Tradition del II – Upprorsmannen

 

 

Ur led är tiden, och det finns bara en som kan vrida den rätt igen. Upprorsmannen. ”Frihet fungerar som en muskel, om den inte praktiseras och stärks genom motstånd så kommer den att förtvina.” – J. Nilsson

 

 

Massornas Uppror

 

Alla konflikter uppstår på grund av knapphet. Människor är därför av naturen normsökande i syfte att undvika konflikt bland konkurrerande viljor över användningen av knappa resurser. Så har ägande blivit till. Av detta följer normen att var och en äger sig själv och sin av naturen givna kropp då den kontrolleras direkt av fri vilja och endast kan kontrolleras indirekt av andra människors vilja genom våld (vilket leder till olöslig konflikt då individen inte kan ge upp sin vilja eller kontroll så länge den lever). Detta är en revolutionerande och, a priori, sann teori.

 

Men det är trots allt också sant att den stora massan människor, eller massmänniskan, som José Ortega y Gasset beskriver dem, inte lever efter ett frihetsideal eller ens eftersträvar sin egen självständighet, vare sig i tanke eller handling. Vilket blir allt mer uppenbart ju längre vi betraktar samhället vi lever i: ”Ortega y Gasset beskriver ett europeiskt samhälle som efter 1800-talets och det tidiga 1900-talets befolkningsökning och urbanisering har tagits över av vad han kallar för massmänniskor. Massmänniskor kan komma från vilken social bakgrund som helst men utmärker sig med sin liknöjdhet och medelmåttighet… Enligt Ortega y Gasset består alla samhällen ofrånkomligen av en begåvad minoritet och en massa av medelmåttor… Massmänniskor kan inte leda ett samhälle, på grund av sina svaga ideal och sin oförmåga att se de processer som formar världen, men de har förmågan att göra uppror mot en inkompetent elit. En massa kan i samband med detta misslyckas med att erkänna sin rätta plats, men kommer i sådant fall alltid bli desillusionerad och vända sig till en ny elit…” – Wikipedia om Massornas Uppror

 

Han är inte ensam om att göra denna iakttagelse. Ur ”Memoirs of a Superflous Man” av Albert J. Nocks: ”Man kan hata människor. Jag kunde i alla fall göra det. Jag hatade många av dem när det var det jag trodde att de var. Man kan dock inte hata eller förakta undermänskliga varelser, önska dem illa, eller betrakta dem ovänligt. Om ett djur är förrädiskt undviker du det, men du kan inte hata det, för det är så det är.. De massmänniskor som blir furstar, presidenter, politiker, och lagstiftare, är lika oförmögna att överskrida sina mentala förmågor som jordens alla vargar, rävar och illrar. Hur kan man då hata dem, trots all den ondska de utför?”

 

Givet att den elit vi har idag består av underpresterande och översittande massmänniskor, vargar, rävar och illrar, kan vi med ro sitta och invänta upproret. Men när upproret väl kommer kan vi inte förvänta oss att massmänniskan kommer inta sin plats i ordningen. När den förr eller senare blir desillusionerad och ser sig om efter en ny elit, måste vi därför vara redo, i kropp och själ, att ta strid för de fria folkens ideal.

 

 

Det Självrensande Samhället

 

En som bär upp frihetsidealet, rak i ryggen, är den besjungna folkhjälten. Liksom massmänniskan, kan han komma från olika bakgrund, men kännetecknas alltid av att han lever efter Menckens ord, att det är bättre att vara fri än att inte vara fri, även när det förra är att leva farligt och det senare ger trygghet, och, att den som stjäl en annan mans frihet alltid är en tyrann, liksom den som ger upp sin frihet, alltid är en slav.

 

En man som förstod innebörden av att vara fri var bondeledaren och motståndsmannen Nils Dacke: ”Dacke framstår som typen för den primitive germanske bonden: frihetsälskande, obändig och våldsam, vinningslysten och förslagen. Medlem av en storbondesläkt – han uppträdde under fejden nära nog som en klanhövding – ägde han självförtroende och en oförneklig ledarbegåvning. Han skapade icke den stora rörelsen, därtill behövdes en väldig anhopning av missnöje. Men han var dock den, som ensam förmådde tända brandämnena, med hans fall slocknade det hela.”: Sommaren 1542: ”Så fann man sin nedärvda frihet kränkt på alla håll, och den samlande lösen blev återgång till det som var gammalt och fornt. För första gången sedan mansåldrar tillbaka hade statsmakten åter hävdats med kraft i dessa småländska bygder, och olyckan ville, att det skedde i ett ögonblick, då denna statsmakt befann sig i full och hänsynslös utveckling i tidens moderna anda.” – Svenskt Biografiskt Lexikon, Riksarkivet.

 

Missnöjet hade länge vuxit bland bönderna mot nya och höjda skatter, plundringen av kyrkor och gårdar, regleringen av vilt och skogar, när Nils ställde sig i spetsen för vad som skulle komma att bli det största folkupproret i Nordens historia. Man ville såklart slå vakt om den frihet man åtnjutit i ”den upproriska landsändan”, som på avstånd från Stockholm kultiverat en tradition av självstyre och ekonomiskt gynnsamma bondefreder. Men enbart det ekonomiska var inte nog. Det var fogdarnas övergrepp som tillsist fick allmogen att resa sig och återgå till den gamla, folkliga, rättsskipningen – blodsfejden: ”Ty de flesta av de fredlösa hade ingalunda dragits in i de biltoges led på grund av egna direkta konflikter med fogdarna. Då hade deras skara säkerligen inte blivit så stor, trots alla övergrepp. Utan det var för att hämnas mot släktingar begångna oförrätter de blandade sig i leken. Därvid hade de intet val att handla eller icke handla. De var arvingar av ett tusenårigt, självrensande samhälle, i vilket varje jordinnehavare… åt sig fått en viss renhållningsskyldighet överdragen. Fullgjordes icke denna skyldighet, sörjde samhällsmoralen för att han icke mera räknades till bönderna.” Frihetens muskelminne satt ännu i av det motstånd som man gjort mot tidens förändringar och tjänade dem nu väl när de ännu en gång tvingades försvara sin lott: ”Från bondens synpunkt hade den nya överhetsstatens tillkomst inte ändrat någonting i detta förhållande. Denna överhetsstat representerade för bonden skalkaktigheten och orättfärdigheten, medan hans eget samvete för honom kategoriskt utpekade rättfärdighetens väg. Hämnades han icke en förorättad släkting, så fick han veta det på nästa gille eller vid gillestugan vid kyrkan på söndagen. Det blev utmaning på hur många tum kallt stål han tålde. Godtog han icke utmaningen satte utmanaren kniven i honom ändå och befriade släkten och samhället från hans närhet. När släktingen blev förorättad var det därför icke mera fråga om möjlighet eller icke möjlighet att icke hämnas, icke om liv eller död skulle bli följden. Hämnden var den heliga känslan, allt annat uppslukande, arvet från fäderna i det självrensande samhället.” – Fabian Månsson, Projekt Allmogen.

 

Om den germanske hjälten går att säga att han ofta motiveras av hämnd (rättvisa), och att hans eget samvete (inte lagen) för honom utpekar rättfärdighetens väg, vilket också återspeglats i den germanska samhällsmoralen då hjältar är idealiserade och stiliserade arketyper av vad som rör vårt inre. Om Dackefejden går att säga att den därför, utav nödvändighet, var lika mycket en blodsfejd som en frihetskamp. Trots det, eller tack vare, är Nils Dackes namn ännu förknippat med en rättfärdig strävan i de bygder där han verkade, i Blekinge och Småland. Det säger något om arketypens transcendens, när det moderna samhället och de, i tidens anda förlorade, moderna människorna, känner samhörighet med en sådan man, som levde för så länge sedan och är så långt ifrån dem själva i så väl ord som handling.

 

 

Kvarlevan

 

För Dackes del må kampen vara över, men som en bondehär utan ledare väntar nästa generation av kvarlevan tålmodigt på att ta facklan från hans hand, vid ljudet av ett horn. Ur ”Jesajas uppdrag” av Albert J. Nock: ”Det finns en kvarleva därute som du inte vet något om. De är dolda, oorganiserade, osammanhängande, var och en hankar sig fram så gott det går. De behöver uppmuntras och förberedas för när allt gått käpprätt åt skogen kommer de komma fram och bygga upp det nya samhället; och under tiden kommer ditt predikande att ge dem tillförsikt och få dem att inte ge upp hoppet.”

 

 

”Endast den som inte anpassar sig till tiden den lever i är i stånd att rädda den.”

– The Symphony of Virtue

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer till ”Tradition del II – Upprorsmannen

    • I vredesmod tror jag inte. Som jag förstått det låg han väntades i bakhåll med Jon Andersson och sköt fogden med ett armborst när han skulle kräva in en släktgård. Så på sätt och vis drogs Dacke in i fejden på samma vis som majoriteten av bönder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *