och reella priser – kan ingen av oss enkelt förstå exakt siffrans betydelse. Vi kan bara instinktivt sätta den i perspektiv som vi är bekanta med. Det betyder inte att just den siffran ska sättas i det perspektivet. Att Nya Slussen beräknas kosta över 12 miljarder kronor låter brutalt mycket, men vilka perspektiv satte du precis ”12 miljarder” i? Dina matinköp förra veckan? En resa till Thailand? Priset på din smartphone, bil eller villa? Jo visst, då är många siffror – miljoner eller miljarder – ganska stora, men om vi presenterar ytterligare siffror verkar det plötsligt inte lika farligt: Stockholm Stad spenderar 44 miljarder varje år, en viktig ombyggnad för trafik (eller vad struntpratarna nu hittat på för anledning) med avkastning många år framöver för 12 miljarder låter helt plötsligt inte så mycket; Offentlig sektor i Sverige spenderade 2 227 miljarder förra året, motsvarande nästan 200 Nya Slussar. Siffror kan aldrig stå ensamma, utan måste alltid jämföras med relevanta andra siffror.

260 personer döda är en katastrof. Det motsvarar i princip hela min gata, eller en tredjedel av alla invånare i min mammas församling på landet. Ofattbart stora siffror – och bakom var och en av dem ligger en hel drös av mänsklig tragedi som är nästintill omöjlig att fånga oavsett vilka metoder man använder. Roslings teknik och som varje statistikkurs lär ut, är att jämföra den siffran med andra siffror: Hur många dog i motsvarande händelser förra året, året innan eller för 10/20/30 år sedan? Hur stor del är det av alla i den riskgruppen (dvs, hur stor del av gruppen alla bilkörningar är 260 omkomna?

Mikroskopiskt liten, visar det sig. Förra året kördes nästan 7000 000 000 mil i bil, dvs en person omkom per 26 miljoner körda mil – 43% lägre än för 10 år sedan. Eller vidare: om du kör som genomsnittsbilen i Sverige gjorde förra året, måste du köra sisådär 264 livstider (om 82 år styck) för att komma upp i ett dödsfall, genomsnittligt sett.

Siffror spelar roll och siffror kan bedra. För att bättre ha koll på verkligheten och se igenom misstag andra gör – medvetet för att bedra, eller omedvetet av okunskap – måste vi omfamna Roslings teknik: sätt alltid siffror i perspektiv. Acceptera aldrig siffror utan vänner – tro aldrig på täljare utan nämnare.

1 kommentarer till ”Om nämnarens – inte täljarens – enorma betydelse

  • Klockrent! Tänk att något så fundamentalt är så svårt för många. Att sätta sig själv åt sidan, sätta det i perspektiv och utvärdera objektivt verkar vara oerhört svårt för oss. Det är fascinerande att vi inte lär barn detta i skolan. Det borde vara lika självklart som matematik och språk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *